måndag, februari 28

Clint och Charlie fick statyer



Så har årets Oscars delats ut och Extra allt hade rätt i åtta av de tio kategorier vi gissade (se nedan). Inte så pjåkigt.

Vi hade inte förutsett att Clint skulle knipa regipriset från Martin Scorsese och att Kay Pollack skulle missa priset för bästa utländska film. Vinnare blev i stället Spaniens bidrag, som heter nåt i stil med "Mare Al Dente", vilket låter oroande mycket som en maträtt.

Bäst på galan: Att Charlie Kaufman vann för manuset till "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och därmed fick chans att hålla ett tal. Men inte längre än 29 sekunder fick det vara, tydligen, så Charlie fick tunghäfta och gav upp.
Nästan bäst: Att Melanie Griffith är så sönderopererad att man undrar om någon del av hennes kropp är original. Och att Barbara Streisand hade glömt glasögonen och inte kunde läsa namnet på vinnaren. Samt – inte att förglömma – Clintans krutgumma till mamma, 96 år gammal.

Sämst på galan: Carlos Santanas extremt irriterande gitarrsolon, i den låt som dock vann bästa sång. Ful keps hade han också.
Nästan sämst: Beyoncés franska uttal när hon sjöng en av de nominerade låtarna. Eller var det någon form av kreolfranska?

Mail

Skickat till Jonas 01.52

Sitter vaken och väntar på att oskarsgalan skall börja... Jag borde ligga till sängs och sova, men jag kan inte förmå mig själv att missa röda mattan. Och när man ändå har hållit sig vaken så måste man ju se inledningen (som brukar vara den del av galan som är roligast...) Och så helt plötsligt är klockan sjukt mycket och jag får bara 2 timmars sömn tills jag skall på anställningsintervju ! FAN, varför är detta så viktigt för mig... Kunde jag inte ha skaffat mig en sund hobby, så som någonting sportigt eller så.

Men that's life.

Jag har ignorerat Anna Ternheim totalt. Har faktiskt inte ens skänkt henne en provlyssning ens en gång. Men för några veckor sedan så var det någon mp3blogg som postade hennes version av Shoreline. Och den är ju som du kanske vet ruskigt bra. För två veckor sedan mötte jag henne på en fest och vi snackade i några minuter... Hon var galet söt på det där annorlunda sättet som alltid får mig att fantisera om hur det skulle vara att bli gammal med kvinnan i fråga. Det fick mig till att ladda ner hennes platta. Och den är riktigt bra. Hon har ju släppt en akustisk version på hela albumet som knäcker... Har du provsmakat ?

Nu skall röda mattan börja... Jag är sjukt spänd !!!

Denna veckas avsnitt av The Club var kanske det bästa TV jag sett sedan veckans episod av The West Wing, och det säger inte lite det ! Du måste checka ut the club... Kvällens avsnitt innehöll bla. The worlds sexiest Dj, Rökmaskinen för 25 000 dollar gick sönder och klubbens ägare blev utmanövrerad från företaget och klubben fick ett nytt management !!! Ahhhh... fantastiskt.

Nu skall jag ägna all min uppmärksamhet på TV'n.

God oskars / Adrian

fredag, februari 25

Vem får en Oscar?



Den enda gala det är värt att sitta uppe hela natten för, the Academy Awards. På söndag träffas Hollywood för sjuttiosjunde gången och dunkar sig själv i ryggen. Vi andra får titta på kläderna, kolla om Chris Rock klarar rollen som presentatör och se om vi kan gissa vilka som får priserna.

Extra allt har med förenade krafter gissat vilka amerikanska (och svenska) smörfilmer som drar hem flest guldgubbar.

Bästa film: “Million Dollar Baby”
Hade någon för typ femton år sedan sagt att en Clintanfilm om boxning skulle vara så här het inför en Oscarsgala hade vi garvat.

Bästa regi: Martin Scorsese ”The Aviator”
Att den här store lille mannen inte har fått någon Oscar under alla år är obegripligt. Juryn rättar till det felet.

Bästa kvinnliga huvdroll: Hilary Swank ”Million Dollar Baby”
Förra gången hade hon klätt ut sig till kille, den här gången boxas hon. Men kanske väljer juryn Annette Bening, som någon slags "lång och trogen tjänst"-kompromisskandidat.

Bästa manliga huvudroll: Jamie Foxx ”Ray”
Att gestalta en person med någon form av handikapp ger alltid pluspoäng. Dessutom vill juryn visa att de gillar Ray Charles.

Bästa kvinnliga biroll: Cate Blanchett ”The Aviator”
Den alltid lika välspelande Cate Blanchett knycker priset för sitt habila porträtt av Hollywoodlegenden Katharine Hepburn. Men Virginia Madsens sensuella, vinälskande servitris kan överraska.

Bästa manliga biroll: Morgan Freeman ”Million Dollar Baby”
Morgan är nominerad för fjärde gången. Hittills har han inte vunnit. Men rollen som Eddie "Scrap-Iron" Dupris i en av förra årets mest hyllade filmer gör att chansen nu är stor att han går hem med statyetten.

Bästa utländska film: ”Såsom i himmelen”
Exotiska miljöer, lagom konstiga människor, musikgeni i kris – Kay Pollacks trista new age-iga tema kan säkert döljas under en översättares fasta hand. Så får Sverige ännu en regissör, som likt Hobert kan kassera in stöd till film efter film oavsett hur usla de är för alla som ser fler än två filmer per år.

Bästa originalmanus: Charlie Kaufman “Eternal Sunshine of the Spotless Mind”
Här gissar vi med hjärtat. Charlie är värd det. I övrigt kan ”Eternal…” tyvärr komma att bli lottlös.

Bästa manus efter annan förlaga: Alexander Payne och Jim Taylor ”Sideways”
Det ska vara en vinkomedi i år. Och hemska tanke om Ethan Hawke, nominerad för ”Bara en dag”, får en manus-Oscar! Hans ego kommer spricka, även om han självklart kommer låtsas vara slackercool när han tar emot priset.

Bästa sång: "Al Otro Lado Del Río" av Jorge Drexler från ”The Motorcycle Diaries”
Det ska vara latino i år.

Kolla själv de nominerade, tidigare års bästa klänningar etc på den officiella hemsidan.

Den som vill kan försöka använda Extra allts gissningar för att vinna New York Times tävling. Priserna är resor till platser där årets filmer utspelas, som Kaliforniens vindistrikt från ”Sideways”. Om ni vinner får ni köpa hem några flaskor pinot noir till oss.


PS: Jag (Jonas) vann i för femton år sedan en T-shirt i Oscarstippningstävlingen i FilmNet Magazine. Det var en fin tröja, med Rudolph Valentino-tryck. Jag var mycket stolt och hade den på mig på skolfotot i sjuan.

torsdag, februari 24

Köp Oscarsvin

På söndag är det Oscarsgalan, vilket vi kommer att återkomma till här på Extra allt. Men som uppvärmning kan man läsa hur Branchannel konstaterar (klagar på?) att Oscarsnominerade filmer brukar vara dåliga på det här med produktplacering.

Sedan ett par år utser Brandchannel bästa produktplacering film, i år vann Pepsi. De betalade in sig i bland annat ”Alien vs Predator” och ”Agent Cody Banks 2”. Ja, det övertygar mig verkligen om att aldrig dricka Coca-cola igen… Man vill ju vara som Cody.

Det hade varit svårt att få in Pepsi i ”Braveheart”, ”Titanic” eller ”Sagan om ringen”, den sortens historiska filmer som Oscarsjuryn gillar. I år har däremot flerfaldigt nominerade vinkomedin ”Sideways” lyckats öka försäljningen av vin gjort på druvan pinot noir med 22 procent i USA. Så köp hem ett par flaskor kaliforniskt vin, kanske Estancia Pinnacles Reserve Pinot Noir för 299 kronor eller Robert Mondavi Private Selection Pinot Noir för 149 kronor och håll dig vaken tills har statyetter har delats ut.

tisdag, februari 22

Pharrell, Oh Pharrell

Example

Jag skall nog erkänna att jag hade börjat tröttna lite på Pharrell Williams och N.E.R.D. De dyker oavbrutet upp på MTV och dessutom i alla möjliga och omöjliga andra sammanhang. Parrell's skomärke, Ice Cream. Ett sammarbete med Nigo (från A Bathing Ape) och Reebok är gräsligt fult...

Men innerst inne vet man ju att Pharrell är genuint bra... Man behöver ju bara bli påminnd en gång då och då. Som när den här filmen dyker upp på nätet. Pharrell sitter i studion och jammar fram en låt. Rätt basic faktiskt, men ändå så bra, så bra...

måndag, februari 21

Hunter S. Thompson - vila i frid



Hunter S. Thompson, gonzojournalistikens fader, är död.

Han dog igår, 67 år gammal, av en självförvållat skottskada, som det heter.

På 1960- och 70-talen revolutionerade Thompson journalistiken genom att sätta sig själv i centrum, ofta skita i själva uppdraget, vara helt galen, men ändå lyckas få fram text. För det mesta i alla fall.

Efter att mirakulöst ha undvikit ganska många sätt att dö onaturligt på, som att bli ihjälslagen av Hell’s Angels eller att ta överdos av knarkcocktails i Las Vegas, så tycker man ju att Thompson borde vara rätt intresserad av att hänga kvar och känna hur det skulle vara att dö bara helt, vanligt, enkelt, stillsamt. Men inte då.

Just nu spelar Johnny Depp och Benicio Del Toro in en film baserad på Thompsons första bok ”The Rum Diary”. Det blir den tredje Thompson-filmen efter ”Where the Buffalo Roam” och ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Det var Bill Murray som spelade Thompson i den första filmen och Thompsons sista krönika på ESPN förra veckan handlar just om hur han ringer Murray mitt i natten. Oroväckande nog för att prata om sin idé för ”shotgun golf”…


Läs mer på Wikipedia, Reuters, New York Times och Dagens Nyheter.

söndag, februari 20

Paris Hilton

Example

Vad det nu är med Paris Hilton som gör henne så spännande vet jag inte riktigt. Men jag tycker det är sjukt underhållande varje gång det kommer snaskigt skvaller om och med henne...

Och nu har det hänt igen. En del av hennes privatliv har blivit tillgängligt för oss dödliga och vi kan för några sekunder låtsas att hennes spännande vardag var vår. Någon har nämligen hackat hennes mobiltelefon med bilder, nummer och kalender.

Egenteligen är väl ingen större skada skedd... Vi har ju sett Paris naken förut och att hon skall till frisören på måndag känns ju inte sådär jättespännande... Mest synd är det väl för alla hennes kändisvänner som blir tvugna att byta nummer.

Check out the picures (jag vet att ni är intresserade, sluta låtsas...)

Ford Prefect

Example

Jag ser verkligen emot att få se vår rappande kompisMos Def i rollen som Ford Prefect i "The Hitchhiker's Guide to the Galaxy". Filmen har premiär i USA 29 april och lär väl komma till Sverige kort därefter.

Kolla in trailern (51.2 MB)

Födelsedag

Example

Inte min alltså...

I min kompiskrets och i mina kompisars kompiskretsar så firas födelsedagarna knappt alls, och jag skulle tro att mina kompisar är rätt normala i detta avseende.
I bästa fall blir man bjuden på en söndagsfika eller en efterjobbetöl, med principen att den som anser sig stå födelsedagsbarnet nära nog känner sig tvugna att komma...

Helst skall man inte ens berätta att man fyller år. Det tolkas som att man vill ha presenter. Och girig vill ju ingen framstå som...

Jag har tröttnat på den inställningen. Jag vill gå på fest där födelsedagsbarnet helt ohämmat och öppet kräver allas odelade uppmärksamhet och närmast kräver presenter. Och det skall vara riktig fest hemma, eller på krogen, där alla som man någonsin mött blir bjudna.

När jag fyller år (12 Juni by the way...) så skall jag nog göra som Ms. Jackie Linton som fyllde 20 år den 26 Januari i år. Hyra en lokal, skaffa några Dj's, skaffa öl-spons och slutligen göra en snygg flyer att distrubuera till allt och alla. Det kallar jag födelsedag. Vi ses när jag fyller år !!!

torsdag, februari 17

Ariel Pink - intervju med en virrpanna



Ariel Pink är en virrpanna, en knäppstare. Det hörs på hans musik, som låter som ett dagisdisco för schizofrena.

Med sin portastudio lägger han lager på lager, ljud på ljud, körar sig själv om och om igen, byter takt. Ända tills popmelodierna, som oftast är otroligt enkla och catchy, är tillräckligt begravda för att det ska vara svårt att se vilken form de egentligen har, tillräckligt invirade i spindelväv.

Även om det finns mörker i musiken är Ariel Pink ingen läskig galning, mer en romantisk kuf.

Den märks inte minst på den bräckliga falsettsången på "Among Dreams". Innanför spindelväven finns där en flickgruppslåt från sextiotalet, kanske av Shangri-Las, med texten fylld av klassiska poplyriska ord som "love", "remember", "forever", "dream" och "promise".

Att hans kufiskhet är harmlös blir ännu tydligare när man ser honom. Krumryggad och inte mer än tre äpplen hög virrar Ariel Pink runt mer än vad man skulle kunna tro är möjligt i Debasers lilla backstagerum. På sig har han en rosa (vad annars?) stickad tröja med stora pastellgröna prickar. Så klär sig knäppstarar, inte normala människor.

Ariel Pink är 26 år och har spelat in skivor i sitt sovrum i sex år. Att lyssna på allt han gjort i sträck skulle ta flera dagar. Nu är han på sin första Europaturné.

Kompbandet, John, Greg och Rob, är inte lika virriga, mer stillasittande, mer klassiska "California dudes". De är trötta. Turnén är på upploppet. Den här kvällen, den elfte februari, är det Debaser i Stockholm, kvällen efter Inkonst i Malmö, sedan hem.

Turnén har kantats av problem. Bilar har pajat och Ariel och John blev deporterade från England, hemskickade till Kalifornien i tio dagar. Anledningen: Ariel hade en ärmlös tröja med "Terminator 2"-tryck.

– Engelsmännen gillar bara den första filmen, säger John.

Fast egentligen var det problem med deras arbetstillstånd.

– Och förresten hade tröjan ärmar. Jag hade bara rullat in ciggpaket i dom, muttrar Ariel och virrar ett varv till i rummet.



Alla problem gör att turnén går med förlust. Men det verkar inte Ariel Pink tycka är så jobbigt. Han säger att han inte gör musik för att tjäna pengar.

– Man kan inte förvänta sig belöning för att ha gjort det man vill. Att få göra det, det är belöningen.

Och i princip har han inget emot att ge bort sin musik gratis på nätet och på brända skivor, precis som han alltid har gjort. Det var det som ledde till att han fick mer uppmärksamhet, att han råkade träffa New York-bandet Animal Collective och gav dem ett ex av sitt första album "House Arrest", utgiven av minimala LA-bolaget Ball Bearings Piñata. Efter att först ha tvekat gav de i höstas ut fem år gamla inspelningen "The Doldrums" på sitt skivbolag Paw Tracks. I vår återutger de "Worn Copy", släppt för första gången av lilla bolaget Rhystop för två år sedan.

Men Ariel är nästan överdrivet noga med att göra det helt klart att han inte gav Animal Collective sin skiva i hopp om att få ett så kallat "riktigt skivkontrakt".

– Jag blev förvånad när de hörde av sig. Jag visste inte att de hade skivbolag, varför skulle jag förvänta mig det? Jag ljuger inte, jag svär!

Nej, Ariel, ingen anklagar dig för att vara en sellout. Lugna ner dig.

Historien om hur Ariel Pink har nått ut till en bredare publik (okej, den är inte bred, men den är bredare än förut) är ett tydligt exempel på att nätet inte fullständigt har revolutionerat hur musik når oss. Låtar har legat uppe på Ariel och Johns hemmaskivbolags hemsida i fem år, men det krävdes att någon med i alla fall lite pengar i ryggen pressade upp en fysisk skiva och distribuerade den genom någotsånär normala kanaler. Tekniken har kanske gjort det enklare för Ariel Pink än för den ganska självklara parallellen Beck i början av nittiotalet, ett annat LA-original som började med hemmainspelningar.

Men för att ha chans att överleva som musiker räcker det inte att musiken kan spridas blixtsnabbt över nätet. Ariel Pink är fortfarande tvungen att åka på turné till Europa, med allt vad det innebär av deporteringar och bilproblem.

– It’s pretty fucked up, suckar han.

John är mer förbannad än uppgiven:

– Man hör talas om folk som blivit rika på MP3.com och sådana grejer, men det kanske är en eller två personer i mänsklighetens historia. Man behöver få sin skiva släppt av en riktigt jävla skivbolag för att komma någon jävla vart alls!
Nu är Ariel Pink indragen i musikbranschen, men han tänker inte bli långvarig där.

– Jag vill vara en blinkning på radarskärmen. Få något pris och bara säga "hej då". Som Kate Bush. Hon har torgskräck och nu stannar hon hemma och har det bra.



Hemma för Ariel Pink är Los Angeles. Av hans musik kan man få känslan av att han bor i en stuga i bergen och livnär sig på ekorrar han fångat med snaror på altanen. Att den där rosa tröjan med gröna prickar är det enda klädesplagg han har och att han har rufsigt hår eftersom det inte finns någon spegel där i stugan.

Men ingen behöver ha rufsigt hår om de inte själva vill det. Det vill säga om de inte bor på gatan, och det gör inte Ariel Pink. Han växte upp och bor kvar i Beverly Hills, som inte direkt är bebyggt av bergsstugor.

Hur är det att vara från Beverly Hills?

– It’s fucked up. Men det finns bra kinamat där.

Varför bor du kvar?

– På grund av vissa omständigheter. Jag letar efter någonstans att bo.

Är det svårt att hitta bostad i LA?

– Nej, man måste bara hitta rätt tjej. Jag är till salu. Jag måste bort från den lägenheten. Min pappa äger huset och det är precis granne med huset där jag växte upp. Så det är… helt jävla galet.

Du har alltså inte riktigt frigjort dig från dina föräldrar?

– Jag hade frigjort mig ett tag men jag fick återvända, för jag misslyckades i den riktiga världen. Jag levde över mina tillgångar. Jag har vägrat arbeta och det gör mina föräldrar galna.

Vad tycker de om din musik?

– Det är privat.

Det är nog ingen slump att en av låtarna på "The Doldrums" heter "Good Kids Make Bad Grown Ups".



Ariels viktigaste förebild är R. Stevie Moore, som han också har samarbetat med. Excentrikern Moore är nu 52 år och har gjort mer än 300 hemmainspelade album sedan slutet av sextiotalet, utan att någonsin ha fått varken erkännande eller pengar. Nu sitter han hemma i Bloomfield, New Jersey och blir allt mer krasslig och bitter.

– Han är väldigt upprörd över att framgången har gått honom förbi. Efter att ha varit en sån sweet dude så länge. Om någon förtjänar berömmelse så är det han, inte jag. Jag vill få framgång så att jag kan göra honom framgångsrik, säger Ariel Pink.

Varför har R. Stevie Moore inte lyckats på egen hand?

– För att han inte har kompromissat. Det är något jag har lärt mig av honom.

Så i den rävsaxen sitter Ariel Pink. Han beundrar R Stevie Moore för hans kompromisslöshet, när det samtidigt är just den som har stått i vägen för framgång, den framgång han tycker att Stevie förtjänar.

Att döma av spelningen på Debaser väljer Ariel Pink kompromisslösheten framför någon som helst form av inställsamhet, även om det gör honom mindre uppskattad. Det är en introvert och kufisk konsert. Ariel har ägnat sig åt någon sorts hårvård och satt upp två tofsar. I princip det enda han säger till publiken är att han hatar the Hives.

Inte en enda låt kommer från "The Doldrums". Och det beror inte på att skivan gjordes för fem år sedan och känns gammal, utan på att Ariel ännu inte behärskade sin portastudio. De vet inte hur de ska spela för att få det att låta som på skivan.

Hur känns det att "The Doldrums", som är fem år gammal, är det flest människor får höra nu?

– Det är rätt lustigt. Jag har ju gjort massa skivor sedan dess, så jag behöver inte oroa mig för det här med om andra skivan kommer floppa. Den har jag ju redan spelat in. Det kan vara så att jag blivit sämre, men det har redan hänt i så fall.


Text och foto: Jonas Jarefors



Mer om Ariel Pink:

Lyssna på bitar av skivorna "House Arrest" och "Lover Boy" på CD Baby.

Paw Tracks kan man kolla på videor till "For Kate I Wait" och "Lover Boy".

Läs Andres Lokkos recension av konserten i Stockholm i SvD och Malena Rydells recension i DN. Båda kommenterar Ariels intressanta scenfrisyr. Lokko tycker att det var Pippi Långstrump-flätor, men det är Rydell som har rätt i att det var Tjorven-råttsvansar.

Extra allt har troligen den första längre, svenska intervjun med Ariel Pink. Den första intervjun över huvud taget var troligen
den här telefonkortisen i Stockholm city.

Läs även den här intervjun med Ariel Pink på Tiny Mixtapes. Också här försäkrar Ariel att han inte kände till att Animal Collective hade ett eget skivbolag när han gav dem sin skiva. Den som vill öva franskan kan även läsa den här intervjun. Överraskande nog betonar Ariel Pink för den franske intervjuaren att han INTE visste att Animal Collective hade ett eget skivbolag. Repeat much?

tisdag, februari 15

Ny tidning vill blotta Otto



Det här kan bli bra...

Public Service, en ny tidning med bra idé och dåligt namn.

Kommer snart på papper och till det söker de nakna paparazzibilder på Expressens chefredaktör Otto Sjöberg. Den som lyckas får fem tusen pjuck. Dra för gardinerna extra noga, Otto.

lördag, februari 12

Populärkulturellt antiklimax

Example

Melodifestival. Idag kör det igång. Denna sanslösa uppvisning i dålig smak och folklighet. Jag älskar det. Kan inte låta bli. Jag är fullkomligt ointresserad av musiken. Den är ju bizarrt dålig. Men klädbytena, dekoren, de dåliga vitsarna mellan låtarna och slutligen omröstningen där man får ett odiskutabelt kvitto på att svenska folket totalt saknar allt vad musiksmak heter. Jag kan knappt bärga mig. Har kanske Charlott Pernelli kanske fått ännu större bröst i år ? Eller vem skall stå för årets "sexchock" ? Det skall bli spännande...

SVT 1 20.00

Och som om inte Melodifestivalen var nog så kan man dessutom läsa att Fred Durst och hans band Limp Bizkit har dragit till Prag för att få det där rätta "mörkret" på nya plattan... Kanske det roligaste jag läst på länge.

tisdag, februari 8

Tim Kynerd

Example

Jag börjar inte med mitt ärende. Jag börjar med något intressant.

I Sundbyberg bor Timothy Kynerd. Det låter anglikanskt, men man kan ju aldrig veta. Han fotograferar tunnelbanestationer (kynerd.nu) i Stockholm. Systematiskt. Fast inte riktigt alla.
Han har börjat fotografera annat också. Pendeltågen, Roslagsbanan, Saltsjöbanan, Lidingöbanan och Tvärbanan. Stationerna alltså. Som Torsviks station på Lidingö. 18 bilder. Snön yr den 22:a december 2001, och utan snö men med moln på himmelen 23 augusti året innan.

Fast tunnelbanan är viktigast. Han arbetar där också, på tunnelbanan, eller vid tunnelbanan.
Ut mot Farsta, en av de gröna linjerna söderut har någon hjälpt Timothy. Någon som heter Thomas Flachsbinder har tagit bilderna, och de är svartvita istället för färglagda. Och Timothy har inte beskrivit bilderna som han brukar. Noga. Med detaljer. I olika ljus. Som sekvensen på 22 bilder när mörkret faller över Kärrtorps tunnelbanestation. Och hela tiden berättar Timothy vad som händer och vad man ska titta efter. ”Det blir mörkare... Och mörkare...”, fast på engelska.
Och så har han varit på semester också, Timothy. Han kallas Tim. Han har varit i New Orleans och i London och i Köpenhamn. De har spårvagnar i New Orleans. Ornamenterade.

Jag har kollat upp hans nummer (hitta.se). Jag vet var han bor. Jag skulle kunna ringa Tim och få reda på allting. Eller så låter jag bli. Jag skulle kunna fråga om den 23:e januari 2002. Det ser ut som någon sorts rusning vid Alviks tvärbana. ”When a car finally arrives, passengers press forward to get on”. Vad är det? Vad gör han?

Du får ringa. Jag har visat hur man gör. Kolla upp numret bara och så. Själv vill jag inte. Då försvinner alla möjligheter. Då kan jag inte längre föreställa mig hur han fixar en korvmacka en tidig morgon i december när han ser att det ska bli riktigt mycket snö på perrongen. Om jag vet, då kan jag inte fundera över hur han la upp anställningsintervjun när han fick jobb på SL.

En sak till. “Southbound train”. Jag trodde att sådant bara fanns i blueslåtar.

Erik Hedtjärn / Gästskribent

Franz Ferdinand...

Example

Årets Franz Ferdinand, det vill säga Bloc Party, snackar med Peter Hook från New Order... Och det blir ett spännande möte mellan nykomlingarna och veteranen.

Läs artikeln från The Guardian !!!

Om Bloc Party's platta "Scilent Alarm" finns det inte mycket annat att säga om än att det garanterat är en av årets bästa när det blir dags att summera 2005.

Bloc Party - Helicopter MP3

måndag, februari 7

Ångest och kriser på Göteborgs fimfestival



Det är filmfestival i Göteborg. Och som vanligt är alla filmer som snart kommer att visas på bio överfulla – medan mer udda filmer, sådana som aldrig dyker upp i videohyllan i kvarteret eller bland filerna i ditt nedladdningsprogram of choice, går för halvtomma salonger.

En film som lyckas med konststycket att få publiken att tro att den ser något fantastiskt är Dan Harris "Imaginary Heroes". Sigourney Weaver spelar Sandy Travis, en desillusionerad förortsfru som efter äldste sonen Matts oväntade självmord börjar röka på, gå till sporadiska attacker mot grannfrun och flirta med ynglingar. Familjens långsamma sönderfall – i kombination med ett välvalt soundtrack och en ofta humoristisk dialog – gör att det är lätt att känna med karaktärerna. Men den lämnar bara ett lätt avtryck efter sig.

En annan film som tar upp ångest och krisande förhållanden är "We Don't Live Here Anymore", med kvartetten Naomi Watts, Peter Krause, Mark Ruffalo och Laura Dern – två par i 35-40-årsåldern som börjar tvivla på sina liv och förhållanden. Även om vissa scener känns onödiga och dialogen ibland är sorgligt styltig så är det en film som tål att diskuteras långt efteråt. Frågorna hopar sig: Hur kan någon föredra Naomi Watts rollfigur Edith framför Laura Derns Terry? Varför är alla kvinnor hemmafruar? Varför dansar ungarna en konstig holländsk folkdans?

Ännu en vecka efter att jag sett filmen diskuterar jag den flitigt – i ren irritation över Peter Krauses känslokyla och Mark Ruffalos ambivalens. Och kanske är det så enkelt att precis den känslan av engagemang och upprördhet är vad som saknas efter att ha sett "Imaginary Heroes".

Gästskribent: Karin Rebas

söndag, februari 6

Fler pennor på Extra allt

För att erbjuda er läsare större variation kommer vi att då och då ha gästskribenter på Extra allt.

Förhoppningsvis leder det till nya perspektiv, nya ämnen och nya sätt att skriva. Allt för att Extra allt ska bli den bästa blogg du vet. Vår första gästskribent, Karin Rebas, debuterar imorgon.


PS: I natt är det Super Bowl XXXIX, med Paul McCartney som halvtidsunderhållning. En trygg helylleartist efter förra årets "Nipplegate". Vi hoppas att Paul bevisar att han fortfarande kan vara rebellisk, spelar "Why Don't We Do It In the Road?", drar av skjortan och visar hela världen sina bleka bitchtits.

Hyvönen...

Example

Jag tänkte inte skriva om Frida Hyvönen här på Extra Allt, för nästan alla Svenska medier har uppmärksammat henne på ett eller annat sätt under den sista månaden... Men risken finns ju att någon av er som läser detta har haft en stressig dag och bläddrat förbi intervjun i tidningen, eller lyckats diska samtidigt som de spelar henne på radion. Och det vore inte bra om hon gick ouppmärksammad förbi...

Innan året är slut så misstänker jag att hon har hypats, hyllats ochtillslut fått leda julfirandet på Debaser... Bob Stanley har redan deklarerat att "...hon har allt Joanna Newsom saknar" Och det är en tidsfråga innan hon är en liten del i någon slags kulturarv...

Frida Hyvönen - "You never got me" MP3

fredag, februari 4

Förbjud musikalsamplingar!

Jag är hemma och är sjuk. Är man sjuk ser man på TV och mellan Anja Pärssons åk har jag kollat på ZTV och MTV. Veckans hitvarning i ZTV är Gwen Stefani med "Rich Girl", med refrängen samplad ur "Speleman på taket".

Kanske är det en feberhallucination, men jag tycker mig minnas jag var med på en världskongress i Zürich 1999 med all musikelit och skrev under ett fördrag, i folkmun kallat Zürichfördraget. Där stipluerades att det skulle vara förbjudet att i modern populärmusik sampla musikallåtar. Kongressen inleddes med att vi spelade upp "Hard Knock Life" med Jay-Z och alla nickade instämmande. Så här fick det inte fortsätta. Alla skrev under, till och med Wyclef Jean.

Kongressen tyckte att Jay-Z:s brott var så grovt att för honom skulle fördraget gälla retroaktivt. Han undkom straff genom att lova att avsluta sin karriär inom ett par år. Det verkade hålla, han gav ut sin "sista skiva" och hade avskedskonsert och så där. Men nu har han börjat tulla på reglerna och spelar in musik tillsammans med Linkin Park. Typisk amerikansk unilateralism, precis som med Kyotoavtalet. Fast hittills har inga åtgärder tagits mot Jay-Z, eftersom det anses som ett tillräckligt straff att umgås med Linkin Park.

Och nu tar Gwen Stefani ett steg längre och bryter rakt av mot själva kärnan i Zürichfördraget - musikalsampling. En dålig musikalsampling också, med en fånig piratvideo. Stackars Eve har hon dragit in i förbrytelsen också. Blir det rättegång av det hela kommer Eve säga att "hon bara lydde order", men vi kommer inte att lyssna. Vi kommer att döma dem till att - eftersom de redan börjat - alltid tvingas bära piratkläder.

Efter att jag har gått och sett "The Aviator" kommer jag att bojkotta allt som har något som helst med Gwen att göra.

onsdag, februari 2

Sundance kliver på indietår

Sundancefestivalen i Park City, Utah, premiärvisas många independentfilmer. Årets festival avslutades i helgen och tycks ha trampat på väldigt många indiemänniskors tår.

Varje år visas små kortfilmer innan de deltagande filmerna. I år hade de gjorts av animatörerna JibJab, mest kända för små satirfilmer om amerikanska presidentvalet och ett par rätt fula reklamfilmer för Sony som brukar rulla på MTV. Det var de här tre filmerna som fick indiecineasterna att sätta popcornen i halsen.

Över duken visades först ordet "Independent", men sedan försvann några av bokstäverna och det stod bara "Inept" (oduglig). Filmerna handlade om människor som förut jobbade som hundfångare, rivningsarbetare och vägstrecksmålande åt "the man". Nu vill de uttrycka sin konstnärliga sida och gör i stället samma sak på egen hand, helt "independent". Det är bara det att oberoende rivningsarbete inte går så bra, så det dör folk. Det dör folk i alla filmerna, för de oberoende arbetarna är så odugliga.

Tydligen blev en del i publiken jättearga av det här. Det buades i salongerna och det har skrivits sura artiklar, som den här och den här som heter "I hate JibJab". Andra blev mest förvirrade.

Utan att ha sett filmerna är det svårt att egentligen uttala sig. Kanske är filmerna riktigt uselt gjorda. Men luktar det inte lite indietalibanism hos kritikerna?

Varför är det så svårt för en del att acceptera det som egentligen är självklart: det blir inte automatiskt bra bara för att det är indie.

Spela in din skiva på världens äldsta portastudio och ge ut den i begränsad upplaga om sju kassetter, det blir inte automatiskt bra musik för det. Kraven på de oberoende är lika högt ställda som för alla andra. Vissa saker kan heller inte vara independent. Peter Jackson må ha börjat med att göra nollbudgetkortfilmer på bakgården, men han hade inte kunnat göra Sagan om Ringen-filmerna utan hjälp av "the man".