söndag, december 24

Julkalendern: Yuletube


Time Magazine har utsett MIG till årets viktigaste person. De vill visa att de är nere med Web 2.0 och menar att tack vare YouTube och MySpace och bloggar är JAG (och ja, DU med) viktigast i år.

Och om JAG verkligen är årets viktigaste person, då ska jag väl firas så här på julafton? Särskilt som jag dessutom faktiskt fyller år idag.

Jag borde få presenter lika välkomna som den ovan, ett av få Youtubeklipp jag orkat se fler än en gång.

PS 1: Och apropå det jag skrev igår om vikten av biroller: det bästa med filmen ovan är faktiskt inte killen, utan sidekicken, hans syrra. Så desperat hon försöker följa efter hans entusiasm, härmar allt han gör. Men bäst är ändå när hon - på eget initativ - kramar paketet och suckar "My dream..."

PS 2: God jul!

lördag, december 23

Julkalendern: Dick Casablancas

ExampleExampleExample

Det är häftigt att gilla tv och att ha sett de senaste avsnitten från USA. That’s old news, för det står i senaste numret av Elle. Men what the heck, Karin Ström måste dra in frilanspengar och Elles läsare får stå ut med det mesta, även att exemplen hon tar upp är serier som nu faktiskt går på vanlig tv i Sverige.

En tv-serie det däremot inte är så häftigt att skriva om är ”Veronica Mars”. Jag tror inte Kjell tittar på det alls. (Vid närmare efterforskning: jo, såklart.)

Men jag gillar ”Veronica”. Fast man vill – likt han i ”Adaptation” och Konrad – skrika om överdrivet användande av berättarröst. Jag får ”Sex and the City”-rysningar.

En som inte behöver någon berättarröst är sidokaraktären Dick Casablancas, förlåt ”Richard” (uttala franskt). Det finns ingen inre röst i hans huvudet. Det finns kanske inte så mycket alls där. Och han är inte ledsen för det:

Logan
: You’re not that complicated, are you, Dick?
Dick: I try not to be.

Han är den ständigt snett leende, beer bongande, kalsongryckande, surfblonde, rike skitstöveln som kommer undan med allt.

Och det behövs verkligen en enkel, comic sidekick i en tv-serie. Det är inte värt att se ett avsnitt av ”Absolutely Faboulous” om inte Bubbles är med och ”Ugly Betty” utan fikussystersonen Justin är mest en moralkaka. Men Dick (spelad av Ryan Hansen) vinner, han var årets bäste sidekick.

I första avsnittet av tredje säsongen – de följande avsnitten som kommit blir nog julens tv-nöje – finns antydningar till en mer känslosam, tragisk sida av Dick. Jag hoppas de inte utvecklar det. Försök inte göra trasigt det som inte behöver lagas, för att göra om talesättet.

Man hoppas att de i stället Ryan Hansens styrka: konsten att först se allvarlig ut, mötas av en frågande blick – ”Är Dick verkligen allvarlig nu?” – och sedan spricka upp i ett brett flin.

Kolla på Dick-collage här på Youtube.

fredag, december 22

Julkalendern: Cassie i spegeln

Example

Jag satte mig ner för att skriva ihop en lista över årets bästa låtar. Men så såg jag att alla de har jag ju redan tipsat om och skrivit om. Jag har en känsla av att om ni efter den största konsensus som någonsin uppnåtts kring årets bästa musik så dör ni om ni tvingas läsa ett ord till om Hot Chip.

En låt har jag däremot inte skrivit klart om. ”Me & U” med Cassie, en av årets bästa låtar. Jag har funderat på varför jag inte kan sluta lyssna på den. Kanske för att man måste välja att lyssna på den på ett av två sätt. Jag har valt spegelalternativet.

Men först: visst, att jag lyssnat mycket på ”Me & U” beror på att den låter bra. Ryan Leslies produktion är torr, sparsmakad, lågmäld. Väldigt långt från basen och inyourface-attityden hos Beyoncé och Kelis. Inte ett Rich Harrison-blås så långt örat hör. Och Cassie sjunger rakt upp och ner. Hon morrar inte, hon fräser inte. Möjligen kan man säga att hon stönar lite, men det är bara antydningar.

Det är klart man måste stöna lite i en låt om sex. Cassie och killen har varit ihop ett tag, men hållit på sig. Nu säger hon att nu kör vi, han ska bara slappna av. ”I think I’m gonna make a move now / Baby, tell me how you like it”. För övrigt sjunger även Ciara ”tell me what you like” i sin ”Promise”. Det är riktigt klyschigt, inte särskilt originellt.

Och det är just det. Man säger inte sådana ord om man är i sovrummet med den man tänker göra sina moves på. Speciellt inte så många gånger i rad som Cassie. Hon sjunger att hon tänker på att göra sitt move så många gånger att man blir sur på henne. Men så gör det då!

Här kommer vägvalet. Ser man framför sig att Cassie säger det här om och om igen till killen på en plats där hon inte kan visa sina moves, som en klubb eller på vägen hem? Eller säger hon det till sig själv, i en spegel? Övar hon på vad hon ska säga, säger det om och om igen, med viss osäkerhet?

Klubbalternativet blev handlingen i den ”officiellt inofficiella” lågbudgetvideo som gjordes ”for the European Market”. Spegelalternativet blev grunden för den officiella halvlågbudgetvideo som kom senare.

Spegelalternativet ger självklart en mer rumsren video, mindre lik amatörporr. Men jag har en känsla av att skivbolaget valde att göra en spegelvideo inte bara därför, utan av samma skäl som man inte lade på Rich Harrison-blås över hela ”Me & U”. De fattade att det blir mer intressant på det viset.

Sånger som handlar om någon som vill suga av någon annan finns det massor. Sånger om någon som övar inför att säga att hon vill suga av någon, det är däremot sällsynt.

torsdag, december 21

Julkalendern: Spyan

Example

Det nya Spy Bar. Spyan. Och Spy Bar i Humlegården, Spymlan.

När jag om tjugofem år antagligen sitter vid ett fikabord och berättar för yngre kollegor om Stockholms uteliv år 2006 (på det sätt en äldre kollega nu drar skrönor om Cat Ballou), då kommer det handla mest om nya Spy Bar.

”Jo ni förstår, Fadde, han drog ju och så i februari 2006 tog Sundevall och SSG och Kornél över och det blev en del jitterbugg, men mest blev det Booka Shade av alltihopa. Vafalls, har ni ungdomar inte hört Booka Shade? Tim Sweeney då? Nähä.”

Men faktum är att jag under året bara har varit på Spy Bar två (2) gånger. (Det är ungefär lika många kvällar som Gustav Gelin inte har varit där.) Ändå är det omöjligt att utesluta Spy Bar från julkalendern som sammanfattar mitt år.

2006 - pophögeråret. Året med begreppet ”Stureplancentern”. Nya Spyan har visserligen inget alls att göra med Nya moderaterna, men ändå… det ligger ju vid Stureplan och är nytt.

En kombination som ”Stureplanscentern” hade varit omöjligt för ett par år sedan. I år var det möjligt att ha sitt hjärta mitt i storstaden, men ändå rösta på Eskil ”LRF” Erlandsson, på samma sätt som det var möjligt att vara typ kulturradikal och rösta borgerligt.

Det fanns inget underligt med sådana motsättningar i år. Det hippa kunde samtidigt vara det mest högljudda, dummaste (att döpa en skiva till ”YO YO YO YO YO”) och det mest lågmälda, känslosamma (att döpa en bok till ”Ett år av magiskt tänkande”). Steget före kunde ligga åt många olika håll. Om man inte sprang längst fram kunde man gärna lägga sig längst bak och börja springa åt andra hållet, så var man före igen. Till exempel genom att börja tjata om ”Brideshead Revisited”. Men före ville man så klart vara. När allt finns tillgängligt, när senaste Booka Shade inte är något en dj försöker spela först av alla, utan snarare dela med sig första av alla på sin mp3-blogg, då behövs det andra sätt att visa att man är före de andra. Till exempel genom att ta över en nattklubb med pointer, men ha andra insläppskriterier än deltagande i dokusåpa.

Jag kommer minnas 2006 som hipsteråret, men samtidigt året när Rodeo dödade begreppet ”hipster”. Året när Rodeo skrev sida upp och sida ner om Ralph Lauren. Året då Rodeo strax därefter skrev att Ralph Lauren inte kändes så hett längre. Kort sagt: Rodeo-året 2006. Där vid fikabordet om tjugofem år kommer jag säga till mina yngre kollegor att om de vill veta något om 2006 så ska de leta fram gamla nummer av Rodeo. Det kommer naturligtvis vara att ljuga för kollegorna, Rodeo är helt orepresentativt, men de får lite trevlig läsning i alla fall.

Kanske är det inte konstigt att båda mina kvällar på Spy Bar var i sällskap med personer som stått på Rodeos lönelista. Och ja, till och med jag har ju faktiskt stått på Rodeos lönelista. Jag som bara varit på Spy Bar två (2) gånger.

Det har varit året när “Stockholm is the new London which is the new Prague” (som 3:55 in i den här filmen) och ”la ville plus cool du monde”. Det sista enligt franska bloggen Fluokids. Självklart gästade de Spy Bar, en av de många kvällar när jag inte var där. Antagligen satt jag i soffan och laddade ner Booka Shade eller kollade på dvd:n med ”Brideshead Revisited”.

onsdag, december 20

Julkalendern: Midlake

Example

Inte trodde jag att en skiva med nybyggarromantiska texter skulle göra mitt år.

När jag för första gången hörde Midlakes ”Roscoe” trodde jag den var ett undantag i sitt hyllande av stenhuggare och takbyggare. Men på Midlakes andra album ”The Trials of Van Occupanther” finns fler låtar där vikten av ett välbyggt tak framhävs. En dag fylld av hederligt arbete och ett tak som aldrig läcker, det är tillräckligt, tycker Midlake.

Midlake sjunger om att bli bestulen på allt man äger av rövare medan man är ute och jagar. De sjunger att det inte är så jobbigt, man får börja om med de grejer man fick ihop på jakten. Och så hjälper ju bönder varandra. Midlake sjunger om snöskor. De sjunger om att jaga rådjur. Och så sjunger de om välbyggda tak igen.

Kanske hade det blivit outhärdligt om kompet hade bestått av vevlira, banjo och countrymössa. Men efter versen om att fånga en oxe i nybyggarskogen kommer ett gitarrsolo och lite stämsång direkt från en solig eftermiddag på den jazzrockiga västkusten. Och när det dyker upp en fiol, som i ”Young Bride”, vägs den upp av pådrivande trummor och bas.

Men titta inte på hur killarna i Midlake ser ut, de är ett av de där menlösa banden jag skrev om förra veckan, som nidbilden av Pitchforkmesar. Leta fram valfri bild, titta, blunda i två sekunder och försök sedan beskriva medlemmarna i Midlake ser ut. Det går inte. Man minns dem inte.

Midlake ser inte ut som någonting, de är världens tristaste band. Å andra sidan tror jag inte att de bryr sig om det, så länge de har ett välbyggt tak och ett gitarrsolo och lite stämsång från västkusten. Jag vet i alla fall att jag inte bryr mig.

tisdag, december 19

Julkalendern: Lasse

Mitt morgonhumör avgörs mycket av vilken röst jag vaknar av. Allra bäst är det när jag vaknar med Lasse bredvid mig.

Det vill säga, Lasse är egentligen bredvid min flickvän, för det är på hennes sida sängen som klockradion står, och det är ur den Lasse Johanssons röst kommer. Han är årets radioperson för mig.

P1 Morgon är nästan det enda radioprogram jag lyssnar på. Men å andra sidan gör det enda programmet stor skillnad för mina mornar. Jag blir nervös när programledaren bara läser upp stolpiga frågor från ett papper och mest verkar vara fokuserade på att intervjuerna ska ta slut precis i tid till nyheterna. Då är det lika bra att stänga av radion. Speciellt sedan den nördmeteorologen med östgötskan fick sluta läsa väderleksrapporterna.

Men när det är Lasse Johansson som är programledare, då är det värt att lägga bort tidningen. Lasse Johansson har väl också fått ett papper med frågor antar jag, men han kan faktiskt intervjua. Han lyssnar nämligen på svaren han får. Inget skitsnack släpps över bron. Om någon av de rader politiker som betas av under en morgon glider iväg, då täpper han till.

När Lasse Johansson är programledare för P1 Morgon vill jag tugga müslin försiktigt, för att inte missa något.

fredag, december 15

Julkalendern: Konserter

Konserter jag missat i år (urval):
Comet Gain på Debaser, Ariel Pink på Debaser, Concretes på Ugglan, Midlake och Flaming Lips på Cirkus, Popaganda, Vetiver på Debaser, Ne-Yo på Berns, hela Peace & Love-festivalen i Borlänge, Morrissey i Karlstad, bob hund på Debaser Medis, Fibes, Oh Fibes! på O-baren, Fibes, Oh Fibes! på Debaser Medis, Midlake på Debaser, Hot Chip på Debaser Medis, Sufjan Stevens på Berns, Studio på diverse klubbar. Och så Klikkboxning som jag tyvärr missar på Norrlands nation i Uppsala imorgon.

Konserter jag är särskild glad att jag inte missade i år:
Nicolai Dunger på Kulturhuset, Sigur Ròs på Dalhalla, Hot Chip på Münchenbryggeriet, Shugo Tokumaru på Debasers bakficka, Yo La Tengo på Debaser Medis.

onsdag, december 13

Julkalendern: Grizzly Bear

Example

Det finns så många amerikanska band där samtliga bandmedlemmar ser trista och menlösa ut, som om de sopats ihop av enbart överblivna basister. Vill man vara taskig kan man säga att med denna ansiktslöshet är det inte konstigt att folk inte köper skivor med omslag. För vem vill släppa in bilder av löpandebandtillverkade, nyvakna collegekillarna i sina hem?

En tröst är då Ed Droste, ledaren för Grizzly Bear, han som går längst fram med hunden på bilden ovan. En Brooklynfolkie som ser ut som Adrien Brody, det är inte dåligt det! Allt annat än förstaplatsen på Stereogums Mr Indie-lista för 2006 är ett hån.

Och Grizzly Bear har fattat att de har något som inte alla andra har. De låter Ed gå längst fram med en hund, i fokus, medan de andra, mer anonyma, får gå bakom och dra kärror. Jag kan riktigt se scenen framför mig. Snart kommer Ed kasta det där äppelskruttet han håller i, och det kommer landa rakt i någon bandkollegas ansikte och denne kommer utropa ”Hey Ed, why'd ya throw the apple right in my face, man?”

Och Ed kommer svara ”Coz I look like Adrien Brody and you look like Michael J Pollard!”

Tro nu inte att jag vill att Ed Droste ska kicka de andra. Ed kan säkert ensam med fingerplockande som grund åstadkomma en hyfsad akustisk singer/songwriter-skiva eller en hyfsad Shugo-aktig gitarr+laptop-skiva. Men att Grizzly Bears album ”Yellow House” är ett av årets bästa enligt mig tror jag beror på att jag hör en grupp bakom musiken, bakom visslingarna och pukorna.

För övrigt har jag lyssnat på ”Yellow House” ett bra tag nu, utan att ens ha kommit i närheten av att bli färdig med den. Det finns mycket, många små delar, jag vet inte riktigt när en låt börjar och nästa tar vid, kanske beror det på att jag brukar somna ibland när jag lyssnar på den, på tåg och så. Och det är ett mycket bra betyg.

Min Englandssemester i två bilder

ExampleExample

måndag, december 11

Julkalendern: Dvd-boxen

Example

Nä, dvd-boxen kvalar inte in på Extra allts julkalender över 2006. Dvd-boxen har funnits ett tag. Men det faktum att Göran Persson köpte sin första dvd-box i år, det är värt att uppmärksamma.

Den bok av socialdemokraten Lena Sundström jag sågade här marknadsfördes med frågan ”vad hände medan vi klämde den sista dvd-boxen med ’Sopranos’?” Dvd-boxen är alltså symbolen för masskonsumtion av tv. Hetsätande av verklighetsflykt, bort från den verklighet Lena Sundström ville berätta om, på sitt jobbiga sätt.

Dvd-boxen är ju också symbolen för vår rädsla för att ligga efter eller att ha missat nåt. Med en quick fix kan vi hinna ikapp all tid vi förlorat, se alla avsnitt vi missat.

Och vilken svensk har mest tid att hinna ikapp? Göran Persson, som ju ägnat tio år i Rosenbad, landets starke man, valsegrare två gånger, bara för till slut få det här rakt i ansiktet, nej till omval, ett nej från väljare som inte förstått sitt eget bästa, som förletts av högermedia, etc.

Så kanske var det ingen överraskning när man i en eftervalsintervju med Persson i Aktuellt i politiken kunde läsa:

Någon tv-serie du missade som du nu köper som dvd-box?
– Alla pratar så gott om ”Vita Huset”, jag ska ge det en chans i ett sammanhållet block.

Så där kommer han sitta i Sörmland, med sina 42 dvd-skivor. Hetsätande tv, proppa sig full med verklighetsflykt till ett land där landets starke man faktiskt bara tillåts vinna två val.

torsdag, december 7

Julkalendern: Larry Charles

Example

I en tid när ALLA är tv-krönikörer känner jag mig som en dinosaur när jag skriver om "Seinfeld", som en mammut när jag skriver om "Curb Your Enthusiasm" och sedan bara asgammal när jag pratar om "Entourage", så känns det bra att den här Boratfilmen kom. Det gav mig en aktuell merit, inte bara gamla skåpmatsmeriter, som motiverade en bild av regissören Larry Charles i julkalendern.

Jag har inte ens sett "Borat". Eller som man sa 2006, som en motsvarighet till att inte ha läst boken, men sett filmen: "Har du sett filmen?" - "Nej, men jag har trailern som bokmärke på Youtube!"

Och nu arbetar han enligt IMDB-rykten på en filmversion av Mötley Crüe-boken "The Dirt". Snart kommer alla säga att det är Rick Rubin som liknar Larry, inte tvärtom.

onsdag, december 6

Julkalendern: Grå cardigan

Example
Var det den varma sommaren som gjorde den tunna koftan så populärt? Var det möjligheten att få se ut som en bokmal? (jmfr hela finkultur/Horace/opera-grejen) Var det därför den helst skulle vara så där ljust grå? Lite lagomt tråkigt.

Alla hade på sig en grå cardigan (se på Stockholm Street Style här och här och här och här och här och här och här. Och här.)

Och när Take That kom tillbaka, vad hade Gary Barlow på sig?

måndag, december 4

Julkalendern: The Sleepy Jackson

Example

The Sleepy Jacksons “Personality (One Was A Spider, One Was A Bird)” är ett av årets album. För mig var det ljudspåret till många sommarpromenader. Som ni minns tog sommaren aldrig slut.

Jag borde inte nämna Brian Wilson. Luke Steele har tillräckligt Brian-komplex ändå. Snart kommer han anlita hantverkare för att bygga en sandlåda i Perth-hemmet. Men ändå, det här är verkligen fånigt fin pop, ”teenage symphonies to God”, fast inte så mycket tonåriga, om än naiva.

Men oj, nu har jag antagligen skrämt bort fler än jag lockat genom att nämna den gamle helige Beach Boys-kon. Lyssna i stället:

The Sleepy Jackson – ”Miles Away” mp3

lördag, december 2

Julkalendern: K-Fed

ExampleExample

Varför ska vi bry oss om denne man? Han är ju bara mannen som Britney Spears skiljde sig från.

Jo, jag bryr mig för att hans kändisskap har gått så många varv runt. Han är känd för att han tror att han kan få vara känd bara för att han är är känd, trots att han saknar talang. Hängde ni med?

Som enbart Britneys man hade han inte gett sig in på att bli rappare. Eller ja, det kanske han hade, men ingen hade brytt sig. Inte ens för att garva åt honom, för "PopoZão" är inte så dålig att man skrattar.

Så dålig är däremot Kevins självinsikt när han spelade upp låten för MTV, ett klipp som dök upp i början av 2006. Med en sådan start var det inte underligt att K-Fed blev årets driftkucku. Hans klassiska replik "This is a Brazilian ass shaker right here. Can I say that? Right on" parodierades av såväl av amerikanska high school kids som av James Lipton från "Inside the Actor's Studio".

fredag, december 1

Julkalendern: ”Over and Over”

Example

Det är jobbigt när man redan i november vet vilken som ska bli nästa års bästa singel.

”Over and Over” med Hot Chip kom ju faktiskt på ”Barbarian EP” redan 2005, men det betyder bara att den har varit med oss från årets första dag. I hörluren, på dansgolvet, på Indigo, på Münchenbryggeriet, i bilen.

Nu är vi lite trötta på ”Over and Over” och ska ta en paus, så att vi kan ta fram den igen någon gång och tänka tillbaka på 2006 med ett leende i stället för med en kräkning. Men att komma undan”Over and Over” skulle ha varit enklare om det inte hade dykt upp en ny remix ungefär varannan vecka. I oktober kom den här, av Maurice Fulton:

Hot Chip – ”Over and Over (Maurice Fulton Dub Pulse)” mp3