torsdag, maj 31

En bokpresent till studenten

Gick in på Akademibokhandeln idag. Rakt i blickfånget hade de ett bord som hette ”Presenter och högtider”. Det är ju studenttider. Vad ger man till en 19-åring som egentligen bara vill kunna handla själv på systemet?

Larviga böcker som ”100 saker du ska ha gjort innan du dör”, tyckte Akademibokhandeln. Jag fnyste, glad över att inte behöva köpa någon studentpresent.

Men så såg jag att de faktiskt hade lagt fram några klassiska romaner också. Och poesiantologier. Livsvisdom. Trist livsvisdom som ska köpas och ges bort av folk som när de köper en present inte anstränger sig bortom att gå till bordet märkt ”Presenter”.

Jag fnyste och tänkte att om jag någonsin ger bort en bok som studentpresent ska jag minsann ge bort En God Bok, kanske En Bok Jag Läste Som Ung.

Då insåg jag att jag kommer vara världens tristaste morbror:

”Grattis grattis på studenten, här får du Paul Austers samlade verk. Dom läste jag när jag var nitton. Några är bra, resten är repriser på samma tema. Vilka som är bra och vilka som är dåliga? Äh, det får du märka the hard way. Det fick jag. Och här får du ’Alexandriakvartetten’ också. Den borde alla ha läst. Den är visserligen aslång och jag har aldrig orkat med den. Men kånka med den på tågluffen, du. Sa jag grattis, förresten?”

The Look

ExampleExample

Som sagt: den bästa gatukonsten är alltid ofrivillig. Men nej, den här latin lovern med smycke framför slipsen (som man tydlig ska vilja se ut som) fotade jag inte i Kraków. Han finns på Humlegårdsgatan, precis vid Östermalmstorg. And he's watching you.

tisdag, maj 29

Lokkos födelsedag

I dag fyller Andres Lokko fyrtio år. Grattis!

Senaste budet i följetongen om antologin med Lokkotexter är att den inte heter ”Revisionism” längre. Men sedan går uppgifterna isär.

Enligt Modernista kommer i september två volymer om vardera sjuhundra sidor: ”Andres Lokko 1989–1998” och ”Andres Lokko 1999–2007”.

Enligt Marcus Joons intervju med Lokko i Sydsvenskan (genomförd i mars, publicerad först i förrgår) blir det en volym på 900 sidor, åtföljd av en liten bok med kommentarer, ”Att läsa Andres Lokko”.

Nåja, hur som helst blir det många sidor. Med texter vi redan läst. Men eftersom det väl kommer vara förbannat snyggt förpackat blir det nog att vi köper böckerna ändå. Av ren vana.


PS: Den nördige vet att även Noel Gallagher fyller fyrtio år i dag. Grattis till honom med, även om vi sedan länge skakat av oss vanan att köpa samlingar med hans gamla grejer.

söndag, maj 27

K*k i Kraków

Example

Apropå gatukonst - den bästa gatukonsten är alltid den ofrivilliga. Som de här dörrstopparna som stack upp överallt ur Krakóws gator.

fredag, maj 25

Igår kväll

Där kom jag, igår kväll vid tio, på väg från Centralen, på väg hem från Huddinge där jag träffat familjen och vinkat till min ettåriga systerdotter, på väg till min cykel parkerad vid Rosenbad, iförd min okej men lite cheap looking jobbkostym från HM, med Crowded House i lurarna, på väg att ta på mig cykelhjälmen.

Och där var de, på F12 Terrassens invigningsfest, köande, trängandes, uppklädda (nåja...), lyssnande på house, drickande.

Jag cyklade hem. Och även om Neil Finn sjöng ”Hey now, hey now, don’t dream it’s over” så känns det så ibland.

torsdag, maj 24

"Synliggjord" street art

Som någon sorts kompensation/avbön för mitt förra inlägg vill jag nu racka ner lite på street art. Eller nja, förresten kanske inte. Men på det allmänna street art-kramandet och standardiserande teoretiserande kring konceptuell konst.

I Manu Chao-tidningen Re:public Service finns ett konceptuellt konstprojekt på vart och varannat uppslag. Den rebellkraft och det omkullkastande som någon gång eventuellt kan ha funnits i denna konst försvinner väldigt snabbt när man läser om dem samtidigt. Allt blir bara fruktansvärt förutsägbart och tröttsamt.

I förra numret var det helt smockat: feministiska aktivister som kastrerat en staty på Östermalmstorg, en amerikan som lämnar konservburkar med egna ”stillsamma” foton som etiketter i butikshyllor och norska keramiker som åkallat Lucifer medan de drejat.

Och så engelska konstnären Kate Rich som hobbyimporterar kaffe från El Salvador, dokumenterar hela processen och ställer ut det på galleri. Konstverket är ”ett experiment i sociala relationer”. Hon vill ”utmana pengars ikoniska värde”. Lika självklart som Hötorgsporträtterade barn har tårar på kinderna vill Kate Rich gärna åka fast i tullen, för det vore ”en utveckling av konstverket”. Lika självklart som en Hötorgsporträtterad fiskargubbe är skäggig har Kate Rich en .org-adress.

I senaste numret av Re:public service är det inte så farligt många konstprojekt bland fotoreportagen från Mellanöstern. Eller förresten, jo, det är konceptuell konst nästan överallt: bumperstickers mot stadsjeepar, en mexikanare som inte fick skriva ett USA-protesterande ”Underkastelse” i eld, några som startat en hemsida som räknar mördade i Rio (för att ”synliggöra våldet”) och några som hänger upp tygkassar för att bli upphittade. ”Medvetna tankar om konsumtion och ansvar är frågor som Finders Keepers vill synliggöra på detta angenäma sätt”.

Och så ett reportage om Adams, som lånar ut nycklar till underjordiska rum i Stockholm. Underligt nog får man inte veta om han vill synliggöra något, men vi får veta att han vill ”göra det stängda tillgängligt och ge oss vår rätt att ta del av stadsmiljön”. Och ja ja, allt det där är säkert väldigt bra, även om jag är rätt nöjd med de delar av stadsmiljön som jag redan har tillgång till.

Men! På bilderna ser man att Adams har en isärtagbar kanot. Delarna går ner genom gatubrunnshål, när han klättrat ner sätter han ihop den och paddlar omkring i kloakerna. Vilken grej! Och det kommenteras inte ens i texten! Har han byggt kanoten själv? Vilken är maxlasten? Vad är det för material? Så många frågor... Där finns saker som verkligen behöver synliggöras.

tisdag, maj 22

Retour à metadebatten

Efter några dagar i Polen kommer man tillbaka till bloggankdammen. Och vad får man? Nya varv av två gamla debatter: ”TTA – har det gått för långt?” och ”Indiemänniskors förhållande till hiphop/r’n’b”. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Något mer, tror jag.

Det enda som vägde upp var att de här två länkade texterna (av Johan Wirfält på Rodeo resp. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli på sin Annika Flynner-blogg) var bra läsning.

Med reaktionerna på ”Kär i en hipster” är det mest intressanta att Gustav Gelin verkar ha följt min uppmaning till helgaktivitet under Extra allts frånvaro: att skriva sin egen T-Pain/Mingus-cover. Den ska visst heta ”Kär i en panda”.

fredag, maj 18

Au revoir

Ikväll drar Extra allt och vår klan iväg till Kraków över helgen. Öl, Oskar Schindler och 26 grader plus.

Så inga uppdateringar här på ett par dagar. Ni kan väl fylla tomrummet med att spela in egna versioner av ”I'm N Luv (Wit a Stripper)”, nu efter ”I'm In Love With A Skipper” (Weird Al var först), ”Kär i en kickers” och ”Kär i en hipster”. Kanske ”Kär i en dinky” (bostadsrätt, DVD-box) eller ”Kär i en emo” (”hon är glad, men hon deppar ändå” typ).

Eller så kan ni ägna tiden åt MySpace. Om ni inte har konto där, skaffa det. När till och med Dala Rapping Force har egen MySpace-sida, då finns det faktiskt inte längre någon ursäkt att inte hänga på.

Men om ni funderar på att bryta er in i våra lägenheter medan vi är borta och slå in VARENDA grej i rosa presentpapper, så släpp den tanken: det är redan gjort.

tisdag, maj 15

Historien om Dala Rapping Force

Example
Dala Rapping Force ”Älgjakten” mp3 (Speedyshare)
Dala Rapping Force ”Turistjakten” mp3 (Speedyshare)

Det här är en kulturgärning.
Det här är en del av den svenska musikhistorien som annars hade tynat bort. Det här är historien om tonåringarna i Dala Rapping Force, den enda hiphop som gjordes i Långshyttan i slutet av åttiotalet.
Den enda hiphop som någonsin handlat om att jaga älg.

Egentligen började hela historien med två uttråkade synthare. Eller, för min del, med regn på en stenig fjällvandring. Men vi låter det starta med ett mail som kom till Extra allt:

Hej!
Lyckades ramla över er blogg via en ego-googling på gamla musiksynder.
Så här är det: Jag var med och gjorde Dala Rapping Force-låtarna då på 80-talet. Däremot har alla våra inspelningar försvunnit under åren.
Och så såg jag nu att ni lyckats få in ”Älgjakten” i en ipod shuffle så sent som för två år sedan.
Vågar man hoppas på att denna mp3:a finns kvar och att den i så fall kunde mailas över. Det skulle vara otroligt uppskattat i så fall.
Supertack på förhand, om detta skulle bli verklighet.
/Dan Edström


Tyvärr fick jag göra Dan besviken, jag har ingen inspelning. Han hade inte läst texten om musik på fjällvandring ordentligt. Det står att jag hade ”Älgjakten” i min hjärnas playlist, dvs på hjärnan, efter att min kompis Magnus sjungit den. De hala stenarna uppe vid Storvätteshågna fick honom att komma ihåg låten om ett benbrott som avbryter jakten. Refrängen, om man kan kalla den det, går ”Usch å fy för stenä”. Magnus kunde hela texten utantill, trots att det var mer än femton år sedan han hade hört den på Radio Dalarna.

Jag delade Dans besvikelse. Jag ville höra ”Älgjakten”, om inte annat för att kolla om Magnus verkligen mindes rätt. Borde inte Radio Dalarna ha en kopia någonstans? Nej, det hade de inte. Men Dan kom på att hans mormor hade ju gjort en kassettinspelning av en intervju 1988 i Radio Dalarna. Vart nu det bandet fanns…?

Nu har Dan fått tag på kassetten och rippat låtarna till mp3. Vips har en del av kulturarvet digitaliserats och kan spridas. Vips kan vi resa tillbaka till Långshyttan, i december 1987. En dag hade Dan Edström och Johan Bobäck, 15 och 16 år, inget annat att göra. På en synth lekte de med riffet från Beastie Boys då ett år gamla ”No Sleep ’Til Brooklyn”.

Gillade ni Beastie Boys?

– Absolut inte, säger Dan på telefon. I grunden var vi synthare, vi hade haft synthband sen mellanstadiet. Den enda hiphop jag hade hört då var väl Beastie Boys och Run DMC. Som syntare snappade man ju upp vissa grejer i hiphopen, eftersom de höll på med samma teknik med synthar och sequencers. Och så var det ju den där låten som var baserad på Kraftwerk, det tyckte man ju var kul. För oss i Långshyttan var allt som inte var hårdrock okej.

Beastie Boys hårdrocksriff, från en låt med AC/DC-sampling och gitarrsolo från en i Slayer, blev synthifierat där i Johans pojkrum. Ovanpå rappade Dan om en misslyckad älgjakt.

– Själva rösten fick jag genom att härma nån lokalrevysnubbe som brukade ringa in till Radio Dalarna och berätta anekdoter om älgjakt och hembränt och sånt.

Allt spelades in live, på enklast möjliga sätt, rakt på kassett. Några månader senare skickade Dan och Johan anonymt in den till Radio Dalarna.

– De hade ett program som hette Radio 100-toppen som röstades fram av högstadieelever. Det sändes bara lokalt över Falun-Borlänge, så från Långshyttan fick man verkligen hitta rätt frekvens för att få in det. Det var bara en slump att vi fick reda på att vi hade kommit in på listan.

Som bäst låg ”Älgjakten” tvåa på listan, bara slagen av ”She’s Like the Wind” med Patrick Swayze från ”Dirty Dancing”. Även nästa låt Dan och Johan skickade in hamnade högt på Radio 100-listan: ”Du kommer få det”, en version av ”You’re Gonna Get It” med Trance Dance.

Dala Rapping Force gjorde två låtar till.

– ”Turistjakten” gjorde vi när Johan hade fått tag på nån tidig Atari som hade sequencer. De första housesinglarna hade väl börjat dyka upp då, så vi försökte göra nåt sånt. Den låg aldrig på listan, den hade väl inte samma hitpotential. Och så hör man ju inte texten. På hösten gjorde vi en ”Älgjakten del två”, där han liksom ska ta revansch för misslyckandet, men åker fast för tjuvjakt.

Tyvärr finns inga bevarade inspelningar av varken ”Du kommer få det” eller ”Älgjakten del två”. (UPPDATERING! Se nedan!)

­– På intervjun från Radio 100-toppen på mormors kassett säger programledaren att de hade tänkt spela ”Du kommer få det”, men att de inte kunde hitta bandet. Det var bara ett halvår senare. Så de verkar ju inte ha haft jättekoll.

Varför gav ni inte ut något på skiva?

– Folk ringde till Radio Dalarna och undrade om man kunde köpa ”Älgjakten” på skiva. Men i och med att vi hade snott hela låten av Beastie Boys så skulle det ju bara bli krångel.

Var det ingen som upptäckte att ni snott riffet?

– Nä, det var ingen som reagerade. Låten var inte STIM:ad eller nåt, det var mest roligt att bli spelad i radio. Vi gjorde ett enda liveframträdande, som förband till ett av våra andra band. Vi körde ”Älgjakten” i en längre version med gitarrsolo. Jag tror vi hade Lantmännenkläder på oss, säger Dan Edström, utan tecken på att skämmas.

Example
Dan Edström och Johan Bobäck, från skolkatalog 1987

Det här var långt innan det svenska hiphopundret. Det var ett par år innan Just D, sex år tills Latin Kings släppte ”Välkommen till förorten” och tio år tills Hedemora nästa gång fanns på hiphopkartan med Frotté och Ma-Sen. I slutet av åttiotalet gällde det för svenska hiphopare att ta vad som fanns och 1989 blev Dala Rapping Force bokade till en hiphopfestival i Västerås.

– Vi konstaterade att vi skulle ju inte ha nåt att spela, men eftersom de var beredda att betala började vi repa. Men festivalen fick problem med ekonomin, så det blev inget.

Och ungefär där rann Dala Rapping Force ut i sanden.

Johan Bobäck är numera proffsmusiker och låtskrivare. Dan Edström blev journalist (och var med i första avsnittet av ”På rymmen” tillsammans med en hårdrockare). Sjunger gör Dan numera bara i Stockholms poliskör, men innan flytten till Stockholm för tio år sedan spelade han i olika band i Hedemora och Långshyttan.

Inget av dem toppade framgången med Dala Rapping Force.

UPPDATERING!
Kommentar från Dan: "Det går fort här i internetvärlden. Sedan det här publicerades fick vi direkt napp på inspelningarna som saknades. Så vi gjorde slag i saken och fixade en myspacesida där alla fyra originalen nu kan avlyssnas.
www.myspace.com/dalarappingforce"

Femtio ord

Example

Kulturhuset
Alla dessa män i täckjackor med sina kaffekoppar.
Vid disken mot fönstret, mot Plattan, sätter de sig, flyttar stolarna exakt dit de vill ha dem, kanske en dec åt höger. Precis så nära någon annan kan de tänka sig att sitta.
De är där själva. Är de där ensamma?

måndag, maj 14

En fjortis fyller 27

ExampleExample

Idag fyller Sissela Benn 27 år. Grattis!

Hon är otroligt rolig som fjortonåriga Filippa Bark i ”Robins”, som i övrigt verkar trist. SVT borde tydligare märka ut vilka av ”Robins”-klippen som innehåller Filippa.

Det Filippa Bark säger är i sig rätt vanligt, men Sissela Benn gör så mycket med det. Speciellt när hon nervöst inte får ur sig orden riktigt, som ”mobbinnin...” eller hur hon säger ”diskriminerad” till Clabbe. Jag backar och ser det om och om igen, just de orden. Feluttalningshumor blir aldrig tråkig. Jag tycker själv det är jätteroligt att feluttala ”lasagne”. Lassajn. Lassagn. Lassangnj. Lassang. Larsagn. Lassahn-g. Efter trettio gånger minns man knappt hur det ska uttalas. Lassanj?

Den 13 oktober är det premiär för ”Filippa Bark och döden” (manus och regi Ada Berger) på Upsala stadsteater. Den där Riksteatern-turnén hon var med på missade jag, men den här ska jag se.

En teateruppsättning är helt rätt forum för Filippa Bark. Hon funkade inte i storslagna, folkliga Melodifestivalen och borde hålla sig så långt bort från SVT som möjligt. Annars riskerar hon att bli någon sorts ny Grynet.

Eller kommer vi få en Regina Lund-fortsättning? Filippa Bark påminner mig om Laila Klang, P3-karaktären som var Regina Lunds genombrott. Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt. Kommer Sissela Benn utvecklas på samma sätt som Regina Lund? Bli framgångsrik, hoppa av, hälla blåbärssoppa över sig, bara spela egna låtar i ”Sommar” och gifta sig med typ Jocke Berg? Kanske dags att döpa om pjäsen till ”Filippa Bark, du och jag och döden”.

torsdag, maj 10

Löfte

Nästa gång jag åker till en stad i ett annat land ska det bli lika mycket uppmärksamhet som när The Sartorialist besökt Stockholm.

Inför besöket ska jag intervjuas i storpressen och sedan ska befolkningen förvarnas och jag ska stalkas och det ska bloggas om låtsassjälvmedvetenhet och så om vad jag gjorde och vad jag borde ha gjort under mitt besök.

Eller ja, nästa gång jag åker till en stad i ett annat land är ju om en vecka. Hinner nog inte bygga hype i Polen så snabbt.

Någon gång när jag åker till en stad i ett annat land ska det bli lika mycket uppmärksamhet som när The Sartorialist besökt Stockholm.

måndag, maj 7

Figuren fru Flanders försvunnen

Example

Igår var jag på Åhléns leksaksavdelning och köpte en present. När jag var liten brukade jag alltid få en figur, typ en smurf, när vi var på besök i Stockholm. Förra veckan var jag på NK:s leksaksavdelning för att köpa en annan present. Då höll jag emot, trots mycket fina smurfar.

Men inte igår. De hade ju Simpsonsfigurer, så det blev present till mig också. Men plexiglaslådan var nästan tom, nästan slutsålt. Varje Homerfigur borta, varje Bart såld.

Som bottenskrap låg Flandersfamiljen. Jag räddade dom, kom hem med hela familjen. Eller nej, bara de manliga Flandrarna: Ned (med överdrivna glasögon), Rod och Todd. Frågan är: var var Maude?

Jag trodde kanske att Maude inte fanns som figur. Hon har ju ändå varit död sedan elfte säsongen. Men hon finns.

Så nu sitter jag här och undrar: varför hade alla Maudefigurer sålts tillsammans med Homer och Bart? Eller var det Åhléns som inte beställt hem Maude? Och när ska jag få tag på en Maude, måste jag ut på eBay?

Dessa frågor är allt jag har. Frågorna och tre flinande Flanderskillar som vägrar hjälpa till med svaren.

Neil Finn

Jag hoppas verkligen inte att den här musikvåren fortsätter så här. Varannan låt jag lyssnar på är Crowded House. Det passar mig. Jag är lite allmänt såsig. Men eftersom jag tycker att de har gjort så många usla låtar så blir det samma typ tio låtar om och om igen. ”Four Seasons In One Day” (de där körerna som kommer in vid 1:59 och sjunger ”Hey, hey now”), ”Fall At Your Feet”, ”Into Temptation”, de vanliga. Som ju är skitbra. Men i längden... Jag hoppas jag kommer ur det här stämningen snart.

torsdag, maj 3

Kickers? Med MiniCall?

Det är svårt att hänga med i vad kidsen på gatan gör, men samtidigt helt avgörande för kunna uttala sig om populärkultur.

När Mingus & Sexfemman i ”Kär i en kickers” sjunger att tjejen har MiniCall börjar jag undra. Har folk MiniCall nu för tiden? Dvs andra än läkare på jour? Eller utspelar sig hela låten i en svunnen tid, när Fattaru-Mingus måste ha varit typ elva?

Eller får MiniCall vara med bara för att det rimmar så fint på ”overall” och ”Kangol”? Som oväntad bonus rimmar det ju även på ”Vårby gård” och ”ändå”.

Finns kickers ens nu för tiden? Eller ja, klart att själva folkgruppen finns, men kallas de fortfarande kickers? Jag trodde att det skulle ha skett någon form av utveckling.

Allt detta är sånt man behöver hänga med för att veta hur allmängiltig ”Kär i en kickers” är och för att kunna göra en kvalificerad gissning om hur mycket sommarplåga den kommer bli. Eller nej, kanske behöver man inte veta det. Den här låten knockar alla på ren charm.

onsdag, maj 2

Privatteaterhumor

ExampleExample

Det här att Eva Rydberg sätter upp en föreställning inspirerad av bröderna Marx på Fredriksdalsteatern i sommar. Det tar nästan knäcken på mig. Too... many... levels... of... humour....

Det heter ”Den stora premiären” och är en bröderna Marx-pastisch. Eva som Harpo, Kim Sulocki som Harpo och Ola Forssmed som Groucho. (Vän av ordning undrar varför de dumpat Zeppo.) Manus: Åke Cato. Regi: Adde Malmberg. Privatteater deluxe.

Jag berättade det för Thomas, den store Grouchobeundraren. Han reagerade ungefär med ett ”The who with the what now?” Eller om det var med ett scoobydooskt ”Huh?”

Det blev liksom overload för honom, precis som för mig. Fredriksdalsteatern och Eva Rydberg och Åke Cato och Adde Malmberg och några avdankade ”Rederiet”-skådisar. Och så mitt i det: stackars bröderna Marx. Finns det inga Marxättlingar som kan sätta stopp för det här?

Vad blir det här för sorts föreställning? Titta bara på de två bilderna ovan. Titta på hur Rydberg, Sulocki och Forssmed tar i från tårna för att se roliga ut. Titta sedan på de riktiga bröderna. De gör inte till sig. Eller ja, förutom Groucho då, men den där minen kommer Forssmed aldrig få till. Nog kommer man kunna skratta åt ”Den stora premiären”, men antagligen inte på det sätt Eva Rydberg har tänkt.

Thomas är tydligen på gång att boka biljetter til Fredriksdalsteatern, för semester i Skåne. Fast egentligen behövs det inte, i höst kommer ju ”Den stora premiären” till Stockholm. Jag kommer följa biljettförsäljningen med stort intresse.

tisdag, maj 1

Väskdebatten & jag

ExampleExample

Samtidigt som ”väskdebatten”/”lyxkonsumtionsdebatten” har pågått har jag letat efter en ny väska. Samtidigt som debatten har avslutats så har jag avslutat mitt letande. I den ytterst sporadiska serien ”Extra allt goes modeblogg” bjuder jag på några bilder på inköpet. Passar lika bra till lammull som till Dollytröja.

Att köpa ny väska var inget jag valt själv. Det är inget jag gått och drömt om, det som Nina Björk i sin DN-kolumn kallade ”skitdrömmar”. Det här var ingen tröstkonsumtion, inget köp av en extra väska till sjutton jag redan har. Så kul är det inte att leta väskor, tycker jag. Men nu var det nödvändigt eftersom min nuvarande svarta axelremsväska nästan hade gett upp. Den var ”trasig, svart och söndrig”, precis som Nina Björk så där småbarnsligt trotsigt skrev att hon ville vara. Nåja, det duger kanske för en skribent, men en söndrig väska är en tickande bomb. Eller snarare en tickande piñata, sprängfylld av allt jag bär runt.

Det är mycket saker jag måste ha med mig, jämt. Plånbok, almanacka, anteckningsbok. Pennor: blyerts, kulspets, några svarta Stabilo sensor 0.3, nån tjockare marker. Oftast trettio spänn i mynt. Halstabletter, de flesta på rymmen ur påsen längst ner i väskan. Två nyckelknippor. Kanske en bok. Kanske någon laddare till mobil eller iPod. Viktiga papper. Kanske en flaska vatten. I värsta fall även en laptop. Om jag inte köpt ny väska skulle allt det här förr eller senare ha spillt ut på gatan genom utslitet tyg.

Särskilt snygg är den inte heller, den gamla svarta. Jag köpte den bara för att väskan dessförinnan hade gett upp och drällde mynt på gatan. Det var en mörk hösteftermiddag i en väskbutik på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Det var nog 1998. Antagligen kostade väskan några hundra. Antagligen tyckte jag då att det var dyrt.

Min nya väska är inte från Gucci, men det är en märkesväska, från Hope. För den betalade jag 1 695 kronor. Okej, det är inte sjuttio tusen som Sisela Lindblom sa att Susanne Ljungs väskinköp gick på. Men det är femfalt mer än jag betalade för min förra väska, och jag räckte fram Visakortet utan att blinka. Fortsätter jag utvecklas så här så är jag beredd att betala 8 000 kronor för nästa väska och 40 000 kronor för den efter det. Men det dröjer nog ett tag. Innan dess har jag fem–tio trevliga år på mig att slita ner Hopeväskan till en tickande piñata.