onsdag, juni 29

De där bredvid

Efter många år av ofta utdelningslöst skivbörsletande efter Zombies var jag väl bekant med Warren Zevons skivomslag. Efter ännu fler år av antikvariatsjakt på J.D. Salinger är jag van att stirra på Sven Edvin Saljes bokryggar.

Nu har jag gått till ett antikvariat och fått tag på Vladimir Nabokovs "Blek låga". Jag orkar inte fortsätta glo på utrymmen mellan Haruki Murakami och Dave Nicholls.

tisdag, juni 28

?!?

Example

Tills jag såg annonsen i senaste numret av Kupé trodde jag att biljetten till Waterfront i oktober gällde David Crosby och Graham Nash. Nu visar det sig att artisterna heter Dabid Cgdhbe och Ggahab Nahh.

Det låter ju mest som biblioteksklassificeringar. "I hyllan Cgdhbe har vi kategorin Singer/songwriters - Manliga - Amerikanska - Äldre - Valrossmustacher".

För övrigt synd att inte Nhig Ydhng och Sthhphn Sbiggs kunde följa med.

måndag, juni 27

Folklig både lodrätt och vågrätt

ExampleExample

Du har inte uppnått fullständig folklighet bara för att du har varit med i "På spåret" och "Allsång på Skansen", pratat i "Sommar" och visat upp din heminredning i en söndagsbilaga. Nej nej.

Definitivt folklig är du först när du finns på omslaget till en korsordstidning.

Ett besök på Pressbyrån visar därför att Måns Zelmerlöv nu är folklig bortom alla tänkbara gränser. På den förvånansvärt stora väggen med korsordstidningar finns hans nuna just nu på inte mindre än fyra korsordstidningar. Det går att pyssla en hel sommar utan att glo på annat än Måns.

Till nästa sommar vill jag att "Allsång på Skansen" leds av den där kattungen som pryder Knep & knåp, det vore mycket trevligare. Eller kanske kattungen på Nybörjarkryss?

En annan som tydligen är väldigt folklig är schlagersångaren Sara Varga. Hon är på omslaget av både Kors & tvärs och Kryss & knåp. Tyvärr är hon inte tillräckligt folklig för att ha blivit fotograferad särskilt ofta. Därför använder båda tidningarna exakt samma bild.

torsdag, juni 23

Regnsommarmixar

Example

Snart, strax, någon gång ska jag sätta ihop en sommarmix så att ni har något att lyssna på.

Tills dess, lyssna på tre stycken Supermix-mixar: Hits for early summer day volym I, volym II samt volym III.

Eller varför inte Lisa Milbergs musik för regntunga skyar, med titeln "Step into my Gloom". 39 minuter med bl.a. Marvin, Nico, Macca, Frank Ocean och den lysande Cass McCombs.

tisdag, juni 21

Femtio ord

Example

Motto
”Fatta inga beslut i korridoren” lydde rådet från den framstående ledaren.
Jag gav det först en försiktig personlig twist som ”Fatta inga beslut stående”. Sedan bearbetade jag det till ”Fatta enbart beslut liggande” och gjorde det slutligen till ett helt eget motto i form av ”Fatta inga beslut vaken”.

onsdag, juni 15

Sommarens bleka låga

Jag har inlett årets sommarläsning med Sofi Oksanens "Utrensing". Efter det kommer jag göra ett frånsteg från avsikten att läsa fler icke-amerikanska kvinnliga författare.

Den här väldigt glada nyheten om att El Perro Del Mar tillsammans med Rasmus Hägg spelar in en ny skiva dök nämligen upp och störde. Att skivan ska heta "Pale Fire" gör att jag äntligen ska se till att läsa Vladimir Nabokovs roman från 1962, hans mest kända efter "Lolita".

Om Sarah Assbring döper ett album efter den, då kan den ju inte vara dålig.

fredag, juni 10

AW med bråk

Example

Sara har på Twitter lovat att när hon och Fredrik spelar skivor på den tidiga fredagskvällens AW på Restaurang 1900 så blir det bråk. Låter ju intressant. Ett glas vitt, trevlig musik och så tjafsande.

You're A Good Man, Tim Burgess



Vad the Charlatans "A Man Needs to Be Told" har att göra med Charlie Brown vet jag inte, men det är en bra låt och fina bilder i den här videon.

Vad the Charlatans har att göra med just den här sommardagen är att de spelar i Stockholm ikväll. Tydligen var de bra igår i Uppsala, men jag tänker ändå inte gå. Det har varit för mycket nittiotal för mig den senaste tiden. Fast det är klart, "A Man Needs to Be Told" är ju från den här sidan milennieskiftet...

onsdag, juni 8

Sommarläsningen

Jag har med förvåning noterat hur många människor som har läst Thomas Bodströms senaste bok, till synes frivilligt. Varför lägga tid på den, det finns ju alltid så mycket man vill läsa?

Sedan minns jag att jag faktiskt läste Bodströms första memoarbok. Det var för sex år sedan, på chartersemester. Det är i efterhand helt absurt att jag på en dallrande grekisk strand läste "700 dagar i Regeringskansliet". Det är lästid jag aldrig får tillbaka, som jag hade kunnat ägna åt något av allt det där andra.

Jag tittade på min lista över lästa böcker. De senaste ungefär tolv månaderna: 39 böcker, varav 12 serier i någon form. Det är väl ganska få? Och då måste ju VARJE BOK jag väljer att lägga tid på verkligen vara bra.

26 amerikanska, 9 svenska, 4 brittiska.

25 lästa på engelska, 14 på svenska.

17 utgivna de senaste ungefär fem åren, resten äldre.

30 böcker skrivna av män, 9 av kvinnor. (Och för den som är intresserad av denna exklusiva skara: Nina Wähä, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Sigrid Combüchen, Joan Didion, Curtis Sittenfeld och Suzanne Collins.)

Jag önskar det fanns andra, mer givande sätt att kategorisera böckerna jag läst. Som efter genre eller stil. Fast det skulle ändå bli väldigt trubbigt: Cavling och Chandler och Collins har alla skrivit spänningsromaner, men är inte samma sak.

Talar då inte den grova statistiken för att jag borde stryka mitt tänkta sommarprojekt att i ett kronologiskt svep återläsa J.D. Salingers samlade verk?

Talar den inte snarare för att jag borde styra upp några av slagsidorna. Ta del av mer litteratur av kvinnor, skriven på andra språk än engelska och översatt till svenska? Oksanen, Müller, Jelinek, Sagan? Ge mig era bästa förslag!

tisdag, juni 7

Hunger (and Styling) Games

Jag skulle kunna säga att de åtskilliga och utförliga påklädnings- och stylingscenerna i "Hunger Games"-böckerna av Suzanne Collins är moderna motsvarigheter till matuppräkningsorgierna i Fem-böckerna av Enid Blyton.

Blyton skrev för barn i efterkrigstidens England, aldrig riktigt mätta på grund av ransoneringen, glada för lite matporr. Collins skriver för västvärldens ungdomar som tänker att de skulle bli lika supersnygga som modellerna på tv, bara de fick en egen personlig stylist.

Jag skulle nog säga att stylingscenerna ersätter matscenerna, om det inte var för att "Hunger Games" innehåller matorgier. Också.

Däremot skulle jag definitivt säga att alla klumpigt inbakade resuméer av tidigare händelser är ännu mer irriterande i "Hunger Games" än i Harry Potter-böckerna. Särskilt eftersom Harry Potter-serien bestod av sju böcker, medan "Hunger Games" är en trilogi. Inte särskilt långa heller, texten är stor och luftig för att blåsa upp varje bok till 450 sidor.

För en bokslukande tonåring lär hela historien bara ta några kvällar att ta sig igenom från start till mål. Och det är så drivet berättat att man inte kan hålla sig. Känslan avtar tyvärr ju närmare slutet man kommer.

Nu blir "Hunger Games" film. Jennifer Lawrence från "Winter's Bone" fick den hett eftertraktade huvudrollen som Katniss Everdeen. Woody Harrelson ska spela gammal fyllo och Donald Sutherland äcklig skurk.

Men det verkligt intressanta blir Lenny Kravitz i rollen som Cinna, världshistoriens förste hjältestylist.

måndag, juni 6

Seinfeld - världens roligaste gubbigheter

Det är i få andra yrken som gubbighet premieras så mycket som bland stand-up-komiker. Det är inte bara accepterat, det är en egenskap som uppmuntras och odlas. Innehavarna stoltserar med sin gubbighet.

Med gubbighet menar jag då framför allt framstegsfientlighet. Så Jerry Seinfeld, världens störste stand-up-komiker, tycker inte att det är konstigt att åka på världsturné till storarenor som Globen och bygga stora delar av showen på berättelser om att "det är så konstigt nuförtin, förut vare enklare". Han är bara 57 år, men tycker det var bättre förr.

Seinfelds uppvärmare igår, George Wallace (59 år), klagade på att ungdomen har byxorna så långt nere och så drog han Etiopienskämt från 80-talet.

Från Jerry Seinfeld fick vi höra om att förr, då drack man minsann vanligt, enkelt kaffe. Man satt inte hela dagen på Starbucks med sin dator. Man drack vatten när man blev törstig, inte för att undvika att bli uttorkad. Förr i tiden, då hade tv-nyheterna inte förvirrande text som rullade längst ner på skärmen. Förr i tiden, då hade inte folk mobiltelefoner som de satt och fipplade med.

Om Seinfeld varit svensk hade några minuter i Globen ägnats det absurda med att paket inte kommer till postkontor längre, utan till ICA. Till ICA! Där säljer dom ju mat.

Jerry Seinfeld har också en annan gubbighet, ett lager med "män jagar, kvinnor samlar"-skämt han fortsätter ösa ur. Män har inga fadersinstinkter etc.

Så där står Jerry Seinfeld och driver med meteorologer ("om femdagarsprognoser funkat så hade tv-vädret bara sänts var femte dag") och det är inte särskilt nyskapande. Där står han och pratar om hur han inte knutit an till sina barn och det är ofrivilligt tragiskt. Men det underliga är: det är fortfarande väldigt roligt. Han genomför det så otroligt bra. En konståkare som gör ett 75-minutersprogram utan ett enda felskär, med bara fina landningar i alla kvadruplar.

Vi får höra den mycket svarta livsfilosofi om att det inte är så stor skillnad på "great" och "sucks", en slakt av bröllopsfester, en observation om öronsnäckor med spiralsladd och om det extremt jobbiga med att behöva resa sig ur biostolen när någon ska gå förbi. Och genomgående får vi höra om hans starkt lysande förakt, för att inte säga hat, mot de som berättar för honom om restauranger han MÅSTE gå till eller att just HAN skulle älska golf. Ja, till och med när Seinfeld skämtar om golf känns det träffsäkert.

Jag vet inte hur Jerry Seinfelds karriärplan ser ut just nu. Så länge pengarna finns så återkommer han antagligen. Om tio år kan vi därför se fram emot att på en ännu större arena få se en ännu gubbigare, 67-årig Jerry Seinfeld prata om hur kaffedrickandet var bättre förr. Så länge åldern inte påverkar hans teknik så kan vi se fram emot att skratta även då.

lördag, juni 4

Twin Peaks: första dygnet

Example

Martin Degrell leder en "Twin Peaks"-cirkel på Weird Science under sommaren, för att fira att det var 20 år sedan serien avslutades. Jag hängde med på första avsnittet, kanske fullföljer jag hela sommaren. Kanske parallellkommenterar jag lite här. Vem vet?

Efter pilotavsnittet tänkte jag mest på hur enormt många kärleksförhållanden som etablerades på så kort tid. Lucy och Andy, Bobby och Shelly, Norma och Ed, sheriffen och Josie, Catherine och Ben, Laura och James, sedan James och Donna. Någon av alla affärer hade ju kunnat få vänta till andra avsnittet.

Och jo, ett möte fick vänta: Audrey Horne och Dale Cooper. Ett möte som ju betyder en hel del för henne, ger henne någon att skärpa sig inför.

I piloten är Audrey Horne enbart och uteslutande den bortskämda rikemansdottern. Hon åker limousine till skolan, skrämmer bort norska investerare och häller kaffe över hela receptionsdisken på The Great Northern. Visst, alla papper blir nedsmutsade, men åtminstone av "damn god coffee".