onsdag, mars 28

Gummrock!

ExampleExampleExample

Jag vill inte klaga på en bra grej, men visst var det lite fegt av Luger att inte löpa linan ut med musikfestivalen Stockholm Music & Arts. De borde helt enkelt döpt festivalen till "Gummrock Sthlm" och låtit den bestå enbart av gummrock.

Bland de nuvarande artisterna kvalar det mesta in till denna genre, som visserligen är bred. Patti Smith, Marianne Faithfull, Emmylou Harris och Buffy Sainte-Marie ju helt klart gummrock.

Björk är snart gumma. Om man nu inte menar att hon varit gumma jämt, men det är stereotypt att se islänningar som gummor/sagofigurer och sånt ägnar vi oss inte åt här.

Frida Hyvönen, Ane Brun, Anna von Hausswolff, iamamiwhoami och Amanda Jensen kommer att kunna räknas som gummrock om tjugo-fyrtio år. De kan få vara med som någon sorts plantskola, ett "Gummrock Sthlm Gummrockkollo".

Laleh är inte gummrock. Musik blir inte gummrock bara för att gummor uppskattar den efter att ha hört den på TV4.
 
Antony Hegarty är inte gummrock, även om det är närmare än man kan tro. Musik blir inte gummrock bara för att en man klär sig i kulturtantiga särkar. Av samma anledning är inte heller Tinariwen gummrock, trots fint Malimode.
 
Några artister borde alltså avbokas och startfältet fyllas på lite. Dessutom behöver bokningarna inför 2013 förberedas. När ni ser en Luger-medarbetare på stan, påminn därför om de andra gummor som vi vill se på Skeppsholmen: Joni Mitchell, Carole King, Françoise Hardy, Kate Bush, Carly Simon, Grace Jones, Stevie Nicks, Christine McVie, Anni-Frid Lyngstad, Lill Lindfors, Linda Ronstadt, Chrissie Hynde, Annie Lennox, Candi Staton, Wanda Jackson, Diana Ross, Kim Gordon.

Kanske kan vi även säga att Tracey Thorn är en gumma, men mest för att det vore fantastiskt om hon spelade i Stockholm. Tyvärr är det ungefär lika troligt som ett besök av Joni, Carole eller Kate.

På andra sidan landet skulle ju Way Out West kunna döpa om sig till "Åldrad pojkpop Gbg", med för genren typiska artister som Blur, Jonathan Richman, Thurston Moore, Afghan Whigs, Hot Chip och Refused.

söndag, mars 25

En blå bok

"And you're a reader - clearly - here you are reading your book, which is what it was made for. It loves when you look, wakes when you look, and then it listens and it speaks. It was built to welcome your attention and reciprocate with this: the sound it lifts inside you. It gives you the signs for the shapes of the names of the thoughts in your mouth and in your mind and this is where they sing, here at the point where you both meet."

En bok som har det här stycket på sin första sida, den måste man ju läsa, den måste ju i sig vara en hyllning till läsandet - av böcker, av tankar, av mänsklig karaktär. För ingen författare kan väl börja så där utan att ha täckning för det?

Nej då, A.L. Kennedy vet vad hon gör. Hon håller det som utlovas på första sidan i "The Blue Book" (2011). Precis som sina romanfigurer leder och förleder varandra så styr hon läsaren. Det är inte magi, det är hantverk. Men säg inte det, tänk inte på det så. Att läsa och låta sig ledas, det är väl vad man vill när man slår upp första sidan av en bok?

torsdag, mars 22

Empire State of maj månad

ExampleExample

Försöker uppbåda samma populärkulturella entusiasm som inför Kalifornien förra året, den här gången inför New York. För ett år sedan fullkomligt flög jag igenom böcker om Los Angeles och Sacramento, sträcksåg filmer om Silverlake och San Francisco, lyssnade enbart på musik från Laurel Canyon och Hawthorne.

Det var bränsle, det satte fart på min kulturkonsumtion och gav mig ett mål: att hinna igenom så mycket som möjligt innan avresa.

Men nu... nej. Lista filmer, böcker och låtar från New York? Orka... Jag har förresten redan sett, läst och hört dom. Jodå. Allihop.

Skillnaden är så klart att jag har varit i New York förut. Kalifornien hade det okändas magi, New York har blivit en verklig plats. Jag behöver inte Television och Jay-Z för att se det framför mig. Fast jag har aldrig varit där just i maj, så kanske ska jag sikta in mig på hinna med skildringar av Williamsburg och Lower East Side i vårskrud? Tips på sådana?

Men vid behov kommer New York-resan vara min förklaring till att jag ser på "Project Runway" och lyssnar på Chairlift.

Bilder från lysande Retronaut.

onsdag, mars 21

Bredvid "Paper Planes" och "Panic"

Example
Alla ni som har en spellista för poplåtar med barnkörer, ni har väl kommit ihåg att lägga dit "Life Away from the Garden" med Damien Jurado?

söndag, mars 11

En "vanlig" kväll på Debaser 2012

ExampleExampleExample

Även om inte Fredrik Strages ockupation lyckas hindra rivningen av Debaser Slussen så kommer vi nog ändå få återvända till lokalerna även om fyrtio år. Då kommer någon helt säkert att göra en SVT-dramaserie, en "Upp till kamp" om 2000/10-talen. Rock'n'rollen utbytt mot bloggpop, proggrörelsen utbytt mot Twitterkampanjer och drogerna utbytta mot... tja, andra droger.

Jag tittade mig runt med de ögonen igår. Hur skulle någon kunna försöka återskapa det här? För att försöka "fånga tidsandan" skulle man väl återvända till "Stockholmsnatt" och cachade bloggar. Så välkommen hit, du som år 2052 har grävt fram det här.

Visst var musiken igår tidstypisk. Några hobby-DJ:s i baren ("Alla var DJ:s 2012! Och alla var journalister!") spelade ny musik från brända CD-skivor: Kindness, Sophia Knapp, Hard Mix, Gotye, Sinkane, Bobby Womack, The XX, Canyons, Evan Voytas, Rhye och så Kindness igen. Och så gammal musik som Stevie Nicks, Monie Love, "Human Nature", Linda Ronstadt, Robert Palmer, Jacqueline Taïeb, Todd Rundgren, Sniff 'n' the Tears, Curt Boettcher, Laura Nyro, Fred Wesley och Arthur Russell. På det större dansgolvet spelades Jay-Z och Kanye West.

Och visst var livemusiken väntad: tre män med trumpads, laptop, keyboards, falsettsång. Och så den där "egna grejen" som alla band måste ha: en harpa.

Och i publiken fanns mycket som kommer vara enkelt att återskapa. Alla som fotograferade med iPhones. Sotarluvorna. Tatueringarna. Luggarna. Skäggen och mustascherna. Diskussionerna om "Portlandia" och Reinfeldtarnas separation. En musikjournalist som avskyr livemusik. En som flyttat hem från Berlin.

Men så: allt det där som inte passade in. En kille i Hondajacka. En man i page. Tjejer i helt vanliga glasögon. Att man har satt upp det nästan helt röda omslaget till "Rated R" med Queens of the Stone Age som inramad dekoration i baren. Du tänker inte på det nu, för det är helt vanligt. Men en scenograf eller kostymör kommer aldrig associera det med 2012.

2012 var inte bara likriktning. Frågan är bara om vi minns det när en produktionsbolagsresearcher intervjuar oss om fyrtio år. Antagligen inte. Så se fram emot 2012-skildringar där alla ser ut som Albin Gromer och dricker Old Fashioneds.

torsdag, mars 8

Feist igen

Example

Jag känner lite rapporteringsplikt om Feist konsert på Cirkus igår, trots att jag inte har så mycket att säga. Hon hade visserligen med sig trion Mountain Man som kör och det ledde till en hel del mycket fin fyrstämmighet, men mycket kändes tungfotat.

Feist har ju varit en ständigt återkommande karaktär här på Extra allt, från våra tidiga dagar. Läs den extrema tokhyllningen av hennes spelning på Södra teatern 2005. Läs Adrians besvikelse över att demon var bättre än skivan. Läs mitt besserwisserklagande. Läs om när jag hörde "Limit to Your Love" för första gången och när "So Sorry" var en tröst våren 2007. Läs om när den dåvarande mjukis&mys-Feist fick öknamn. Och läs om förra gången hon spelade på Cirkus, i oktober 2007.

Oktober 2007, det är länge sedan nu.

Det där med Tidens Gång blir särskilt tydligt av att nu se henne på Cirkus igen, på samma scen som förra gången. Den konsertkvällen fick jag veta att två kompisar skulle få barn. Och nu är det barnet också min kompis. Han brukar komma hem till mig och välta min Woodstock-figur. Jag har inte försökt spela Feist för honom, han gillar mest Deportees.

onsdag, mars 7

Active Child + Supermix + Lisa/Jon

Med falsett och harpa slår man hela världen med häpnad.

Det är i alla fall vad Active Child gör. Los Angeles-killen Pat Grossi hyllades förra året för sitt debutalbum "You Are All I See"

Storslaget och hjärtknipade är nyckelord. Active Childs låt "Hanging On" har kallats en innerlig syntes av "Lady Luck", "The Boy Is Mine" och "Pony". På lördag tar han den geniala korsningen till Stockholm och intar scenen på Debaser Slussen.

För att göra det till en helkväll finns Supermix-trion och Lisa/Jon bakom skivspelarna. Vi lovar er halvobskyr långsamdisco, Night Bus och drömmar om Kalifornien.

Lördag 10 mars kl. 20-03
Inget förköp / Fri entré innan kl. 22, sedan 100 kr / Hör av er för gästlisteplatser
Mer info på Debasers sida / Här finns eventet på Facebook.

fredag, mars 2

Fånga Rhye

Example

Årets hittills bästa nya grupp är Rhye.

De har väckt en hel del uppmärksamhet, samtidigt som alla undrar vilka de egentligen är. Som om årets Lana Del Ray-bluff finns redan här, bara för att de inte satt ut sina ansikten och födelsebevis på skivomslaget. Lite enkel googling visar att Rhye troligen är en duo som består av dansken Robin Hannibal (från Quadron) och kanadensaren Mike Milosh men som håller till i Los Angeles. När man kan ta reda på så pass mycket om ett band som än länge bara släppt en enda EP, då tycker jag inte man kan kalla dem “hemlighetsfulla”.

Det finns en poäng med att gruppmedlemmarna håller en låg profil. Rhye gör försiktig musik, återhållsam, lågmäld. Samtidigt är den full av arrangemangsidéer: fingerknäppningar, harpa, stråkar, blås. “Hunger” innehåller det första trombonsolot i en discolåt sedan “Upside Down”.

Det är EP-skivans titellåt “Open” jag lyssnar mest på. Det är en bönande avskedssång. Jag ser en flygplats framför mig, när man skjuter upp själva separationen så långt som möjligt. Tills man står på taxiområdet eller vid säkerhetskontrollen och den andra behöver springa till sin gate.

Eller så är det bara jag som fastnat vid min första felhörning: “I wanna make this plane”. Nu tror jag inte längre att det sjungs om plan. Textraden kan lika gärna vara "make this plain" eller "make this play". Det är svårt att googla texter till en några veckor gammal debut-EP.

Är det "This gentle sting between us" han sjunger? Jag vet inte, jag är inte ens säker på att det är en han. Det är inte helt självklart. Efter att ha läst att Mike Milosh är inblandad har jag vant mig vid tanken att det är en man, men en man med målet att sjunga som Sade.

Andra besläktade är L.A.-bandet No Kids, som gjorde 2010 års bästa “Sade-but-not-Sade”-låtar. Jag kommer också att tänka på Tracey Thorn, kanske framför allt hennes Arthur Russell-cover. Eller några andra som Thorn har tolkat, de lika försiktiga the XX. Men det här är stora ord. Vi kan väl ge Rhye möjlighet att bli sig själva.


PS: Rubriken är självklart en referens till "Catcher in the Rye". Men det hade ni ju redan fattat, ni känner ju mig.