fredag, juni 29

Le temps de l'amour



Apropå förra inlägget alltså.

Wes Anderson och hans musical supervisor Randall Poster intervjuas av Pitchfork här. Tyvärr inga särskilt bra intervjuer, men kul att Poster gillar Skrillex.

torsdag, juni 28

Den vuxne Wes

Example

Wes Andersons filmer beskrivs ibland som barndomsnostalgiska, till exempel av Helena Lindblad i DN. Att Anderson mest av allt vill tillbaka till ett förlorat paradis. Det tror inte jag. Jag tror det ännu mindre efter att äntligen ha sett "Moonrise Kingdom". (Och tja, härifrån är det väl spoilers, om man är känslig.)

De unga i Wes Andersons världar vill aldrig vara kvar i barndomen, de vill framåt. De vill vara vuxna.

I "Moonrise Kingdom", som alltid hos Wes Anderson, genomför de unga alltid allting med stort allvar och väldigt hög ambition. När man rymmer från ett tält gör man det inte genom öppningen med dragkedja, man gör ett runt hål i tältduken och gömmer sedan hålet bakom en karta. När man är ute i naturen, då försöker man släcka törsten med sin egen saliv genom att suga på en sten, samtidigt som man står vid en forsande ström. När man bäddar ner en docka i en säng för att dölja att ingen ligger där, då målar man ansikte på dockan.

Det är som den exakta scenografin i de pjäser Max sätter upp i "Rushmore" eller att Chas i "The Royal Tenenbaums" har en hel roterande anordning med likadana slipsar. Eller att Margot Tenenbaum alltid klär sig i päls. Det är inte den vuxna Margot som krampaktigt håller sig till sin barndoms kläder, det är den unga Margot som redan bestämt sin stil.

tisdag, juni 26

Supermix sommarmix

ExampleExampleExample

Om någon missade det under midsommarhelgen så har Fredrik traditionsenligt satt samman en Supermixsommarsamling: Supermix: hits for early summer days vol.4

Precis som i tidigare års volym 1, volym 2 och volym 3 är det 40 spår för en somrig stämning. Eller ja, flera olika sorts somriga stämningar, från det torra i Blue Nile och Cocteau Twins till det tillbakalutat organiska i Tony Joe White och José Feliciano.

En del gamla bekanta som Sade och Ned Doheny, men Fredrik har som vanligt grävt fram en hel del diamanter. Hade ni till exempel hört Letta Mbulus sydafrikanska slowfunk "Nomalizo" från 1985? Eller hawaiianska Country Comforts smootha "To Be Lonely"? Det hade inte jag. Tack, Fredrik!

onsdag, juni 20

NYC: En klassiker

Jag ska avsluta allt tipsandet om New York med själva anledningen till vår resa: "Death of a Salesman" på Ethel Barrymore Theatre.

Den har kallats årets teaterhändelse i New York. Inte för att det är nyskapande, snarare tvärtom. Arthur Millers amerikanska klassikern spelas traditionellt, nästan bokstavstroget originaluppsättningen med samma musik och scenografi.

Så receptet är beprövat, men råvarorna är inte vilka som helst. I huvudrollen som Willy Loman: Philip Seymour Hoffman. Som hans son Biff: Andrew Garfield. Regissör: Mike Nichols.

Regin är fantastisk, Garfield är fantastisk, men mest fantastisk är Hoffman, i sitt livs form. Hans plirande ögon som nästan försvinner in i ansiktet när Willy föreställer sig en ljusnande framtid som aldrig någonsin är möjlig. Han ilska när någon försöker få honom tillbaka till verkligheten.

Det har klagats på att 44-årige Hoffman är ung för att spela Willy Loman, som för det mesta ska föreställa 60 år. Men Hoffman lyckas se så trött ut, visa att hans axlar tyngs ner av hela den amerikanska drömmen.

Det är inte särskilt subtil samhällskritik av Miller. Willy vill vara handelsresande för att känna många människor och bli omtyckt, men egentligen är mest lycklig när han får bygga. Allting - samma besvikelser och samma meningslösa ambitioner - lämnar han sedan vidare till sina söner. De tar sina roller och spelar omedvetet vidare, går i samma spår som sin far. Bokstavstroget med samma musik och scenografi. Därför kan "Death of a Salesman" fortsätta spelas, så länge vi inte lär oss av våra föräldrars misstag.

måndag, juni 18

Grattis Macca!

Example

I dag fyller han 70 år, detta geni. Vi firar genom att vissla på "Junk", "Single Pigeon", "Uncle Albert/Admiral Halsey" eller "Heart of the Country". Eller "Temporary Secretary", "Arrow Through Me", "Martha My Dear", "We Can Work It Out"...

NYC: Drinks

Jag ska inte låtsas som om jag är någon konnässör av cocktails, men jag vet åtminstone hur JAG vill ha min Old Fashioned.

Först och främst ska den inte vara blaskig. Det betyder att jag inte vill ha en stora mängder sodavatten eller massa små isbitar. Den ska heller inte vara för söt. Dessutom vill jag slippa det där fula och äckliga bäret.

Tyvärr går det stick i stäv med hur många bartenders vill göra en Old Fashioned och jag kan inte förmå mig att börja detaljbeställa, även om jag vet att det är jag som är Kunden och Kunden Har Alltid Rätt. För som sagt, jag är ingen konnässör. Och ja, jag erkänner: jag hade aldrig druckit en Old Fashioned innan jag såg den i "Mad Men".

Den bästa Old Fashioned jag drack den här gången var på Saxon + Parole i hörnet Bowery/Bleecker. Vi gick in där eftersom det såg trevligt ut, men det visade sig även vara en bar med höga ambitioner. De har en egen whisky och den gin & tonic som syns till vänster på bilden var självklart blandad av hemgjord tonic.

NYC: Il Buco

Tydligen spelades nån scen i "Melinda & Melinda" in på Il Buco, en italiensk restaurang i NoHo.

Därför kändes det väldigt tryggt att bordet bredvid oss befolkades av ett sällskap i övre medelåldern vars samtal hade kunnat ingå i vilken Woody Allen-film som helst. Inte för att de diskuterade om livet är en tragedi eller en komedi, itan för att en av männen - cirka 55 år - var numera singel och sa att han gärna ville få en chans på Scarlett Johansson. Han hade hört att hon brukade gå på Il Buco.

Dock inte den här kvällen. Däremot såg vi en av Olsen-tvillingarna när vi åt på Baltahazar och grämde oss över att det skulle bli svårt att säkerställa vem av dem det vi sett. Som tur var kunde vi utifrån skvallertidningarna förstå att det var Mary-Kate och att hennes kavaljer var Nicolas Sarkozys halvbror Olivier.

fredag, juni 15

Supermix summer

Example

Imorgon samlar vi Supermix-trion igen! Den här gången struntar vi i att vara obaleariska, utan slappnar av med sommarmusik. Poolside, Hot Chip, Canyons, Embassy, Leo Zeros remix av Saint Etienne...

Ja, ni hör ju. Inget svårt. Det blir ungefär lika enkelt och somrigt som måsar över havet i motljus.

Baren på Restaurang 1900 är det som gäller. Från klockan 21 till klockan 02. Och vidare in i sommaren.

NYC: Pudding

Jag är nog inte ensam om att aldrig ha satt mig på en restaurang, nogsamt konsulterat menyn och sedan beställt... makaronipudding.

Så varför skulle den första gången bli en åskväderkvav dag i Brooklyn vid sen lunchtid? Det är makaroner, det är flera sorters ost, det är skinka, det är gratinerat - what's not to like? - men det är ju samtidigt mastigt och ugnsvarmt, inte en "sommarlätt" maträtt.

Men om man någon gång ska äta mac & cheese på lokal så är det på DuMont. De vet vad de håller på med.

DuMont ligger i visserligen i Williamsburg, men öster om Brooklyn Queens Expressway, en bit bort från trängseln på Bedford Avenue. Det såg faktiskt nästan ut som helt normala (dvs hipsterfria) kvarter just nu, med några kristna gatumusiker/missionärer som stod och sjöng i ett dåligt PA i hörnet av park. Men på andra sidan gatan pågick byggen av troligen dyra condos, så nästa gång jag kommer dit har nog bilden förändrats.

Inget av det här märker man av inne på DuMonts bakgård. När de vågar lita på att åskskuren inte kommer riktigt, riktigt än och fäller in markiserna, då blir det nästan lite svalkande. Dessutom får varje gäst en egen papperspaddel att fläkta sig med. Då är det helt okej att äta lite gratinerad ost med varma makaroner under.

torsdag, juni 14

NYC: Burger

Om man ska äta på alla ställen i New York som påstår sig ha "best burgers in the city" eller "famous pizza", då har man att göra.

Därför kan man ju tycka att det är en sympatisk ödmjukhet som gör att Paul's Da Burger Joint på 2nd Avenue enbart hävdar att de är bäst i East Village.

Visst, de mexikanska herrarna på Paul's serverade bra burgare, men tyvärr med så mycket köttsaft att den undre brödbiten blev helt genomblöt till och med på den korta stund det tog mig att sopa mig i den.

Andra burgarställen odlar sin myt genom att gömma sig. Burger Joint ligger bakom ett draperi i lobbyn till hotellet Le Park Meridien och det är tur att det är kö, för annars skulle man inte hitta dit. Men eftersom Midtown inte direkt bjuder på så många andra trevliga matställen är det värt att leta sig fram och värt att trängas.

Den bästa burgaren vi åt den här gången var på Shake Shack. Till deras ursprungliga kiosk i Madison Square Park ringlade kön femtio meter när vi gick förbi, men då hade vi redan varit på Upper West Side-filialen några dagar tidigare. En liten hamburgare, men även om den skulle ha varit gigantisk hade man velat ha en till. Dessutom: helt otrolig milkshake! Men annars hade de väl haft ett annat namn.

NYC: Records

I motsats till bokaffärer har jag verkligen, verkligen tappat lusten att gå i skivbutiker när jag är på resa. Det är jobbigt att kånka hem CD-skivor som ändå finns på Pet Sounds eller att oroa sig för att tolvtummare ska gå sönder i bagaget.

På en vecka i New York besökte vi väl totalt fyra-fem skivbutiker och jag köpte bara två skivor. På Earwax (Williamsburg) en splitsjua med Bill Callahan och Mickey Newbury, cover och original av "God Help the Child". Man kan aldrig ha för många sjutummare av Bill Callahan.

Och på Other Music (NoHo) en CD-EP med Idiot Wind. De enda skivbutikerna värda att stödköpa hos är ju de med handskrivna lappar och tipshyllor.

Den här handskrivna lappen handlade om en två år gammal skiva (så hur "exclusive" kan den vara?), men eftersom den handlade om en artist från Gagnef, då MÅSTE man köpa.

NYC: Böcker

Alla bokälskare på besök i New York går till Strand (Union Square). Det är liksom bokaffärernas bokaffär med både nytt och gammalt. Dessutom så stor och välsorterad (och billig) att det är omöjligt att gå därifrån tomhänt, jämfört med till exempel Shakespeare & co. i Paris, som är trevligt men inte alltid har exakt det man vill köpa.

I övrigt är de mindre bokaffärerna de bästa.

McNally Jackson (Nolita) visar att det går att ro i land kombon bokförsäljning/fik med hedern i behåll.

Three Lives & Company (West Village), litet men helt fullproppat av nya böcker. Gå hit sent på dagen så du slipper kånka runt så länge på allt du går därifrån med.

Mast Books (East Village) vägde upp sin storlek med ett noga utvalt sortiment begagnat.

I Brooklyn besökte vi bland annat antikvariatet Book Thug Nation, som inte hymlade med att vissa böcker helt enkelt finns i fler exemplar än andra. I stället för att gömma dem på lagret eller sprida ut dem på flera platser samlade de massexemplaren i en hylla, med travar av pocketupplagor av Jonathan Safran Foer, Paul Auster, Philip Roth med flera. Och så klart Little, Brown & Co:s vita och randiga upplaga av "Catcher in the Rye".

På bilden ser ni för övrigt mitt Salinger-facit för den här resan: nio stycken. Jag älskar den solblekta ryggen på en "Catcher in the Rye" som har gjort Michael Mitchells starka orange till en knappt märkbar aprikos.

måndag, juni 11

NYC: Brunch

Ett av de där tipsen som vi fick från flera håll var Bubby's, ett brunchställe i Tribeca. Ett sådant där ställe med långa, långa texter i menyn om hur de försvarar den amerikanska mattraditionen, om var all deras mat kommer ifrån, om hur noggrant utvalt allt är.

Bubby's röker sin egen bacon och brygger sin egen läsk. Hembryggd läsk, for Chrissakes!

Även själva matdelen av Bubby's meny kan man sitta och läsa hur länge som helst. Det krävs nog ett par besök för att hinna igenom den, man blir ju liksom mätt på bara en enda rätt. Kanske borde vi även ätit på filialen i Dumbo.

Undvik däremot brunchen på Pastis i Meatpacking District. Visst, god mat, men fullsmockat av "Sex and the City"-turister och små portioner. Är det en sak man tror att man ska slippa i USA så är det små portioner.

NYC: Juice

Det absurda med de enormt avancerade juicebarerna som finns överallt är att juicen aldrig får vara juice, utan måste vara hälsokost.

En färsk frukt får därför inte klara sig på egen hand i pressen. Det räcker inte heller med sällskap av andra frukter, vilket ibland är illa nog eftersom till exempel en enda liten bit banan i mixern gör att allt smakar banan.

Utan nej, för att det verkligen ska någon måste blanda in typ persilja. Eller, som här på bilden, "wheat grass".

Vi köpte två olika blandningar utan persilja. Tyvärr innehöll båda jordgubbe och smakade därför likadant.

söndag, juni 10

NYC: Fleet Week

Vad gör det att det regnar och att man måste navigera de proppfulla kvarteren kring Times Square? Det är ju Fleet Week och gatorna kryllar av sjömän!

Foto: Kristin

NYC: Arlene's Grocery

I min uppfattning av New York är Arlene's Grocery inte en rockklubb på Lower East Side där till exempel The Strokes gjorde tidiga spelningar. Det är framför allt stället Nasim Pedrad sitter utanför i förtexterna till "Saturday Night Live".

Men nåja, det är en rockklubb också, med rockkaraoke varje måndag, kompat av liveband.

Och eftersom vi nu bodde runt hörnet och eftersom vi var i krokarna på måndagskvällen så gick vi dit. Och eftersom det var karaoke så sjöng jag. Och eftersom man kunde välja "Daydream Believer" med Monkees så tog jag den.

Det var den absolut minst rockiga låten den kvällen.

NYC: Ännu en guide

Första gången jag besökte New York var jag femton år. Förutom alla turistmåsten vi sprang mellan drog jag med mamma till tre specifika platser. De sa nog ganska mycket om vem jag var då. Och vem jag är nu också. De tre platserna var:

1. The Dakota där John Lennon bodde och mördades
2. Dammen i sydöstra hörnet av Central Park med änderna som Holden Caulfield tänkte på i "Räddaren i nöden"
3. Antikvariatet där Elliot köpte e.e. cummings till Lee i "Hannah och hennes systrar"

Om du har samma referenser, om det här också är ditt New York, då borde du också ta med dig "New York-boken" av Martin Gelin och Eva Wisten när du åker dit nästa gång. Alla tre platserna nämns, till och med antikvariatet, som inte ens finns kvar längre. Det är numera bara en adress, men ändå viktig. Självklart.

I "New York-boken" är det självklart att läsarna vill ha en lista på Woody-relaterade gatuhörn och det är självklart att läsarna bryr sig om Graydon Carter. Kanske är vi en stor målgrupp, men ändå tillräckligt liten för att jag ska känna mig tacksam att någon har gett ut en guidebok just för oss.

Eller så lurar jag mig själv. Kanske går vi alla runt i samma stad. Många New York-tips har jag fått från flera håll, så kanske råder det konsensus kring det här också. Jag tänkte också bidra till rundgången genom att ge er några tips, i all ödmjukhet. De är inte särskilt originella. De finns i många guideböcker. De flesta finns säkert i "New York-boken".

Och var inte rädda, inte alla tips har med Woody Allen eller Holden Caulfield att göra.