fredag, maj 31

Beyoncé: Höjdpunkter (och några lägre)

Höjdpunkter:
- Att hon sjöng fantastiskt.
- Den totala maximeringen av show. Alla tillbuds stående medel användes: grunder som dans, bildskärmar med myllrande animationer och en ljussättning som även jämfört med andra shower av den här storleken var magnifik. Gamla Las Vegas-klassiker som plymer av strutsfjädrar och att sjunga liggande på en flygel. Extrabonusar som en ytterligare scen och att Beyoncé tar sig dit genom att flyga över publiken. Till och med onödigheter som pyro på elgitarren känns okej. Jag var helt övertygad om att Svenska dagbladet skulle använda rubriken "Beyoncé med Extra allt".
- Den gigantiska bildskärmen som en del i koreografin, som vi har sett till exempel på Super Bowl-framträdandet, men som fortfarande känns som ett nyskapande grepp.
- Den blålila glittriga dräkten!
- Hitskavalkaden!
- Att vissa låtar tilläts vara kortade, till exempel "I Will Always Love You".
- Att det fick vara en show och inte en rockkonsert, till exempel utan inrop för extranummer.

Lägre punkter:
- Copywriterlyriken i mellanspelsfilmerna. "Sensuality is a gift" blah blah mumbo jumbo.
- Den förmodligen spelade tårögdheten i slutet av "Flaws And All".
- Möjligen vissa låtval, men det kan man alltid klaga på. Det finns andra som tycker att "I Miss You" borde ha strukits, men det tycker inte jag, som i stället hade kunnat ersätta även den kortade versionen av "Survivor" med till exempel "Say My Name". Beyoncé har helt enkelt för många hits.

Men inga av de här lägre punkterna var ens i närheten av att hindra "The Mrs Carter Show" från att vara den bästa showen i showbusiness just nu.

onsdag, maj 29

Beyoncé: Bästa singlar



1. Destiny's Child "Independent Women Part I"
2. Beyoncé feat. Jay-Z "Crazy In Love"
3. Destiny's Child "Say My Name"
4. Beyoncé "Single Ladies (Put A Ring On It)"
5. Beyoncé "Run The World (Girls)"
6. Destiny's Child "Bills, Bills, Bills"
7. Beyoncé "End Of Time"
8. Justin Timberlake & Beyonce "Until The End Of Time"
9. Beyoncé "Work It Out"
10. Beyoncé "Me, Myself And I"

Bubblare: "Countdown", "Bug A Boo", "Lose My Breath", "Upgrade U"

Beyoncé: Bästa albumspåret





Beyoncé: Sämsta singlar

Det här är inte lätt. Beyoncé har gett ut fler än 60 singlar, men hållit en väldigt hög lägstanivå.

Man får gå till gästspel för att hitta riktigt jobbiga saker. Som "Sing A Song" med WubbGirlz, en barnssång som underskattar barn. Eller "Amor Gitano" med Alejandro Fernandez. Å andra sidan har jag väldigt svårt för latin pop.

Bland de singlar som bara givits ut som promos fick också en del onödigt, som pekoralet "Daddy" eller den meningslöst ursprungstorgna versionen av "Fever". Tänk vad Beyoncé egentligen skulle kunna göra med den?

Av de riktiga singlarna har jag har redan nämnt att jag tycker att "Cater 2 U" är oförklarlig i sin kombination av slätstrukenhet och hemmafrutext. I andra ändan av textspektrat tycker jag att "If I Were A Boy" är överskattad, den ska låtsas säga något djupt genom att använda enkla ord, men den lyckas inte.

Beyoncé: Snyggaste singlar

Brons: "Singel Ladies (Put A Ring On It)"
Det närmaste en egen logotyp Beyoncé har kommit är silhuetten från "Single Ladies"-videon.

Det här den enda solosingel Beyoncé där man på omslaget inte kan se hennes ansikte. Det behövs inte. Hon kan till och med ställa sig i vägen för sitt eget namn.

Silver: "Love On Top"
Den här bilden är en av de få omslagsbilder då Beyoncé är rolig, inte försöker så hårt att se snygg eller cool ut.

Det stämmer dessutom på själva låten. "Love On Top" är kanske en bagatell i hela Beyoncés karriär, men trallvänlig.

Guld: "Ring the Alarm"
Självklart ska en så attackerande låt som den här ha ett bisarrt omslag. Det är så maxknasat.

Här står Beyoncé mitt på ljusan dagen på en gräsmatta i decimeterhöga stilettos, i puffig frisyr och en komplicerad "klädsel" som mest består av remmar. Eller ja, mest består den av ingenting, men sedan remmar och därefter - överraskande nog - ett rätt husmoderligt rutigt tyg.

Hon står i en underligt hukande ställning. Kanske är det stilletterna som fastnad i gräsmattan, kanske gör hon någon sorts yogaövning.

Själva idén att ha alligatorer ska tydligen ha varit Beyoncés egen. Att hon sedan gick ut och berättade om hur de tejpat ihop munnarna på stackarna fick djurskyddsorganisationer att reagera. De inhyrda alligatorerna tog däremot ut sin hämnd direkt, genom att kissa på Beyoncé.

Men att ha inkontinenta alligatorer som husdjur är ju fullkomligt naturligt om man är en samtidens Tina Turner, långt bortom Thunderdome.

Beyoncé: Fulaste singlar



Brons: "Halo"
Den här veka modebilden med handen mot hakan fungerar väldigt dåligt med låten som uttrycker så mycket trygghet.

Silver: "Déja Vu"
Hela alpflickelooken kring "B'Day"-skivan var ju väldigt märklig. Jag vet inte om det är Tina Knowles vi ska skylla för stylingen.

Guld: "Green Light"
Och här har alltså sydstats-Heidi bestämt sig för att ta en cykeltur i sin väldigt underliga outfit. Hade inte sådana här joddlarkläder passat bättre på en joddellåt som "Halo"?

Beyoncé: Beyincé


En sak jag ändå lärde mig av Daryl Easleas biografi var att förnamnet Beyoncé hittades på av Tina Knowles. Beyoncés mammas efternamn som ogift var nämligen Beyincé, ett borttynande släktnamn.

Så för att rädda kvar något byttes en bokstav ut och världens första Beyoncé var född.

I Sverige finns nu sju kvinnor som heter Beyoncé. Av dem har fyra det som tilltalsnamn. Åtminstone två av dem är äldre än Beyoncé Knowles karriär, men jag gissar att de har bytt sig till sina förnamn. Det får väl ändå ses som en större trohetshandling än en tatuering. Får de komma in gratis på Globen ikväll?

tisdag, maj 28

Beyoncé: Inte bara tjejer



Bara för att det är en de få saker som Drake vet om tjejer, att de älskar Beyoncé, så betyder det ju inte att enbart tjejer gillar Beyoncé. Jag hoppas den här Beyoncéveckan på Extra allt kan bidra till att slå sönder den myten ännu mer.

Men egentligen lyssnar jag på "Girls Love Beyoncé" mest för att få höra "Say My Name"-refrängen i ny kostym. Det är en av de allra bästa låtarna jag vet, i en av de bästa genrerna jag vet - svartsjuk soul. "Say My Name", "Be Careful" och "I Should Have Cheated", tre väldigt svartsjuka sånger som alla innehåller uttrycker "first of all...", bara för att man ska veta att det här som sägs, det är bara det första i en mycket, mycket lång uppgörelse.

Beyoncé: Feminismen

När blev Beyoncé en feministisk ikon? Var det tack vare framgången eller var det snarare tvärtom: att feminismen ledde till framgång?

Från andra albumet blev ett signum för Destiny's Child att sjunga om sig som självständiga kvinnor som inte accepterade någon skit. De fortsatte linjen från TLC:s "No Scrubs" om att männen inte fick vara latmaskar som lät kvinnan betala ("Bills, Bills, Bills"), inte vara efterhängsna ("Bug A Boo"), inte vägra släppa iväg sin kvinna på klubb ("Jumpin' Jumpin'") och framför allt inte vara otrogna ("Say My Name").

Tyvärr solkades åtminstone Destiny's Childs kaxiga attityd av självgodhet. Bara det att låta "The Writing's on the Wall"-albumet knytas ihop av budord för ett förhållande. Eller att sjunga en hel sång som säger till "nasty girls" att ta på sig ordentliga kläder, för att sedan ge ut den som singel med det här omslaget.

Destiny's Child spelade också in den obegripliga "Cater 2 U", om att göra allt för sin man. Det hade väl kunnat vara okej, men a) de hade redan spelat in "Birthday" som handlade om ungefär samma sak, b) ett av exemplen var verkligen att hämta sin mans tofflor, c) hela sången var så pryd ("your dessert and so much more") att man hade föredragit något i stil med "Echo" av R Kelly ("sex in the evening, sex all day"), och d) musiken är helt slätstruken. Så alltså: "Cater 2 U", låten som alla Beyoncéfans vill glömma.

Tur då att det finns så många andra att komma ihåg. Det är som om vi ska förvänta oss minst ett anthem för att stärka kvinnors självförtroende på varje skiva: "Independent Women", "Me, Myself And I", "Soldier", "Girl", "Irreplaceable", "Single Ladies (Put A Ring On It)", "If I Were A Boy", "Run the World (Girls)", "Best Thing I Never Had" och nu senast "Grown Woman".

Ingen av de här låtarna hade slagit så stort om de inte varit mästerverk musikaliskt. Om inte "Independent Women" svängt, om inte "Singel Ladies" studsat, om inte sången suttit på "Girl", då hade vi inte kommit ihåg dem. Men det skadar ju inte att de dessutom får lyssnarna att må bra.

Beyoncé: Favorit i repris

Example

Hysteriskt trogna Extra allt-läsare kan minnas det här inlägget från juni 2005 när några kompisar var på båten bredvid Beyoncé och Jay-Z i St Tropez och skickade en bild.

Det inlägget fick lite extra livslängd av att en annan kompis började trolla i kommentatorstråden. Jag vet ju vem det är, men inför resten av världen kanske hen nu vill ge sig tillkänna?

Beyoncé: Solange



Hur kommer musikhistorien att minnas lillasyster Solange Knowles? Om Beyoncé är Michael, är då Solange en Jermaine, LaToya, Tito eller Janet?

En LaToya har hon kanske aldrig varit, men nu är hon ju på väg mot minst Janet-status, en artist med helt egna meriter. Förra årets EP "True" var ju lysande, bättre och mer fokuserat än det hon gjort tidigare. Senare i år kommer hennes tredje fullängdare "Sole Responsibility". Mer detaljer om den har jag inte hittat någonstans, men jag antar att hon fortsätter samarbeta med Dev Hynes (Blood Orange) och hans karaktäristiska sound.

Hynes jobbar ju för övrigt just nu även med originalmedlemmarna i Sugababes och med Kylie Minouge. Är han alltså Quincy Jones? Eller bara Stock-Aitken-Waterman?

måndag, maj 27

Skäggrock

Mitt i Beyoncé-veckan kommer här en pedagogisk introduktion till en svårdefinierad genre: Lilla skäggrock-listan. Jag har gjort den till några kollegor efter en fikarumsdiskussion, men kan lika gärna dela med mig även till er.

Observera dock att allt inte är rock och att alla inte har skägg. Observera även att all skäggig rock inte är skäggrock.

Beyoncé: "Dot"



En annan Beyoncé-låt som möjligen är bortglömd är Destiny's Childs "Dot". Den var med på "Charlie's Angels"-soundtracket, men överskuggades av giganten "Independet Women".

Även om den inte är i samma klass så är "Dot" en trevlig sak med en trallande som för åtminstone mina tankar till Warren G:s "Regulate".

söndag, maj 26

Beyoncé: Mors dag

Visst har pappa Mathew Knowles varit viktigi Beyoncés karriär, men man får inte glömma Tina Knowles. Så bra då att det blev Mors dag.

Tina Knowles är viktig inte bara som mor i allmänhet, inte bara som innehavare av den frisörsalong där Beyoncé tvingade kunderna att lyssna på sång, utan även som Destiny's Childs stylist.

En del av de kreationer gruppen hade på sig var verkligen fruktansvärt knasiga och hade åkt ut från "Project Runway" i första avsnittet. Men man mindes dem i alla fall.

Beyoncé: 2001

En som redan 2001 såg Beyoncé Knowles som superstjärna var Jan Gradvall. Som vanligt framsynt.

Den 6 maj 2001 konstaterade han att Beyoncé Knowles ÄR vår tids Diana Ross, i sin recension av Destiny's Childs "Survivor"-album på Feber.

Det här var alltså när man började förstå att Beyoncé skulle ha ett liv utanför gruppen, men bilden som Gradvall målade upp av henne var fortfarande kritisk.

Gradvall kallade Beyoncé "fullblodsdiva" (som väl då måste vara the female version of a fullblodshustler?) och önskade att de sparkade DC-medlemmarna skulle göra det de ratade Supremes-kvinnorna inte gjorde: återbilda bandet och ta revansch. "Survivor" fick - helt rättvist - 4 av 10.

Men det här var innan Beyoncé visade vad hon kunde göra solo. Rockkritiker såg då bara en vacker sångerska, inte en låtskrivare, som Gradvall själv konstaterade tio år senare i sin recension av Beyoncés "4".  Han skrev att Beyoncé har "fört popmusiken framåt på ett sätt som saknar motsvarighet bland hennes kollegor" och delade igen ut betyget 4. Men den här gången 4 av 5.

Beyoncé: Dreamgirls




Var det inte lite underligt av just Beyoncé att vilja spela rollen som Deena Jones i "Dreamgirls"? En roll som så tydligt anspelar på att berätta om Diana Ross. Som en oförtjänt stjärna, managerns älskling, den som blev kvar när andra sparkades.

Var hon inte lite orolig att den ilska Ross uttryckt över att se sitt livs historia tolkat på Broadway på ett osmickrande sätt, att hon en gång kan få känna den? Om trettio år kanske någon gör en "Dreamgirls"-remake i millenieskiftets r'n'b-värld, om Destiny's Child, Mathew Knowles, Jay-Z och Kanye West. Då blir det många som stämmer varandra, det är garanterat. Kanye kommer dessutom storma scenen.
 
Kanske passade "Dreamgirls" alldeles för bra med Beyoncés skådespelarambitioner att hon bara inte kunde tacka nej. Eller så tyckte hon att Deena-karaktären blev mer sympatisk sida av den bedjande "Listen", en av filmversionens tillaga låtar (skriven av bl.a. Beyoncé).

Jag tror mer på att Beyoncé över huvud taget inte kan se sig själv som Diana Ross. Hon ser inte heller de tre sparkade LaTavia Roberson, LeToya Luckett eller Farrah Franklin som några Mary Wilson,  Florence Ballard eller Cindy Birdsong.

Än så länge gör hon rätt i det. Hon är den förtjänta stjärnan. Ingen av de tre sparkade är heller i närheten av henne. Mer rädd ska hon vara för Michelle Williams och Kelly Rowland, särskilt den sistanämnda som nyligen chockade oss med singeln "Dirty Laundry".

Ovanpå en dyster produktion av The-Dream drar Kelly Rowland verkligen fram den smutsiga byken. Så brutalt självutlämnande brukar inte r'n'b-kvinnor vara. Särskilt inte om ämnen som misshandel i ett förhållande, musikbranschens baksidor och egen avundsjuka ("While my sister on stage, killing it like a motherfucker, I was in a rage, feeling it like a motherfucker").

På slutet vänder hos sig till Beyoncé med ett "I miss you". Den skulle kunna vara med i remaken av "Dreamgirls", i mitten av andra akten, som en vändpunkt.

På Superbowl i våras var det som att se en grupp omdöpt till Beyoncé & Destiny's Child, när Rowland och Williams gästade Knowles. Men på Rowlands kommande soloalbum är de andra två med på ett spår, bakom henne.

Hur "Dreamgirls"-remaken ska sluta är faktiskt inte helt bestämt än.

lördag, maj 25

Beyoncé: I'll think of you ev'ry step of the way

Obs: Konsertspoilers!

Apropå Whitney Houston, så kommer Beyoncé att näst sist i sin konsert på Globen att hedra den avlidna divan genom att sjunga "I Will Always Love You". Jag förbereder mig genom att sänka mina förväntningar, men då för att kunna få dem överträffade.

Absurt nog blir detta tredje gången jag ser en megastjärna framföra just "I Will Always Love You" i Globen, efter Dolly 2007 och Whitney 2010.

Beyoncé: Retro

Under sin karriär har Beyoncé i sin musik vävt in bitar från musikhistorien: Chi-Lites, Donna Summer, Bootsy Collins, Salt'n'Pepa och Shuggie Otis. Ändå är det mest otidsenliga i hennes samlade produktion en låt helt utan samplingar.

"Stand Up For Love", Destiny's Childs (hittills?) sista singel, släpptes 2005 men låter femton-tjugo år äldre.

Framför allt låter den som något som Whitney Houston borde sjunga. Det är inte så konstigt och beror på kompositören, kanadensaren David Foster.

Han skrev "I Have Nothing" för Whitney Houston och producerade bland annat "I Will Always Love You". Han producerade "Un-break My Heart" för Toni Braxton och har sedan arbetat med Céline Dion, Madonna, Brandy, Monica, Mariah Carey och Jennifer Lopez. Han skrev "Hard to Say I'm Sorry" och "You're the Inspiration" för Chicago och "Glory of Love" för Peter Cetera. "Look What You've Done for Me" för Boz Scaggs. "After the Love Has Gone" för Earth, Wind & Fire. Ja just det, han har även jobbat med Michael Jackson, Prince, Bee Gees, Janet Jackson och Chaka Khan. Han har 16 Grammys.

Med en sådan resumé, klart att Destiny's Child ville jobba med honom.

Tyvärr tyckte inte publiken att det var en lika bra idé. Kanske hade man vant sig vid att hör Beyoncés röst omgiven av antingen rejält retrofunkiga arrangemang eller i futuristiska beats. Den här typen av retrosound gick inte hem.

Trots sitt dramatiska patos, som gör att man faktiskt vill ställa sig upp för kärleken, blev"Stand Up For Love" den första av Destiny's Childs singlar som inte kom in på Billboardlistan.

fredag, maj 24

Supermix ikväll!

Example

Ikväll intar Supermix ett av DN:s "hetaste klubbmingel", Calexico's på Hornstulls strand. I DN-artikeln står att det passar "Hornstullslocals och musiknördar" och det stämmer ju.

Däremot utesluter det inte att även andra är välkomna. Det går ju tunnelbana för oss som bor i andra delar av staden, eller så kan man cykla.

Och musiken kommer inte vara nördig, som i att det blir obskyra b-sidor. Jag tänker mig en lagom blandning av kalifornisk mjukrock, Pedestrians "Hoyle Road" och låtar av folk som vill vara 10-talets Prince. En Supermix, helt enkelt.

Beyoncé: "Grown Woman"



OBS: Konsertspoilers!

Den enda nya, outgivna låt som Beyoncé kommer spela i Globen på onsdag är "Grown Woman". Den har spelats delvis i en Pepsireklam, men tidigare veckan läckte den ut i sin helhet på nätet. Nu är den borta igen, men finns i skakiga, brusiga konsertfilmer på Youtube.

Det är en av de kaxiga, rytmiska stöklåtarna som Beyoncé har haft framgång med, så där går Timbaland på ett beprövat recept. Det är också det mest afrikanska hon gjort. På slutet kommer några (än så länge inte namngivna) afrikanska sångare in och det är väldigt mycket balofon, den västafrikanska kalebasxylofonen.

torsdag, maj 23

Beyoncé: Daddy

I en Beyoncé-vecka som den här går det inte att komma ifrån Mathew Knowles. Pappan. Den före dette managern. Utan honom, hade Beyoncé stått på Globens scen om en vecka?

Numera är han bara pappa. I "Life Is But A Dream" fick Beyoncé ge sin version av hur hon blev sin egen manager, men Mathew Knowles får vi bara se i en kort scen, filmad för länge sedan. Vi hör honom prata bara när han själv håller i videokameran under Beyoncés barndom.

Inte för att han verkar vilja säga så mycket nu för tiden. I spridda och fårordiga intervjuer har han sagt saker som att det var en ömsesidig separation, att det har varit svårt, att han är stolt över sin dotter. Man måste vara försiktig när det inte bara är en ex-klient man pratar om, utan även en för-evigt-dotter. Och det var väl just det som var problemet. Blod är tjockare än kontraktsbläck. Tjockare och kletigare.

Hur det egentligen är mellan Beyoncé och Mathew vet man inte. Eller tja, det går kanske att pussla ihop en bild från skvallerpressen. Bilden av helyllefamiljen är däremot borta. 2011 skilde sig Mathew och Tina Knowles efter 31 års äktenskap, när Mathew bevisats vara far till ett barn med en annan kvinna.

Frågan är om Beyoncé fortfarande vill det hon sjöng på "Daddy" från 2003: "I want my unborn son to be like my Daddy"

Beyoncé: "T-Shirt"



Eftersom Beyoncé under sin karriär totalt släppt ungefär 60-70 singlar, i Destiny's Child, solo och som gästartist, så har de allra flesta riktigt fantastiska låtar nått ut på radio. Det finns få bortglömda guldkorn, men ändå ett par.

En av dem är "T-Shirt" från 2004. De här kristna flickorna har spelat in väldigt lite uttalat snusk, men här mummelstönar Beyoncé "yeah, keep it right there". Och samtidigt handlar det om något så vardagligt som att sova i sin pojkväns t-shirt när han är borta.

Det här är en av de bästa slow jams Beyoncé någonsin sjungit. Den skrevs och producerades ihop med Dre & Vidal, som även låg bakom Chris Browns "Yo (Excuse Me Miss)".

Beyoncé: En bok

Jag köpte "Beyoncé - Crazy in Love" av Daryl Easlea för att den ändå verkade vara en något sånär seriös bok.

I jämförelse med en del andra "biografier" om Beyoncé som fanns på Amazon så betydde det i och för sig inte mer än att texten var layoutad som en riktig bok, inte som en tonårsdagbok med gulliga hjärtan och stjärnor på varje sida. Det är tydligen den marknaden som finns för Beyoncéböcker.

Det här trodde jag däremot kunde vara något även för mig. Daryl Easlea är en Mojo-journalist som har skrivit böcker om Chic, Supremes, Madonna och Sparks.

Men jag borde nog i stället ha läst något annat, kanske "Beyoncé Knowles: A Biography" av Janice Arenofsky. "Crazy in Love" är nämligen tyvärr en lång rad ihopredigerade Wikipediaartiklar. Den beskriver exakt vad som händer i Destiny's Childs musikvideos och exakt på vilken biograf "Obsessed" hade premiär (med Mickey Dolenz i publiken!), som för att fylla ut sidorna. Easlea har nämligen inget annat att gå på än den officiella historien, kronologiskt berättad. (Ofta inte ens kronologiskt utifrån när något inträffade, utan utifrån releasedatum....) Möjligen hedrar det honom att han inte fullkomligt går loss i lösa spekulationer, men citat ut pressmeddelanden ger inte så mycket.

Dessutom: om man som författare ändå har hämtat sin information från nätet, hur kan man då ha mage att i en tryckt bok år 2011 lägga in en diskografi som man vet alltid kommer finnas betydligt mer komplett och alltid uppdaterad på nätet? Och hur kan man fylla en tryckt bibliografi med hysteriskt långa utskrivna html-länkar?

onsdag, maj 22

Beyoncé: Vårt första möte

Example

Till skillnad mot den andre B(lucka)ce så sker den här uppladdningen på Extra allt inte inför mitt första möte. Jag såg Destiny's Child på Globen den 17 maj 2005 och kan fortfarande känna lukten av konfetti.

Det var en extremt energisk och påkostad show, även om det blev lite sömnigt när Michelle fick sjunga gospel. Men vad gör det när det fanns ett vattenfall på scen?

Jag minns inledningen som nästan chockartat kaxig: "Say My Name", "Independent Women (Part 1)", "No, No, No (Part 2)", "Bug a Boo", "Bills, Bills, Bills", "Bootylicious" och "Jumpin', Jumpin'". Det är en imponerande kavalkad.

För övrigt, de som klagat på att Beyoncés pågående turné heter "The Mrs. Carter Show World Tour", vad tyckte de om den McDonald's-sponsrade turnénamnet "Destiny Fulfilled... And Lovin' It"?

Beyoncé: Filmen

Example

Få megakändisar idag lyckas styra bilden av sig själva lika hårt som Beyoncé. Ändå vet vi en hel del om henne, men mycket av det är exakt vad hon vill att vi ska veta. Även på det viset är hon fantastiskt skicklig. Det märktes inte minst i "Life Is But A Dream", den självbiografiska film som hade premiär på HBO i vintras.

Det är Beyoncé som är i bild. Det är hon som pratar. I scenerna från skivinspelningar får vi se henne sjunga, aldrig hur någon annan sitter vid ett mixerbord.

Redan Madonna var visserligen medproducent till "In Bed With Madonna", men med "Life Is But A Dream" gick Beyoncé ett steg längre och var även medregissör.

Beyoncé vet att hon inte kommer undan. Hon måste dela med sig. Hon pratar om det i filmen också, hur hon slits mellan att behålla sin integritet och att vara generös mot fansen. Så hon visar därför inte bara upp liveframträdanden, utan även datorkamerafilmade dagbokssnuttar från hotellsängar, ultraljudsbilder, ett tal hon höll på sin bröllopsmiddag, en festfilm där hon och hennes tjejkompisar sjunger Cardigans "Lovefool". Hon berättar om sitt missfall. Det är därför väldigt personligt och rörande, men hela tiden manipulativt.

De små scener där Beyoncé på något sätt verkar bossig känns inlagda för att visa att visst, hon har en sådan sida. Hon kan vara hård, men är rättvis. Hon visar också att hon inte heller gör allt själv. Koreografer och datakillarna som gjorde projektionerna till henne framträdande på Billboardgalan får säga några saker. De skäggstubbiga datamännen får faktiskt säga mer än Beyoncés föräldrar, Jay-Z och före detta gruppkollegor sammanlagt. De får nämligen inte säga någonting alls.

Beyoncé: Min första skiva

Min första skiva med Beyoncé var Destiny's Childs andra album "The Writing's on the Wall".

Det var i en specialutgåva, av den sorten som alla Beyoncés album också har ompaketerats till. Så förutom albumets förkrossande hitparad av "Say My Name", "Bills Bills Bills", "Jumpin' Jumpin'" och "Bug A Boo" fick man en bonus-CD:n med bland annat "No, No, No Part 2" och "Independent Women Part 1". Totalt täckte den här skivan alltså låtar med nästan tre års mellanrum. Det var en Greatest Hits So Far.

Det måste alltså ha varit vintern 2000/01. Jag tror att jag köpte skivan när jag var på Expert för att fylla på mitt lager av tomma Minidisc-skivor. Expert! Minidisc! Jag minns mitt millenieskifte! (och hur det brukade ta p... what, we're not doing that anymore?)

Jag köpte inte mycket hiphop eller r'n'b just då, om jag någonsin kan sägas ha gjort det. Den här skivan kände jag däremot tydligen att jag måste äga i fysisk form. Redan med "Say My Name" hade Destiny's Child skrivit in sig permanent i pophistorien, och sedan kom "Independent Women". Kanske trodde jag att det här skulle bli ett Greatest Hits Punkt Slut. Att Destiny's Child hade gjort allt de skulle och likt ett En Vogue försvinna.

Det där med att två medlemmar sparkats och bytts ut mot en ny, det visste man om. Att den feta klisterlappen på omslaget gjorde gruppen till en trio, det var kanske ingen slump.

Däremot tror jag att man vid den här tiden fortfarande hade rätt vaga begrepp om att hon som stod längst fram, det var Beyoncé Knowles, om att hon skulle kunna gå vidare och bli solosuperstjärna. Kanske kom det när "Survivor" släpptes, våren 2001.

Jag minns i alla fall tydligt att vi då någon gång diskuterade hur hennes namn uttalades. En del hade läst det utan accent och hävdade att det skulle vara "Bejåns".

Beyoncé

Example

Om en vecka kommer jag befinna mig i samma rum som musikvärldens just nu största stjärna: Beyoncé.

Tyvärr är det rummet den gigantiska ekokammaren Globen och vi kommer inte att vara ensamma. Så jag får inte chans att ställa frågor och fylla i några av de vita fält som finns om Bey. Och de är många.

Men trots det: precis som inför den där andre stadiumfyllaren vars namn börjar på "B" och slutar på "ce" så ägnar vi en vecka här på Extra allt åt att djupdyka i allt kring Beyoncé Knowles.

Eller Mrs Carter, som hon ju kort och gott kallar sig på den här turnén.

måndag, maj 20

Calexico soul



Om arbetsveckan redan känns tung, kom då ihåg att på fredag är det Supermix på Calexico's. Klockan 22-03, gratis så klart.

söndag, maj 19

There are dozens of us

Example

Nu kommer väl Republikanerna vara sura, när NPR lägger sina statliga pengar på att sätta ihop en sjukt detaljerad guide över återkommande skämt i "Arrested Development".

Det vill säga över de tre första säsongerna. Nu väntar vi nervöst på hur den fjärde blir.

lördag, maj 18

It's got everything!

Example

Kvällens viktigaste tv-händelse utspelar sig inte på Malmö arena, utan åtta trappor upp på 30 Rockefeller Plaza i New York. Det är Bill Haders sista "Saturday Night Live".

Hader har funnits i ensemblen sedan 2005, så det var inte ett chockerande besked som kom i tisdags men det var ändå överraskande.

Ikväll blir därför plötsligt sista chansen för Haders version av Lindsey Buckingham att få säga något i "What's Up With That?", en sista cigarett för Vinni Vedecci, äntligen dags för senile reportern Herb att dö på riktigt och - framför allt - den sista gången Stefon får tipsa om New Yorks hetaste klubbar. De som alltid har allt man kan önska, vilket förvånansvärt ofta på något sätt involverar dvärgar.

Möjligheten för ett avslut är goda. Stefon dök första gången upp 2008 inte som klubbtipsare i Weekend Update, utan i en sketch som bror till en normal manusförfattare spelad av Ben Affleck. Kvällens gästvärd är just Affleck.

Däremot är det knappast troligt att det sätts någon punkt för Stefon. De återkommande karaktärerna är "SNL":s säkra kort. På de mer än dussintalet gånger Stefon har varit med har upplägget alltid varit det samma, bara exemplen är nya. Och manusförfattarnas försök att få Bill Hader att tappa masken genom att skriva cuecards han aldrig sett innan direktsändningen.

Det lär heller inte dröja innan Hader är tillbaka som gästvärd. Kristen Wiig gjorde det nyss, mindre än ett år efter att hon avtackats från ensemblen. När man kommer tillbaka, då förväntas man upprepa sina klassiker. I Wiigs program återvände hon till fem av sina karaktärer. Jag tittade med inte enbart glädje. Hur mycket jag än älskar Target lady så är det tröttsamt att se henne om och om igen på samma sätt.

Redan från början har "SNL" haft återkommande karaktärer, från att man fattade att John Belushis samuraj var för rolig för att bli en engångsgrej. Däremot vägrade Laraine Newman att återupprepa sig. Och, brukar det sägas, se hur det gick för hennes fortsatta karriär.

Karaktärsupprepningarna accelererade på 90-talet, när skådespelarna fick mer makt och författarna mindre. Den legendariske SNL-manusförfattaren Jim Downey beklagade redan för tio år sedan den här idisslande utvecklingen:

"(I)n the entire history of the show, there were only four Czech brother pieces. There were only, I think, seven Conehead sketches. But I promise you there were fifteen Cheerleaders. There had to be. If you said there were eighteen, it wouldn't surprise me."


Jo, enligt Wikipedia har Ferell och Oteri spelat cheerleaders 18 gånger. Och när Dan Aykroyd och Steve Martin gästade Justin Timberlakes program den här säsongen, då gjorde de självklart en insats som de tjeckiska Festrunk-bröderna. Lite mulligare än på sjuttiotalet, men fortfarande wild and crazy.

Det må ju vara hänt, det var en återkomst efter många, många år. Det hann bli efterlängtat. Därför hoppas jag att Stefon får ligga i träda i något decennium. Men först en rejäl avslutning.

fredag, maj 17

Knivigt mellanläge

Example

The Knife har nått en väldigt särskild position i svenskt musikliv, mitt emellan smalt och brett, och den här våren ser de till att utnyttja den. De släpper en svår konstskiva men får ändå utrymme på kvällstidningarnas nöjessidor såväl som på kultursidorna. De tar chansen att säga något om samhället.

Och de ordnar konserter som får formen av minifestivaler. Som i Hangaren i Alby igår kväll och just nu i skrivande stund. Biljetterna säljs slut direkt och förväntningarna är höga.

Även The Knifes sena fullängdsdebut som liveartister på Berns mars 2006 var ett uttalat försök att göra något annat än en konsert, något mer. Påkostade projektioner skulle ge en "audiovisual experience". Å andra sidan är det ju precis vad de flesta konserter är, eller rättare sagt blir om allt går rätt.

Karin Dreijers Fever Ray på konsertscen var ett aningen mer konventionellt liveband, men lyckades förvandla till och med ett eventkliniskt tält på Way Out West till en pulserande, shamanistisk lägereldsfest med laser och masker.

Nu går The Knife längre än bara masker. De hyr in tio dansare att framföra konserten, att spela ett band. Till en början är det en så stark illusion att vi tror att hon där vid mikrofonen, i huvan, upplyst bakifrån, att det verkligen är Karin Dreijer. Att någon annan är Olof Dreijer. Att de andra faktiskt spelar på instrument, även om väl ingen i publiken tro att inget av musiken är förinspelat.

Vanan av att se musik framföras är däremot så ingrodd att publiken applåderar efter ett solo som "spelas" på ett blåsinstrument, korrekt beskrivet av Stefan Thungren i SvD som inlånat från Mos Eisley.

Dansarna byts av vid mikrofonerna. Det går upp för oss att ingen av dem är Karin Dreijer, men en sjungande man dyker upp på en projektionsduk och det tror jag var hon. Fast vänta, andra tror att hon faktiskt var med på scenen. Vill tro att hon var med på scenen. Huvorna har i alla fall åkt av, rekvisitainstrumenten tas bort undan för undan och illusionen ska blekna bort långsamt. 

Mot slutet framträder två av dansarna på en scen-på-scenen, medan de andra som publik, så att scenkantens gräns mellan ett vi och ett dom suddas ut. Vi ska bli en enda dansade folksamling, som en sömlös övergång till det efterföljande technodansgolvet.

Ja, här hittar jag alltså på en programförklaring för de typer av tankar som jag utgår från ligger bakom hur föreställningen är upplagd. Eller "föreställningen", jag vet inte, den här kvällen hamnar mitt emellan olika beteckningar. Vad var det egentligen?

Var det ett framträdande som en del av en klubbkväll? I så fall var det väldigt påkostat och snyggt, framför allt rekvisitan. Dessutom var det ju ljudet bra, en rejäl bas skakade dammet från tusentals Converse. Jag har "Silent Shout" på hjärnan hela tunnelbaneresan hem.

Var det ett examensarbete från en dansakademi? I så fall välrepeterat, väl framfört och bitvis effektfullt.

Var det en ny typ av konsert från ett band med väldigt fritt spelrum? Nja.

Example

onsdag, maj 15

Inte en baseballroman

Example

Gör inte som jag. Låt inte Chad Harbachs "The Art of Fielding", inköpt på grund av extrem närvaro i varenda en av New Yorks bokhandlar för ett år sedan, låt den inte sedan stå och damma i bokhyllan bara för att du tror att det är en roman om baseball.

Jo, det är det ju. Också.

Men framför allt är det en roman om en massa annat, som att bli vuxen, att ta itu med sin rädsla, att ta farväl av sina läromästare, att bli kär.

Så det spelar ingen roll om du inte förstår alla baseballens termer och regler. Förresten är Harbach tillräckligt skicklig så att matchbeskrivningarna ändå blir spännande.

Låt den inte heller stå och damma för att den är en amerikansk bestseller, en berättelse om fyra män men bara en kvinna, ännu en bok om college. Allt det leder bara till "The Art of Fielding" blir film snabbare (det har talats om en HBO-serie) och då är det bättre att ha läst boken först.

"The Art of Fielding" är nämligen även en bok om böcker. Och böcker om böcker blir väl sällan särskilt bra filmer?

Så alltså: "The Art of Fielding", den bästa icke-baseballroman om baseball som jag inte läste förra året.

måndag, maj 13

Kan inte sluta lyssna



Ben Garrett verkar vara fullkomligt sprängfull av sådana här sånger. Efter singeln "On Your Own" släpptes det här ytterligare smakprovet från hans kommande album "Power". Det är inte hans debut, men tydligen har Garrett bett att få ta bort 2009 års "Dark Young Hearts" från iTunes med mera, för att få börja på ny kula.

Och vilken fantastisk kula det är.

Triptyk från Konditori Valand

ExampleExampleExample

söndag, maj 12

Supermix på Calexico's 24 maj

Example

Franska robotduos avkräver tystnadslöften för att få höra deras nya musik.

Trion bakom Supermix gör tvärtom - uppmuntrar alla att jubla och tjoa för de toner de spelar på Hornstulls nyaste mexikanska restaurang och bar.

Som vanligt bjuder Supermix (Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag) på folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det är mindre än två veckor kvar, så boka in fredagen 24 maj i kalendrarna.

onsdag, maj 8

Fill me with song



Tack till fantastiska Aquarium Drunkard och Chances With Wolves för att jag fick upptäcka den här versionen av en av Donovans allra bästa: "Wear Your Love Like Heaven".

Jag borde väl känt igen direkt att det är Eartha Kitt som sjunger, från ett album där hon även gör två andra (sämre) Donovan-covers.

måndag, maj 6

Oh how you thrill me!



Med tanke på att den här sången har spelats snart 68 000 gånger under de korta två timmar den har legat uppe på Soundcloud, så kan man väl säga att OEMOTSTÅNDLIGA samarbetet mellan Mariah Carey och Miguel har mottagits med öppna armar.

Om ytterligare två timmar så börjar troligen de första bootlegremixarna att ramla in.

lördag, maj 4

Bruce: Fredagskväll på Friends

Olika generationer som umgås, eller åtminstone vistas i samma lokal. I en Springsteen-publik finns lika många Mats och Agneta som det finns Mattias och Jenny. Till och med några Kevin och Natalie har hittat till Friends Arena.

Däremot var det väldigt få Mohammed och Nour i publiken.

Kanske hade Mohammed och Nour fått insidertips om att "Born to Run" skulle spelas från början till slut och därför valt lördagskonserten i stället, när "Darkness on the Edge of Town" fick samma behandling. (Eller nästa lördag, när det antagligen blir hela "Born in the USA"-albumet.)

Då gjorde de eventuellt rätt. För även om "Born to Run" är ett klassiskt album så hade nog Springsteen och the E Street Band ändå spelat titellåten och "Thunder Road". Och jag vet inte om just "Meeting Across the River" gör sig i arenamiljön. Då vill jag hellre höra "Racing in the Street" eller "Candy's Room". Å andra sidan: är det något Springsteen-album man ska höra framföras i följd så är det väl just "Born to Run". Det är så noga upplagt, en tonårsopera, så att få höra det i just den formen var en upplevelse.

Dessutom spelade de även på fredagen flera låtar från "Darkness..." och tidigt i showen rev de av "Spirit in the Night".

Det är omöjligt att inte imponeras av Springsteens uthållighet och showmanship, trots att jag hade höga förväntningar. Mannen ser helt overkligt vältränad ut. Om jag har en sån rumpa när jag är 63 kommer jag också vilja skaka mina höfter inför tusentals applåderande människor.

Springsteen har heller ingen avgränsad del av konserten som heter "interagera med publiken". Från första till sista minuten är han nere vid de uppsträckta händerna, räcker över mikrofonen, springer fram och tillbaka längs staketet. Responsen från de längst fram är också - självklart - fantastisk och fanatisk. Där står unga män som sjunger med i varenda ord, till och med i tråkiga nya sånger som "Death to My Hometown".

Jag ser deras munrörelser på tv-skärmarna från min plats längre bak, där fanatismnivån som jämförelse kan exemplifieras av några Agnetor som småpratar sig igenom hela "Tenth Avenue Freeze-Out". Blåssektionen klarade sig ändå oskadd igenom "fredagskväll med tjejerna!" fram till mina öron och lät helt lysande.

Springsteen har i fyrtio år gett allt för publiken och gett publiken allt de vill ha. Åtminstone det en minsta gemensamma nämnare av 50 000 människor vill ha. Han spelar en önskelåt per konsert också, utvald från publikens gulliga kartongskyltar som visar hela spektrat av hur man kan gilla Bruce. (Om du bara får önska EN ENDA låt av Bruce Springsteen, varför väljer du då "Cadillac Ranch"?!?)

På fredagskonserten valde han "Mountain of Love", en låt från 1960 av onehitwondret Harold Dorman. Det var den enda sång som framfördes ensam med akustisk gitarr. Det var väldigt, väldigt långt till att få höra något från "Nebraska".

Det finns inga önskningsskyltar om de nya låtarna. Jag såg inga kartongbitar som bad om något senare än "Back in Your Arms" från 1995. Till och med det stack ut som ett modernt val. Kanske för att man vet att Springsteen ändå kommer spela en väldigt massa nytt, det är så han kan komma undan beskyllningar om att enbart vara en nostalgiker, ett coverband för egna låtar.

Kvällens sista låt är däremot "Twist and Shout" med inslag av "La Bamba". Som sagt: den minsta gemensamma nämnare av vad folk vill ha.

Nu avslutar jag den här Bruce-fokuseringen, som den senaste tiden nästan varit som en studiecirkel med mig själv. En studieprick, en studiepunkt. Och nu: punkt slut.

fredag, maj 3

Bruce: Bästa skivorna

Example

Brons: "Tunnel of Love"
Underskattad är väl ett för starkt ord, men bara för att den har ett ostigt 1987-sound så får nog en del för sig att det är något annat än en lysande samling sånger. Och den här produktionen har åldrats väl, med "Spare Parts" som enda undantag. Dessutom: Springsteen visar sin styrka som textförfattare när han vrider och vänder på ett och samma tema utan att upprepa sig.

Example

Silver: "Greetings from Asbury Park, N.J."
Jo, förutsägbart att sätta ett debutalbum högt på en sån här lista. Men det här är verkligen som ett debutalbum ska vara: fyllt av vilja som svämmar över alla breddar. Den hör hemma så här högt upp mycket tack vare "For You", "Spirit in the Night" och "It's Hard to Be a Saint in the City", den starkaste avslutningstrion på något av Springsteens album.

Example

Guld: "Nebraska"
Jo, det är väldigt förutsägbart att sätta den här skivan överst. Att lyfta fram den dystre Springsteen, i motsats till partymaskinen. Men det här är verkligen Springsteens mästerverk, en mörk biltur utan återvändo. Att de här inspelningarna gavs ut i de här råversionerna direkt, i stället för trettio år år senare i en samlingsbox, visar att Springsteen mitt i all sin vilja att nå ut till massorna ändå är en modig musiker. "Hey mr. deejay woncha hear my last prayer hey ho rock 'n roll deliver me from nowhere..."


Hedersomnämnanden till "The Promise", "Darkness on the Edge of Town" och "Born to Run".

Bruce: Sämsta skivorna



Det här känns ju inte särskilt schysst eller nödvändigt, men om jag ska råda er att hålla er bort från några Springsteen-skivor så är det "We Shall Overcome - the Seeger Sessions", "Magic" och "Working on a Dream".

Alla innehåller väl åtminstone något bra spår, men på den sistnämnda finns till exempel "Queen of the Supermarket", Bruces version av "Snabbköpskassörskan" med Di sma undar jordi.

Den allra senaste skivan, "Wrecking Ball", är lite bättre, men innehåller en del av det "irländska stånket och flåset" (som Markus Larsson uttryckte det om första Oslo-konserten) som lever kvar från Seeger-skivan.


Bruce: Fiktionen

Den förhoppningsvis nu avslutade "debatten" om vad den numera medelålders Håkan Hellström borde sjunga om, den kommer inte upp om Bruce Springsteen. Jens Liljestrand kommer inte be honom skriva en rocklåt om hur det är att ha en dotter som är olympisk ryttare.

För en sådan dotter har han ju.

Springsteen har fyllt sina skivor med så mycket fiktion, ofta berättat i första person, att ingen längre förväntar sig att det ska handla om honom. Inte ens när det faktiskt gör det.

Som "Tunnel of Love", ofta kallad ett "skilmässoalbum" men inspelad och släppt långt innan Springsteen och Julianne Phillips lämnade in pappren. Nu följde jag inte diskussionerna 1987, men om folk läst in att det var Springsteen som var sångens "Cautious Man" så hade de väl inte blivit förvånade när han sedan fick ihop det med sin körsångerska?

Var det för att Springsteen redan innan dess sjungit så mycket om smågangsters, fabriksarbetare, byggarbetare, Vietnamveteraner, seriemördare, motorvägspoliser och annat löst folk?

Springsteen är inget av det, har aldrig varit, inte ens fabriksarbetare. Han är faktiskt inte ens "born to run", trots några omtalade bilresor över hela kontinenten. Som han sa till Andres Lokko 1998:

"Jag har skrivit enormt mycket om att ställa sig upp och bara åka i väg, springa i väg, fly och lämna allt. Men under den största delen av mitt liv har jag ändå bott i New Jersey, ungefär tio minuter från mitt barndomshem. Så jag har alltid känt mig som en del av båda sidorna av historierna i de här sångerna."

Även utan en förmaning från Jens Liljestrand fick Springsteen på "Tunnel of Love" för sig att han på något sätt måste kommentera sin nyfunna rikedom och samtidigt få in budskapet att materiella tillgångar inte är allt. Albumet inleds därför med "I Ain't Got You", den där han äger en utländsk bil och en Rembrandt, men ändå inte är lycklig.

I David Remnicks New Yorker-artikel berättar Steve Van Zandt att den låten ledde till ett av barndomsvännernas största gräl:

“I’m, like, ‘What the fuck is this?’ And he’s, like, ‘Well, what do you mean, it’s the truth. It’s just who I am, it’s my life.’ And I’m, like, ‘This is bullshit. People don’t need you talking about your life. Nobody gives a shit about your life. They need you for their lives. That’s your thing. Giving some logic and reason and sympathy and passion to this cold, fragmented, confusing world—that’s your gift. Explaining their lives to them. Their lives, not yours.’ And we fought and fought and fought and fought. He says ‘Fuck you,’ I say ‘Fuck you.’ I think something in what I said probably resonated.”

Jo, kanske tog Bruce till sig något. Förväntar er därför inga sånger om Jessica Springsteens banhoppning och var tacksamma för det.

torsdag, maj 2

Bruce: Uppgörelsen

Example

En inuit jag känner hörde av sig och sa att efter dagens DN-grafik som visar att varken Bruce-fans eller Beliebers har lyckats claima Grönland så har både Per Bjurman och ett större antal tonårsstjejer landat med chartrade plan, redo att göra upp.

Okej, det är inte en inuit jag "känner". Men vi följer varann på Instagram.