fredag, juni 21

Glad midsommar

Example

Traditionsenligt har min Supermix-kollega Fredrik gjort en spellista för den tidiga sommaren.

Det är tillbakalutat, flöjtigt, svängigt men inte för svängigt. En hel del franskt, en del brasilianskt. Dessutom stråhattarna av för nyligen avlidna Lou Bond och Richie Havens.

Här är den: Supermix: hits for early summer days vol.5!

Räcker inte den så hoppas jag att ni lyssnat på tidigare års volym 1, volym 2, volym 3 och volym 4. Tack, Fredrik!

Yo no soy marinero

För övrigt var förbandet till Neil Young & Crazy Horse på O2 i London inga mindre än Los Lobos. Så nu har jag under loppet av bara två månader sett två coverversioner av "La Bamba" i jättearenor.

Det kan få räcka så.

Det stora gråhåriga oljudet



- Frankly, sometimes tonight we kinda sucked, säger Neil Young på slutet av måndagens konsert. Han verkar mena det och bjuder på ett till extranummer.

Jag håller med honom om han menade "Walk Like A Giant" från senaste skivan, utsträckt till tjugo minuter, inklusive fem minuters rundgångsövning. Eller den fuzzade versionen av "Hey Hey, My My (Into the Black)", komplett med ölbrölande allsång från alla i Londons O2 Arena till "rock'n'roll will never die".

Nej visst, rocken kanske aldrig dör, men den blir gammal. De fyra männen som intar scenen har spelat ihop i ungefär fyrtio år. De har liksom vuxit ihop, till en enda gråhårig, kulmagig klump. I början av konserten står de tätt ihop, på några kvadratmeter av jättearenan. De står vända mot varandra och spelar noggrant. Det är så de får till det där lugna flyt som gör att en Neil Young-låt kan vara värd att lyssna på bara för att glida med. Det är inget avancerat, men det görs med precision.

Men sedan börjar de ta ut svängarna mer och det blir sämre. Neil Young vacklar runt på tå med sin gitarr. Det har han gjort sedan sjuttiotalet, så det har inget med ålder att göra, men det har alltid varit roligare för ögat än örat.

Jättearenan tystnar och krymper när han tar fram akustisk gitarr och spelar "Red Sun" och "Comes A Time". Inte ens två av hans bästa ballader, men ändå fruktansvärt vackra. Mer än tjugo år skiljer dem åt, men de låter lika gamla, som tidlös country. Kanske för att de var gråhåriga sånger redan från början, upphovsmannen har bara kommit i fatt.

söndag, juni 9

Svampsoppa för öronen

Att skriva om musik är som att dansa om... bla bla. Men jag tycker att de flesta liknelser mellan musik och mat fungerar. Man kan gilla många olika sorters smaker/musikstilar, viss mat/musik har framför allt en praktisk nytta, viss mat hade behövt mer salt på samma sätt som viss musik hade behövt mer bas, etc.

Och för att ta ännu ett exempel: före detta Coral-medlemmen Bill Ryder-Jones album "A Bad Wind Blows in my Heart" är en svampsoppa.

Det är utmärkta råvaror, det är utmärkt tillagat, det finns en hyfsad balans i kryddningen. Tyvärr har någon kört lite för länge med stavmixen.

Det är därför en alltför slät soppa. Där falerar matliknelsen, men bara för att just de två begreppen används så ofta, var för sig. Ryder-Jones skiva är varken "slät" som i slätstruken (fast ja, nästan) eller "en soppa" som i ett stort misslyckande, det är "en slät soppa" som i att varje sked smakar likadant. Han sjunger likadant, arrangemangen är liknande, känslan är ungefär likadan.

Bill Ryder-Jones serverar sin svampsoppa i en stor skål som en huvudrätt (album), när den borde ha varit en liten förrätt (EP). Om man lyssnar på delar av den, så är spår som "He Took You in His Arms", "The Lemon Trees #3" och "A Bad Wind Blows in My Heart Pt 2" några av de finaste jag hört den här våren.

Men det är en annan grej: varför släppa ett svampsoppealbum på våren?

lördag, juni 8

Kalifornisk spellista

Example

Jag slängde ihop en kalifornisk spellista: California 100

100 låtar med många hits ("Regulate", "Dreams", "Car on a Hill"), men även några personliga favoriter ("In a Turkish Town", "Constant Companion", den alternativa versionen av "Birds"), några covers ("Dirty Work", "California Dreamin'", "For a Dancer") och några nya låtar ("Slater", "San Fransisco", "#Beautiful").

Så lyssna och det kan gå precis som John Phillips sjunger: "A little good luck and you'll get stuck in L.A."

söndag, juni 2

Joss

Whedon grew up in New York, a small, shy child with two older brothers who were "bigger and meaner". He found solace in the world of comic books. "This idea of helplessness is appalling to me, so I would write characters who could do things," he says, adding almost in a whisper, "because I was not one of them."

Ur dagens intervju med Joss Whedon i Guardian.