tisdag, december 31

Spela ut året



Nyårsmenyn är bestämd, men spellistorna återstår. Här är ett par tips: först min egen lista Extra allts nyårsafton 2013, avrundad till jämnt 50 låtar från 2013. Det blir tre och en halv timme.

Räcker inte det kan ni lyssna på Lisa Milbergs lista Årettttt enligt Milberg, med 100 låtar, lite drygt sex och en halv timme. Och om festen fortsätter även efter det så får ni ta till El Kommandante's 2013 med 200 låtar. Det är 14 timmar musik.

Totalt alltså 24 timmars musik, med vissa överlappningar. Har ni längre nyårsfest än så bör ni fundera på er livsvanor.

Gott nytt år!

tisdag, december 24

Julkalendern: +1



Det år man får barn, det är alltid först och främst det år då man fick det barnet.

God jul, men framför allt: grattis på elvamånadersdagen.

måndag, december 23

Julkalendern: Konserter?



Mitt magraste konsertår på länge. Därav frågetecknet i rubriken. Vilka konserter har jag gått på?

Jag såg storstjärnor i storlador: Bruce Springsteen på Friends, Beyoncé på Globen och Neil Young & Crazy Horse på O2 Arena i London. Jag såg Prince spela hårdrock på Skeppsholmen. Jag såg "The Knife" i Alby. Jag såg El Perro, Håkan Hellström, the XX och Hot Chip på Popaganda. Och jag såg Nick Cave & the Bad Seeds på Annexet, det har jag inte ens skrivit om på Extra allt.

Jag såg Mark Kozelek på Södra teatern och en massa på vår egen Släpp fångarna loss-festival.

Och så såg jag ju Stevie Wonder på Nokia Theatre i Los Angeles.

Men jag missade Autre Ne Veut på Landet, Will Oldham på Kägelbanan, hela Way Out West, Matthew E. West på Strand, The-Dream på Berns, Jay-Z på Globen, Mavis Staples på Nalen, Four Tet mfl på Kulturhuset,  Jamie XX på Under bron, Cat Power på El Rey i LA och Damien Jurado på Södra teatern.

Det är ju ingen särskilt lång lista, ens på missade konserter. Så det visar väl att det finns massor som jag över huvud taget inte kände till. Kanske är det vad frågetecknet borde användas till: vilka konserter har jag missat?

En unik kväll med Stevie Wonder



Jag befinner mig alltså just nu i Los Angeles, en stad med en välfylld konsertkalender.

Därför kunde jag i lördags se Stevie Wonder framföra "Songs in the Key of Life" från början till slut. Bara så där, tog tunnelbanan till Nokia Theatre i Downtown. En kort resa för att se något helt unikt.

I arton år har Stevie Wonder ordnat välgörenhetskonserter, för att samla in till leksaker till behövande barn. Förra året var han förkyld och hes. Missnöjd beslöt han sig att ta revansch med något speciellt, inte bara en vanlig konsert. Fenomenet med att framföra hela album är inte unikt längre, men just Stevie Wonder får gärna spela fler av sina album från sjuttiotalet. Då slipper vi "I Just Called to Say I Love You".

"Songs in the Key of Life" passar för en sådan här speciell satsning. Det är inte bara ett väldigt framgångsrikt album, det är dessutom ambitiöst. Inte bara som ett dubbelalbum som svällde över med en bonus-EP eller som ett album med många olika musikstilar. I sina texter ville Stevie Wonder också täcka in hela livet: politik, kärlek, religion, det vackra i ett nyfött barn, musikens betydelse, barndomsnostalgi. Det är ett temaalbum - men om allt som finns.

Varken i politik eller kärlek gled Stevie Wonder in i bitterhet (som Marvin Gaye gjorde ibland), utan återvände alltid till glädjen, hoppet och tron. Det är den ständiga optimismen som får mina ögon att tåras. Flera gånger under konserten. Numera lyssnar jag sällan på "Songs in the Key of Life", men det fanns en tid när jag spelade den mycket. När Stevie Wonder var den enda riktigt glada musik jag lyssnade på. Jag inser att jag kan sjunga med även i verserna på zulu och spanska.

Visst gör optimismen Stevie Wonder sockersöt ibland, som i "Isn't She Lovely". Men även den är bra den här kvällen. Kanske för att den inte framförs i budgetversion, utan med en tio personer stark stråkensemble.

Det räckte ju så klart inte med ett nio man starkt kompband (varav flera av musikerna spelade på skivan 1976), inte heller med stråkarna och flera körer. Att se världsartister spela på deras hemmaplan ger nämligen bonusen att de kan bjuda in sina kompisar. Och det märktes tydligt att när Stevie Wonder ringer, då tackar man ja.

För att dra av några solon kommer därför både Herbie Hancock och Ronnie Foster, som var med på skivan. Dessutom Chick Corea, John Mayer, India.Arie, Eric Benet, Esperanza Spaulding, Joe och flera till. För fler Grammyvinnare på en scen får man gå på Grammygalan, som också hålls här.



Stevie Wonder kanske inte riktigt har all sin röst kvar, därav gästerna som duettsångare, men han framför "Village Ghetto Land" ensam med stråkarna och "If It's Magic" ensam med en inspelning av originalets harpa. Det låter helt lysande.

Det är familjär, lite rörig stämning på scenen eftersom musikerna kommer och går. Baksidan är att det blir omroddningar mellan varje låt, ett par omstarter när någon (oftast Stevie) kommit in fel och ibland är det inte perfekt ljud. Det gör inget. Det är "Knocks Me Off My Feet", "Summer Soft", "All Day Sucker", "Pastime Paradise", "Sir Duke", "I Wish"...

Trots det är flera av mina bänkgrannar svala. Kanske var det viktiga för dem att köpa biljetten, att stödja välgörenheten. Flera i min närhet sitter ner, applåderar inte ens mellan varje låt. Medan jag och många andra står upp, klappar och sjunger med. Jag har tårar i ögonen. Hur är något annat möjligt när Stevie Wonder spelar "As"?

Det är en av de mest överdrivna kärleksförklaringarna i pophistorien, så överlastad, så bombsäker - så fantastisk. Stevie Wonder framför den med bandet, Herbie Hancock, India.Arie och åtta körare. Det är en alldeles unik version och den tar slut alldeles för snabbt. De hade gärna fått fortsätta spela tills delfinerna flyger och papegojorna bor i havet.

söndag, december 22

Julkalendern: Subjektiva historieskrivningar



Två stycken extremt ambitiösa historiebeskrivningar av 1900-talets nya konstformer tog mycket av min tid i år. Och de var värda den.

Mark Cousins tv-serie "The Story of Film - an Odyssey" och Bob Stanleys bok "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern Pop" fick ta plats - tio timmar respektive 776 sidor. Men det behövdes för att få plats med allt.

Ingen av dem dolde att de inte tänkte berätta en objektiv historia. Och det gör att det går att hitta brister (som att Cousins trots sin vilja att berätta om kvinnors betydelse i filmhistorien ändå allra mest tllber manliga auteurer eller att Stanleys besatthet med topplistepop gör att till exempel Kim Wilde ges orimligt utrymme), men i slutändan spelade det ingen roll. De lyckades båda visa upp nya samband och inspirera till mer letande.

"The Story of Film" började som en bok, så nu är det bara att hoppas att Stanley får göra tv av sin berättelse. Den gör sig nog ännu bättre med ljud.

fredag, december 20

Julkalendern: Hej då





Och tack för allt, sa vi till Bobby "Blue" Bland, Cecil Womack, Richie Havens, Lou Reed, Donald Byrd, Kristian Gidlund, Rolv Wesenlund, James Gandolfini och Doris Lessing.

Och ett ännu större tack till Nelson Mandela.

tisdag, december 17

Kultkrock



Det här att The Cult och Cults spelar samma kväll på varsitt ställe i Los Angeles, det är väl ändå upplagt för förvirring. Dessutom säger det något om hur konsertspäckad den här staden är.

Också intressant att The Cult kostar 31 dollar, medan Cults är gratis.

Julkalendern: Selfie vid food truck



Den här bilden är så mycket Södermalm att det är ett mirakel att den inte är tagen där.

måndag, december 16

Julkalendern: These New Puritans



När väntan på nästa Robert Wyatt-album känns för lång.

söndag, december 15

Julkalendern: Google Glass



Jag kommer i alla fall skaffa glasögonen innan jag skaffar den mustaschen. Och innan jag skaffar den frisyren.

fredag, december 13

Julkalendern: Festivaldöden



Och i det inkluderar jag att det startas nya, själlösa festivaler av multinationella företag eftersom inte ens de allra största "gräsrotsfestivalerna" har vett nog att få ihop ekonomin.

torsdag, december 12

tisdag, december 10

Julkalendern: Ledsna män




Jag lyssnade mycket på musik av ledsna män. I år igen.

Det fanns även kvinnor som var ledsna (Julia Holter, Mavis Staples) och män som var glada (Matt Duncan, Kaah) och kvinnor som var glada (Mavis Staples igen). Och för den delen även män som var kåta (Justin Timberlake, Connan Mockasin) och kvinnor som var brutalt ärliga (Kelly Rowland).

Och så kvinnor och män som var kära tillsammans (Mariah Carey & Manuel) och kvinnor och män som var arga tillsammans (Könsförrädare).

Dessutom kvinnor som ville vara Stevie Nicks (Haim) och män som ville berätta om en grävling vid namn Nick Lowe (Luke Haines).

Men mest män som var ledsna. Jag samlade några av dem i den här listan.

måndag, december 9

Julkalendern: Hästlasagne


Kanske årets ord, ett begrepp som ungefär betyder "en sak som i sig inte är upprörande (att äta häst), 
men som gör att folk känner sig så lurade att de börjar TRO att saken i sig är upprörande". 
Tyvärr gav det här hemlige kocken och hans vänner vatten på kvarnen att alla borde koka sin egen buljong och jäsa sitt eget vin.

fredag, december 6

Lyckos er

Eftersom jag har oturen att vara på andra sidan jordklotet så får jag inte se Damien Jurado på Södra teatern i kväll. Han som med "Maraqopa" gjorde förra årets bästa album.

Efter årsskiftet kommer hans nya skiva, även det ett samarbete med Richard Swift. Hittills har en låt släppts, "Silver Timothy".

Julkalendern: Bill Callahan

torsdag, december 5

onsdag, december 4

Julkalendern: Daft Punk



Det var ett år av comebacker: David Bowie, My Bloody Valentine, Suede, Kaah, Linda Perhacs, Boards of Canada, Pixies, All Saints, originaluppsättningen av Sugababes.

Men årets mest närvarande comeback var Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter. Det gick inte att ta pendeltåget från Södra station utan att möta Daft Punk.

Ur comebacksynpunkt är det ju så klart väldigt smart att ta robothjälmar, eftersom man då kan åldras utan att bli kallad gubbe eller tant. En annan taktik är använda en bild av sig själv som ung, men maskera den.

tisdag, december 3

Julkalendern: "Jag ska visa dig Leksand nån gång"



Den sorgligaste meningen i "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" av Lena Andersson.

söndag, december 1

Julkalendern: Cate Blanchett i "Blue Jasmine"



Och grattis på 78-årsdagen till Woody Allen, regissören vars främsta tillgång som personregissör troligen är att han kan få väldigt bra skådespelare till sina filmer, som den här gången med Cate.

Om exakt två år fyller Woody alltså 80 år. Fram tills dess tänker jag se igenom hans filmkarriär, från början till slut. Jag räknar in även skådespelarinsatser i andras filmer och då innebär det att jag ska se i genomsnitt lite mer än två av hans filmer i månaden, vilket känns en rimlig ambitionsnivå för mig. Självklart rapporterar jag om det på Extra allt, så håll utkik.