tisdag, februari 25

Something special



Det hittigaste från ett Animal Collective-sidoprojekt någonsin? Nja, kanske inte om man räknar in "Doin' It Right" med Daft Punk och Panda Bear.

Vill typ ordna ett Supermix på El Mundo enbart för att spela den här. Vilket väl i och för sig innebär att det här inte låter särskilt 2014, utan snarare 2009/10, men petiga på den nivån ska vi inte vara.

Ett helt album ska komma i april.

Keep On Truckin' in the Free World



Den här nyheten att Neil Young ska skriva en andra memoarbok som bland annat ska handla om bilar, det hade ju kunnat vara en bra grej.

Det vill säga om han hade bestämt sig för att göra det redan han skrev sin första memoarbok, så hade han kunnat stryka bilrenoveringshistorierna ur den. "Waging Heavy Peace" kändes ibland som en artikel ur Wheels Magazine, uppblandat med texter ur ett nyhetsblad för audiofiler om hur mp3 dödar musiken.

söndag, februari 23

Sådan film, sådan titel



Jag känner en som är väldigt lik sin far. Eller i alla fall var han i sin ungdom väldigt lik sin far.

En gång, det här var 1988 och han som var så lik sin far var väl tolv år gammal, skulle de två gå på bio tillsammans. Kanske skulle de se "Crocodile Dundee", "Vem satte dit Roger Rabbit?", "Big" eller nåt.

De kommer fram till biljettluckan (det här var 1988 och biografer hade biljettluckor) och ber om två biljetter.

"Sådan far, sådan son?" säger hon i kassan.

"Jo" skrattar de, för de har hört det förut.

De får sina biljetter, går in och sätter sig och filmen börjar. Det är varken en storviltjägare i New York, en tecknad kanin eller Tom Hanks som barn. Det är "Sådan far sådan son".

För er som inte minns den så var det en inte särskilt framgångsrik komedi där Dudley Moore och Kirk Cameron bytte kropp. Ungefär som "Big", men sämre.

Den här anekdoten är inte tillräckligt rolig att berätta - egentligen - om det inte hade varit för att det nu går en ny film som också heter "Sådan far, sådan son". Den enda skillnaden verkar vara att man i titeln den här gången faktiskt använder ett komma. Och att det inte är en komedi, utan någon slags fruktansvärt hjärtskärande gråtattacksframkallare (jag har bara sett trailern, men redan den knäckte mig).

Jag ser fram emot att någon i framtiden kommer klicka på Netflix för att se det japanska gråtfilmen från 2013 och i stället får Dudley Moore i bakvänd 80-talskeps.

Även det kommer bli en anekdot som inte är tillräckligt rolig att berätta - egentligen.

måndag, februari 10

Put the load right on me



Det är ju några dagar sent, så ni har väl sett det. Men det här är ett tv-inslag som GJORT för att finnas på Extra allt.

Mupparna och Jimmy Fallon framför the Bands "The Weight".

Att våga sätta sig i samma klipp som Mupparna, när man vet att det automatiskt innebär att man inte är den största stjärnan i bild, det är modigt av Fallon.

onsdag, februari 5

Yeah x 2828



Någon gång ska jag sluta tjata om Bob Stanleys "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern Pop". Men först kände jag att jag var tvungen att göra Spotify-listor av all musik som nämns.

Så jag började. Och höll på. Och höll på. Innan jag ens hunnit 30 sidor in i boken bestod listan av 185 spår, mer än 9 timmar musik. Det tar sin tid att leta fram 185 spår, hitta rätt version. Boken har nästan 800 sidor. Om jag verkligen genomförde det här skulle det ta hela året.

Därför blev jag väldigt glad och tacksam när jag upptäckte att australiske skribenten Tim Byron redan har satt ihop listor. Han har delat upp dem efter boken, här är del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5.

Att Byron har genomfört det uppdrag jag misslyckats med beror så klart på att han har gjort det smart, mer översiktligt än det jag höll på med. Från samma sidor ur boken som han lagt till 12 låtar letade jag fram 128. Tio gånger fler. Bland annat verkar han inte bry sig om de kronologiska sprången, som att Nat King Cole visade vägen för Roy Orbison, Scott Walker, Marvin Gaye, Luther Vandross och R. Kelly. Det är sådana stickspår som gör att det blir intressant att ta sig an pophistorien som helhet.

Dessutom hoppade Tim Byron helt över bokens inledning. Så jag gjorde en detaljerad spellista för den, fylld av tids- och genrehopp.

Tillsammans innehåller de här sex spellistorna 2828 låtar med en lyssningstid på 128 timmar. Det går inte ens att trösta sig med att man redan har hört det mesta och tror man är less på det. Så hamnar man rakt in i "I'm Every Woman" eller "Follow the Leader" och det är som första gången.

lördag, februari 1

Ett pågående projekt

Ett av få sätt att klämma in "skapande" i sin till bristningsgränsen fyllda vardag är att göra den till ett projekt, med tydliga regler och tidsbegränsningar. Att göra tidbristen till ett förutsättning.

Ungefär så är det väl med de små texter med 50 ord som ibland dyker upp här på Extra allt. Det går aldrig att säga att en text är klar, färdig, perfekt - men när den har tuktats till exakt 50 ord uppfyller den i alla fall det kravet.

Just den här helgen sitter min vän Rickard och använder 45 timmar för att spela in musik, under namnet the Mountain Council. Här finns reglerna. Förutom tidsgränsen är den viktigaste att han ska använda instrument han egentligen inte behärskar. Därför har han lånat ihop den arsenal ni ser ovan.

Förra omgången av the Mountain Council gav åtta låtar i väldigt skilda stilar. Trots den brokiga instrumentsamlingen (banjo och balofon) tänker sig Rickard ändå att det här ska bli ett mer sammanhållet resultat. På söndag eftermiddag lägger han upp allt här på Bandcamp.