onsdag, april 29

Woody #8: "En gång till, Sam"

En gång till, Sam (Play It Again, Sam, 1972)
Regi: Herbert Ross
Manus: Woody Allen (baserat på den egna pjäsen)
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Susan Anspach, Jerry Lacy m.fl.

Proto-”Annie Hall”! Proto-”Manhattan”! Allen är nydumpad och hispig, Keaton (redan i slips!) är axeln att gråta mot, vänskap blir kärlek. Det är inga oväntade vändningar, men fullt av fullträffar. Diskussionen om rätt dryck till olika antidepressiva tabletter! Den extremt svartsynta kvinna Allen försöker ragga upp på ett museum!

Nördfakta: Det är otroligt ovant att se Allen kämpa upp för San Franciscos backar. Pjäsen utspelar sig i New York, men en filmarbetarstrejk där gjorde att Herbert Ross fick byta kust.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

tisdag, april 28

Woody #7: "Bananas"

Bananas (1971)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Mickey Rose
I rollerna: Woody Allen, Louise Lasser, Carlos Montalban m.fl.

Politisk satir begraven i pajiga skämt och slapstick. Delar är ren stumfilm komplett med spikpiano. Avsnitten i New York är bättre än de latinamerikanska, men Allen drog inte lärdomen att hålla sig hemma. Ändå en del lysande scener, som när Allen besöker sina föräldrar medan de utför ett kirurgiskt ingrepp.

Nördfakta: Att Sylvester Stallone gjorde ett av sina första filmframträdande här är väl inte direkt okänt, men i Stig Björkmans intervjubok “Woody om Allen” berättar Allen att han vid första ögonkastet inte ville ha med Stallone, som han tyckte inte såg det minsta skrämmande ut.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

söndag, april 26

Woody #6: "Men of Crisis: The Harvey Wallinger Story"

Men in Crisis: The Harvey Wallinger Story (1971)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Jean De Baer, Louise Lasser m.fl.

Några kängor mot Nixon och Kissinger (Wallinger) och republikaner i allmänhet. Inte särskilt finurligt, men Allen predikade väl för den likasinnade kören. Den bästa satiren är när filmen går bortom mockumentär och klipper in 90 sekunder av Nixons självgoda tal när han accepterade den republikanska nomineringen som presidentkandidat. Helt okommenterat.

Nördfakta: Den här 25 minuters tv-filmen sändes aldrig, enligt uppgift för att bidragsberoende tv-bolaget PBS blev rädda att deras finansiering kunde hotas om de var så här kritiska mot presidenten. Filmen har inte heller släppts i någon annan form och i dag kan den endast ses på The Paley Center for Media i New York. Eller typ här.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, april 23

Woody #5: "Don't Drink the Water"

Don't Drink the Water (1969)
Regi: Howard Morris
Manus: R.S. Allen och Harvey Bullock, baserat på Woody Allens pjäs
I rollerna: Jackie Gleason, Estelle Parsons, Tom Bessell, Joan Delaney, Richard Libertini m.fl.

New Jersey-familj på Europasemester blir spionmisstänkta i kommunistlandet Vulgaria och tvingas gömma sig på amerikanska ambassaden. Där finns en ung ambassadörvikarie, en arabisk sultan, en trolleripräst och “förvecklingar”. Den pösige, överspelande stjärnan Gleason hamnar för mycket i centrum. Den brett leende Parsons är däremot storartad och visst finns det roliga oneliners.

Nördfakta: Woody Allen hade ju inget att göra med den här filmatiseringen, men den får vara med i den här sammanställningen som jämförelsepunkt till Allens egen tv-version från 1994. Jag återkommer till den. På 90-talet dök dessutom Joan Delaney, som spelar dottern här, upp igen i en annan Allen-film. Jag återkommer även till den.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

onsdag, april 22

Woody #4: "Ta pengarna och stick!"

Ta pengarna och stick! (Take the Money and Run, 1969)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Mickey Rose
I rollerna: Woody Allen, Janet Margolin, Louise Lasser m.fl.

Den riktiga debuten: regi, manus, huvudroll. Upplägget med sketchscener av typen “spela cello i marschorkester” varvat med Allens stand-up-monologer över vackra bilder är faktiskt god, mycket är dessutom väldigt roligt. Tyvärr tänkte ingen särskilt länge på karaktärer eller handling. Därför är huvudpersonen Virgil inte sympatisk och de lösa trådarna många.

Nördfakta: Woody Allen får väl ganska lite cred för att med den här filmen om inte uppfunnit så i alla fall ha format mockumentär-genren?



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

tisdag, april 21

Woody #3: "Casino Royale James Bond 007!"

Casino Royale James Bond 007! (Casino Royale, 1966)
Regi: Ken Hughes, John Huston, Joseph McGrath, Robert Parrish, Val Guest, Richard Talmadge (ja, sex stycken)
Manus: Wolf Mankowitz, John Law, Michael Sayers
I rollerna: Peter Sellers, Ursula Andress, David Niven, Woody Allen, Joanna Pettet, Orson Welles m.fl.

Släpphänthet, pengaöverskott och motstridiga viljor (det skulle vara Bond-parodi, men Sellers ville spela 007 på allvar) gjorde detta till ett haveri. Dessutom evighetslångt. Ibland får jag för mig att jag inte har sett den här filmen, bara drömt den. Allens insats som Jimmy Bond är faktiskt en av få ljuspunkter.

Nördfakta: Hal David och Burt Bacharach tar revansch efter “What’s New Pussycat” med “The Look of Love”, ett mästerverk till poplåt som hade förtjänat en bättre film.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, april 20

Woody #2: "Operation Tiger Lily"

Operation Tiger Lily (What’s Up, Tiger Lily, 1966)
Regi: Woody Allen och Senkichi Taniguchi och Takashi Tsuboshima
Manus: Woody Allen och kompisar
I rollerna: Woody Allen, Louise Lasser, Mickey Rose, Tatsuya Mihashi, Akiko Wakabayashi, Susumu Kurobe m.fl.

Att kalla det regidebut är att ta i. Japanska agentparodifilmer klipptes om och dubbades med “roliga” repliker om äggsallad. Man kan möjligen kolla på filmen som någon sorts drinking game. Varje gång man själv kommer på smartare dubbingsrepliker än Allengängets slöheter så dricker man. Man blir askalas även med folköl.

Nördfakta: Det är synd om de japaner som gjort originalfilmerna, som inte creddas. Men ännu mer synd är det om The Lovin’ Spoonful, inklippta när de spelar några låtar. Det skedde utan Allens godkännande, vilket ju säger sig själv, eftersom han nog svarar nej på frågan “Do You Believe in Magic?”.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

söndag, april 19

Woody #1: "Hej, pussycat"

Hej, pussycat (What's New Pussycat, 1965)
Regi: Clive Donner (och Richard Talmadge)
Manus: Woody Allen
I rollerna: Peter O'Toole, Peter Sellers, Romy Schneider, Capucine, Paula Prentiss, Woody Allen, Ursula Andress m.fl.

Hur Allens originalmanus såg ut får vi väl aldrig veta. Men någonstans på vägen förvandlades det till det här tramset, som på slutet spårar ut totalt i en gocartjakt. Med mer handling kunde man kalla det slå-i-dörrar-fars, nu liknar det en misslyckad genreparodi. Några typiska Woody Allen-skämt höjer betyget.

Nördfakta: Sångtexten till “What’s New Pussycat?” är den sämsta som mästaren Hal David någonsin skrev. Säger vem? Säger jag.



Det här är första delen av att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här.

Woody Allens filmografi, femtio ord i taget



Annie Hall: So you wanna go into the movie or what?
Alvy Singer: No, I can't go into a movie that's already started, because I'm anal.
Annie Hall: That's a polite word for what you are.

Med mindre än åtta månader till Woody Allens 80-årsdag den 1 december gäller det att komma igång om jag ska hinna se igenom hela hans filmkarriär i kronologisk ordning.

Ett par filmer i veckan behöver man faktiskt hinna med, om man räknar med även dem där han bara skrivit manus eller är skådespelare. Hittills är det totalt 61 stycken och innan december hinner dessutom "Irrational Man" släppas.

Varför ska jag då se alla Woody Allens filmer? Jo, först och främst för att det fortfarande finns ett par av dem som jag inte har sett. Ganska många har jag bara sett en eller två gånger. Och en del har jag ändå redan sett femtioelva gånger och kan lika gärna se en gång till. Ja, jag riktar mig till dig, Annie Hall.

Dessutom tror jag att jag kommer få ut något av att se dem i den ordning de gjordes. Var kom han ifrån, vartåt var han på väg? Hur har han kunnat tappa bort sig så många gånger och sedan studsa tillbaka? För även om Woody Allen kastat ur sig många dåliga filmer så har han ändå gjort något fantastiskt minst vart femte år.

Att se alla filmer i ordning tillfredsställer också en viss anal ordningsiver.

Jag ska skriva några ord om varje film här, men för att begränsa mig tänkte jag köra den gamla klassiska ordmängden här på Extra allt: femtio ord. Obs: in i det exakta talet räknas däremot varken produktionsfakta eller ett nördfakta om varje film.

Dessutom ska varenda film få ett betyg, på en skala från en Woody till fem Woodys. Det tror jag är första gången någonsin i Extra allts historia.

onsdag, april 8

Not often proud of what I choose



Man borde väl springa skrikande från en låt där en man ångerkrälar i stoftet och falsettsjunger sin ursäkt, utan att komma på nåt annat än "'Cause I'm a man, woman / Don't always think before I do".

Det är ju en vidrig text. Testosteron made me do it.

Men bara om man tänker att Tame Impalas Kevin Parker menar det på riktigt. I stället borde man nog tro att han bara iscensätter ett manlig metod att komma undan, som när Johannes Bah Kuhnkes rollfigur talade om sig själv i tredje person i "Turist".

Om man väljer att lyssna så kan man i stället springa rakt i famnen på den här fantastiska exemplet på genreutvecklingen som Tame Impala fortsätter gå igenom, bort från Dungen-psych och på väg mot en moderniserad version av Wings "Arrow Through Me". Och sleazigare, men i princip vad som helst är ju sleazigare än Wings.

lördag, april 4

Glad påsk!



Alla vi på Extra allt och årets påskvärd Schroeder önskar er alla en riktigt glad påsk!

Schroeder firar genom att sätta sig vid sitt piano bland guldäggen och byta ut sin repertoar av antingen Ludwig van Beethoven eller Vince Guaraldi mot lite kända påskhits, som... tja... eh...

... kanske Irving Berlins "Easter Parade" eller Blue Niles "Easter Parade" eller "Let's Pretend We're Bunny Rabbits" av Magnetic Fields?

onsdag, april 1

Kvartalsrapport



Årets första fjärdedel har gått och det är dags att för en gångs skull delsummera vad som varit bäst. Inte spara det till årets slut.

Så här är 25 av årets hittills bästa låtar: Extra allt 2015 Q1.

Det är Courtney Barnetts vardagsnovell, det är Drakes medryckande klagande, det är radiopop från Amason och Sabina Ddumba, det är retro med Tobias Jesso Jr och Leon Bridges (och Matthew E White och Natalie Prass, mycket retro...), det är jingeljangel med Gengahr och Jib Kidder, det är coolhet med Kendrick Lamar.

Och nu vill jag veta vilka låtar ni tycker att jag har missat.