onsdag, december 30

Supermix hits 2015!



Traditionsenligt har Supermix-trion (Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag) till ert nyårsfirande satt ihop våra 100 favoritlåtar från året som gått.

Det är folkrock för finsmakare med Ducktails och Widowspeak. Det är halvobskyr långsamdisco med Fatima Yamaha och George Fitzgerald. Det är popmusik du läst om i 2015 års tidningar med Made in Heights och Gyptian.

Från ASAP Rocky till Zhu, varsågoda: Supermix: hits 2015!

Gott nytt år!

torsdag, december 24

Julkalendern: + 2



Jo, i dag är det julafton och annat att fira, men för mig är det framför allt den här personens allra första jul.

onsdag, december 23

Bara favoriter hos Bill Murray



Bill Murrays julspecial passar väl egentligen inte så bra som underhållning på en uppesittarkväll. Den gör sig bättre dagen efter en julfest, lite bakfull, lite däst av för mycket sylta och knäck. Eller sylta, vem äter sylta? Men ni fattar.

Om någon hade pitchat att ett gäng omaka människor i en hotellbar gör lite halvslafsiga versioner av klassiska julsånger, då hade jag inte beställt det. Men när det sedan visar sig att människorna i fråga är Maya Rudolph, Jason Schwartzman, Rashida Jones och Phoenix... Och att en av låtarna är Todd Rundgrens "I Saw the Light". Och att en annan är en uppgrävd Beach Boys-låt. Det är vad man behöver mer av i sitt liv: Maya Rudolph, Phoenix, Beach Boys.

Sedan är ju George Clooneys inspel i "Santa Claus Want Some Lovin'" helt fantastisk. Bara det gör det värt att lyssna på Miley Cyrus sjunga "Stilla natt".

Julkalendern: Julia Holter


Schroeder hänger sent om sider på det där med "sleeveface", att komplettera albumomslag med sig själv.

Visst gillade jag redan Julia Holter. Men jag var inte förberedd på att hon i år skulle bli så här... lätt? Lätt som i lätt att lyssna på, lätt att flyta iväg med, lätt att nynna med i. Men också lätt som i motsatsen till tung.

Holter har förut varit mer svärtad och mörk. Hennes fjärde album "Have You In My Wilderness" har däremot stråkfylld fluffighet och en drömskhet som glider över i virvlande dramatik.

Holter hade kunnat dra det här mot mer direkta popdängor. Om hon velat. Hon skulle kunna ta steg i samma riktning som Grimes gjorde i år, att närma sig Taylor Swift och hitlistor. Hon skulle också kunna svänga in i konstskolemusik eller rockopera-aktiga berättelser.

Vart är Julia Holter på väg nu? Ingen aning. Men det ska bli väldigt intressant att följa henne.

Det är däremot ingen brådska. "Have You In My Wilderness" håller ett tag till. Årets album.

tisdag, december 22

Utanför julkalendern

En julkalender har ju bara 24 luckor. Två kvar nu. Så en hel del kom inte med.

Det kom inte med att vi vann höstens inofficiella popquiz-SM. Att jag gjorde smultronmarmelad och blåbärssylt och rabarbersaft. Att jag köpte mitt livs första Nike-skor, men att ingen kommer fram till mig på stan och säger "jaha, så du är en Nike-människa nuförtin".

Jag strök hela den återkommande "årets konserter"-luckan, eftersom jag totalt varit på fyra (4) konserter i år. (D'Angelo på Annexet var ju fantastisk och Amason på Södra teatern också, men på ett annat sätt.)

Jag skrev inte heller något om årets bästa film, för det är med säkerhet en jag inte har sett. Den där helt utan Jar-Jar Binks, till exempel, den har jag inte sett. Jag har mest sett Woody Allen. Borde ha döpt om bloggen till Extra allen. Jag vågar inte heller utnämna något till årets bästa tv, eftersom det troligen är något jag inte sett. Eller var "Master of none" verkligen så bra det blir? Nej, förresten: slutet på "Mad Men" var ju ändå en upplevelse. Alltså inte sista scenerna, men innan dess.

Det kom inte med att Hot Chip gjorde årets bästa måltidslåt: "White Wine and Fired Chicken". Att årets bästa återutgivna skiva var Ata Kak eller Gloria Ann Taylor. Att det helt säkert finns en symbolik i Dave Grohls benbrottskonsert, men att jag ännu inte riktigt vet vilken den symboliken är. Att jag försökte lyssna in mig på Björks tokhyllade skiva, men att jag slutade, i rädsla för att börja ogilla henne.

Det blev inte heller någon lucka om årets största lucka: Frank Oceans uteblivna album. Vi får hoppas på 2016.

Men som sagt: två luckor kvar.

Julkalendern: Läsåret



Eftersom årets julvärd Schroeder sällan läser annat än notblad så får hans föregångare från 2014 komma med en trave av årets böcker.

Och om man skulle tro strålkastarljuset så var de viktigaste böckerna som gavs ut i år David Lagercrantz fortsättning om Salander/Blomkvist och Morrisseys romandebut med dåliga sexskildringar. Dem har inte läst, även om jag av pliktkänsla kommer att ta itu med Moz någon gång.

Däremot läste jag mycket annat. Här är snabbutlåtanden, kanske kan de fungera som guide till köp av julklappar i sista minuten.

Läs absolut:
  • Ryan Gattis "All Involved" (omöjligt att inte dra parallell till "The Wire", en imponerade vidvinkelbild av vad som egentligen hände i gängvärlden under upploppen i Los Angeles 1992)
  • Jonathan Franzen "Purity" (ett par sidor Internet-hatande hade kunnat strykas och synd att två av huvudpersonerna är *galna* och därför kan göra vadsomhelst, men det var mest av allt en bladvändare)
  • Jonas Hassen Khemiri "Allt jag inte minns" (god form och på väg bort från finurligheten)
  • Agneta Pleijel "Spådomen" (flicka växer upp är verkligen inget nytt tema, men det vet hon om och skriver det så fantastiskt väl)
  • Marie Darrieussecq "Man måste älska männen mycket" (inte heller något nytt tema, men otroligt formulerat)
  • Karolina Ramqvist "Den vita staden" (iskall och sylvass)
Jodå:
  • Martin Luuk "Gud har för mycket tid" (oväntat konventionell, väntat predikande - vilket inte alltid är dåligt)
  • Martin Kellerman "Allt blir inget" (lite för mycket skröna)
  • Viktor Johansson "Bonsai katt" (borde passa bättre dramatiserad)
  • Elise Karlsson "Linjen" (hatade väl vardagstristessen mer än arbetslivet?)
För de redan intresserade:
  • Kim Gordon "Girl in a Band" (oväntat konventionell, Rockbiografi Formulär 1A, men plågsamt om skilsmässan så klart)
  • Roland Paulsen "Vi bara lyder" (bitvis väldigt intressant, men visst gör han sig ofta dummare än han är för att driva hem poänger?)
  • Viktor Barth-Kron "Gröna gården" (det går inte att driva med Twitter, verkligheten överträffar ändå dikten)
  • Harper Lee "Go Set a Watchman" (nej, "To Kill a Mockingbird" hade mått bättre utan att det här publicerats)
Och ja, bakom Marcie med de andra bokryggarna står även Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv". Den läser jag just nu. Det kommer nog ta ett tag. Smärtsam läsning. Plågsam, oförsonlig, utan att ens ta i. Att läsa den är som motsatsen till verklighetsflykt.

måndag, december 21

Julkalendern: Årets låtar



Nu är det dags för årets 100 bästa låtar.

Julvärden Schroeder försökte kuppa in Beethoven, men jag förklarade att det måste vara släppt i år. Så nu sitter han vid sin lilla flygel och försöker få Ludwig-bystens stöd till klassicistiska covers av "King Kunta" och "Flesh Without Blood".

Ni som föredrar originalversioner, lyssna här på Spotify: Extra allt 2015.

Som vanligt har jag inte rangordnat låtarna, utan lagt dem i lyssningsvänlig ordning. Det är också en strikt "en låt per artist"-regel som gäller, dock med undantag för remixar och gästspel.

Så varsågoda: bräcklig barockpop, hård hiphop, norsk rapdisco, australisk novellrock, svenskt flum, jamaicanskt sexskryt, proffsskrivna Billboard-ettor och sovrumsproduktioner - mindre spretigt kan det inte bli för att spegla Extra allts musikår 2015.

söndag, december 20

Julkalendern: Hej då



...har vi i år sagt till bland andra Cilla Black, Michael Brown, Ornette Coleman, Anita Ekberg, Lesley Gore, Magnus Härenstam, Lennart Hellsing, Ben E. King, Christopher Lee, Leonard Nimoy, James Salter, Sam Simon, Percy Sledge, Allen Toussaint, Tomas Tranströmer och Gunilla Wolde. Tack för allt ni gjorde.

Dessutom - i en mer personlig sfär - lämnade Magnus Quennerstedt den här världen, men fortsätter någon annanstans. Det känns trist att mina sista kontakter med honom var via mail, även om hans särskilda röst märktes även där. Hej då, Q.

lördag, december 19

Julkalendern: Jamie XX x 2



Den viktiga frågan var inte om man gillade Jamie XX, utan om man var Team "Loud Places" eller Team "I Know There's Gonna Be (Good Times)".

Tyvärr gjorde det väl att ingen var Team "Stranger in a Room". Och ett fåtal var Team "Gosh".

Själv var jag Team "Loud Places". Den kväver allt motstånd även utan den nästan för insmickrande Idris Muhammad-samplingen, vilket till exempel John Talabot-remixen visade.

Men allra bäst är den ju ändå MED smaskig kör, så här är en till liveversion.

fredag, december 18

Julkalendern: Tröst



“It would not be beyond the realms of possibility that somewhere outside of our own universe lies another different universe – and in that universe, Zayn is still in One Direction.”

Så sa Stephen Hawking den 25 april i år (i ett framträdande via hologram).

Det var så klart tänkt att skapa intresse för teoretisk fysik bland tonåringar, men det fungerade mest som tröst. Någonstans där ute är allt som det borde.

Och i ett oändligt universum har ju allt som kan hända faktiskt hänt. Därför ersattes Zayn i något universum av Schroeder. Ingen av de andra fyra ville dock byta repertoar till Beethoven.

onsdag, december 16

Julkalendern: Streaming Wars

"Throughout history, every movement began with a few individuals banding together with a shared vision – a vision to change the status quo.

That vision came to life with a first step. Our first step begins today through the platform TIDAL.

TIDAL is an artist majority owned company with a mission to reestablish the value of music and protect the sustainability of the music industry rooted in creativity and expression.

As part of our vision to introduce change to the current system, we will continue expanding this platform into an all-encompassing destination in the coming months. We are working diligently everyday to enhance the overall service.

Today, the site incorporates high quality sound, video and exclusive editorial, but there are more features on the way. In time, TIDAL will not just be a streaming service but an immersive platform with enhanced experiences.

With TIDAL we are making a commitment to build a platform that reflects ideas contributed directly from artists, providing an enriched experience. Music presented and heard the way the artists intended.

We want our mission with TIDAL to spark conversation and lay a foundation for tomorrow’sburgeoning stars.

Our movement is being led by a few who are inviting all to band together for a common cause, a movement to change the status quo.

Today marks the next step.

#TIDALforALL"

tisdag, december 15

Julkalendern: Amason



Eftersom Amason var med i julkalendern förra året tänkte jag skippa dem. Men det gick inte. Jag har inte lyssnat på någon annan svensk skiva mer än den här i år. Dessutom höll de uppe tempot med "Flygplatsen"-EP:n i slutet av året.

måndag, december 14

Julkalendern: Hotline Bling



En av årets mest oundvikliga låtar.

För mig var det inte kärlek vid första utkastet. Jag tyckte den vilade för mycket på sin Timmy Thomas-sampling. Och att jag föredrog den Drake som tidigare under året gjort "Energy". Eller för att hålla sig inom telefonlåtgenren - när han motvilligt men bestämt hutade åt sin mor på "You & the 6".

Men sedan, det gick inte att värja sig. Den var överallt, bättre täckning än någon operatör.

När övergår en hitlåt till att bli ett fenomen?

Kanske behövs det först att den handlar om ett ämne som slår an något? För det kan inte vara en slump att även två andra oundvikliga låtar, "Höru mej bae?" och "Hello" handlade om telefonsamtal. Antagligen är det förtida nostalgi, att vi känner att det här är det talade telefonsamtalets sista skälvande minuter.

När så skilda artister som Sufjan Stevens, Erykah Badu och Disclosure gör covers? Eller när det totala antalet covers på Spotify går över 60? När det görs ett antal spanska versioner? När Julia Spada gör en svensk version?

När videon två månader senare orsakar ännu mer hysteri?

Om inte då, så i alla fall när den blir parodierad av Donald Trump. Då är man ett fenomen.

söndag, december 13

Julkalendern: Nya namn



Nya personer:
  • Stormzy
  • Raury
  • Michel Dida
  • Dornik
  • Halsey
  • Leon Bridges
  • Tori Kelly
  • Tobias Jesso Jr
  • Bel Powley
  • Daisy Ridley
Gamla personer, nya namn:
  • Caitlyn Jenner - tidigare Bruce Jenner
  • Nino Ramsby - tidigare Nina Ramsby
  • ANOHNI - tidigare Antony Hegarty
  • Wilhelm von Kröckert - tidigare Ernst Billgren
Nya gamla namn, gamla personer:
  • Erik Lundin - tidigare Eboi, men egentligen först Ibrahima Erik Lundin Banda
  • Archy Marshall - tidigare King Krule, men egentligen först Archy Marshall

lördag, december 12

Grattis, Frank!

I dag skulle Frank Sinatra ha fyllt 100 år.

Vi firar genom att läsa Gay Taleses klassiska reportage "Frank Sinatra Has A Cold". Förutom att vara intressant i formen - ett personporträtt utan att intervjua objektet - så är innehållet intressant. Det handlar om den femtioårige Sinatra, som redan hunnit återuppfinna sig ett par gånger. Och inte för sista gången.

Några av hans bästa skivor låg 1966 ännu framför honom. Skivor som fortfarande håller. För även om vi i december varje år lyssnar på Sinatras inspelningar av julens evergreens så är han ju ingen Bing Crosby. Även resten av året klarar sig till exempel "Cycles" (1968) och "Watertown" (1970).

Genom de här inspelningarna i mogen ålder var Frank Sinatra den första popstjärnan med en livslång, ständigt tidsanpassad karriär. Vid sin död var Sinatra främst förknippad med "My Way", en spår från hans typ 50:e album.

Julkalendern: Årets nylle





Aziz Ansari var med både i "Parks and Recreation" som avslutades i februari och i egna vardagsmysiga "Master of None". Och sina uppspärrade ögon hade han med sig överallt.

onsdag, december 9

Julkalendern: Kulturbråk vi minns (men vill glömma)


  • Vem av Linderborg och Suhonen har minst spärrar? (a.k.a. Montergate)
  • Är kulturmannen ond?
  • Är public service vänstervridet?
  • Är teatern vänstervriden?
  • Är julkalendern vänstervriden?
  • Är det elitistiskt att kräva lugn och ro på bibliotek?
  • Har nån beskrivit sitt liv överdrivet i en "min helg"-text på sistone?
  • Har Jan Guillou skrivit nåt dumt på sistone?
  • Har nån skrivit nåt dumt på Twitter på sistone?
  • Är semmelwraps nåt att ha?
  • Är det inne att ha pappakropp?

måndag, december 7

Julkalendern: Årets bild



Ni har sett den, jag behöver inte lägga upp den igen.

Fotografen Nilüfer Demirs bild av den inte ens tre år gamle Alan Kurdîs döda kropp i vattenlinjen i turkiska Bodrum lämnade ingen oberörd. Den blev världspolitik, trots att det som illustrerades inte på något sätt var okänt.

Jag kan inte skriva mer nu, efter att ha tittat på bilder av Alan Kurdî måste jag gå och krama min äldsta dotter. Hon är inte ens tre år gammal.

lördag, december 5

Julkalendern: Ersatt av robotar



I år fick arbetskritiken en posterboy i Roland Paulsen. Samtidigt skrev fler och fler om att snart kommer även mer "kvalificerade" jobb utföras av robotar.

Motsättningen är kittlande: Hjälp, jag vill jobba mindre men få lika mycket betalt! Men hjälp, snart vill ingen ge mig ett jobb över huvud taget! (För ja, så förenklat har det låtit.)

Varför blev det här en större grej just i år? Det är svårt att inte koppla uppmärksamheten just nu till att tekniken börjar närma sig svårighetsgraden i medelklassens yrken. Journalister tänker mer på sådant som berör dem själva.

Men inom populärkulturen då?

Jovars, numera uppträder inte bara avlidna artister som Elvis, Tupac och Whitney som hologram. I år försökte även den i allra högsta grad levande, men polisefterlyste Chief Keef framträda utan att behöva vara på plats. Men polisen stängde ner det. Om holgrammet greps framgår ej.

Annars är automatisering fortfarande bara ett inslag och i övrigt krävs mänsklig medverkan. Textgeneratorer kan möjligen skriva "trovärdiga" citat av Deepak Chopra, men lyckas inte imitera Hanna Fahl eller Fredrik Strage. Men snart kanske borde de väl ändå kunna skriva standardkrönikor om robotiseringen?

fredag, december 4

Julkalendern: Tame Impala



En muppvideo till en av årets bästa låtar från ett av årets bästa album. Både låten och albumet med några av årets mest jobbiga sångtexter, på flera sätt.

Är Kevin Parker så här eller är det gestaltning? Är han medveten om att han återger ganska risiga sätt att göra slut?

Det är ju nämligen ett så kallat skilsmässoalbum. På ett av de mest centrala spåren, "Eventually", sjunger Parker: "I know I always said that I could never hurt you / Well this is the very, very last time I'm ever going to" - eh... sista gången, förutom när du skrev en hel skiva om hur förhållandet slutade?

Och dessutom - gjorde det så jävla bra, med så fantastiska trumljud, att hela världen ville lyssna.

torsdag, december 3

Julkalendern: Bassett's Winegums



Årets julvärd Schroeder är nöjd, eftersom han fortfarande har kvar några Bassett's vingummin, den sort som fanns innan man av någon obegriplig anledning i augusti ändrade receptet.

Smak, konsistens, färger - allt utbytt. Företaget borde stämma sig själv för varumärkesintrång, det här är inte samma produkt längre.

Tack för de här decennierna. Platsen som mitt favoritgodis är nu vakant.

onsdag, december 2

Julkalendern: Róisín Murphy



Det är helt sjukt att det fick gå åtta år mellan Róisín Murphys förra album och det senaste, "Hairless Toys".

Visst har hon gjort många gästspel och någon singel här och där, men hon är helt enkelt för bra för att inte dyka upp mer.

"Hairless Toys" är mindre hittig än föregångaren. Mindre dansgolvsdängor, mer långsamt sjudande, försiktigt virvlande och oförutsägbart. Det mest hitliknande spåret, "Evil Eyes", hinner med mycket på sina knappa sju minuter. Och "Exile" är en countryballad. Inte alla skulle ro det i land, men när "Hairless Toys" är slut efter 50 minuter vill man bara ha mer och går vidare till remixerna.

Róisín Murphy stärkte i år sin ställning som drottningen av tänkande disco.

tisdag, december 1

Woody Allens filmografi - hela rankingen!



Grattis på 80-årsdagen, Woody Allen!

Sedan i april har jag tittat igenom Allens filmografi, kronologiskt. Inte bara hans egna filmer, utan även dem han enbart spelat i eller skrivit. (Tyvärr missade jag den här och mer pinsamt den här.)

Jag har skrivit exakt femtio ord om varje film och satt ett betyg från ett till fem. Och nu när det här är genomfört kommer själva rankingen. Nedan är alla Woody Allens filmer, från bäst till sämst. (Filmer i andras regi är kursiverade.)

Kanske inte särskilt oväntat. Håller ni med? Hur ser era listor ut?

1. Annie Hall
2. Hannah och hennes systrar
3. Manhattan
4. Små och stora brott
5. Radio Days
6. Kulregn över Broadway
7. I dur och moll
8. Fruar och äkta män
9. Broadway Danny Rose
10. Kairos röda ros
11. Blue Jasmine
12. Stardust Memories
13. En gång till, Sam
14. Manhattan Murder Mystery
15. En midsommarnatts sexkomedi
16. Interiors
17. En annan kvinna
18. Harry bit för bit
19. Midnatt i Paris
20. På tal om Afrodite
21. Match Point 
22. Död och pina
23. Ta pengarna och stick!
24. Skuggor och dimma
25. September
26. Alla säger I Love You
27. Kändisliv
28. Melinda och Melinda
29. Alice
30. Sjusovaren
31. Aldrig i livet
32. Bananas
33. New York Stories
34. Vicky Cristina Barcelona
35. Zelig
36. Hollywood Ending
37. Fading Gigolo
38. Anything Else
39. The Impostors
40. Whatever Works
41. Du kommer att möta en lång mörk främling
42. Men in Crisis: The Harvey Wallinger Story
43. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om
44. Sounds From a Town I Love
45. Don't Drink the Water (1994)
46. Scener från en galleria
47. Skorpionens förbannelse
48. Antz
49. Förälskad i Rom
50. Don't Drink the Water (1969)
51. Company Man
52. Magic in the Moonlight
53. Småtjuvar emellan
54. Scoop
55. The Sunshine Boys
56. Hej, Pussycat
57. Picking Up the Pieces
58.
Cassandra's Dream
59. Casino Royale James Bond 007!
60. Operation Tiger Lily
61. King Lear

Woody: När och varför gick det snett?



Det är inte ens uppe för diskussion om Woody Allen har blivit sämre med åren. Det är klart att han har.

Även om han faktiskt har lyckats göra en bra film ungefär vart femte år, så hände det något på nittiotalet. Min egen uppfattning om Allens egna filmer kan ni ju se i mina betyg. På 80-talet snittar han över 4, efter millenniet är det under 3 och då är det bara enstaka filmer som drar upp. Plus att jag  betygsatt snällt.

I somras blev jag blev tipsad om en artikel av Adam Langer i Haaretz om varför Allens filmer inte har varit sig lika sedan 1992. Nu är den lite väl tillspetsad, men den tar ändå upp något vi inte kommer undan. För vad hände 1992? Anklagelserna om övergrepp mot den då sjuåriga Dylan Farrow, separationen från Mia Farrow och äktenskapet med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn.

Jag har annars hållit mig ganska mycket borta från de här sakerna i texterna om Allens filmer. För två år sedan, efter att Dylan Farrow själv skrev i New York Times tänkte jag att nu borde jag ta reda på vad man egentligen vet om vad som hände.

Men jag insåg ganska fort att det innebär att sätta sig in i ett tjugo år gammal rättsfall som inte ledde till någon fällande dom. Hade jag varit typ Liv Strömqvist skulle jag naturligtvis ändå slagit fast exakt hur allt gick till, men jag försöker vara mer ödmjuk.

Däremot: det är absolut något som är fel. Ingen tvivel om det. Om inte mer, så att bli ihop med sin särbos adoptivdotter är väldigt märkligt.

Observera: inte ens egen juridiska adoptivdotter, inte ens frus adoptivdotter, inte ens sambos adoptivdotter, utan ens särboende "flickväns" adoptivdotter. Men observera också: ens särbo sedan 13 år som man har ett gemensamt barn med. Ens eget barns syskon. En 36 år yngre kvinna.

Men som sagt: jag vet ju inte vad som egentligen hände. Det jag vet allra mest säkert är att Dylan Farrows text fick mig att tycka sämre om Woody Allen.

Att däremot göra det här till nyckeln inte bara till vår inställning som publik utan även till ett underliggande budskap i alla Allens filmer efteråt, som Adam Langer gjorde i Haaretz-artikeln, är att göra det lite för elegant för sig.

Det finns mycket annat som förklarar varför Woody Allen blivit sämre. Till stor del har det nog att göra med hans sätt att göra film. Att han inte finlirar för att få till något riktigt bra, utan hellre gör klart och går vidare. Att han alltid vill göra film, tvångsmässigt en film per år.

Han verkar inte kunna leva utan att jobba med en film. Han väntar inte till premiären av den förra filmen innan han är igång igen. Naturligtvis läser han inte recensionerna. Men han verkar ändå försöka upprepa framgångsrecept, därför följde "Cassandra's Dream" efter hyllade "Match Point", därför följde "Förälskad i Rom" på "Midnatt i Paris".

Han är däremot beroende av goda recensioner för att få göra en ny film. Sedan 1992 får han visserligen gå med på diverse krav för att få pengar, som att göra rösten till en myra eller spela med i andras konstiga komedier. Eller att acceptera att spela in filmen i Barcelona, Rom eller London för att få specifik, regional finansiering. (Och där har troligen Soon-Yi spelat in, hon gillar att resa, vilket Allen inte gärna gjorde. Om han begränsat sig till New York hade han kanske haft svårare att få finansiering för en film varje år.)

Allen behöver inte heller särskilt stora budgetar. Han arbetar snabbt och billigt, vilket i och för sig innebär att det blir få omtagningar, för det är viktigt att hinna hem och kolla på basketmatchen på tv.

Så värst mycket regi får inte heller skådespelarna. Och kanske är det en av faktorerna som gör att filmstjärnorna står i kö på att få vara med i en Woody Allen-film. Även om de inte får läsa hela manuset och därför inte har möjlighet att bedöma om de kommer vara med i en succé eller en kalkon.

För att alltid ha en film att filma behöver det alltid finnas ett manus. Antingen dammar man av gamla manus, som för "Manhattan Murder Mystery" eller "Whatever Works". Eller så är man ständigt beredd att riva ihop något. Därför sparar Allen små lappar med idéer, vilket han visade i Robert Weides dokumentär från 2012. Ibland har en lapp en anteckning om ett koncept, ibland ett skämt. Ibland verkar en hel film bygga på en enda lapp.

Allen behöver inte vara så noga med manusen, han behöver inte dem godkända innan inspelningen. Efter att det ändrats för mycket i hans manus till "Hej, pussycat" vägrade Allen låta någon annan redigera honom. Och efter succéerna, särskilt efter "Annie Hall", fick han möjlighet att faktiskt köra den lyxiga kompromisslösheten. Hans nästa film blir alltid såsom det senaste manus han skrivit.

Den som förstörde "Hej, pussycat" kan därför hållas ansvarig för mycket. Vi har den personen att tacka för "Hannah och hennes systrar" och "Manhattan" och ett osmörigt slut som det i "Kairos röda ros". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.

Men vi har också fått uttänjda och luckfyllda filmer som "Scoop", "Småtjuvar emellan" och "Cassandra's Dream". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.

Utan sin framgång hade Woody Allen helt enkelt behövt skärpa sig lite mer.

Julkalendern: Trigger warnings



Årets julvärd Schroeder borde ha krävt en "trigger warning" innan Charlie Brown satte igång att kritisera pianomusik. Allt hade blivit så mycket enklare då. För Schroeder, alltså.

Idén med varningar för obehagligt innehåll, ibland helt legitima, till exempel "starka scener" (som tv-kanaler hållit på med i alla år), har i år allt mer kidnappats. Både av folk som inte kan hantera upprörande saker och av folk som inte kan hantera att det finns folk som inte kan hantera upprörande saker.

Kanske är det där polariseringen i debatten är: en sida som vill ha en värld där inget någonsin är obehagligt, en annan sida som tycker att det banne mig bara är att vänja sig.

Och så tjafsar man om de två synsätten, i stället för att prata om hur man ska bli kvitt åtminstone delar av det obehagliga. Det vill säga: bli kvitt det på riktigt, inte sopa det under mattan.

Kritiken av krav på "trigger warnings" och av "offense culture" tar sig tyvärr ofta uttryck i "dagens ungdom!"-fnysningar, som den här texten jag snubblade över igår. Dagens universitetsungdomar i USA är tydligen självupptagna narcissister som vill slippa må dåligt, eller ens känna kristna skuldkänslor när de faktiskt är skyldiga. Eller i den här uppmärksammade texten om svenska gymnasieelever, som inte direkt säger något om hur omfattande de här kraven är.

Så länge enstaka exempel av ungdomar som vill slippa skolarbete (och för det syftet har ungdomar i alla tider tagit till vilka för närvarande hajpade medel och kodord som helst), så länge de blir uppblåsta till domar över hela generationer, då det svårt att riktigt ansluta till "trigger warning"-kritiken.