Julkalendern: Gradvall

Jan Gradvall är Sveriges mest tongivande populärkulturjournalist. Vad Gradvall tycker har folk en åsikt om. Man förhåller sig till honom, han är en plank att bolla sitt eget tyckande mot, ibland en projiceringsyta.

Så har det varit ett tag nu, vilket inte minst har märkts på Extra allt under årens lopp. Vi har hyllat honom, kritiserat honom, inspirerats av honom, refererat honom, drivit med honom.

Men i år har det varit särskilt mycket Gradvall.

Hans andra samlingsbok kom ut, med det sympatiskt otympliga namnet "Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar". Här visades hans bredd upp, tillsammans med en aldrig sinande och smittsam entusiasm. Eller nja, smittsamheten har till slut sina gränser för mig. Jag har inte riktigt förstått att hans allt mer lutande slagsida mot radiopop, synliggjord på spellistan Gradvalls A-lista.

Han skrev även texter till fotoböcker om Håkan Hellström och ABBA och dessutom till en ABBA-liveskiva.

Han var juryledamot för Swedish Music Hall of Fame som gjorde sina första inval och var medlem i Postens frimärksråd, som gjorde Seinabo Sey till giltigt porto.

Han orsakade "kulturdebatter" med sin artikel om Zlatan Ibrahimović i Volvo-reklam och med sin recension av First Aid Kits "Stay Gold".

Kommer du ihåg vad andra recensenter gav den skivan? Kommer du ihåg något annat betyg som någon annan recensent gav något - vad som helst - under 2014? Nej. Gradvalls treordiga recension med högsta betyg, däremot, den ledde till en förvirrad debatt där alla pratade förbi varandra.

Det berodde väl i och för sig delvis på ett uppdämt behov av First Aid Kit-backlash. Ingen reagerade ju när Gradvall tidigare på våren med nästan lika kort motivering gav Lykke Li högsta betyg (ett album som han i sin årssammanfattning placerar högre än systrarna Söderberg).

Men visst spelade det roll att det var just Gradvall som gav First Aid Kit högsta betyg och att det var just han som skrev om Volvo-reklamen. (Jämför när Hanna Fahl skrev om Robyns Volvo-reklam i DN.) När man inte håller med just Gradvall, när man inte gillar vad just han gör, då måste man tydligen uttrycka det.

Han må vara en gammal punkare och fanzinemakare, men nu är han en makthavare. Han bestämmer till och med vem som ska vara på frimärken, för sjutton.

Cobains kulturkanon

Jag ska snart sluta tjata, men The xx-spelningen i tisdags är överallt, även i dagens Stockholmsnatt. Det var ett riktigt "alla var där"-tillfälle. Inte minst var Jan Gradvall där och det påminde mig om en sak.

Vi gillar Jan Gradvall här på Extra allt. Därför var det inte bara uppskattat, utan även väntat när jag fick "Tusen svenska klassiker" i julklapp. Det var den självklara julklappsboken för mig. Tillsammans med Annina Rabe, Ulf Nordström och Björn Nordström har Gradvall samlat ihop tusen svenska tv-program, filmer, böcker och skivor från 1956 och framåt. Boken utger sig för att INTE vara en svensk populärkulturell kanon, men är väl ändå det på något sätt. Och det gör mig ingenting.

Man ser Jan Gradvalls anda skina igenom många av texterna. Inte bara för att de innehåller talande detaljer och anekdoter, utan också för greppet att visa hur något är bra genom att nämna vilka andra som har uppskattat det. Som för att säga att ett konstnärligt verk inte bara har betydelse i sig själv. Att det viktiga inte bara är själva plasket utan även svallvågorna, långt bort på någon strand någonstans, mycket senare.

Det är väl okej, men Jan Gradvall - för jag vet att det är han, trots att de enskilda texterna är osignerade - tycker att det är särskilt värt att nämna om Kurt Cobain har gillat något.

Vi får därför veta att Kurt Cobain skrev vykort till Union Carbide Productions. Vi får veta att Kurt Cobain hyllade Army of Lovers i sina postumt utgivna dagböcker. Att Hives förtjänar sin plats motiveras bland annat med att Courtney Love gillat dem.

Och allt det här känns väldigt nittiotal. Att den "äkte" Cobain har gett de "konstruerade" Army of Lovers sin godkännande flanellstämpel.

Dessutom känns det numera ovant att bli exalterade över att utlänningar har uppskattat något svenskt. Nu blir vi ju snarast förvånade när bara fem svenska låtar har tagit sig in på Pitchforks årsbästalista.

Ja, det där blev jag påmind om av att se Jan Gradvall på Debedis. Men jag gick inte fram och tog diskussionen med honom, bandet skulle ju upp på scen när som helst. Jag hoppas att varje band Gradvall ser spela tar honom ett steg längre bort från Kurt Cobain som kvalitetsreferens.

Vi tippar Gradvalls Brandy-recension!

När Jan Gradvall recenserar Brandys nya album "Two Eleven" i DI Weekend på fredag, då kommer han nämna låten "Let Me Go". Det kan vi vara säkra på.

Men vad kommer han utgå ifrån? Att den samplar Lykke Li eller att Brandy sjunger om Twitter? Blir det Lykke Li så kommer Gradvall mena att låten bevisar att Lykke Li är bra och att amerikansk R&B är öppen för nya influenser. Blir det Twitter så kommer Gradvall mena att låten bevisar att Twitter är bra och att amerikansk R&B är öppen för ny teknik.

Det finns visserligen en möjlighet att "Let Me Go" inte kommer vara huvudnumret i recensionen. Kanske kommer Gradvall lyfta fram att albumet innehåller både R&B-världens mest älskade man och den mest hatade: Frank Ocean och Chris Brown. Då kommer albumet enligt Gradvall bevisa att amerikansk R&B alltid har varit beroende av två ytterligheter: sexuell sårbarhet och destruktiva parförhållanden.

Gradvall, González, gratiskultur

En av de slöaste grejerna man kan göra på en blogg är att bara klistra in utdrag ur en maildiskussion.

Nick Shay skrev:
Förresten, för första gången på typ 10 år skrev Gradvall en krönika som håller Jarefors-nivå. (anm: betyder hög nivå) Sakligt, positivt (i bemärkelsen värdeneutralt) och ganska samtida.
Så angelägen har inte Grållan känts sedan han 1994 listade The Citizen som världens bästa kulturyttring.

Jag skrev:
Ditt positiva omdöme om Gradvalls krönika gissar jag är ironiskt. Kopplingen mellan ABBA-intervjun och José förstod jag inte alls, förutom att den där intervjufrågan alltid är kul (och nästan lika klassisk som ”In Swedish The Jam means 'sylt', like jelly, but that's not what you mean, is it?” och hela den anekdoten).
Men att säga att ”förut var det fult att vara kommersiell, det är det inte längre”, det är äldre än årsgångsvinet Gradvall kommer dricka framför tv:n ikväll.
Och att Pripps blå skulle vara ett öl för sportiga människor, när var det? Innan min tid i alla fall.
Och hur passar Patrik Isaksson in i det här?
Eller de där små klisterlapparna på Nick Drakes ”Pink Moon”-skiva: ”As heard in the Volkswagen ads”?
Menar Gradvall att artister inte förlorar något alls på att vara med i reklam? Fråga Nicolai Dunger om han gillade att associeras med Statoil.
Det intressanta med SonyBraviareklamen är ju hur de lyckas bygga hype inför en reklamfilm, del två är på väg nu, när de spränger färg över ett helt höghus nånstans i brungråa England. Om Gradvall hade skrivit om det hade krönikan möjligen kunnat kallas samtida.

Nick Shay skrev:
Nej, jag var allvarlig. Jag tyckte att Gradvalls krönika var bra. Kan vara mina erfarenheter från konstbranschen som spökar (”jo, samhället behöver kulturarbetare som berikar samhället och det är statens uppgift att betala”).
Men om du försäkrar mig om att tesen ”kommersiellt är inte längre fult” inte dominerar svensk kulturdebatt, även utanför tullarna, så är jag nöjd. Stockholms härliga kulturfestival, komplett med slagord om att ”allt är gratis” och vulgär Gärdetfestivalsestetik a la 1970 talar tyvärr för motsatsen.
Och det gör även den nu gällande kulturproppen med den klassiska skrivningen om att politiken skall ”motverka kommersialismens negativa verkningar”.
Dessutom är jag så naiv att jag tror att 3 (företaget) fått folk som annars lyssnar på E-Type att upptäcka Jim Noir (”och annan konstig musik”).

Jag skrev:
Jaså, säljs Dagens Industri utanför tullarna?
Har Jim Noir ("konstig musik" betyder i det här fallet alltså att försöka efterlikna "Rubber Soul" in i minsta detalj?) fått ny publik av den där reklamen? I så fall är det ju lysande för honom, på samma sätt som jag tycker det är lysande för José. De har mer att vinna än att förlora.
3 (företaget) har ju även gett senaste Bo Kaspers en härlig spridning.

Moran och Gradvall

Om Caitlin Moran är så här pratsam även med en finsk bakfylla, då kan man förstå att hon får mycket gjort.

När Jan Gradvall intervjuade henne ikväll på Kulturhuset berättade hon att närmast jobbar hon med manus till filmversionen av "How to Be a Woman", en sitcom om tre feta tonårstjejer i Wolverhampton och en romantrilogi. Samtidigt som sina ordinarie tre krönikor i veckan till The Times, dårå.

Hon har inga särskilda tider när hon skriver. Hon skriver alltid.

Så kan man bli även om man blir "home schooled", vilket för hennes del innebar att hon och hennes sju yngre syskon kollade på "Ghostbusters" och slängde lera på huset. "But didn't the authorities come to your house?" frågar Gradvall folkhemsindignerat.

Kanske är den den frågan som gör att Moran konfronterar Gradvall med hur gulligt ansikte han har. "Du är som Jultomten!"

Beyoncé: 2001

En som redan 2001 såg Beyoncé Knowles som superstjärna var Jan Gradvall. Som vanligt framsynt.

Den 6 maj 2001 konstaterade han att Beyoncé Knowles ÄR vår tids Diana Ross, i sin recension av Destiny's Childs "Survivor"-album på Feber.

Det här var alltså när man började förstå att Beyoncé skulle ha ett liv utanför gruppen, men bilden som Gradvall målade upp av henne var fortfarande kritisk.

Gradvall kallade Beyoncé "fullblodsdiva" (som väl då måste vara the female version of a fullblodshustler?) och önskade att de sparkade DC-medlemmarna skulle göra det de ratade Supremes-kvinnorna inte gjorde: återbilda bandet och ta revansch. "Survivor" fick - helt rättvist - 4 av 10.

Men det här var innan Beyoncé visade vad hon kunde göra solo. Rockkritiker såg då bara en vacker sångerska, inte en låtskrivare, som Gradvall själv konstaterade tio år senare i sin recension av Beyoncés "4".  Han skrev att Beyoncé har "fört popmusiken framåt på ett sätt som saknar motsvarighet bland hennes kollegor" och delade igen ut betyget 4. Men den här gången 4 av 5.

En riskrecension

Visst har man blivit mer intresserad av att lyssna på Aviciis debutalbum "True" av att läsa Jan Gradvalls recension i fredags.

Han tar i från tårna. Fem av fem. "Genialt". "Sin generations 'Thriller'".

Fast tja, sedan är det få positiva adjektiv. "Livsbejakande", inte mycket mer. "Tar stora musikaliska risker", det är ju inte automatiskt något positivt, men för Gradvall är det tydligen så nu. Till och med "lastbilsflak med fulla studenter" tycker han är positivt.

Visst sätter Gradvall sin egen trovärdighet på spel här, men det gör det bara mer spännande. Visst hyllar han den här skivan lite extra för att han vet att det retar folk att krama det svenska arenahouse-undret? Han vill hellre vara den som hyllar sin tids kommersiella musik, eftersom det finns chans att omvärlden kommer se på den som Abba. Risken att den kommer ses som någon av sjuttiotalets alla usla, men populära grupper, den får man ta.

Risken för kritik i nutiden hanterar Gradvall genom att antyda att folk som inte gillar Avicii är fördomfulla. Och en del av världens problem. Eller kanske övertolkar jag slutklämmen.

Men som sagt: nu blir det spännande att höra albumet.

Gradvall

Tänkte inte att jag skulle skriva om det här men jag kan faktiskt inte hålla mig från att riskera att någon har missat det faktum att populärkulturjournalismens fanbärare, Jan Gradvall har en hemsida där han samlar sina texter. Nya som gamla. Riktigt generöst blir det när han erbjuder hela boken "Artiklar Intervjuer Essäer 1981 - 1994" för nedladdning. Bra där Gradvall !

I utkastet till detta inlägg försökte jag mig på att sammanfatta Jan Gradvalls position och gärning i populärkulturens tjänst. Men det blev bara svulstigt och krystat. Så jag skiter i det och nöjer mig med att konstatera att Jan är god smak personifierad.

Skivpriser och skivbetyg

Jan Gradvall recenserar en Eurythmics-samling i DI. Han gör det enbart för att få komma med några kloka - i och för sig inte helt nya - resonemang kring marknaden för begagnade CD- och vinylskivor och som följd hela prissättningen på musik.

Eurythmics-skivan kostar 49 kronor och har därför åkt upp till försäljningslistans topp.

Eftersom Gradvall i recensionen inte uttalar sig alls om själva skivan, varken om låtvalet eller förpackningen (finns t.ex. bra texter i häftet?), så får man anta att betyget gäller priset. En 3:a känns väl i så fall ganska lågt.

20 år och en dag sedan

Jag skrev aldrig om tjugoårsdagen av Kurt Cobains död igår. Jag började skriva, men förlorade mig i en tillbakablick på nittiotalet och hur min egen musiksmak utvecklats. Till slut insåg jag att det var mer intressant för mig själv som terapi än för någon annat att läsa.

Det är ju inte heller som om ni har haft brist på minnestexter.

Jan Gradvall (en av dem som ofta, irriterande ofta, nämner Kurt Cobain) skrev i DI Weekend i fredags att innan "Smells Like Teen Spirit" kom hade elgitarren i princip försvunnit, utkonkurrerad av hiphop och house. Slutsats: Kurt Cobain "räddade" elgitarren. Eller snarare: Kurt Cobain var så bra att han trots elgitarr som instrument kunde slå igenom och bana väg för fler elgitarrer.

Gradvall skriver också om Cobain som loser, som inte hade passat in i dagens vinnarkultur. Själv tänker jag mest på honom som en mjukis i en värld av hårdingar, en kuf. Ingen annan i den spretiga genren grunge tog på sig klänning. Ingen annan gillade Daniel Johnston och Vaselines. När Cobain sedan tog livet av sig blev det lite som ett tecken på att det inte gick att överleva i den här musiken som annat än macho.

Kanske var det därför som många av oss lämnade den hårdare rockmusiken bakom oss efter Nirvana. Det blev en pyrrhusseger för elgitarren.

PS: Min "hur jag fick veta att Kurt Cobain var död"-historia har jag för övrigt redan skrivit här, med koppling till en annan och betydligt större tragedi som startade samtidigt.

Summan av summeringarna

Alla som har tänkt lista årets bästa musik har väl gjort det vid det här laget, så det är läget att summera summeringarna.

Och, precis som Slowdive-Jocke och TT Spektra konstaterat, det råder stor konsensus i medier i mittfåran.

Åtminstone råder det enighet inom genrerna. De som gillar hiphop tycker att Three 6 Mafia, Juelz Santana och Kanye West var bäst, reggaemänniskor gillar ”Welcome to Jamrock”, de som gillar lugn musik älskar Vashti Bunyan och Antony & the Johnsons mest. M.I.A. och Magic Numbers dyker upp här och var. Svenska listor domineras av Tough Alliance, Embassy och Håkan Hellström.

Lemon-Red tycker att ”Stay Fly” med Three 6 Mafia var bästa låten, följd av LCD Soundsystems ”Tribulations” och ”Mic Check” med Juelz Santana. Listan, där man kan lyssna på varje låt, har han tvingats göra för listan i Village Voice, som dock inte verkar vara sammanställd än.

Pitchforks redaktion tycker att årets två bästa låtar var Extra allt-favoriterna Antony & the Johnsons ”Hope There’s Someone” och Amerie “1 Thing”.

En del Pitchforkkändisar får utse årets bästa också. Nepotismen flödar över: DFA-mannen James Murphy tyckte att DFA-bandet Black Dice var bäst, Devendra Banhart gillade Vashti Bunyan och Vashti Bunyan gillade Devendra Banhart.

Som bästa album har Pitchfork satt Sufjan Stevens och Kanye West. Även Jan Gradvall säger att Kanye var en av de bästa i år.

Gradvall själv hamnar på 25:e plats när Expressens musikredaktion röstat om året album. Rätt underligt eftersom ”Feber 2/Mainstream” är en samlingsskiva. Dessutom den enda på hela listan. Men de hade i alla fall vett att inte rösta upp Lennart Perssons skiva på listan. Etta blev Franz Ferdinand.

Aftonbladets redaktion verkar inte ha enats om något album, men Fredrik Virtanen gör som alla andra och skriver ”Håkan och TTA”.

Och Per Bjurman utser Thåström till vinnare. Och vidare i avdelningen ”rockbjörnar som har fel” så tycker personalen på Rough Trade att Brakes gjorde årets bästa album.

Svenska dagbladet har tydlig målgruppsinriktning på sina recensenter: Kristin ”The Cricket” Lundell tycker bäst om Death Cab for Cutie, Stefan ”Rock och så Madonna, förstås!” Malmqvist toppar med Arcade Fire och Andres ”Teori före praktik” Lokko säger att Tough Alliance var bäst.

Och för att utmärka sig tycker Shaktar bäst om Håkan Hellströms Bruce-låt ”Gårdakvarnar och skit”, följd av Embassys ”Time’s Tight” och Tough Alliance mix av Embassys ”Some Indulgence”.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag, men snart spyr jag på det här överdrivna Göteborgskramandet. Om ett år kommer väl Håkan toppa listorna för ”Bästa nyfödda barn”.

Till sist därför några som inte tyckt om året, utan räknat. Agenda har i American Brandstand fått fram att Mercedes Benz var det varumärke som nämndes oftast i amerikansk musik i år, med draghjälp av bl.a. Kanye West och Ciara.

Blurfeber

I veckas serie ”f.d. Feber-skribenter intervjuar gamla Blurmedlemmar” har vi hittills få läsa Jan Gradvall om Alex James och hans ostar i DN och Andres Lokko om Damon Albarn och hans kinesiska opera i SvD.

Serien kommer fortsätta med Mats Olsson om Dave Rowntrees politikerkarriär i Expressen och Lennart Olsson om Graham Coxons tragik i Sydsvenskan.

Jag tycker det är underligt att något förlag faktiskt ska ge ut Alex James biografi på svenska. De av oss som är tillräckligt intresserade för att läsa en sådan bok, är vi inte samtidigt de som klarar av att läsa originalspråket, och nästan mår dåligt om vi läser en översättning? Ta titeln på boken: ”Bit of a Blur” blir ”Inget annat sätt”. Som om ”There's No Other Way” inte var en låttitel. Men vad vet jag, jag förstod inte heller varför man skulle översätta Toby Youngs ”How to Lose Friends and Alienate People”.

Det roligaste med Albarnartikeln är att Lokko beskriver Albarn som ”irriterande självgod” på nittiotalet. Till skillnad mot nu, när Albarn enbart förklarar för oss allihop att ”vi befinner mitt i en kulturell och geografisk revolution” och att han är en av de få som har fattat det. Det enda som tyder på minskad självgodhet är att han inte säger att han själv undvikit att vara kulturimperialistisk, utan att han har försökt att undvika det.

Dessutom var det kul att Lokkos beskrivning av Albarn och Jamie Hewlett som tvillingar redan tidigare i veckan hade bekräftats av DN, som satt in bild på fel kille.

Mr Bass Man

Det är sällan jag får upp öronen för ett amerikanskt rockband genom "Saturday Night Live". Artisterna är antingen etablerade eller, om de är nya, superhyllade, men i då inom genrer som inte är min kopp te.

Senast var det i januari med The Lumineers. En tjej i prickig klänning spelade cello och det lät som den typ av hejig indierock ("nästa Arcade Fire!") som borde förbjudas att korsa Atlanten. Eller Stilla havet, för då kanske den tar sig hit via Asien.

Men i gårdagens avsnitt, med Christoph Waltz som värd, där visade sig Alabama Shakes vara coola. De var för övrigt nominerade till en Grammy för bästa nykomling förra veckan, tillsammans med Lumineers, men förlorade mot Fun. De har också spelat på "SNL" och jag orkar inte med dem heller.

Alabama Shakes ska jag däremot ge en chans och lyssna på. Oväntat nog kommer de från södern (Alabama) och spelar svängig rock (shakes), en genre som kanske är min kopp te mer än jag vill erkänna. När jag nu i efterhand googlar så ser jag att Gradvall i april förra året kallade dem "Creedence Clearwater Revival med en kvinnlig sångerska". Sångerskan Brittany Howard är bandets stjärna och en intressanta korsning av Mama Cass, Jack White och Mark Volman i The Turtles.

Men igår vann ändå bassisten, genom att vara en Donald "Duck" Dunn utan pipa men med keps. Dessutom helt stillastående, båda benen raka, hela fötterna i marken. Leta upp gårdagens "SNL" och kolla in Zac Cockrell.

Kulturveckan

Måndag: Cat Power på Göta Lejon
Visst är det lite underligt att jag i princip skulle kunna återanvända en mer än nio år gammal text om en konsert med Cat Power för att beskriva även den här? Att Chan Marshall trots allt som har hänt i hennes musik, karriär och liv ändå har samma scenpersonlighet och samma stuk på sina konserter. Bitvis förvirrat, bitvis briljant. Och visst är det underligt att vi i publiken fortfarande hoppas att hon ska ändra sig, när det helt klart är så här hon vill ha det. Eller åtminstone: det är så här det blir. Full på whisky som för fem år sedan eller hög på graviditetshormoner som i måndags, hon är så här. Bitvis förvirrad, bitvis briljant.

Tisdag: "Ett år av magiskt tänkande" på Dramaten
Även om jag redan vet vad som hände Joan Didion och hennes familj så är det drabbande att se hur Ingela Olsson ger sorgen och förvirringen form. Jag tänker återkomma till Didion om några veckor. Watch this space.

Onsdag: Man Bah?
Vad hände i onsdags? Visst måste någon ha skrivit om Alice Bah Kuhnke den här dagen? Det gjorde de väl samtliga dagar på samtliga kultursidor? Och vid det här laget är vi väl inne på metametametadebatten (med chefredaktörer som lanserar konspirationsteorier om att miljöpartiets organisation inte vill ge henne stöd för de inte gillar henne), men det beror väl mest på att det ju liksom inte finns någon sakpolitik att diskutera, allt är så vagt.

Torsdag: Frimärken med "svenska popundret" (a.k.a. "den där gången när Gradvall fick välja frimärksmotiv")
Jag inser att det inte är möjligt att säga det utan att låta hopplöst gaggig, men borde inte en artist som bara har släppt sju-åtta låtar (inklusive inhopp hos andra) slippa pressen att hamna på frimärken? Det spelar ingen roll att jag gillar Seinabo Sey nästan lika mycket som alla andra. Krama inte ihjäl henne innan hon knappt börjat.

Fredag: Titityo "Solna"
Och lite på samma tema.... jag är fortfarande inte riktig övertygad om hur bra den här Titiyo-comebacken är. Alla tycker ju om Titiyo i grunden och VILL innerligt att hon ska göra mästerverk och att det ska gå bra för henne, påverkar hur folk lyssnar på det här. Och det är möjligt att jag själv parerar det med ett mått för mycket av skepsis, jag vet inte.

Lördag-söndag: Surgubbe
Äh, ser av vad jag skrivit att jag blivit en gammal surgubbe. Så passande då att jag ska se Morrissey i veckan. Jag ser det som uppladdning.

Didion: Bibliografin

Vi börjar Didionfirandet med en inventering: vad har Joan Didion gett ut i bokform?

Fem romaner:
“Run, River” (1963, ibland kallad “Run River” utan kommatecknet)
“Play It as It Lays” (1970, på svenska 1971 som “Lagt kort”)
“A Book of Common Prayer” (1977, på svenska 1978 som “Bönbok för en vän”)
“Democracy” (1984)
“The Last Thing He Wanted” (1996)

Tio böcker med artiklar och essäer, de flesta samlingar av sådant som publicerats i tidningar:
“Slouching Towards Bethlehem” (1968)
“The White Album” (1979)
“Salvador” (1983, på svenska 1983 med samma titel)
“Miami” (1987)
“After Henry” (1992)
“Political Fictions” (2001)
“Where I Was From” (2003, på svenska 2006 som “Kalifornien: min historia”)
“Fixed Ideas: America Since 9.11” (2003)
“The Year of Magical Thinking” (2005, på svenska 2006 som “Ett år av magiskt tänkande”)
“Blue Nights” (2011, på svenska 2012 som “Blå skymning”)

En pjäs:
“The Year of Magical Thinking: the Play” (2006, baserad på boken)

Dessutom gavs 1978 ut en samling med tre tidigare publicerade noveller, "Telling Stories". Det här är dyrgripen för en Didion-samlare. (Och som ni ser så finns den inte i min bokhylla, men jag fyller år ganska snart... *host host*)

På engelska finns samlingsvolymerna “Vintage Didion” (utvalda artiklar, 2004) och “We Tell Ourselves Stories in Order to Live: Collected Nonfiction” (med de sju första essäsamlingarna i helhet, 2006).

På svenska finns ett urval artiklar i “Att lära sig själv att leva” (2008), inklusive två texter som inte finns i någon av de amerikanska samlingarna och ett nyskrivet förord av Didion. Dessutom ett efterord av Jan Gradvall.

Som ni ser på min bokhylla så hamnar maken John Gregory Dunne precis intill Didion i bokstavsordningen, men det kommer tyvärr spricka när jag skapar utrymme för att klämma in Lena Dunham där...

The Great Divide

Tack för en fin Stureplansgryning. Tills nästa gång, den sjuttonde, drar jag på en s.k. The Band-semester.

Med det menar Jan Gradvall att dra till en stuga i obygden och sluta bry sig om nutiden för ett tag.

Men semestern blir inte The Band-aktig bara för att jag tänker logga ur enligt Gradvalls recept, utan också för att det blir skäggigt och 1800-talsnostalgiskt. Mitt sedan en vecka smygstartade semesterskägg och min pappas trettioåriga skägg i den lilla by dit min farfars farfars far kom som nybyggare, från grannbyn. Året var 1825, trettionio år innan Virgil Caine tjänstgjorde vid The Danville Train.

Stugan vi ska sitta i är dock inte rosa som Big Pink dit The Band åkte. Den är brun, står i en utgrävd sluttning och kallas därför Hyllan. Kanske återvänder jag med ”Music from the Shelf”. Eller bara med lite mer skägg.

California: Didion

Jag har dammsugit biblioteken på Kalifornienskildringar jag inte redan läst. Vem kan bättre berätta om Kalifornien än en infödd? En som dessutom i långa perioder har bott på det amerikanska fastlandets andra utpost, New York.

Jag talar om kvinnan på bilden, Joan Didion. Alla journalisters älskling, en skribenternas skribent. Och vet ni varför hon är det? Jo, för att hon är så fruktansvärt bra. Läs till exempel de första sidorna i hennes artikel "Some Dreamers of the Golden Dream" (1966), det är en perfekt upptakt. "This is a story about love and death in the golden land" börjar det och sedan följer en berättelse om en mordrättegång, en miniatyrversion av Capotes "In Cold Blood".

Med den skillnaden mot Capote att Didion, vilket Jan Gradvall påpekade i sin intervju från 2005, alltid står en bit bort från de hon ska skildra. Att ha flyttat fram och tillbaka mellan Kalifornien och New York har gett henne perspektiv. Hennes essäbok "Where I Was From" (2003) heter på svenska kort och gott "Kalifornien - min historia". I den gör hon upp med kaliforniernas bild av sig själva.

Till exempel den väldigt starka nybyggarkänsla i Kalifornien. Det är inte konstigt att de europeiska bosättarna påverkades till sinnet av att veta att ens föräldrar eller deras föräldrar eller deras föräldrar korsade ett hav till en ny kontinent, att man sedan under några generationer har korsat den landmassan - och att man själv är den som har nått ett annat hav. Att man har tagit sig så långt det gick. Man har därför Kommit Fram.

Att bo på den sista utposten gör även att kalifornierna gärna vill tro att de är helt oberoende av den federala staten. Didion påpekar att det är federala investeringar som har byggt dammar och kanaler och lett vatten till södra Kalifornien. Efter jordbrukseran var det försvarsindustrin som höll delstaten under armarna. När flygplansfabrikerna sedan stängdes, då drog man gärna fram raskortet.

Så Didion har perspektiv på sin hembygd, men det mest typiska för Didion är inte hennes distans. Det är att hon alltid inkluderar sig själv. I "Where I Was From" avfärdar hon därför även sin egen debutroman "Run, River" (1963). Hon säger att hon skrev den under en period av hemlängtan från New York. Hon fyllde boken med en falsk nostalgi för ett Kalifornien som aldrig har funnits. Så till och med de infödda drömmer ihop myter om Kalifornien. Hur lätt är det då för en förstagångsbesökare att föreställa sig vad som väntar?

Jason Segel i bandana = DFW

Jag hade missat att Jason Segel ska spela David Foster Wallace i en kommande film, tills Jan Gradvall nu retweetade att DFW:s alla nära tar avstånd från filmen.

Det görs på ett så där omständligt sätt som bara amerikaner med lite för många advokater kan få till: "have no connection with, and neither endorse nor support" etc etc.

Och när man har sett den här bilden av hur Segel ska se ut i rollen så blir man ju nervös. Motspelare är Jesse Eisenberg - och han gör mig alltid nervös.

Att se fram emot i höst

"Not That Kind of Girl" av Lena Dunham
En hel bok i stil med de till synes självbiografiska novellerna i New Yorker? Ja tack!

Fler poddavsnitt av "Skaparna"
Jag har hittills bara hunnit lyssna på Veronica Maggio och lite av Titiyo, men jag älskar den här typen av intervjuer om hur det faktiskt går till att skapa. Helst vill jag ha det ännu mer detaljkonkret, som den där gången när Jan Gradvall frågade Björn Ulvaeus vad han och Benny åt för mat i skrivarstugan. (Transparens: jag känner den ena av de två intervjuarna.)

Jessie Wares album
Efter "Tough Love" och "Want Your Feeling" känns det som om Jessie Ware kan göra årets mest känslodrypande skiva. Och mest smootha.

Aphex Twins återkomst
Eller? Det mest spännande med första låten "minipops 67 [120.2][source field mix]" var ju tyvärr titeln.

Andra nya album
Det kommer ny musik från Kindness, Ariel Pink, Dean Blunt och förhoppningsvis från artister vi ännu aldrig hört talas om...

"Saturday Night Live"
Inför den fyrtionde säsongen har Lorne Michaels kickat tre av de nya från förra säsongen, så man slipper sitta och lida för deras skull när de enbart fick statistroller. Cecily Strong slipper vara nyhetsankare. Första värden den 27 september är - vem annars? - Chris Pratt.

Cat Power på Göta Lejon
Det var länge sedan jag såg Chan Marshall live. Förra vintern fick jag stå över hennes spelning i Los Angeles för att vara hemma i Silver Lake med ett sovande barn.

Årets Släpp fångarna loss-festival
Nu på lördag den 20 september ordnar jag och mina kompisar festival för Amnesty igen - för åttonde året. Den här gången spelar bland andra MAASAI och Small Feet. Jag återkommer till det, men tills dess finns ju all info här!

Gradvalls discoburgare

Inför kvällens Supermix på Tranan med Niklas Strömstedt går jag tillbaka i discohistorien. Det gör jag bland annat genom att läsa Jan Gradvalls elva år gamla discoartikel.

Jag kan nästan se framför mig hur Jan Gradvall dansar "the bump" i systrarna Bergströms källare, som en annan Peter Englund.

Om artikeln skrivits idag hade Gradvalls lista över tidernas bästa discolåtar, kronologiskt ordnade 1972-1990, självklart kompletterats med en Spotify-lista. Nu fick jag göra den själv. Av 43 på listan fanns 37 tillgängliga, så här är listan Gradvalls discoburgare.

Självklart med den långa versionen av "Bad Luck".