Dags för Extra allt att sammanfatta året.
Vi snor gamla Bombens upplägg för att göra det: en julkalender.
Varje dag fram till jul får du läsa om det som varit 2005 för oss. Musik, film, läsning, mode, tv.
Det börjar imorgon.
God jul önskar Jonas och Adrian, a.k.a. Extra allt-redaktionen.
PS: Mannen på bilden är varken Jonas eller Adrian.
Är inte bilden här på MP3-bloggen Sixeyes väldigt lik mina bilder av dragspelerskan i Nix Noltes?
Är det här en ny trend? Är rörelseoskarpa dragspelsdansbilder det nya svarta?
Jag har börjat gräva i Pauls post-Beatlesproduktion igen. Mest för att Bumrocks la upp några låtar. Så den som slaviskt följt Bumrocks det senaste året har hört de här förut, men whatever.
Den förlängda tolvtumsversionen av ”Goodnight Tonight” med The Wings borde få avsluta kvällen på alla dansgolv i stan. Inte för att jag någonsin besöker stans dansgolv, så de får väl spela vad de vill och jag kan fortsätta lyssna på ”Goodnight Tonight” hemma och i mina lurar.
”Goodnight Tonight” släpptes bara som singel, men är bonusspår på CD-utgåvan av ”McCartney II”. På sitt första soloalbum efter att Wings splittrats tog Paul fram syntarna. ”Front Parlour” låter som Pluxus, ”Check My Machine” har en underligt sväng och ”Temporary Secretary”... ja, den har ett riktigt, riktigt underligt sväng. Plus en härligt larvig McCartney-text. Man påminns att det här är mannen som skrev ”Paperback Writer”, en låt som varken mer eller mindre handlar om att vilja skriva kiosklitteratur.
Man påminns också om att McCartney var den experimentelle Beatlen. All Music berömmer i sin recension Pauls äventyrslusta men sågar ”McCartney II” längs fotknölarna. De tycker att ”Temporary Secretary” är kass: ”McCartney spits out ridiculous lyrics with a self-consciously atonal melody over gurgling synths”. För mig låter det som receptet på en bra låt.
Keyshia Cole - "I Should Have Cheated"
Soulballader om svartsjuka är bland det bästa som finns.
Kornél på OMGWTF kallar det ”otrohets-r’n’b” och lyfter fram ”Here We Go”, Trinas duett med Kelly Rowland. Men jag tycker ”I Should Have Cheated” med Keyshia Cole är bättre.
Hon sjunger att hon lika gärna hade kunnat göra allt det där som hennes kille anklagar henne för att ha gjort. Ljugit och bedragit och – troligen värst av allt – gått på klubb.
Kanske är det bara jag, men när jag hör att den första raden ur Keyshias mun är ”First of all, let me say...” kan jag inte tänka på annat än att exakt så sjunger Destiny’s Child i ”Say My Name”. Och sen börjar jag tänka på ”Be Careful” med Sparkle och R Kelly, den kanske ultimata svartsjukeballaden, där hoten kommer från två håll.
Jag börjar längta efter att mannen ska få komma tals i ”I Should Have Cheated”. Är han verkligen så hemsk och hon så präktig? Jag vill att det ska komma fram något nytt, på det där sättet som det kom fram nya saker i ”Be Careful” i andra versen.
Sedan dess har R Kelly fått för sig att det måste komma överraskningar HELA TIDEN och skapat den musikaliska tvåloperan ”Trapped in the Closet”, som bara bevisar att man verkligen kan få för mycket av det goda.
Jim Jarmusch har tydligen gått och blivit en av blandbands-
regissörerna. En bränd CD spelar viss roll i ”Broken Flowers”, precis som jag förstått att brända skivor gör i blandbandskungen Cameron Crowes ”Elizabethtown”, som jag inte sett än.
Men jag har precis sett ”Broken Flowers” och det mest minnevärda i den är låten ”Yekermo Sew” av etiopiern Mulatu Astatke. Sedan kommer jag nog tyvärr mest att minnas långa, tysta scener där Bill Murrays orörliga ansikte är tänkt att berätta något om hans känslor. Men ingenting når ut.
Och så kommer man hem från biografen och på STV2 är det ”Ghost World” av Terry Zwigoff. Det mest minnesvärda med den är låten ”Jaan Pechechaan Ho” av indiern Mohammed Rafi. Sedan minns jag mest Scarlett Johanssons röst och uppsyn, de som var med i den där andra filmen med Bill Murray, den där när de är i Tokyo, ni vet. Filmen där långa, tysta scener berättade något och där allt, allt, allt är minnesvärt, inklusive samtliga låtar.
Nu är rocksnobbismen en samhällsfråga.
I alla fall var den det i lördags, i P1-programmet Konflikt. Det brukar mest handla om global terrorism, Mellanöstern, något om Polen och sedan en uppdatering till om Mellanöstern. På nätet står att Konflikt är ”i gränslandet mellan internationell debatt och svensk vardag och blandar samhälls- och kulturfrågor”. Fast det där med kulturfrågor brukar mest vara en helt ointressant radioteater som avslutar programmet. Eller vad vet jag egentligen, om jag lyssnar på programmet är jag som bäst halvvaken.
I lördags måste de ha bedömt att inte så mycket hade hänt i Mellanöstern. För helt plötsligt, när jag ligger där i sängen och halvslumrande precis har lyssnat på ett bra reportage om hur invandrare utnyttjas genom ockerhyror och jag inget annat vill än att sakta, sakta vakna upp till ljudet av ett Gaza- eller Västbankenreportage, då börjar de prata om ”The Rock Snob’s Dictionary”! Och spela Sonic Youth! I P1!
”The Rock Snob’s Dictionary – An Essential Lexicon of Rockological Knowledge” är boken som samlar artikelserien med samma namn ur Vanity Fairs musiknummer de senaste åren. David Kamp och Steven Daly (originaltrummis i Orange Juice) heter de som skrivit. På ett halvt ironiskt, halvt pedagogiskt sätt beskriver de allt man behöver veta om sådant som Wilco, Van Dyke Parks och mellotronen för att vara en riktig rocksnobb (eller ja, populärmusiksnobb är nog egentligen ett mer passande ord, men mer otympligt). Läs smakprov på Snobsite.
Är den här boken en samhällsfråga? Eller ens en viktig kulturfråga? Nä. Känslan av att det här inslaget bara skulle fylla tiden i Konflikt blir starkare när man kommer ihåg att ”The Rock Snob’s Dictionary” inte är någon ny bok. Den kom ut redan i april och har funnits länge och väl i svenska boklådor. Det resonemang som fördes i Konflikt kring Burt Bacharachs berättigade plats i ett uppslagsverk för rocksnobbar har Andres Lokko redan skrivit om i en krönika i Svd.
Utan att mitt hela jag ännu hade lämnat sömnen där i lördags morse så trodde mitt rocksnobbsjag att det var klarvaket. Jag var helt övertygad om att den snutt av Sonic Youth de spelat i Konflikt, som de sa kom från ”Daydream Nation”, egentligen kom från ”Dirty”. Jag hade tänkt skriva om det här, men när jag lyssnade igen på nätet så märkte jag att Konflikt ju hade rätt. Synd, att få vara lite rocksnobbigt besserwissig hade kunnat bli en så fin slutknorr.
Två kvällar i rad på konserter som innehöll dragspel… Snart är jag som min faster, helt hooked på handklaver.
I alla fall så bevisade Stína i Nix Noltes, förband till Animal Collective på Södra teatern igår, att det går att röra sig snyggt med en stor jäkla bälg på magen. I alla fall så länge man är utklädd till Pippi Långstrump.
