Den viktigaste femtioåringen

Igår fyllde ju Michael Jackson 50 år. Och för några veckor sedan var det Madonna. 1958-generationen har goda popgener, som en motsvarighet till svensk idrotts 56:or. I år hålls femtioårskalas hemma hos bland andra Kate Bush, Andy Gibb, Kenneth “Babyface” Edwards, Neil Finn och Simon Le Bon. Och... eh... hos Gary Numan. Men han fick inte tårta vid sängen, utan vid en thailändsk fängelsebrits. (EDIT: Eh... jag tänkte på Gary Glitter. Viss skillnad. Ursäkta, Numan!)

Av dessa födelsedagar kommer väl ingen få lika mycket mediauppmärksamhet som Michael och Madonna. Och kanske är det okej, de är väl king and queen of pop. Men prinsen då?

Jag minns inte hur många som uppmärksammade när Prince fyllde femtio den 7 juni. Sökningar i DN:s och SvD:s arkiv ger noll träffar den dagen. Det är smått skandal, för Prince är långt mycket viktigare än Michael Jackson eller Madonna. Jag ska iväg, så jag har inte tid att förklara. Bara lyssna här:

Prince – ”17 Days”

Det här är en b-sida! Hur många av Michael Jacksons b-sidor är något att ha? Eller Madonnas?

Fredagsindigo

Jepp nu är det sista fredagen i månaden och det betyder att jag spelar skivor på Götatans finest, Indigo.

Kom förbi drick en pilsner snacka lite skit och be mig höja volymen en smula. För några månader sedan lyckades jag (med basens goda hjälp) skicka ner ett antal glasburkar i golvet inne i köket och den bedriften tänker jag försöka göra om i kväll! Denna trudilutt skall nog göra det jobbet galant!

Radio Slave - Grindhouse (Dubfire Terror Planet Remix)

Ladda nu ner denna och avnjut på rejäl volym. Höj ljudet som fan! När det brakar loss kring 6 minuter så får man sån satans ståpäls. Do I wanna know, Ha!

Vi ses

Veckans bild...

...är Reinfeldt och Merkel i Harpsundsekan. För vänta, vad stör i statsmannaidyllen? Vad är det för sele Reinfeldt har på sig? En Baby-Björn?

Nej, det är en flytväst, en modern, minimalistisk modell. Merkel har den också.

Hur långt har det orimliga trygghetssamhället gått, tänkte jag. Så kollade jag vidare på SvD:s bildspel om Harpsundsekan och såg att Ingvar Carlsson använde flytväst redan på åttiotalet. Då den stora, bulliga modellen, som gör att vem som helst ser ut som en femåring.

Och så undrar dom varför folk inte respekterar politiska ledare längre.

Reinfeldt och Merkel ska kunna leda oss genom kriser, ta hand om våra skatter, lösa klimathotet, ryta till mot Medvedev, men de förväntas inte kunna hålla sig kvar i en eka på en kav lugn insjö. Och när de väl har trillat i, då förväntas de inte kunna ta sig i land.

Igatsus betyder längtan

Apelsin - ”Igatsus” (1980)

Southern belles are hell at night

Starbuck - ”Moonlight Feels Right” (1976)

Sanningen kommer precis efteråt

Det absolut bästa sättet för någon att få inblick i vad jag egentligen tycker vore att mickla med min telefon så att den bryter samtalet först fem sekunder efter att jag har lagt på.

Då skulle alla få höra vad jag egentligen tycker om dem, utropen precis efter de artiga avslutningsfraserna. Alla ”Men åh!”, ”Gubbstrutt!” och ”Ska det va’ så jävla svårt!” skulle då blottas.

Obs! Det här händer aldrig när jag pratar med just dig. Om just dig tycker jag precis så som jag säger till dig att jag tycker.

Better not get in the way

Dr John - ”Mama Roux”

Samma i "Sommar"

Nu är hösten här. Det är officiellt, för sista ”Sommar” har sänts i P1. Om man vill låtsas att det fortfarande är juli får man gå in nätarkivet och lyssna på gamla program. Samtidigt kan man titta på bilder från inspelningarna. Man kan då konstaterar att P1 fördelar producenter till programmen efter vilken SR-person som är mest lik respektive ”Sommar”-prataren.

Därför får luggfriserade Tove Leffler producera luggfriserade Robyn och ärtiga tanten Kerstin Brunnberg producera ärtiga Åsa Nilsonne. Till Dolph Lundgren lyckades de inte hitta någon muskelbyggare, men dock en blond och brundbränd kvinna. Lars Winnerbäck producerades så klart av några småskäggiga snubbar.

Tanken är kanske att producenten ska vara en lämplig dialogpartner, någon som den nervösa sommarprataren kan identifiera sig med. Men nog vore det bättre att tänka tvärtom? Att para ihop tanten med en yngre man, luggtjejen med en skallig gubbe, kanske skulle det utmana ”Sommar”-pratarna. Ifrågasätta dem lite. Se till att de inte spelar Bob Dylan eller predikar enbart för de redan frälsta.

Och apropå frälsta, kolla på bilden av Göran Hägglund och hans producent, båda i pikétröjor. Och likadana glasögon! Men roligast är ändå bilden på när Clara Törnvall producerar Annika Norlin. De har till och med satt upp håret på samma sätt!

Blurfeber

I veckas serie ”f.d. Feber-skribenter intervjuar gamla Blurmedlemmar” har vi hittills få läsa Jan Gradvall om Alex James och hans ostar i DN och Andres Lokko om Damon Albarn och hans kinesiska opera i SvD.

Serien kommer fortsätta med Mats Olsson om Dave Rowntrees politikerkarriär i Expressen och Lennart Olsson om Graham Coxons tragik i Sydsvenskan.

Jag tycker det är underligt att något förlag faktiskt ska ge ut Alex James biografi på svenska. De av oss som är tillräckligt intresserade för att läsa en sådan bok, är vi inte samtidigt de som klarar av att läsa originalspråket, och nästan mår dåligt om vi läser en översättning? Ta titeln på boken: ”Bit of a Blur” blir ”Inget annat sätt”. Som om ”There's No Other Way” inte var en låttitel. Men vad vet jag, jag förstod inte heller varför man skulle översätta Toby Youngs ”How to Lose Friends and Alienate People”.

Det roligaste med Albarnartikeln är att Lokko beskriver Albarn som ”irriterande självgod” på nittiotalet. Till skillnad mot nu, när Albarn enbart förklarar för oss allihop att ”vi befinner mitt i en kulturell och geografisk revolution” och att han är en av de få som har fattat det. Det enda som tyder på minskad självgodhet är att han inte säger att han själv undvikit att vara kulturimperialistisk, utan att han har försökt att undvika det.

Dessutom var det kul att Lokkos beskrivning av Albarn och Jamie Hewlett som tvillingar redan tidigare i veckan hade bekräftats av DN, som satt in bild på fel kille.

Spy Bar torsdag

Under fredagens första fem timmar kör vi än en gång skivor på Spy Bars uteservering, som fortfarande inte är samma sak som Spymlan, utan i stället ett tält på Biblioteksgatan. Gå rätt, annars missar ni oss.

Och på samma sätt som vi förra gången för två veckor sedan körde lite Pride-special med "I Was Dancing in the Lesbian Bar" och Hidden Cameras och Electrelane och Erasure, så kommer vi nu antagligen hylla Isaac Hayes på något sätt.

Förutom att Adrian har lovat att framträda Black Moses-style i bar överkropp med stora guldkedjor, så kanske vi spelar något mästerverk ur Isaacs katalog. Och då menar vi inte "Chocolate Salty Balls".

Kanske den här, det är ju ändå Terje:

Isaac Hayes - "Zeke the Freak" (Todd Terje Re-kutt)

Respektives romaner

I sommar har jag läst in mig på den väldigt smala litterära genren ”böcker med ordet ’love’ i titeln som handlar om åldrande judiska män som kommit till USA efter andra världskriget, skrivna av kvinnliga New York-författare vars män också är författare”.

Dvs. jag läste svenska översättningar av både ”What I Loved” av Siri Hustvedt (gift med Paul Auster) och ”The History of Love” av Nicole Krauss (gift med Jonathan Safran Foer). Jag kan meddela att Krauss vann.

Kanske för att jag fortfarande känner mig rätt mätt på allt som påminner om Auster. Och hur gärna jag än vill att det inte ska vara så, så liknade Hustvedts bok en Austerbok och Kraussboken liknade en Safran Foer-bok.

Det ger ju upphov till diverse spekulationer. Skriver paren böckerna tillsammans? Vill de likna varandra? Men det verkar i alla fall som om Krauss och Safran Foer träffades först efter ”The History of Love” och ”Extremely Loud and Incredibly Close” skrivits. De presenterades för varandra av deras gemensamma holländska utgivare.

Kanske är det så en riktigt seriös dejtingservice ska jobba. ”Skicka in en roman och så kommer vi matcha dig med den som skriver kring samma teman!”

PS: en stor känga till Annika Lyth, som gjort omslaget till svenska pocket utgåvan av ”Vad jag älskade”. Det ser ut som chic lit av billigare sort. Det utesluter ganska direkt hälften av befolkningen, för hur många män spontanköper en bok av en kvinnlig författare, med titeln ”Vad jag älskade”, när den har ett rosa-lila omslag? Och detta på en bok vars huvudperson är professor i konsthistoria...

Not made to last

September 1994. Jag är i Australien. Träffar en kille från Lerum, John. Vi pratar musik. Jag är glad att få prata om annat än grunge och postgrunge, som är det enda mina australiensiska skolkompisar lyssnar på. John berättar om ett band som brukar spela på svartklubbar i Göteborg. Sångaren är helt galen och dansar på krossat glas. De heter Broder Daniel.

Augusti 1995. På Lollipopfestivalen ser jag och mina kompisar Broder Daniel spela. Henrik Berggren håller på att ramla av scenen. Till höstterminens skolkatalog bildar vi en Broder Daniel-fanclub, mest för att få vara med på bild med kajal och stjärnor på kinderna.

1998. Mitt favoritklipp i video till ”I’ll Be Gone” är 3.58 in när Theodor Jensen ska slå sönder en frigolitbokstav mot en annan i bandet, eller om det är mot förstärkaren, men han missar och faller handlöst. En rockpose som misslyckas.

Hösten 2001. Jag ger en bland-minidisc till en kompis med bland annat ”Sen kväll med Luuk”-inspelningen av ”Shoreline”. Jag döper minidiscen till ”You die when you’re young”, med betydelse ”man dör (inombords) när man är ung”. Min kompis tar det som en profetia (”du kommer dö ung”) och tycker det är en lite konstig grej att ge någon.

Hösten 2003. Jag lyssnar om och om igen på ”When We Were Winning”. Jag åker till Göteborg i jobbet. Det regnar där. Det känns passande. Henrik Berggren har basker på sig. Jag tar inte efter.

Vår 2008. Anders Göthberg tar livet av sig. Jag youtubar fram ”Shoreline”-framträdandet. Märker först att det ju var en av Embassykillarna som spelade tamburin. Sedan skiter jag i det och känner mig mest ledsen.

8 augusti 2008. Broder Daniel gör sin sista spelning i ett regnigt Göteborg. Jag är inte där, men läser en SvD-artikel om bandets historia. Det står om den där spelningen på en svartklubb med krossat glas. Jag undrar vad som hände med John. Hoppas han inte dog ung, inte ens inombords.