Didion: Grattis

Och här avslutar vi det veckolånga firandet av Joan Didion, för det är ju i dag hon fyller 80 år.

Grattis, Joan! Hoppas du har en fin födelsedag på East 71st Street och att du äter mycket vaniljglass.

Vi ägnar dagen åt att lyssna på musiken som du lyssnat på och ser fram emot att du skriver mer och att den där dokumentären kommer någon gång.

Dessutom vill jag återigen i all ödmjukhet påminna om att undertecknad också har födelsedag inom kort och att det finns en Didion-bok som jag saknar i bokhyllan.

Didion: Romanerna

Joan Didion är mest känd som journalist och essäist, och med rätta. Men jag vill ändå slå ett slag för hennes romaner.

I dem har hon experimenterat för att på bästa sätt berätta. Man kan märka hur hon utmanat sig själv. Hon har glidit från tredje person till en blandning av tredje och första, till blandningar av första person och Allvetande Berättare.

Men en sak har alla hennes romaner gemensamt: i centrum står desillusionerade kvinnor. Många av dem har gett upp sina liv, lämnat familjer och fast bostad bakom sig.

Jag har ju redan gett er rådet att vänta med "The Last Thing He Wanted", hennes senaste roman. Så kanske kan jag lika gärna ge er snabbgenomgången av de andra i just kronologisk ordning. Men om ni inte tror att ni hinner läsa så många som fyra romaner av Joan Didion, då ska ni beta av den här listan nedifrån.

“Run, River” (1963)

Debutromanen som Didion själv i efterhand har kritiserat som överdrivet nostalgisk. Så går det när man skriver om sin nordkaliforniska hembygd efter att ha flyttat 400 mil därifrån till New York. Att beskriva miljön var så överordnat för Didion att hon lade in en dramatisk händelse enbart för att få möjlighet att skildra en bussresa från Sacramento till San Francisco.

Den här typen av klassisk konstruerad roman har Joan Didion aldrig kommit tillbaka till. Kanske för att hon efterhand har kommit på hur nuet och dået ska finnas samtidigt i texten, i stället för den här återblicken. Om det här hade varit Didions enda roman skulle hon ha blivit ihågkommen på ett helt annat sätt som skönlitterär författare.

“Play It as It Lays” (1970, på svenska 1971 som “Lagt kort”)

Didions mest spridda roman. Det är den allra mest koncentrerade i känsla, men det är inte hennes bästa. Jag minns att jag inte berördes särskilt mycket när jag först läste den, kort efter “Ett år av magiskt tänkande”. Kontrasten var för stor. Medan det är lätt att känna för änkan Didion är det lättare att undra vad som egentligen rör sig i Maria Wyeths huvud.

“A Book of Common Prayer” (1977, på svenska 1978 som “Bönbok för en vän”)

En historia om två kvinnor, den avtrubbade Grace och den kraschande Charlotte, som det är lätt att se som två sidor av Didion. Vem är mest världsfrånvänd: den avstängt cyniska eller den orimligt naiva?

Det är en vindlande berättelse, med många hopp i tid och rum. Det är ett imponerande bygge, men lite schizofrent blir det. Den lätt satiriska ton som finns i beskrivningen av det fiktiva centralamerikanska landet Boca Grande går inte helt ihop med den väldigt verkliga kris som Charlotte går igenom. Att lokalbefolkningen i Boca Grande saknas i berättelsen, de som rimligtvis lider av att bo i en bananrepublik, beror det på berättaren Grace eller på författaren Didion? Men att göra en sådan klassanalys av Didion försvåras av att hon själv uttryckligen har skrivit att fiktion måste få vara enbart fiktion.

“Democracy” (1984)

En roman om omöjlig kärlek, men också en roman om att skriva en roman. Didion skriver in sig själv i berättelsen, som egentligen skulle ha handlat om något helt annat. Jag återkommer hela tiden till den här intervjun från 1977, när hon satt och skrev "Democracy":

"I once had in mind a very light novel, all surface, all conversations and memories and recollections of some people in Honolulu who were getting along fine, one or two misapprehensions about the past notwithstanding. Well, I'm working on that book now, but it's not running that way at all. Not at all."

Inez och Jack är det starkaste kärleksparet Didion har skrivit om. Jag förstår inte varför ingen gjort film av den här boken. Scenen i en bar på Oahu när de långsamt dansar till en jukebox som spelar Mamas & Papas, den vill jag se.

Didion: Journalisten

Om man nu ska ta sig an Joan Didions produktion och inte ska börja med att läsa vissa böcker, vilka ska man då i stället prioritera?

Problemet är ju att samtliga övriga av hennes journalistiska böcker är så intressanta. Jag har ju redan skrivit om "The Year of Magical Thinking" och "Blue Nights", de är självklara.

Man bör nog börja med "Slouching Towards Bethlehem" (1968) och "The White Album" (1979), de två samlingarna artiklar, varav många är klassiker. Titeltexten med Yeats-citaten har jag redan skrivit om här, men ta dessutom till exempel Didions första text för Life, när redaktören inte lät henne åka till Vietnam. Hon skulle i stället skriva en presentation av sig själv. Det blev berättelsen om att hon och hennes man åkt till Honolulu i stället för att skiljas. De sitter på hotellrummet och väntar på en förväntad tsunami. När den inte dyker upp blir de besvikna.

Essän “Miami” (1987) är den felande länken mellan "JFK" och "Scarface" . Trots namnet handlar den lika mycket om Havana och Washington.

Artikelsamlingen "After Henry" (1992) handlar om Washington och Kalifornien, men också för en gångs skull om New York. För att vara en som bott på Manhattan stora delar av sitt liv har Didion skrivit väldigt lite om östkusten, men här finns den långa artikel Didion skrev om en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Central Park. Den läses förslagsvis bredvid Tom Wolfes "Fåfängans fyrverkeri".

I "Political Fictions" (2001) upprepas några av texterna från "After Henry", men är absolut värd att inhandlas ändå. Här finns bland annat en härligt brutal sågning av Bob Woodward och "hans ovilja att ägna kognitiv energi åt vad han får veta", det vill säga att tänka till lite. Det är i princip en programförklaring mot att låta politiska skeenden enbart skildras med "den mänskliga vinklingen". Det Didion vill berätta är större än så.

Didion: Filmerna

Redan när hon skrev sin första roman ville Joan Didion att allt skulle pågå samtidigt. Men hon fick ge sig och nöja sig med att skriva i en lång tillbakablick.

Därför är det inte konstigt att hon drogs till filmmediet. Tillsammans med sin make skrev hon en väldig massa manus. Många av dem blev aldrig av, men fem av dem har filmats.

The Panic in Needle Park
(1971, manus tillsammans med John Gregory Dunne, baserat på bok av James Mills)

Socialrealistisk skildring av heroinister på New Yorks Upper East Side. Som Bobby ser vi Al Pacino, som här i sin andra filmroll redan hittat sitt fack som den charmige småbusen som allt mer blir en kall och våldsam brottsentreprenör. Men huvudrollen har Kitty Winn som Helena, den naiva lantisen som faller för Bobby och som av ren nyfikenhet blir heroinist. Sedan följer prositution, knarklangande, svek. Numera kräver man något mer av historier i en sådan här miljö än chocken av att se folk injicera.

Nörddetalj: En ung Raúl Juliá!

Play It as It Lays
(1972, manus tillsammans med John Gregory Dunne efter Didions roman)

En väl genomförd överföring till film av Didions korsklippta roman. Med en avgörande nyansskillnad i den avgörande scenen, men större spoiler än så vill jag inte skriva. Snyggt gjort, precis som romanen, men båda lider av att det inte är helt självklart att man får sympati för huvudkaraktären Maria.

Nörddetalj: Regissören Frank Perry gjorde även "Diary of a Mad Housewife", filmen som fick Neil Young att bli kär i Carrie Snodgress. "I fell in love with an actress, she was playing a part that I could understand..."

A Star Is Born 
(1976, manus tillsammans med John Gregory Dunne och Frank Pierson)

En konventionell och gammeldags historia, så blir det ju när man baserar något på en 30-talsfilm. Delvis räddas den av vissa scener och oneliners. Samt av Barbra Streisand. Ogillar man henne måste den här filmen vara fullkomligt vidrig, men själv tycker jag att hon i sina skämtsamma stunder är precis så charmig som Kris Kristoffersons övervintrade rockstjärna tydligen gör.

Nörddetalj: Didion och Dunne följde Chicago för att få en inblick i den hårda, rumlande rocklivet. Chicago.

True Confessions 
(1981, manus tillsammans med John Gregory Dunne baserat på hans roman)

Relationen mellan två bröder i 1940-talets Los Angeles, en polis och en katolsk präst, försvåras av ett brutalt styckmord. För den som har läst James Ellroys bok utifrån samma mord känns det här som en tam berättelse, utan direkta överraskningar. Trots Robertarna Duvall och De Niro blev det här ingen större framgång.

Nörddetalj: Tom Hagen och den unge Vito Corleone tillsammans - som bröder!

Up Close & Personal 
(1996, manus tillsammans med John Gregory Dunne väldigt löst baserat en bok av Alanna Nash)

Paret Didion/Dunn antog uppgiften att skriva det här enbart för att få behålla manusförfattarfackets sjukförsäkring. Trots det, trots att arbetet drog ut i åtta år och trots att slutresultatet med Michelle Pfeiffer som ambitiös tv-reporter under Robert Redfords mentorskap (plus kärlek) blev en ganska harmlös och bitvis larvig film (men jo, väldigt effektivt berättad), så verkade paret nöjda i slutändan. John Gregory Dunne skrev en hel bok om den vindlande processen, “Monster - Living off the Big Screen”. För den som vill läsa syrligt formulerade fax från manusförfattare till omedgörliga filmbolagsjurister - och vem vill inte det? - så är den mumma.

Nörddetalj: Jättekul när manuset lägger ett Gatsby-citat i Robert Redfords mun!

Dessutom skrev Didion/Dunne manus till tv-filmen "Broken Trust" med Tom Selleck och en HBO-version av Hemingways "Hills Like White Elephants". En Didion-filmatisering är på gång: "A Book of Common Prayer" med Christina Hendricks och Allison Janney kommer nästa år. Joan Didion verkar inte vara inblandad i att skriva manus.

Didion: Längst ner på läslistan

Med en sådan hanterlig bibliografi som Joan Didion känns det onödigt att rekommendera böcker ni inte bör läsa. Men kanske kan ni spara tid genom att i alla fall inte börja med de här.

Av Joan Didions romaner kan man vänta med den senaste (och sista?) skönlitterära hon gett ut, “The Last Thing He Wanted” (1996). Den har onödigt mycket gemensamt med “Democracy” och “A Book of Common Prayer”: desperata kvinnor i tragiska kärlekshistorier mot en bakgrund av tveksam amerikansk utrikespolitik under kalla kriget. Didion måste ha samlat på sig enormt mycket stoff i de här miljöerna och kring de här människorna, eftersom hon återkom till dem så ofta. Hon verkar ha varit en utmärkt tjuvlyssnare i flygplatslounger och hotellbarer.

Är man inte specialintresserad av Latinamerika kan man vänta med “Salvador” (1983). Det är inte en bok avsedd att läsa 30 år senare, eftersom den inte berättar bakgrunden om vad som hände i inbördeskriget i El Salvador, utan hoppar direkt till detaljer. Det finns annat som Didion skrivit om Centralamerika som man bör läsa innan, till exempel i "Political Fictions".

Den som inte är specialintresserad av Kalifornien kan faktiskt vänta med “Where I Was From”. Det är en bitvis lite torr bok, vilket ju är ironiskt eftersom den bland annat handlar om vattenförsörjning. Med en ännu mer detaljnördig fascination skrev hon i "The White Album" om kontrollrummet där vattenförsörjningen styrs.

En bok bara komplettister behöver köpa till bokhyllan är “Fixed Ideas: America Since 9.11” (2003). Här upprepar Didion sådant hon tidigare skrivit om amerikansk utrikespolitik, ökande religionsfixering och ökande gap mellan folket och politikerna. I USA gavs den ut som ett litet särtryck, men består av en enda artikel som finns att läsa på svenska i “Att lära sig själv att leva" (2008).

Didion: Allt faller isär

En grej man ändå måste ge Martin Amis i sin kritik av Joan Didion från 1980 (eller ja, man kan ge Amis en hel del rätt, men mest för att Amis i sin tur ger Didion en del beröm) är att använder sig av W.B. Yeats på ett egotrippat sätt.

Joan Didion citerade i reportaget "Slouching Towards Bethlehem" Yeats dikt "The Second Coming", som en bild av att samhället i slutet av sextiotalet inte höll ihop längre. Men hon bortsåg från att dikten var ett halvsekel gammal. Sönderfallet hade redan pågått sedan länge. Didion ignorerade också att Chinua Achebe nio år tidigare hade skrivit en väldigt uppmärksammad roman med titeln hämtad från samma dikt, "Things Fall Apart".

Men även om man tycker att hon förmätet tyckte sig vara först att se samhället rasa så är "Slouching Towards Bethlehem" (som finns i samlingsboken med samma namn) en alldeles lysande text. Rolig, hjärtskärande och glasklar.

Joan Didion åkte till Haight-Ashbury i San Francisco våren 1967 och träffade inte bara rockband och hippieaktivister, utan också tonåriga rymmare och barnen till hippies. Treåringar utan uppsikt som orsakar bränder och femåringar som tagit LSD.

Den 32-åriga Didion är förhållandevis prydligt korthårig med sin page och sticker ut med sin kappa och scarf. "Don't worry. There's old hippies too" som en tonåring kille säger till henne, avsett som tröst.

Inte för att upprepa det jag skrev här om att ofta Didion analyserar språkbruk, men en poäng Didion gör är att peka ut hur hippeungdomarna uttrycker sig. De säger att de inte vill vara med i samhället som har lett till Vietnamkriget, plastfolie, bantningspiller och atombomben. Men det är bara att upprepa vad de har blivit matade med, det är bara plattityder.

Visserligen menar väl Didion att det är samhället som har svikit de här ungdomarna, men hon går hårt åt dem. Hon kallade dem "a handful of pathetically unequipped children" och "an army of children waiting to be given the words". Utan egna ord kan de inte tänka själva.

De här skrev hon alltså våren 1967, innan "The Summer of Love". Långt innan Manson och Altamont och annat som fick folk att tala om att hippiedrömmen var död. Hon hade sett tecknen i orden.

Julkalendern: Amason

Det svenska musikåret har handlat mycket om kvinnliga soloartister, men vi på Extra allt och vår julvärd Marcie vill be er att inte glömma bort gruppen Amason.

Visserligen handlar Amason mycket om kvinnan vid mikrofonen, Amanda Hollingby Matsson (annars känd som Idiot Wind), men det är också något alldeles särskilt med den ljudvärld de skapar som grupp.

Både "Ålen" och "Duvan" är starka kandidater till årets bästa svenska låt. Eller vänta: till årets låt punkt.

PS: För den som tycker att det dröjer för länge till en Spotify-lista med Extra allts bästa låtar från 2014 så kan ni ju under tiden lyssna på Lisa Milbergs 2014-lista Den är fantastiskt. Och innehåller myyyycket som även kommer finns på Extra allt-listan, som ni dock får vänta några veckor på.

Didion: Pjäsen

Det jag väl borde tillägga efter det jag skrev om "The Year of Magical Thinking" är att den också blev en pjäs. Joan Didion stod själv för dramatiseringen, hennes enda manus för scen efter många för film.

Till skillnad från boken så skrevs pjäsen efter att även dottern Quintana avlidit. Den utvecklingen, som sedan beskrevs mer i boken "Blue Nights", ingår i pjäsen. Det gör den ännu mörkare och mindre hoppfull än boken.

I den knappt två timmar långa pjäsen hinns inte allt med. Det är mer en renodlad text, det som återstår är framför allt det känslomässiga och vardagliga. Men en del av Didions studier av läkemedel och neurologi finns kvar, riktiga tungvrickare för den som framför monologen.

I Sverige har den översatts perfekt av Eva Ström och spelats mästerligt av Ingela Olsson på Teater Galeasen, med gästspel på Dramaten så sent som nu i höst.

I originaluppsättningen på Broadway spelades rollen av Vanessa Redgrave, en nära vän till Joan Didion. Två år efter urpremiären drabbades även Redgrave av tragedi, när dottern Natasha Redgrave avled efter en skidolycka.

Didion: Mer än sorg

Ett halvår efter att maken John dött av ett hjärtstillestånd började Joan Didion gråta hos sin läkare. Han hade bara frågat hur hon mådde, men det räckte.

“I just can’t see the upside in this” sa hon.

Läkaren sa senare att han tyckte att det här var lustig och att förstod vad hon egentligen menat, att hon inte såg ljuset i tunneln.

Men Joan Didion hade menat det hon sa. Hon insåg att hon lärt sig att alltid leta efter en positiv aspekt även av en tragedi.

Om jag ska försöka, försöka, försöka att som en idiot hitta en ljusglimt i makens död så är det att Joan Didion skrev en bok om det. “The Year of Magical Thinking” (2005, på svenska 2006 som “Ett år av magiskt tänkande”) är en obarmhärtig och öppenhjärtig skildring av sorgearbete. Den blev ett internationellt fenomen och fick fler att upptäcka Joan Didion, däribland jag själv.

Kanske hade jag hittat till Joan Didion till slut, men från 90-talet och framåt hade hon mest skrivit om amerikansk inrikespolitik. Hon hade inte översatts till svenska sedan 80-talet.

Joan Didion var gift med John Gregory Dunne i nästan 40 år. Likt Paul och Linda McCartney var de inte bara gifta och ofta samarbetspartners, de var också oskiljaktiga. De var nästan aldrig ifrån varandra mer än ett par dagar. Som författare båda två jobbade de hemifrån. Hon satt i ett rum och skrev, han satt i ett annat. Eller så åkte de till Honolulu och skrev på en hotellsvit.

“The Year of Magical Thinking” är ingen renodlad hyllning till John. Även om deras bröllop beskrivs så finns ingen berättelse om hur de träffades, inga uppradningar av hans goda kvaliteter, få anekdoter om hur han var. Det är underförstått att det inte behövs.

Den efterföljande syskonboken “Blue Nights” (2011, på svenska 2012 som “Blå skymning”) handlar däremot ganska mycket om dottern Quintana Roo. När John dog låg hon i koma. Hon blev bättre, blev sämre igen, sedan bättre, men avled när Didion gjorde reklam för "The Year of Magical Thinking" (bland annat genom att intervjuas av Jan Gradvall).

Men de två böckerna handlar om mer än sorg. Den tvångsmässigt vetgiriga Joan Didion hanterar kriserna genom att läsa på. Hon begär ut journalerna om John, hon köper neurologiböcker för att förstå Quintanas tillstånd. Hon är en fruktansvärt jobbig anhörig, så långt att sjukhuspersonal hotar att säga upp sig.

Det är inte alltid en smickrande bild Joan Didion målar upp av sig. Hon visar upp alla sina motsägelser och sina lögner, både mot sig själv och mot andra. Joan Didion blottar sig. Det hade hon gjort förut, men här var det på ett annat sätt. Hon använder inte sina reaktioner och handlingar för att reflektera över något tillstånd i samhället, utan låter dem stå för sig själva.

Och hon berättar det extremt väl. Som Nathan Heller påpekade i en artikel i Vogue nyligen så var det här heller inga nya ämnen för Joan Didion. Förlusten av ett barn löper som en röd tråd genom hennes verk, i olika former: aborter, sjuka småbarn, vuxna barn som förskjuter sina föräldrar.

"The death of children worries me all the time. It's on my mind. Even I know that, and I usually don't know what's on my mind" sa hon i en intervju.

Det var 1977. Nästan fyrtio år förlorar hon sitt barn och hon var inte förberedd. Det går inte att förbereda sig.

DJ 40 spänn mindre

Jag kan ju inte leda i bevis att det var det här inlägget på Extra allt som gjorde det, men NÅGOT har ändå fått Bengans på Drottninggatan att justera priset på sin begagnade skräpvinyl till en rimlig nivå.

Didion: Oöversättningarna

Ni kanske märker att jag mest citerar Joan Didion på engelska. Hon är en författare som man läser på originalspråket. Det beror självklart mest på att endast en mindre del av hennes texter finns översatta.

Men också för att det känns självklart att något i hennes noga framarbetade rytm går förlorad i en översättning.

Sedan är det ju fullt av referenser i det hon skriver, vilket gör det ännu svårare att tycka att det känns naturligt på svenska. I essän "Some Dreamers of the Golden Dream" skriver Didion om en del av Kalifornien "in which a belief in the literal interpretation of Genesis has slipped imperceptibly into a belief in the literal interpretation of Double Indemnity."

När texten översattes till svenska i "Att lära sig själv att leva" missade översättaren att "Double Indemnity" inte bara är försäkringstermen som på svenska heter "dubbel skadeersättning", utan även titeln på en roman och en film. På svenska hette filmen "Kvinna utan samvete".

Varför någon skulle göra "en bokstavlig tolkning" av en försäkringsterm och vad det skulle vara ett tecken på, det vet jag inte.

Som tur var förstod översättaren ändå att "Genesis" inte avsåg popgruppen.

Med det sagt så har jag verkligen lust att läsa "A Book of Common Prayer" översatt till svenska av Brita Dahlman till "Bönbok för en vän". Men eftersom jag precis läst om den behöver jag låta lite tid gå. Låta ekot av originalet avta.

PS: Ja ja, jag vet att det är väldigt larvigt att anmärka på EN ENDA uppmärksammad felaktighet i en hel bok. För jo, jag gillar att böcker översätts till svenska.

Julkalendern: Matthews år

Men ärligt talat: är det fortfarande någon som är RIKTIGT säker på hur hans efternamn stavas?