McCartney: "Uncle Albert / Admiral Halsey"

En fin dansscen med Greta Gerwig, från "Greenberg" (2010). Alla har väl någon gång varit ledsna och ensamma och tröstat sig med en öl och lite "Ram". Det är ändå lite oväntat att "Uncle Albert / Admiral Halsey" låg etta på Billboard-listan, det är ju inte en helt vanlig poplåt. Sjuttiotalet var en intressant tid.

McCartney: Peggy Lipton

Man undrar ju vad Peggy Lipton kände inför att historien spreds om den gången när hon sommaren 1968 avspisades av Paul McCartney, som hon tidigare haft ihop det med, när han åkte till Los Angeles nykär i Linda Eastman.

Beatles-medarbetaren Tony Bramwell har berättat: "I had to tell her in the nicest possible way that it was a private party, while Linda stood quietly to one side, pretending she wasn't with us" och "Peggy was very upset and got very argumentative" och "We drove off fast, leaving (her) standing on the hotel-steps in tears". (Återgivet i Philip Normans McCartney-biografi från 2016)

Stackars 18-åring att få sina tårar återberättade så där, långt in i framtiden.

Men det gick ju ganska bra för Peggy Lipton ändå. Hon gjorde fin musik, blev tv-stjärna i "The Mod Squad", gifte sig med Quincy Jones, spelade Norma i "Twin Peaks" och blev mamma till Rashida Jones.

När McCartney på 80-talet samarbetade med Michael Jackson träffade han naturligtvis Quincy Jones, som bjöd med McCartneys på parmiddag. Paul ska (enligt Philip Norman) ha kallat Peggy för "Mrs Jones" under hela kvällen.

McCartney: Ur arkivet

Jag har ju bara sett Paul McCartney spela live en enda gång, i Globen för nästan elva år sedan. Min avsky för hans brötiga kompmusiker och framför allt hårdslående trummis ekar kvar likt basen i den där bollen.

Men ändå var det ett av de där konserttillfällena när jag kom på mig själv att tänka att "jag är i samma rum som (artisten)!" och "det enda mellan mig och (artisten) är luft!" - det spelade ingen roll att det var tiotusentals andra där. Eller att det var ett konsertår när jag även sett Prince, Sade, Tame Impala, Crosby & Nash, Alexis Taylor i extrem närbild...

Underligt nog skrev jag på Extra allt då inte så mycket om själva konserten, utan mest om hur jag fick en flashback till en viktig musiklektion på mellanstadiet. Det är fortfarande ett viktigt minne. Men jag har fortfarande inte lärt mig spela minsta lilla på gitarr.

McCartney: "The End of the End"

I sin tegelsten "Yeah Yeah Yeah - The Story of Modern Pop" (2013) sammanfattade Bob Stanley den kommande tillbakablicken på Paul McCartneys gärning så här: 

"When he's gone, Paul McCartney will be everyone's favourite Beatle."

Som om han inte redan är det?

Åtminstone alla vuxnas favorit. För ni är väl med på teorin om hur ens favorit-Beatle förändras under livets åldrar? (Jag trodde jag dryftat denna teori tidigare på Extra allt, men hittar den inte just nu.) Små barn föredrar Ringo (kul kille, okomplicerad, "Yellow Submarine", "Act Naturally"), tonåringar föredrar John (rebell, på samma gång cynisk och idealistisk, "God", "Working Class Hero") men en del som ska visa hur de är mer originella går sedan i typ universitetsåldern över till George (svårmodig, underfundig, "All Things Must Pass", "Here Comes the Sun"). 

Och sedan, som vuxen, går man över till Paul (oförställd trots sina brister, ibland larvig, ibland hjärtskärande enkel, "For No One", "Silly Love Songs"). Där stannar man sedan kvar, ända tills döden.

Sin egen dödsdag sjöng Paul McCartney om i "The End of the End" från 2007: "On the day that I die I'd like jokes to be told". Men låt oss inte tänka på det nu. Som Life Magazine uttryckte det i november 1969: Paul is still with us.

 

McCartney: "Coming Up"

 

En av de saker som gör mig så glad av "Coming Up" - förutom att det är en klatschig låt som inte skäms för att vara knasig och förutom att videon är enkel men så självklar att Outkast kunde sno idén till "Hey Ya" typ 25 år senare utan att de kändes konstigt - är att John Lennon lär ha gillat den. Att den nyktre cynikern men vid den tiden småbarnsfarsan våren 1980 kanske dansade runt med Sean i lägenheten i Dakota Building till sin gamle kompis synthiga pop. Det är en fin scen jag föreställer mig.

McCartney: Mullet of Kintyre

Paul McCartney var ju länge en snygg kille. Gullig. Änglalik. En docka.

Dessutom ofta ganska stiligt klädd och friserad. Han har experimenterat även med sitt frisyr och ansiktsbehåring. Stu Sutcliffe var den förste beatlen att kamma ner luggen, när han bad sin flickvän Astrid Kirchherr att klippa en "fransk" frisyr precis som hennes ex hade.

Men Paul var den förste av beatlarna att skaffa mustasch. Visserligen kanske inte av modekänsla, utan mest av fåfänga när ville dölja ett ärr på överläppen efter en mopedolycka. Det hindrade inte de andra tre att snart ta efter och så stod de där på mustascher på "Sgt Pepper"-omslaget och så följde resten av världen efter.

På sjuttiotalet gick det däremot åt helvete med McCartneys stilsinne, som för många andra. Det var väl svårt att inte försöka sticka ut i bruset. Därför är många bilder av McCartney från mitten av sjuttiotalet fruktansvärda att se.

Hans allra värsta stil tycker jag var den kombo av hockeyfrilla, ananasspret uppepå, mustasch och frihängande underläppsskäggflärp som han bar en kort period typ 1974. Inklusive på en lättklädd poolbild.

Men det är i stark konkurrens med den W-formade mustasch hade hade strax innan, om jag förstått saken rätt. Det kan dock ha varit en endagsgrej. Och har man ett band som heter Wings så måste man ju anstränga sig. 

McCartney: "From a Lover to a Friend"

Även om McCartney numera inte är i närheten av sina tidigare stordåd, så finns det många guldkorn även i den senare karriären. Har ni hört "From a Lover to a Friend" från "Driving Rain" (2001)?

McCartney: 79 år och 11 månader

Det är idag exakt en månad till att Paul McCartney fyller 80 år.  Jämnt åtta decennier sedan han föddes på Walton General Hospital i Liverpool. 

Extra allt firar med en temamånad fram till födelsedagen.

Jag kan inte lova att det blir lika innehållsrikt som när vi kört "satsningar" på Joni Mitchell, Bruce Springsteen, Joan Didion, Woody Allen eller Beyoncé - eller ens som med Philip Roth. Snarare kan jag lova att det INTE blir lika innehållsrikt eller heltäckande. Det blir nog bara några spridda skurar av hyllningar och tankar och kuriosa om en av de största och viktigaste och tramsigaste popartisterna.

McCartneymånaden börjar... NU.

Kom på quiz!

På torsdag 12 maj ordnar jag och mina lagkamrater månadens upplaga av Stockholm Musikquiz, den mest anrika, klurigaste och roligaste av huvudstadens musikfrågesporter. 

Dra ihop ett lag på fyra personer och kom till Debaser Hornstull - det blir något för alla. Och fantastisk pausmusik.

Mer info finns på Facebook.

Vårmusik

Våren är i luften och överallt. Och då vet ni att man vill ha musik som kvittrar likt fåglarna, alltså med många flöjter. Därför har jag satt ihop en spellista med flöjtigt, fjäderlätt, fjunigt och funky - för en fantastiskt ljusgrön tid.

All musik på listan är inte friktionsfri (för det gör ont när knoppar brister) men det allra mesta är enkelt och skönt. Allt är heller inte fullt av flöjter, men saknar man dess toner i en låt så kan man nog ge sig på att det kvittrar igen i nästa.

Mycket jazz, som Bobby Hutcherson, Brian Jackson, Henry Franklin, Nannie Porres, Chico Hamilton, Sun Ra, Jan Johansson, Yuseef Lateef och Dorothy Ashby.

Men inte bara jazz, utan även Waxahatchee, Incredible String Band, Joyce, Ronettes, Leroy Hutson och Lady Wray. Och har ni hört Say She She, som hittills bara släppt två singlar?

Från hela världen: Brasilien, Japan, Sydafrika, Italien, Sverige... Våren är över hela jordklotet (men så klart inte samtidigt).

Varsågoda: Extra allt vår 2022

PS: förra vårens flöjtiga vårlista finns här. Och så gjorde jag en spellista våren 2019 också.

Musikåret 2022 - första kvartalet

 

Musikåret har inletts med att jag inte lyssnat på så mycket musik - känns det som. Vilka fantastiska album har kommit? Jag har mest hört spridda låtar. (I och för sig, Aldous Hardings nya var ju efterlängtad.)

Här får ni nu 25 låtar i en behändig spellista, i en lyssningsvänlig ordning. Som vanligt en blandning av genrer och som vanligt en blandning av gamla, gamla bekanta (Mary J. Blige, Tindersticks, Damien Jurado) och nykomlingar (Danielle Ponder, Maddie Moon, eh... sen kanske de flesta andra var rätt etablerade, även om jag inte lyssnat på Mitski eller Black Flower förut).

Hur som helst, varsågoda: Extra allt 2022 Q1

Efter Oscars

Nej, men sju rätt och tre korrekta garderingar av elva tippade kategorier borde ju inte vara så uselt, men jag kom ändå sist i vår lilla tippningsgrupp. Om man hade hängt med i försnacket bättre än jag gjort så var det tydligen väldigt väntade mottagare av statyetterna.

Oväntat var dock att en världsstjärna skulle gå upp och slå till en komiker mitt i direktsändning. Eller att det sedan inte hände någonting. Jag väntar fortfarande på besked om att det hela är ett gemensamt "I'm Still Here"-projekt från Smith och Rock.