lördag, september 30

Ett par frågor

ExampleExample

Inte för att förvandlas till en ”lika som bär”-blogg, men är det bara jag som tycker att ena killen i ”Farväl Falkenberg” ser ut exakt som Aphex Twin?

Om min cykelväg till jobbet inte var så härligt platt som den är nu, skulle jag då någonsin lyssna på annat än ”Return to Cookie Mountain” med TV on the Radio för att orka ta mig uppför backarna?

Hur ska videouthyrarbranschen egentligen överleva om den fortsätter att ta 40 kronor i hyra för filmer som finns att köpa helt lagligt för 60 kronor?

Borde inte människorna på Kazakstans turistbyrå, som nu producerar egna filmer för att ge en motbild till Borat-filmen, prata med han kommunalrådet i Åmål som först var så sur på Lukas Moodysson?

När Anna Ternheim har tvingat ut en massa småpojkar i linnen på ett fält för att få till ett snyggt skivomslag, varför har hon då lagt ett så fult typsnitt ovanpå alltihop? Men så slår det mig: Anna Ternheim ÄR Times New Roman.

torsdag, september 28

Extra mix vol. 1


Här kommer volym ett i en (förhoppningsvis) lite längre serie. Extra mix. Tog de låtar som var mest spelade den senaste veckan och mixade ihop dem. En god liten blandning, även om jag blev lite oroad av att trots det goda vädret känndes det som jag hade lyssnat på klart "höstiga" spår. Ladda ner här:

Extra mix vol. 1

Låtlista:

Tones On Tail - Rain
Sensations Fix - Dust of nothing
Antena - Camino del sol (Todd Terje remix)
Vinicius Cantuaria - A Dor
Flash and the Pan - Walking in the Rain
C Brand - Wired For Games
A Silver Mt. Zion - Angels Standing Guard 'Round The Side Of Your Bed

50 Mb, 36.16 min

Edit:
På Lördag är det sista kvällen som Babylon i Björns Trädgård har öppet. Jag står för musiken. Kom så firar vi att sommaren är slut! 20 - 24

onsdag, september 27

Ibland blir man glad



Ibland krävs det inte mycket för att bli glad !

tisdag, september 26

Två ärtor i en paj

ExampleExample

Är det bara jag som tror att Gordon Brown är gerillahumor från Monty Python-gänget med Terry Jones i titelrollen? Är det detta som är post-Borat-humorn?

Fibes, Oh Fibes! Debaser Medis 23/9

Christian Olsson är redo för större arenor. Jag är tveksam.

Det är svårt att öppna med sju ballader på rad, lördag kväll klockan halv ett. Ingen dansar tryckare. Folk pratar om spritzers, smink och hubba-bubba. Jag vet inte om idolen George Michael skulle ro i land med det. Kanske. Han har ju ett par stycken ballader. Som åttonde eller nionde låt hafsar man sig igenom "Get up" och Christian Olsson verkar inte längre så angelägen.

Kalla mig bakåtsträvare, men konserten lyfter inte förrän man avslutar ordinarie spelschemat med "City´s Got No Boulevards" från förra skivan "Still Fresh".

Det är så att säga en habil laginsats men sånt blir väl ingen glad av. Möjligtvis Andreas Jensen bakom trummorna, det är värt hundringen i entré bara att se hur kul han tycker det är att spela trummor. OK, det var turnédebut, lite nervösa, det blir bättre. Låt oss hoppas det.


Gästskribent: Tobias Öhman

fredag, september 22

Guilty schmilty

Nu är det dags att dra hårt i nödbromsen för det här Guilty Pleasures-fenomenet.

I kort sammanfattning går företeelsen ut på att som hipster lyssna på musik som det ”egentligen” är pinsamt att gilla. De exempel som oftast nämns är ELO och Toto. Yacht rock-begreppet är relaterat, men inte synonymt.

Sedan länge har jag ett oavslutat, långt inlägg på gång, och det ska jag skriva klart snart, men jag måste bara avreagera mig direkt. Ikväll startar nämligen en Guilty Pleasures-klubb i Stockholm, på Debaser Medis (jag kan inte förlika mig med det namnet, men stället heter ju så).

Gäst-DJ på premiärkvällen är Sean Rowley, som startade klubben Guilty Pleasures i London och satt ihop samlingskivor med det namnet. På Debasers hemsida kallas han för ”grundaren och hjälten inom GP”. Men snälla nån, inse hur larvigt det låter. Som om han typ befriat folk.

Hur begåvade människor som Tom Pyl och Andres Lokko ställer upp som DJ:s på det här spektaklet övergår mitt förstånd. De borde i protest spela exakt samma musik på en annan klubb. En klubb som inte spelar musik för att den är ”bra, men pinsam” utan helt enkelt för att den är bra.

Men som sagt, jag återkommer i frågan.

torsdag, september 21

It's just Justin, del 2

Example

Apropå att Justin Timberlake är med i alla tidningar, så är han självklart med i nya Sonic också. Dock ej på omslaget, och med byråbilder som är sämre än bilden i annonsen för skivan.

När Bon träffade Justin i Los Angeles, Dagens Nyheter fick en bisarr telefonkonferens så fick Sonic, precis som Dazed & Confused, göra intervjun i Paris.

Jenny Damberg väljer, precis som de andra journalisterna, att beskriva alla förutsättningarna kring intervjurna. Här är det musikvalet innan presskonferensen, kontrakten om att inte ställa frågor om privatlivet, Justins professionalitet inför dumma frågor.

Det är en okej artikel, men analysen som kompletterar den korta intervjutiden är rätt ointressant. Sammanfattning: Justin är en produkt, han säljer sig själv och att det inte går att komma in bakom ytan.

”Men känslan som hänger sig kvar (...) är tomhet. Tomheten efter att ha sett någon sätta upp en föreställning som inte reflekterar något annat än vad folk förväntar sig av honom. Den fadda smaken av anställningsintervju, av prestation.”

Det är bara för de här tidningarna att inse att promotionintervjuer på löpande band inte är annat än just anställningsintervjuer. De är prestationer. Om inte journalisten lyckas hitta just de frågor som får säljsnacket att komma av sig, får produkten i gungning och får fram sprickor, då är det bara ytan man kommer få.

Acceptera den förutsättningen eller våga strunta i Justinintervjun.

måndag, september 18

Adjö sommar

Av någon anledning så känns det som att sommaren sade adjö med det fina vädret igår, söndag. Jag vill tacka sommaren för det fina vädret och för en, på det hela taget, trevlig stund. Så hittade jag detta på Youtube...

söndag, september 17

Kvällens självöverskattning

"Jag känner mig som en frihetshjälte"
Wille Crafoord i SVT:s valvaka

Han presenterades för övrigt av SVT med faktatexten "Wille Crafoord startade rapgruppen JustD 1989", vilket troligen gjorde att det satt tusentals pensionärer ute i svenska tv-soffor och såg framför sig en grupp med folk som släpper upp maggaser i stämmor.

fredag, september 15

Jag slänger Lenas bok

Example

Nu är ju valtemperaturen kokhet. Det blir riktigt, riktigt spännande på söndag kväll. Så spännande att jag faktiskt inte bryr mig om att jag inte hann köpa biljett till Hot Chip.

Annat var det tidigare i somras. Jag kände mig helt blasé. Därför tvingade jag mig själv, när jag behövde läsning för en tågresa, att köpa en bok om svensk politik: Lena Sundströms ”Saker jag inte förstår”.

Jo, jag vet, det var ett pinsamt misstag. Det blir ju inte mindre pinsamt av att jag köpte just den eftersom jag trodde den var skriven av Lena Andersson. Hur jag kunde blanda ihop Andersson och Sundström kan man ju fråga sig. Speciellt som Sundström är avbildad på omslaget.

Nåja. Lena Sundström skriver krönikor i Aftonbladet, Metro, Dagens arbete etc. Hon är socialdemokrat och tycker att s-regeringen har svikit sina ideal. Hon är upprörd, men vill ställa de ansvariga till svars genom humor. Vara satiriker. Ha glimten i ögat.

På baksidan av boken har förlaget till och med lyckats få en Aftonbladet-kollega till Lena att likna henne vid Michael Moore. Även om jag inte tycker att Moore är något geni så kan han i alla fall vara rolig. Det verkar inte Sundström kunna.

Det blir inte roligt bara för att man kallar en bryggerilobbyist som heter Rudolphe för ”Rudolf med röda mulen” eller för att man åtger en massa telefonsamtal ordagrant. Det blir bara långrandigt. Med en bra redaktör skulle den här boken vara hälften så tjock. Eller förresten, så går det inte att tänka, för med en bra redaktör hade den här boken varit så radikalt annorlunda att det knappt varit samma bok.

I sin vilja att vara skoj gör Lena Sundström slutligt bort sig när hon klagar på att Schengenavtalet är för långt och inte är något ”som man river med sig som lektyr när man går på toaletten, inte ens för en längre sittning.” Ja, visst är det hemskt. Internationella avtal borde innehålla ordagranna återgivningar av telefonsamtal. Ha glimten i ögat.

När Sundström då och då är allvarlig är hon okej. Någonstans mitt bland den här textsörjan har hon faktiskt poänger. Stora reformer behöver verkligen lyftas fram och politikerna behöver ställas till svars. Det är uselt att politiker som gjort felaktiga skatteavdrag får mer skit än de som nonchalant har genomfört reformer som kostat Sverige miljarder. Men hon tar ju lite udden av den poängen genom att själv driva med vad folk heter.

Så här skriver Lena Sundström om boken på sin hemsida: ”Det här är en bok som är skriven av en högst normalbegåvad människa, för andra högst normalbegåvade människor.” Synd bara att hon skriver som om läsarna var helt puckade. Jag fattar inte hur hon orkar se ner på sina läsare så här mycket. Tror hon inte att folk orkar läsa annat än trams?

PS1: För en vecka sedan såg jag stora högar av den här boken i en bokaffär. Stora, osålda högar. Det blev jag glad av.

PS2: Hade jag varit Donnie Donut skulle den här texten ha ackompanjerats en bild där jag bränner upp boken, eller åtminstone låtsas slänga den i soptunnan. Men jag är på tok för jävla fotriktigt för att förstöra böcker, så jag tog bara ett kort på boken.

PS3: Lena Sundström är gift med Bo Sundström, a.k.a. Bo Kasper. Om jag hade varit Donnie Donut skulle jag ha utnyttjat detta faktum på något sätt i min sågning.

torsdag, september 14

Hipster love

Yo

Läste senaste Rodeo häromdagen. Ordet hipster förekommer i var och varannan artikel. Det känns som någon sorts logisk förlängninng av olika benämningar på trendnissar (Stureplan.se brukar ha en uppsjö av namn på denna grupp människor, som jag inte kommer ihåg just nu) Vem är då en hipster?

Wikipedia definierar hipster så här:

A hipster is a person who is strongly associated with a subculture that has been deemed hip. The term was used originally in the early 1940s to describe aficionados of jazz, and it eventually described many members of the Beat Generation, but its usage declined in the 1960s, with the term hippies coming into wide usage. Since the mid 1990s, the word hipster has been redefined to refer to members of a different subculture. Modern hipsters are those devoted to ironic retro fashions, independent music and film, alternative comics, and other forms of expression outside the mainstream. They are often associated with indie culture.

More generally, trendsetters in fashion are sometimes called hipsters, though this use is distinct from the hipster subculture, whose fashion sensibilities are specific and not usually destined for the mainstream.

Lite vagt kan tyckas. I ett Svenskt perspektiv kan man nog kallt konstatera att en person som använder ordet hipster garanterat befinner sig med ena benet fast förankrat i hipsterträsket. (Vad hipsterträsket innebär är en annnan historia som jag skall ta upp en annan gång)

Och det innebär logiskt nog att jag precis har satt en label på mig själv som jag smått ogillar. (På något sätt känns det lite som att kalla sig själv för smutspunkare... Vem fan skulle kalla sig själv för det?)

Mvh Eder Extra "hipster" Allt aka. Adrian




onsdag, september 13

I stället för yacht rock

Example

Bjöds på en resa i Erics träbåt Madame ikväll. Det är en s.k. högsjösnipa och ser typ ut som den på bilden. Jag, Peter och Henke satt i aktern medan Eric styrde, delade ut folköl och valde musik.

I Madame råder tydligen fullständigt förbud mot Cornelis och Monica Z. I stället för yacht rock spelade Eric högsjösnip-pop:

Bobby Darin “Beyond the Sea”, Håkan Hellström, Bronski Beat, Whitney Houston ”I Wanna Dance With Somebody”, Kate Bush “Running Up That Hill”, The Bucketheads “The Bomb! (These Words Fall Into My Mind)”, The Tough Alliance, etc.

Jag vet inte vad ni bör göra med den här informationen. Men alltid kan ni väl göra något.

Schust, säger Göran

Alla har vi våra språkliga egenheter. En del säger ”advocado” och ”tumbröd”, ganska många säger ”plåmbok” och ”interjuv”. Hörde talas om en som sa ”ignoschera”, men det måste vara en av väldigt få.

Göran Persson måste vara en av väldigt få kanske den ende personen i hela Sverige som säger ”schust”. Och han sa det flera gånger i tv i söndags.

Det är så att man vill ta honom åt sidan och hålla en hel föreläsning om att ordet visst har sitt ursprung i ”juste”, men att det är ett franskt ord och i franskan uttalas U som Y. Men helst ska man ju inte prata om övriga Europa i den här valrörelsen, så Göran skulle nog inte lyssna.

måndag, september 11

It's just Justin

Example

Som alla har förstått så handlar den här hösten väldigt mycket om Justin Timberlake. Just nu står två magasin i hyllorna med Justins nuna på omslaget.

Om man inte hade läst det finstilta skulle man inte tro att det är samme fotograf bakom bilderna, Rankin. Underligt nog är de bilderna han tagit till sin alldeles egna tidning Dazed & Confused mycket sämre än de till Bon. Det som avgjort till Bons fördel är Michael Elmenbeck, som varit stylist, förlåt ”creative director”.

Framförallt omslagsbilden är ju otrolig. Bort med allt babyblått från Dazed&Confused-plåtningen. I stället blev det alldeles lagom mycket ”Clockwork Orange”, men utan den där lilla kajallinjen som hade gjort det trist. Titta bara på skuggspelet på Justins hand, hudvecken i kontrast till de gråa, utslätade ytor. Det kan bli en klassiker.

Men, och ni vet att det skulle komma ett ”men”, sedan börjar man läsa texten. Har det över huvud taget skrivits en intervju med en superstjärna de sista åren, utan beskrivningar av att intervjun sker på ett lyxhotell, hur reportrarna instrueras innan, hur det springer assistenter kring stjärnan etc? Jo tack, vi vet det nu! Vi vet hur det går till! Är det journalisterna som blir så imponerade av att få vara i den inre cirkeln att de verkligen måste påpeka det? Är det att de får så kort faktiskt intervjutid att de måste fylla ut med beskrivningar av allt runtomkring intervjutillfället.

Att Annah Björk poängterar att hon inte får ställa frågor om privatlivet är kanske en nödvändig brasklapp. Men å andra sidan köper jag inte direkt Bon eller Dazed&Confused för att få höra mer om Justins och Camerons bröllopsplaner.

söndag, september 10

M. och M.

Example

M. Ward – ”Today’s Undertaking”.mp3

M. Craft – ”Sweets”.mp3

Ett recept för att lyckas som singer/songwriter just nu är tydligen att ha ett förnamn som börjar på M, men inte vilja skylta med hela namnet.

M. Ward heter egentligen Matt och ”Post-War” är hans fjärde album. Där finns ”Today's Undertaking”, en fjäderlätt gospel som hade passat lika bra hos The Sleepy Jackson. I oktober spelar M. Ward i Sverige.

M. Craft heter egentligen Martin och släppte sitt först fullängdsalbum i våras. Hans ”Sweets” gästas av australiska skådespelerskan Rose Byrne (det är i alla fall hon i videon). Låten påminner mig om Brian Protheroes ”Pinball” från 1974. (Min konspirationshjärna går igång på att låtarna är på sekunden lika långa...)

fredag, september 8

Michels modeller

Example

Efter att ha sett om ”Eternal Sunspot of the Shineless Mind” och älskat den lika mycket som förra gången börjar jag verkligen se fram emot Michel Gondrys nya film ”The Science of Sleep”. I december kommer den.

Precis som ”Eternal Mindless of the Sunshine Spot” ska det vara en kärlekshistoria mitt emellan dröm och vakenhet. Det vill säga exakt där de flesta av oss lever våra liv.

Jämfört med filmen har trailern möjligen/förhoppningsvis fått lite ökad kramfaktor, komplett med mysig Death Cab For Cutie-låt. Men ”Your Heart Is An Empty Room” finns inte med på soundtrackskivan och är alltså kanske tillagd speciellt för trailern, precis som lysande trailernlåten ”Mr Blue Sky” med ELO aldrig var med i själva ”Eternal Spotshine of the Sunless Mind”.

Men musiken är inte huvudsaken i trailern – det är kartongmodellerna. Partizan heter företaget som har gjort dem, på deras sida kan man se en scen. Helt plötsligt börjar jag längta efter den utlovat nästan icke-datoranimerade, Spike Jonze-regisserade versionen av ”Till vildingarnas land” igen.

Stop motion animerad wellpapp kan vara det bästa jag vet, utan att jag ens hade en aning om det förrän precis nyss.

torsdag, september 7

Regn

Allt går emot mig.

Efter tre dagar i sjuksängen gick jag till slut ut för att köpa mer rostbröd och hyra några filmer. Det regnade. Det kändes ovant att vara ute bland folk. Fick för mig att de alla visste nåt som jag inte vet. Typ om vem som varit inloggad på sapnet.

Hur länge jag än stod där och febersvettades i videobutiken så hade de varken ”Det våras för sheriffen” eller ”Midnight Run”. Ännu en liten, liten motgång. Den följer på den här förkylningen och att jag i lördags krossade displayen på min kamera.

Och när konserthösten väl började se bra ut (Midlake! Shugo Tokumaru! Sufjan Stevens! American Music Club! Junior Boys!) så visar det sig att Arab Strap kommer hit, men bara som en del av en avskedsturné. Jag har liksom tagit Arab Strap som självklara, känt att de kommer alltid att finnas, så jag kan tag i att lyssna på varenda ton de spelat in någon gång senare. Senast de var i Stockholm var det bra (trots Bonnie Tyler-sjungande häcklare) och nu bara måste man väl gå igen. Snart finns de inte som grupp längre, bara som två surpuppor var för sig.

Och jag fortsätter vara snuvig.

söndag, september 3

Lördagssylt

Två lördagar i rad har jag nu – på dansgolv helt utan samband, i sällskap helt utan samband – dansat mig svettig till ”Pump Up the Jam” med Technotronic.

Vad säger det här om festerna jag hamnar på? Vad säger det här om mig?

lördag, september 2

Kön till bob hunds comeback kl 22.17

Example

För att samla så är mycket folk på Medborgarplatsen igen måste man typ ordna parallell demonstration för alla som är mot fastighetsskatten, för fastighetsskatten och fullkomligt likgiltiga inför fastighetsskatten.

fredag, september 1

Steely Dans brevkampanj

Steely Dan måste ha tyckt att det var kul att skriva öppna brev till folk i filmbranschen. Först skrev de till Luke Wilson om att hans brorsa Owen var med i en film som plagierade en Steely Dan-låt. (Jag skrev om det här.)

Nu skriver Donald Fagen och Walter Becker till bröderna Wilsons kompis Wes Anderson. I princip går brevet ut på att debutfilmen ”Bottle Rocket” var bra, men att det sedan har gått utför och att han borde skärpa sig.

Speciellt tycker Steely Dan att Anderson borde byta inriktning på sina soundtracks och sparka sin musikkoordinator Mark Mothersbaugh. (”Same thing for the mandolins and the twelve-string stuff and the harpsichord, they're out. You yourself may be partial to those particular instruments. We're not.”)

I stället tycker Steely Dan att Anderson ska anlita dem. Becker och Fagen skriver att de faktiskt redan komponerat varsin låt. En till Andersons pågående projekt ”Darjeeling Limited” och en med namnet ”Bottlerocket Two”.

Är det någon mer än jag som undrar om Fagen och Becker har lite för mycket ledig tid?


PS1: Om idén till Owen Wilson-filmen ”You, Me and Dupree” var stulen, hur stulen är då inte idén till Owens bioaktuella ”Cars”? Borde inte Gary Numan skriva ett öppet brev? Eller Ric Ocasek?

PS2: Och ja, det är fler än Steely Dan som har hangups på Wes Anderson och hans kompisar. Jag är fullt medveten om att Extra allt handlar oproportionerligt mycket om Wes och amerikansk corporate-indiefilm.

Iota, Oh Iota!

Example

Igår släppte Fibes, Oh Fibes! sin nya skiva ”Emotional”. Och det låter ju onekligen lite som Eric Gadd ibland.

Exakt det sa Adrian också till fajbsarnas skivbolagschef Jonas S. för ett par veckor sedan. Efter det fick Adrian ägna en del tid till att släta över och förklara att det inte var meningen som en förolämpning, vilket det ju faktiskt inte är. Jag tror att de kom fram till att Fibes, Oh Fibes! låter som Eric Gadd skulle vilja låta.

Gadd har ju till exempel inte de där fantastiska stråkarna.

För att fira släppet av ”Emotional” kan man antingen gå på releasefesten, men det är nog lite sent nu, eftersom festen var igår, eller så kan man lyssna på en mp3:a från 1998 med en föregångare till gruppen, Iota. Hur många av fajbsarna som egentligen var med i Iota vet jag inte. I Märta Myrsteners färska intervju på Digfi kommenterar sångaren Christian att kopplingen mellan banden är ”sväng”.

Jonas S. var skivbolagschef även för Iota. Så lyssna på det här och nästa gång ni ser Jonas på stan kan ni säga vad ni tycker det låter som... ja, jag vet inte, Lemko Hall eller annat valfritt svenskt postrockband. Men avsätt lite tid för att förklara hur du menade.

Iota – ”Iota”.mp3