De enda nya fackböcker jag läste var Anders Sundelin “Kjell Höglund och hans värld” och Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”, som jag tror att man i båda fallen vet om man är rätt målgrupp för. Är du det så rekommenderar jag dem. (Sundelin har gjort sådan sjukt gedigen research, inklusive att interjua min pappa.)
Av översatt skönlitteratur - alltså egentligen utgiven i original tidigare än i år - läste jag “Rent hus” av Alia Trabucco Zerán, Solvej Balles fjärde och femte delar av “Om uträkning av omfång” och Constance Debrets “Namnet”. Tema: kvinnor i underliga situationer.Av nytt utländsk läste jag bara en helt ny bekantskap, Ritas Bullwinkel, vars ”Headshot” handlar om en boxningsturnering för tonårstjejer i Nevada. Du kanske tror att du inte är målgrupp för den, men tänk om - den var riktigt bra.
Den gamle bekante Richard Osman gjorde mig tyvärr besviken med “We Solve Murders”. Han tog tyvärr lite för mycket av de dåliga bitarna med Thursday Murder Club (internationell, organiserad brottslighet och pensionärsvinkeln på att allt är konstigt nuförtin) och för få av de bra (hyfsat oväntade vändningar och myshumor). Sally Rooney ”Intermezzo” motsvarade däremot förväntningarna och jag rycktes med oväntat mycket av slutet. Väldigt skickligt skrivna karaktärer. Rycktes med gjorde jag även i Lisa Ridzéns fina men också klyschiga “Tranorna flyger söderut” (pensionärer som tycker allt är så konstigt nuförtin).
Bäst i år var nog Karolina Ramqvist “Den första boken”. Trots att den började långsamt, eller rättare sagt, det var svårt att komma in i att berättelsen hade det tempot. Och även trots eftersmaken att det ju fortfarande finns mycket hon inte berättat, inte i ”More fire” (titelns bok) och inte heller nu. Det hon berättade gjorde hon däremot mästerligt.
