I dag skulle Arthur Russell ha fyllt 65 år. Grattis!
Nu gör han ju tyvärr inte det, eftersom han inte ens hann fylla 41.
Den fullkomliga yra som rådde kring återupptäckten av Arthur Russell i mitten av nollnolltalet har väl svalnat, men det kommer fortfarande regelbundet skivor med framletad, osläppt musik ur hans brokiga arkiv av "pågående arbete". Dessutom kom ifjol ett ambitiöst coveralbum och Kanye West samplade Russell på senaste albumet.
Ändå finns det nog fortfarande många som inte känner till Russell, eller förstått att de borde höra vad han spelade in.
De går miste om så mycket fantastisk musik, av så många olika slag. Allt som kan uppstå när man kör cello genom effektpedaler. Operasången i "#3 (In the Corn Belt)". De fjäderlätt vemodiska styckena i "Instrumentals"-projektet, som utmanade konstmusikvärlden med att vara komplexa men ändå lättlyssnade. För att inte tala om raka pop- och folksånger eller "Love Comes Back", en r&b-ballad om hur Russells HIV drabbade hans förhållande med sambon. Russells texter och sångröst, så enkel och uppriktig mitt bland manierade, punkfräsande eller cyniska samtida. Och så skev, genialisk disco - svajig men svängig, aldrig stillstående, alltid överraskande. (Tyvärr har jag lärt mig genom Tim Lawrences biografi "Hold on to Your Dreams" att visselslingan i "Tell You" inte var Arthur Russells förtjänst alls.)
Det är en klyscha att "det finns en låt av X-artisten för varje möjligt ögonblick", men den är alltför frestande att använda när det gäller en så otroligt mångsidig person som Arthur Russell.
Att Russell rörde sig mellan olika stilar i sina olika projekt och ofta inom en och samma låt blev hans förbannelse. Han lade ofta in för svåra saker i sina försök att nå dansgolv eller hitlistor - och han lade in för enkla saker i sin konstmusik (trummor! popmelodier! texter om hundar!)
Jag satte ihop en liten spellista med de flesta av Russells stilar representerade. En del saknas på Spotify, till exempel den allra bästa och längsta versionen av "Is It All Over My Face?". Allra mest känns ofullständig är listan av att sakna "A Little Lost".
Men här är i alla fall Lilla Arthur Russell-listan.
Grattis, Arthur - och grattis alla som ännu har kvar nöjet att upptäcka dig.
Grattis, Arthur - och grattis alla som ännu har kvar nöjet att upptäcka dig.
Här är en bild från i onsdags, när jag gick förbi 437 East 12th Street på Manhattan, där Arthur Russell bodde i många år, ända till slutet. Han var granne med Allen Ginsberg, som sponsrade Russell med el genom en förlängningssladd ut på brandtrapporna.
