Supermix med Dante Kinnunen

På lördag kör vi Supermix på El Mundo igen. Den här veckan heter DJ-gästen Dante Kinnunen. Han är trummis i The Concretes och producenten bakom Toni Holgerssons ”Ibland kallar jag det kärlek”. Dante har dessutom ett eget soloprojekt som du kan lyssna på här.

Helt i linje med stadgarna för Supermix låter Dante meddela att han kommer spela väldigt blandat. Måste han ändå välja några ut några artister så blir det Nicolette Larson, Method Man, Melanie, R Kelly, Alzo och Brandy.

Supermix finns på Twitter, Facebook och Let's Mix.

Synkdisco

Discodeine feat. Jarvis Cocker - "Synchronize" (2010)

Nya Coen - inget trams

Undrade ni hur bröderna Coens nya film kommer vara?

Blir det den sortens berättelse där George Clooney är omåttligt intresserad av parkett eller den sortens berättelse där folk ger sig in i något som får ödesdigra konsekvenser och massor av folk dör? Tja, trailern hamrar ganska tydligt in svaret.

Alltid

Junip - Always (2010)

Och luftgitarrsvideon, av Andreas Nilsson, finns här.

PS: Läsketiketten har jag hämtat härifrån.

Skrik-Håkan x 2

Sonic-Håkan till Filter-Håkan (skriker): Hallå änna!

Filter-Håkan till Sonic-Håkan (skriker också): Hallå!

Sonic-Håkan (fortsätter skrika): Görgött att du också är på ett tidningsomslag änna! Och att du också skriker!

Filter-Håkan (kan inget annat än skrika): Nä nu slutar vi tjöta och ger ut en fotobok med barndomsbilder i stället!

Axtra Ellt

Nja, jag tycker inte att den här namngeneratorn för chill wave- och witch house-band var särskilt bra. Den skapade ju inga roliga omkastningar av kändisnamn!

Och det är ju - som bekant - en grundbult i namngivning av band just nu, i och för sig inte bara inom chillwave-genren. De senaste jag hittat är Truman Peyote, men Com Truise är fortfarande min favorit.

EDIT: Och jag måste säga att Raw Moans är ett namn som ju både är väldigt tidstypisk och även väldigt fint.

Orkar man med Arnett?

I raden av höstens nya TV-serier var jag visserligen spänd på "I Anneli" och "Boardwalk Empire", men kanske allra mest på "Running Wilde". Där sammanförs Mitchell Hurwitz, Will Arnett och David Cross för första gången sedan "Arrested Development".

Första avsnittet höll högt tempo och rymde både väldigt små hästar och sydamerikansk ursprungsbefolkning i snorklar. Så långt, allt bra.

Frågan är om det fungerar med en handling som kretsar kring Will Arnett, orkar man med så mycket av honom? Det finns väl skäl för att han oftast spelar en biroll. I "Running Wilde" är han titelpersonen, Steve Wilde, bortskämd och världsfrånvänd rikemansson. Nu ska han få lära sig läxor om livet av sin ungdomskärlek, en trädkramare spelad av Kerri "Felicity" Russel.

Ytterligare orosmoment: ett snusförnuftigt barn som himlar med ögonen och en tokig granne med brytning.

David Cross dök bara upp i ett par sekunder, ungefär lika lite som Michael K. Williams (Omar i "The Wire") i första avsnittet av "Boardwalk Empire", och troligen av samma anledning. Tv-folket vet att vi är många som följer våra favoriter vart de än tar vägen.

Schyffert: "släpp in pizzabagarna"

Det har gått några dagar nu. Valanalyserna väller in. Det är inte underligt att Sverigedemokraterna kunde glida igenom valrörelsen utan att fångas upp och stoppas på vägen, eftersom det finns så enormt många underliga idéer om vad som är bra motargument.

Idag är det Henrik Schyffert i Aftonbladet som ansluter sig till den där KD-politikerns misslyckade "vem ska baka våra pizzor"-argument.

Man vill liksom ta alla Schyfferts vitmedelklassskuldkänslor och på något sätt omvandla dem till elektricitet. Själv gör han ju ingenting vettigt av dem.

Är det gamla det nya i "Boardwalk Empire"?

Kommer nya HBO-serien "Boardwalk Empire" bli något mer än bara en sammansmältning av "Sopranos", "Once Upon a Time in America", "De omutbara" och "Maffiabröder"?

Gangsters har vi ju sett förut. Tvivlande gangsters har vi sett förut. Förbudstidsgangsters har vi sett förut. Unga män på väg in i gangsterlivet har vi sett förut. Möjligen har vi aldrig sett män på väg in i gangsterlivet precis i början av förbudstiden, med andra världskriget fortfarande levande i minnet.

Första avsnittet av "Boardwalk Empire", regisserat av Martin Scorsese, sändes i söndags. Det börjar den 15 januari 1920, den sista kvällen innan alkohol förbjuds i USA. Steve Buscemi spelar Atlantic Citys skattmästare Enoch "Nucky" Thomson, en korrupt politiker som ser en bra chans att tjäna mer pengar genom spritsmuggling. Men vet han egentligen vad han ger sig in i?

Nyckelrepliken i första avsnittet levereras av Nuckys skyddsling, den unge, otålige och krigstraumatiserade Jimmy (Michael Pitt): "Look, you can't be half a gangster, Nucky. Not anymore." Det är ju också ett vanligt problem för gangsters på film, att det inte går att samtidigt vara "vanlig", att stå med ett ben i vardera världen. Skillnaden här kan väl vara att spritförbudet förändrade vad det innebar att vara gangster. Att backa bandet till precis den här tiden, det kan vara det nya.

Tydligen ska även kommande avsnittsregissörer hålla sig till den stil som Martin Scorsese har satt. De inledande 80 minuterna är ett överdåd av tidstypiska miljöer och kostymer, en satsning som måste ha kostat rejält. Men har den gamle Rolling Stones-fetischisten Scorsese fått in den musiken i 20-talet? Jo, i förtexterna så klart. Där spelas visserligen inte "Gimme Shelter", men i alla fall en låt av Brian Jonestown Massacre.

Ny Andreas Mattsson

Andreas Mattsson prövar på sorglig boogie och det passar utmärkt i regnet. 48 minuter in i gårdagens "P3 Pop" kan man lyssna på "24 Bar Boogie".

Jag ska ha den på blandband före eller efter Jim O'Rourkes "Prelude to 110 or 220 / Women of the World" eller nåt annat från "Eureka"-skivan.

Femtio ord

Tonårspersonen
Det var fortfarande mjällschampo hon löddrade sitt hår med varje morgon. Hennes hårbotten behövde det inte, men vanan att motverka mjäll satt kvar från tonåren, som så många andra. Hon var inte blyg längre, men tänkte på sig själv så. Blyg, smart, ensam, mjällig, på väg mot något bättre.

Supermix med Johan Hedberg

Förra veckan hade vi Lloyd Cole på El Mundo. Ikväll får vi återigen fint besök då Johan Hedberg från Suburban Kids With Biblical Names lovat hjälpa till med skivspelandet.

Om kvällen skriver Johan så här: "Min favoritlåt just nu är Walter Gibbons take på 'Its a Better Than a Good Time' med Gladys Knight and The Pips, nånstans i den euforin vill jag hamna. Det blir en ganska bred blandning av disco, rytmer och fantastiska låtar."

Supermix finns på Twitter, Facebook och Let's Mix.

P3 Bar vs Supermix

Imorgon fredag gästar Supermix höstpremiären av P3 Bar på Strand i Hornstull.

Kvällen inleds med ett quiz av Hanna Fahl i Strands klubb/konsertlokal kl 19.30. Därefter, från cirka 21, är det "häng och dans" i matsalen/baren fram till 03, med Hanna och Supermix-trion (Sara, Fredrik och jag) vid skivspelarna.

Jag kan tänka mig att det blir den vanliga blandningen av disco, dansbara Lissvik-remixar och återupptäckta spår från skivor märkta "Fest", "Soulstänkare" och "Snuskiga fransmän".

Det är fri entré, men 20-årsgräns. (Läser någon som inte fyllt 20 det här?)

Spolas bort av Warpaint

Los Angeles-kvartetten Warpaint brukar låta sin musik vindla lite fram och tillbaka, kanske komma tillbaka till utgångspunkten, men efter en lång omväg.

Nya låten "Undertow" är kanske den mest straighta rocklåt jag hört dem göra. Det gör mig lite orolig för debutalbumet "The Fool", som ska komma om en månad. Om det är ännu längre åt det här hållet, då kan det bli en besvikelse. Men som sagt, Warpaint brukar inte fortsätta rakt fram.

Warpaint ger just nu bort "Undertow" alldeles gratis. Det är bara att gå hit och följa instruktionerna.

Kan inte sluta lyssna

Deerhunter - "Helicopter" (2010)

Anneli

Hur det än fortsätter kommer jag ändå titta, jag har saknat Sissela Benn.

I nya SVT-serien "I Anneli" (premiär igår) spelar hon titelrollen, och Annelis alterego Liket. Anneli är 26 och jobbar deltid på kafé (men bor i stor lägenhet... eh, är Malmös bostäder så billiga?). Hon gillar inte sig själv, blir hunsad av sin chef, är olycklig kär i en puckad "snygg musiker" och i sin tur föremål för en bananskalsklantig väktares kärlek. En bitchig fashionistatjej finns med också.

Det är ett enkelt upplägg. Jag hoppas att det inte kommer fortsätta riktigt så basic. Att det här var ett förstaavsnitt som långsamt taxade ut flygplanet, att det sedan tillåts accelerera, lyfta och flyga iväg, gärna i andra riktningar än de väntade. Men som sagt, det kommer ändå vara värt att titta, bara för att se Sissela Benn, att få höra hennes underliga sätt att släppa ut orden.

För övrigt bestod soundtracket av 00-talets amerikanska skäggindie-elit: Bon Iver, Iron and Wine, Fleet Foxes, the Shins, Sufjan Stevens och Midlake. I kommande avsnitt borde vi därför kunna förvänta oss Grizzly Bear, Beach House, Band of Horses, My Morning Jacket, Death Cab for Cutie och Feist.

The Radio Democracy

Valanalysen har - som bekant - börjat, redan nu.

De rödgrönas nederlag beror på att media är partiska.

De rödgrönas nederlag beror på att Mona Sahlin missgynnas för att hon är kvinna.

Och allra senast, de rödgrönas nederlag beror på att demokratin har kringgåtts. Det är stora ord, men jo, The Radio Dept. menar det. Lyssna 3.10 in i den här sången: "We don't mind democracy / We have our ways around it" är orden de lägger i Alliansens mun. Det gör mig rädd för Radio Dept:s demokratisyn.

Men vad hade jag förväntat mig av ett band vars förra anti-Alliansen-sång "Freddie and the Trojan Horse" tog upp det sakliga argumentet att Fredrik Reinfeldt inte borde straffa folk bara för att han själv är flintskallig. Föreställ dig en motsvarande låttext om Mona Sahlin eller Maria Wetterstrand (eller Maud Olofsson).

Två filmer från förra veckan

1. Lloyd Cole dök upp i egen hög person och gjorde en överraskningsspelning på Supermix på El Mundo. Ursäkta att jag inte kunde skriva det rent ut, men det skulle vara en hemlig spelning. Här är den gamla pärlan "Are You Ready to Be Heartbroken?". Fler filmer finns här.



2. Caviare Days gjorde sin första spelning någonsin med åttamannaband, på Släpp fångarna loss-festivalen. Scenen på Tellus har aldrig upplevt något närmare Jefferson Airplane. Här kan ni inte beskylla mig för att inte ha tipsat.

Släpp fångarna loss i år igen

Jag åker till Paris idag och missar därför kvällens Lloyd Cole-firande på Supermix, men det tycker jag inte ni ska göra. Jag missar även popquizet på Pet Sounds imorgon, men har varit med och gjort frågorna, så min ande vilar väl delvis över stället (ej att förväxla med källarens lukt av utspilld mellanöl på svettig nörd).

Jag tar dessa missar som en man och offrar mig för att kunna stilla er gnagande oro om Sophie Marceaus nuvarande position som omslagskvinna på franska tidningsomslag. Jag återkommer om det vid hemkomst.

Men det viktigaste som händer efter att jag återvänt är självklart den fjärde upplagan av konst- och musikfestivalen Släpp fångarna loss. På lördag fyller vi Tellus i Midsommarkransen och festar för Amnesty International.

Vi, dvs. Amnestygrupp 101, är väldigt stolta över årets festival, av minst fyra anledningar:

1. Vi har en mycket fin fotoutställning med några av Sveriges bästa pressfotografer som ställer ut bilder från hela jordklotet.

2. Vi har bra band. Caviare Days gör sin första riktiga spelning någonsin. Andra som spelar är Carl Norén från Sugarplum Fairy, China Paradise (som gjorde sin första spelning på Supermix i våras), Little Children och Joel Bremer & Arne Forsén.

3. Vi har en efterfest på Landet där High Life och Supermix garanterar stämningen.

4. Vi kan fira att Yusak Pagage, en samvetsfånge i Indonsien vars fall vår grupp har jobbat med, släpptes i juli, halvvägs igenom ett femårigt fängelsestraff.

Men samtidigt - allt är inte fest och glam - sitter Filep Karma kvar i indonesiskt fängelse, bara för att ha demonstrerat fredligt. Det finns arbete kvar för Amnesty. Gör en liten, liten insats på lördag.

Mercury Schmercury

Ikväll delas Mercury-priset ut, priset för bästa album från Storbritannien och Irland. Som alla försök att tävla i musik ger det upphov till ändlösa diskussioner.

I Mercury-prisets fall handlar det ofta om juryns faiblesse för att ge priset till debutalbum av snart bortblåsta artister i dansaktiga genrer. Ms. Dynamite, Roni Size, Talvin Singh eller förra årets Speeche Debelle är några exempel.

Ingen bland årets nominerade passar in helt i den beskrivningen, men ett par debuter finns på listan. En är The xx:s förstlingsverk, som jag tyckte var förra årets bästa album och dessutom årets kärleksroman.

Ändå hoppas jag att The xx inte vinner. De borde slippa hänga med Roni och Talvin och Speeche i den troligen ganska deprimerande avdelningen för tidigare vinnare. I stället kan de få bilda klubb med andra nominerade som snuvats: Robert Wyatt, Beth Orton, The Streets, Pulp, Radiohead och Bats for Lashes.

Supermix med Lloyd Cole-releasefest

På onsdag firar vi att en av våra stora favoriter Lloyd Cole släpper sin nya skiva. Kvällen anordnas i samarbete med Lloyds svenska distributionsbolag Border Music.

Via sitt skivbolags hemsida berättar Lloyd hur han ”efter nästan ett decennium i självvald exil som aspirerande folksångare” börjat längta tillbaka till sitt gamla rock’n’roll-liv. ”Jag hade skrivit ett antal låtar som behövde ett beat och jag hade väldigt kul med min nya akustiska trio The Small Ensemble. Varför inte göra en rockplatta – eller vad det nu blir när 49-åringar försöker göra en sådan?”

Eftersom skivan inte bara är sprillans ny utan också hans kanske bästa på tio år så tycker vi att den förtjänar en ordentlig fest. Kom förbi El Mundo på onsdag när vi spelar våra personliga Lloyd-favoriter blandat med musiken som inspirerat såväl honom som hans föregångare och efterföljare. Fram till dess kan du titta på videon till första singeln från albumet här.

http://twitter.com/Klubb_Supermix
http://www.facebook.com/group.php?gid=63390024130
http://www.letsmix.com/supermix

Fischer-varning

Risken finns alltid att jag ska bli exakt som Max Fischer i "Rushmore". Jag springer runt mellan olika föreningar och klubbar och "extracurricular activities" och glömmer bort vad jag egentligen borde göra. (Vad var det nu igen...?)

Om det här går längre är jag rädd att det kommer börja spelas Kinks-låtar vart jag än går och allt på nära håll blir liksom böjt, filmat med vidvinkellins. Och alla typsnitt förvandlas till Futura Bold.

Ser ni mig i röd basker - hjälp mig.

Den här "Rushmore"-känslan kan hänga ihop med att jag förra veckan, nedbäddad i förkylning, intensivt tog mig igenom andra halvan av serien "Dollhouse", med Olivia Williams. Jag blev i alla fall inte kär i henne, så det är väl ett friskhetstecken.