Den biografiska tolkningen av konstnärliga verk, det är väl något vi har försökt komma ifrån under 00-talet? Men med The xx debutalbum är det svårt att låta bli.
Jag kan inte hålla mig från att tänka att Romy Madley Croft och Oliver Sim sjunger om sig själva, om sitt eget förhållande. De sjunger ju i duett och i dialog och i stämmor och i kanon. De har sagt att de skrivit texterna tillsammans genom att skicka rader fram och tillbaka. Är de ihop? Har de varit? Kommer de bli?
Jag har inte läst något om hur det egentligen förhåller sig, om det över huvud taget förhåller sig. När jag såg dem spela i New York i oktober letade jag efter tecken. Kanske något ögonkast dem emellan vid någon särskild textrad, lite som när Stevie Nicks kramade Lindsey Buckingham under "Sara".
Men det var så mycket folk att det var kört att uppfatta subtiliteter. Några kramar var det inte tal om. Kanske tåflörtande, men det hade jag ingen chans att märka. Jag såg knappt huvudet på minsta medlemmen, nu avhoppade Baria Qureshi. (Märkte ni hur jag liksom så där i förbifarten lyckades få in ett "joråsatte, jag såg den kortlivade originaluppsättningen av the xx i New York i oktober '09..."?)
Den biografiska tolkningen spricker lite på att alla covers The xx har gjort passar in så väl bland de egna: Womack & Womacks "Teardrops", Aaliyahs "Hot Like Fire", Kylas "Do You Mind" och Candi Statons "You Got the Love", en coverremix på Florence + the Machines cover.
Allt handlar om kärlek, osäkerhet, åtrå, otrohet. Det är bilder i ritkol, torra och grå. The xx berättar lågmält och precist. Ibland får en stavelse ligga och vänta en stund innan den släpps ut.
Det här är inte bara årets popalbum, det är årets kärleksroman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar