Nu är julkalendern i mål. Från oss alla på Extra allt, inklusive tomte-Totoro, till er alla: en riktigt god jul!
Extra allt tar ledigt, men för er som vill ha julläsning kan jag rekommendera några av årets mest klickade inlägg:
Minnesmixen över Trish Keenan
Åsa-Nisses stöld från Polisskolan
Att gilla "Peanuts" och att gilla Snobben
Richard Brautigan och biblioteksklassificeringar
När jag publicerades på Namn och Nytt
En "best of" med My Morning Jacket
En minnesvärd musiklärarvikarie
Sånger att somna till
lördag, december 24
Julkalendern: Årets album
Det borde bli slut på det här klyschiga pratet att all kanadensisk musik är hemsk. Det är inte bara Celine Dion, Rush och Bryan Adams. Julkalendern 2011 toppas av nattsvart kanadensisk r'n'b.
Om någon för tre år sedan hade spått det, då skulle jag skrattat. Nu är det inte heller riktigt så, men nästan. Drake och The Weeknd är båda från Toronto, men Frank Ocean är född i New Orleans och bor i Los Angeles. Tillsammans har de här tre herrarna gjort årets bästa och dystraste soul.
Kanske beror det på att han inte är kanadensare, men Frank Ocean är inte riktigt lika melankolisk som de andra, med en Eaglessampling, en Coldplaycover och försiktigt hoppfulla "We All Try". Man måste tro på något, sjunger han, men det behöver inte vara att livet är enkelt eller att människan har varit på månen.
Bitterheten finns där hos hela tiden, inte bara i Nicole Kidmans inklippta svartsjukeutbrott från "Eyes Wide Shut". Det är också helt rimligt att Frank Ocean är olycklig när flickvännen inte lyssnar på hans nya låtar längre, utan bara spelar Drake i bilstereon.
Drake och The Weeknd är det synd om mest hela tiden. Drake verkar vilja att vi ska lida med honom och samtidigt beundra honom. Det är inte den typ av självömkan jag i normala fall brukar gilla, men Drake berättar även obehagliga historier så att man känner sympati. "I've had sex four time this week, I'll explain, having a hard time adjusting to fame" som han säger i sitt fyllesamtal till exet i "Marvin's Room". Den är inspelad i och döpt efter den studio Marvin Gaye ägde.
Där spelade Gaye bland annat in "Here, My Dear", det ultimata skilsmässoalbumet. Riktigt på den nivån av gudabenådad bitterhet är inte Frank Ocean, Drake eller The Weeknd, men ingen annan har varit lika nära i år. Eller på flera år. Dessutom har de tiden för sig. Ingen av de tre är äldre än 25 år och när Marvin Gaye gjorde "What's Going On" hade han fyllt 31.
Mellan allt liggande och anpassande till kändisskap har Drake hunnit med en hel del musikskapande. Debutalbumet kom (försenat) ut sommaren 2010 och mindre än 18 månader senare kom uppföljaren "Take Care".
På ett av albumspåren gästar The Weeknd, som om det inte räckte med hans egna tre mixtapes: "House of Balloons", "Thursday" och "Echoes of Silence". Den senaste släpptes i onsdags, till en så förväntansfull publik att Weeknds officiella sajt kraschade av nedladdningar. Utgivningstakten handlar alltså inte om att casha in, både Frank Ocean och The Weeknd har gett bort sina skivor. De har på så sätt kunnat ta kontroll över utgivningen.
Frank Ocean har haft möjlighet att bjuda på fullängdaren "Nostalgia, Ultra" och läcka demon "Thinking About You" eftersom han fått betalt när han gästat Jay-Z och Kanye West på "Watch the Throne" och - framför allt - skrivit "I Miss You" åt Beyoncé.
Ska jag rangordna de här tre samlade produktionerna under 2011 hamnar Frank Ocean överst. Jag tar ett djupt andetag och utnämner Frank Oceans "Nostalgia, Ultra" till årets album.
fredag, december 23
torsdag, december 22
Julkalendern: Jamie XX
Det har varit ett bra år för Jamie Smith, alias Jamie XX. Vi lärde känna honom som medlem i the XX, men i år har han själv stått i strålkastarljuset.
Han har hunnit remixproducera ett helt album med Gil Scott-Heron, remixa Radiohead och Adele, släppa den steeldrumsmaximerade "Far Nearer"-singeln, producera Drake och samplas av Rihanna. Dessutom fortsätter strömmen av the XX-covers.
Att the XX:s debutalbum har blivit så inflytelserikt beror visserligen mycket på melodierna och texterna, men mest på stämningarna Jamie XX skapade: svängigt, torrt och mörkt.
I vår kommer the XX:s minst sagt efterlängtade uppföljare. Jamie XX har sagt att den ska vara klubbigare. Det är bäst att han ser till att vara nöjd med ljuden han skapar, för de kommande åren får han nog ägna åt att att hjälpa andra uppnå samma sak.
onsdag, december 21
Supermix 2011
Det blev inte särskilt mycket Supermix under 2011 och det berodde på mig, jag var alldeles för uppbokad av annat. Men några minnesvärda kvällar hade vi, på Tranan och på Mosebacke och på Landet.
Gustav Ejstes kom och scratchade på Mosebacke, men vår mest uppmärksammade gäst var Niklas Strömstedt. Efter ett par timmar discosväng (från sjutummare och iPod) åkte vi över Västerbron och själve upphovsmannen fick i taxistereon för första gången höra "Om"-reediten.
Strömstedt spelade väl bara en enda låt från 2011, men Sara, Fredrik och jag kompenserade med massor av nytt de andra kvällarna. Folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läste om i morgondagens tidning. Våra 100 bästa låtar från 2011 har vi nu samlat i en behändig Spotifylista:
Supermix: hits 2011
100 låtar, lika många artister, från ASAP Rocky till Zola Jesus, från lugnt till dunkadunka. Utan inbördes ordning, i stället lagda i en lyssningsvänlig ordningsföljd.
Mycket nöje och en god jul, önskar Supermixtrion.
Julkalendern: Skuldkrisen
Alla som varit i Grekland vet att armeringsjärn sticker upp ur taken för att husen då inte klassas som färdigbyggda och undgår fastighetsskatt. Det är en grekisk klassiker, i nivå med tzatziki. Jag läste om det senast i Jeffrey Eugenides "The Marriage Plot", en roman som visserligen utspelas 1982, men är skriven nyss. Att armeringsjärnen nämns är ett tydligt tecken på det.
Grekerna har den senaste tiden varit de slösaktiga slagpåsarna i Europa, även om Italien klivit in på slutet och tagit lite av skiten.
En vän hade tröttnat på allt fikabordklagande om grekiskt slöseri. Han bestämde sig för att hitta på en överdriven myt om en tokig och dyr regel som grekerna hittat på och vilka absurda bieffekter den fått. Förhoppningen var att den skulle slå an rätt strängar och spridas vidare som ringar på Adriatiska havet, en modern klintbergare.
Så långt har vi kommit i år. Den främsta stereotypen om greker är inte längre att de slår sönder tallrikar, dansar som Anthony Quinn och äter vitlök - det är att de har tokiga och dyra regler som får absurda bieffekter. Armeringsjärnen ur taken har gått förbi tzatzikin.
Tänker jag berätta vilken myt det var som min vän hittat på och skulle sprida? Nej nej, det får ni lista ut själva när ni den når ert fikabord.
Grekerna har den senaste tiden varit de slösaktiga slagpåsarna i Europa, även om Italien klivit in på slutet och tagit lite av skiten.
En vän hade tröttnat på allt fikabordklagande om grekiskt slöseri. Han bestämde sig för att hitta på en överdriven myt om en tokig och dyr regel som grekerna hittat på och vilka absurda bieffekter den fått. Förhoppningen var att den skulle slå an rätt strängar och spridas vidare som ringar på Adriatiska havet, en modern klintbergare.
Så långt har vi kommit i år. Den främsta stereotypen om greker är inte längre att de slår sönder tallrikar, dansar som Anthony Quinn och äter vitlök - det är att de har tokiga och dyra regler som får absurda bieffekter. Armeringsjärnen ur taken har gått förbi tzatzikin.
Tänker jag berätta vilken myt det var som min vän hittat på och skulle sprida? Nej nej, det får ni lista ut själva när ni den når ert fikabord.
tisdag, december 20
Julkalendern: Orimmat
För er som sitter så här några dar före doppareda'n och funderar på julklappsrimmen: sluta.
Årets mest uppseendeväckande poprim var nämligen inte det i Paul Simons "Questions for the Angels", när han lade "railway station" mot "destination". Alltså precis som i öppningsraderna till "Homeward Bound".
Ibland lönar det sig faktiskt mer att skippa rimmen, till och med de enkla. Eller snarare: framför allt de enkla.
En som visade det i år var Veronica Maggio. Hennes gigantiska hit "Jag kommer" börjar så här:
Natten är ung och jag ligger vaken / Jag är "Lucy in the sky", jag är högt över molnen
"Molnen"? Jag vet inte hur många gånger jag har sjungit "högt över taken" där på slutet. Det hade funkat i texen och hade varit ett riktigt rim. Men också ett förväntat rim, ett som bara flyter förbi. Genom att Veronica Maggio och Christian Walz lade ett skevare ord där fick oss att rycka till.
På så sätt använder "Jag kommer" samma effekt som den oväntat orimmade "De sista ljuva åren", som ju med sin förvirrande ickerim gjorde det svårare att tröttna. Skillnaden är att Lasse Stefanz bara belönades med många veckor på Svensktoppen, medan Maggio och Walz igår nominerades till flera Grammisar. De kan få pris för både årets låt och årets textförfattare. Så kan det gå när man struntar i att rimma.
måndag, december 19
Julkalendern: Sånger att somna till
Gör som Totoro och de andra: slappna av i julstressen med 75 minuter lugna favoriter från året som har gått.
Här kan du lyssna på "Somna med Extra allt 2011". (Eftersom Letsmix tråkigt nog lägger ner vid årsskiftet använder jag Soundcloud).
Och här är de som fick vara med, i sin helhet eller bara bitvis:
- Paul Simon "Questions for the Angels"
- Cass McCombs "County Line"
- Anna Järvinen "Vals för Anna"
- Thurston Moore "Benediction"
- Real Estate "Green Aisles"
- Kurt Vile "On Tour"
- Bon Iver "I Can't Make You Love Me"
- Active Child feat. How to Dress Well "Playing House"
- Atlas Sound "Te Amo"
- Drake feat. Lil' Wayne "The Real Her"
- Frank Ocean "Thinking About You"
- Beyoncé "I Miss You"
- James Blake "The Wilhelm Scream"
- The Weeknd "Lonely Star"
- Youth Lagoon "Seventeen"
- The Roots "Sleep"
- Dirty Beaches "Lord Knows Best"
- PJ Harvey "Hanging in the Wire"
- Kate Bush "Snowflake"
- Jamie XX "Far Nearer"
söndag, december 18
Julkalendern: Wiig
För att klara Bechdel-testet måste en film innehålla a) två kvinnor, b) som pratar med varandra, c) om något annat än en man. Ganska få Hollywoodkomedier får godkänt på alla tre punkter.
Det beror inte på att kvinnor inte är roliga. Kanske är det opassande att påpeka det så här innan begravningen ens har varit, men Christopher Hitchens hade så klart fel när han påstod det i Vanity Fair.
Det var 2007. För alla som nu är ännu tröttare på "kan kvinnor vara roliga?"-artiklar var det jobbigt när "Bridesmaids" hade premiär i somras.
Man hade ju kunnat tro att Kristen Wiig skulle slippa frågan "hur är det att vara kvinnlig komiker?" genom att vara den tredje kvinnan i rad som bär upp "Saturday Night Live", efter Fey och Poehler. Senast hon utklassade allt annat var i Katy Perry/Robyn-avsnittet som hårslängande flörtexpert.
Men med "Bridesmaids" var kvinnokomedivinkeln bara för tydlig för att inte användas i många tidningar. Inte bara en komedi med en kvinna i huvudrollen, inte bara en komedi med sex kvinnor i huvudrollerna, utan en sådan komedi som dessutom är skriven av kvinnor.
Med de förutsättningarna, varför uppmärksamma själva humorn? Då spelade det mindre roll att vissa scener i "Bridesmaids" samtidigt var det roligaste och jobbigaste man kunde se på bio i år. Då pratar jag inte om de onödiga matförgiftningsscenerna utan till exempel talet som aldrig ville sluta.
Det var det viktiga med filmen, inte att den inte innehöll något enda samtal mellan två män. Var "Bridesmaids" i själva verket den första Hollywoodkomedin som inte klarar ett omvänt Bechdel-test?
Det beror inte på att kvinnor inte är roliga. Kanske är det opassande att påpeka det så här innan begravningen ens har varit, men Christopher Hitchens hade så klart fel när han påstod det i Vanity Fair.
Det var 2007. För alla som nu är ännu tröttare på "kan kvinnor vara roliga?"-artiklar var det jobbigt när "Bridesmaids" hade premiär i somras.
Man hade ju kunnat tro att Kristen Wiig skulle slippa frågan "hur är det att vara kvinnlig komiker?" genom att vara den tredje kvinnan i rad som bär upp "Saturday Night Live", efter Fey och Poehler. Senast hon utklassade allt annat var i Katy Perry/Robyn-avsnittet som hårslängande flörtexpert.
Men med "Bridesmaids" var kvinnokomedivinkeln bara för tydlig för att inte användas i många tidningar. Inte bara en komedi med en kvinna i huvudrollen, inte bara en komedi med sex kvinnor i huvudrollerna, utan en sådan komedi som dessutom är skriven av kvinnor.
Med de förutsättningarna, varför uppmärksamma själva humorn? Då spelade det mindre roll att vissa scener i "Bridesmaids" samtidigt var det roligaste och jobbigaste man kunde se på bio i år. Då pratar jag inte om de onödiga matförgiftningsscenerna utan till exempel talet som aldrig ville sluta.
Det var det viktiga med filmen, inte att den inte innehöll något enda samtal mellan två män. Var "Bridesmaids" i själva verket den första Hollywoodkomedin som inte klarar ett omvänt Bechdel-test?
lördag, december 17
Julkalendern: Arabiska våren
För precis ett år sedan, den 17 december 2010, började den arabiska våren.
Det var då den 26-årige Mohammed Bouazizi, frukthandlare i tunisiska Sid Bouziz, satte eld på sig själv i protest mot de korrupta myndigheternas trakasserier. Han avled drygt två veckor senare.
Fem tusen människor kom på begravningen. Sedan dess har folksamlingarna aldrig skingrats i Nordafrika och Mellanöstern.
fredag, december 16
Julkalendern: Ryan Goslings många ansikten
"Crazy, Stupid Love", "Drive" och "Maktens män".
torsdag, december 15
Julkalendern: Kurt Vile
Kurt Vile sitter på gatan i Pumaskor, sådana man hade på nittiotalet. Han var bäst bland all den nittiotaliga rock som svepte över oss under 2011.
Yuck var kanske mest tydliga i sina referenser. Det var svårt att komma ihåg att Londonbandets album hade bra melodier när jag fastnade i att höra alla ekon av Dinosaur Jr, Teenage Fanclub, Popsicle och Sonic Youth.
Thurston Moore från just Sonic Youth gjorde firad solocomeback med "Benediction", en otroligt vacker sång. Skilsmässan från Kim Gordon gjorde att man började höra den på ett annat sätt, men redan innan var den en av årets mest hjärtskärande ballader. Albumet "Demolished Thoughts" var i sin helhet tyvärr inte lika bra.
Albumet var förresten producerat av Beck, en annan 90-talsöverlevare som ploppat upp oftare än vanligt i år. Även J Mascis och Stephen Malkmus släppte skivor. Och "Nevermind" firade 20 år. Däremot splittrades ju R.E.M, vilket de flesta arkiverade i mappen "band man redan trodde hade lagt av".
Men nu märker ni hur jag klumpar ihop saker som har väldigt lite med varandra att göra. Och jag har kommit från det jag ville säga: Kurt Vile.
Under 2011 har han på albumet "Constant Hitmaker" och EP:n "So Outta Reach" sparkat ur sig tillbakalutade rocklåtar. De är så enkla och framförda så nonchalant att det låter som om de skrivits medan de spelats in. Mest har det att göra med hans sångstil.
Han väser och fnyser ur sig orden. Det kan verka manierat, men tänk på att det här inte är något artistnamn som blinkar till Kurt Weill, utan här har vi att göra med en man som verkligen är döpt till Kurt Vile. Det här är helt enkelt han sätt att sjunga och bara det sätt han får ur sig "girlfrieeeeeeeend" i "Puppet to the Man" (vid 1.35) är värt en plats i årets julkalender.
onsdag, december 14
Julkalendern: Hej då
Och tack för allt, Sif Ruud, Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Trish Keenan, Elizabeth Taylor, Amy Winehouse, Steve Jobs, Lena Nyman, Clarence Clemons, Gil Scott-Heron, Shelagh Delaney, Bert Jansch, John Barry, Nicholas Ashford, Loleatta Holloway och Jerry Lieber!
tisdag, december 13
måndag, december 12
Julkalendern: Real Estate
Real Estate är tre unga män (två i glasögon) från New Jersey som igår besökte Debaser Slussen för att spela sin långsamma, gitarrplockande 80/90-talsindie. Känslan av tidsmaskin förstärktes av de två kompmusiker: den ene såg ut som en ung Terry Hall, den andre som en ung Kurt Cobain.
Det är underligt hur Real Estate bemöts. Med unket proggdoftande utskällningar för att de typ inte inte "tar ställning politisk" (läs Lisa Ehlins mothugg här), med skamsna hyllningar och med utslitna metaforer. Det är helt enkelt svårt att hantera att några som inte känns särskilt 2011 ändå har spelat in en av årets finaste låtar.
Jag skrev i oktober om att jag inte kunde sluta lyssna på "Green Aisles". Det bara fortsätter.
söndag, december 11
Julkalendern: Konserter långt bort och nära
Foto: David Appelgren
Minns trogna läsare hur jag förr om åren brukade lista årets missade och omissade konserter? Nu finns det knappt någon poäng med sådana listor, jag missar de flesta.
Kanske inte de där konserterna som det pratas om nu, de där stora, men jag missar de små. Jag köper biljett till de där ”biljettsläppskonserterna”, de etablerade, eller ännu oftare: comebackerna. Därför sitter jag här redan nu och vet att jag 2012 kommer se Todd Rundgren, Feist och D’Angelo (om han inte ställer in, ta i trä).
I år såg jag Sonja Åkesson-konserten på Södra teatern, Saint Etienne på Strand, Tame Impala på The Fillmore och About Group på Park Lane, men mest stora saker som Sade på Globen, Prince i Slottsskogen, Crosby & Nash på Stockholm Waterfront och Paul McCartney på Globen igår. Jag såg My Morning Jacket på Münchenbryggeriet, men få tidiga konsertbesök som om sju år kommer vara lika omtalade som My Morning Jacket på Kägelbanan för sju år sedan. Det är dem man vill se, de små spelningarna. Som Dave Haslam sa till Jan Gradvall ”Musikhistorien skrivs aldrig på arenor. Den skrivs på små klubbar.”
Jag grämer mig därför bara lite över att jag i år missade Rihanna i Globen, Bob Dylan i Borlänge och i Globen, ESG på Strand, Raphael Saadiq på Göta källare, Jens Lekman på Södra teatern, The Charlatans i Uppsala eller Bill Callahan på Södra teatern.
Det är värre att jag av olika anledningar inte såg Kurt Vile på Strand, How to Dress Well på Etablissemanget, James Blake på Södra teatern eller i Annedalskyrkan, War on Drugs på Debaser eller Com Truise på Debaser. Och sedan alla de där andra, de som jag till och med har glömt bort.
Mest grämer jag mig över att inte ha tagit tillfället i akt att se Dirty Beaches, som spelade i Silverlake samma majkväll som vi anlände till Los Angeles. Jag får väl se honom om tio år på någon comebackturné.
I kväll ska jag däremot gå och se Real Estate på Debaser Slussen. Blir det historiskt? Nja, kanske inte.
En liten, möjlig historisk spelning såg jag i år i alla fall: Idiot Wind på vår egen Släpp fångarna loss-festivalen i Midsommarkransen. Att höra Amanda Bergman sjunga i en så liten lokal som Tellusbiografen är nästan förrädiskt. Man går på allt. Om hon rabblade det finstilta på en ölflaska skulle det låta fantastiskt. Därför har jag tyvärr inte heller någon aning om vad hon sjöng om, jag lyssnade bara på rösten.
Redan när vi sitter där kan vi konstatera att det är en milstolpe i Släpp fångarna loss-festivalens femåriga historia, redan innan hon tar upp Tallest Man on Earth-Kristian Matsson (hennes "kompis", som hon uttrycker det). Han tonar ner sitt Dylanknarr för att sjunga duett. Mikrofonstativet är draget så långt sladden tillåter och Kristian sitter längst ut på pallkanten, nästan så att han halkar av. Jag sitter på första raden, men jag lutar mig också framåt.
Det är alltid bra att komma närmare.
Min bästa "Blackbird"
Tidigare i höstas hörde jag David Crosby och Graham Nash sjunga Paul McCartneys "Blackbird". Igår kväll hörde jag kompositören sjunga den livs levande, i en av få finstämda och icke-brötiga stunder på Globen. Men ingen av dem kan konkurrera ut mitt livs mest betydelsefulla version.
McCartney bad igår de i publiken som försökt lära sig spela "Blackbird" att räcka upp handen. Upp flög tusentals händer som prövat sig på de där ackorden. "You can guess how that makes me feel" sa han på scen, han med ursprungshänderna. Det känns inte alltid uppriktigt när McCartney ska säga något känslosamt, men det där verkade faktiskt betyda något för honom. Att ha påverkat människor blir så konkret när det är förhårdnader på deras fingrar.
Om hon var där så räckte hon väl upp handen, hon som spelade den mest minnesvärda versionen. Det var i ett klassrum i Mats Knutsskolan i Borlänge, cirka 1989/90. Jag gick i mellanstadiet och var plugghäst. Mitt musikintresse sträckte sig ännu inte särskilt långt bortom Neneh Cherry, Orup och titellåtar ur Bondfilmer. Jag hade givit upp kommunala musikskolans saxofonlektioner efter en termin, utan att någonsin fatta det där med melodistämma och andrastämma.
Då fick vi en ung musiklärare som hette Leena Kalliokoski. (Tja, hon heter så fortfarande och är tydligen bl.a. sångpedagog.) Hon tyckte inte att musiklektioner bara behövde innebära körsång och rytmövningar. I stället laddade hon kassettbandspelaren med funk och Van Halen. "Hör ni hur han får gitarren att PRATA!"
Och så spelade hon själv "Blackbird" där i klassrummet. Hon klarade sig igenom de kluriga bitarna på gitarrhalsen, men inte utan svårighet, och kanske är det därför jag minns det. Jag tror jag insåg något om hur svårt det är att spela ett instrument, men att folk ändå enträget övar och gnetar. Det där man hör på skiva är inte bara ihopslängt.
Dessutom var nog jag (från ett hem där pappa och syster möjligen plinkade lite trevande på pianot) väldigt ovan att sitta så nära någon som kunde spela så bra på akustisk gitarr. Någon som i nästa stund pratade entusiastiskt om George Clinton eller om det var Bootsy Collins.
Några veckor senare fick vi tillbaka vår ordinarie musiklärare, för Leena Kalliokoski var så klart vikarie. Men en vikarie som jag minns över 20 år senare. Därför är "Blackbird" i Globen mindre betydelsefull än "Blackbird" i Mats Knutsskolan.
lördag, december 10
Julkalendern: Unknown Mortal Orchestra
Ikväll ska jag se Paul McCartney i Globen. Det är ju ett tag sedan han var sixty-four och rösten är kanske inte som den brukade, men annars verkar han vara i god form. Någon gång vill jag ändå ha sett min favorit-Beatle. Då menar jag inte som person, men som musikskapare och som inspiratör.
I år har jag hört arvet från McCartney i framför allt Unknown Mortal Orchestra. De spelar precis den sorts knaspop som McCartney tog sig rätten att spela på sina soloalbum (alltså utan Wings). Med den skillnaden att UMO varken klämmer in pianoballader eller medleylåtar på sin debut.
På samma sätt som McCartney solo låter UMO avsiktligt lo-fi. Jag kan tänka mig att de har jobbat länge på att få till exakt det där trumljudet i "Jello and Juggernauts" eller exakt de där effekterna på sången i "Thought Ballune". Jämför förresten med sången i "Coming Up".
Musik i det här gränslandet mellan släpphänthet och perfektionism är svår att tidsbestämma. Det är också omslaget till albumet. Jag trodde första att det glänsande huset var skapat med dator. Men nej, i centrala Kroatien står faktiskt den här futuristiska byggnaden, från den tid när framtiden var något att ha, det vill säga sextio- och sjuttiotalen.
Huset är en av många fantastiska jugoslaviska "spomeniks", minnesmärken över andra världskriget. Här finns ännu fler av dem avbildade. Gott så, då finns omslag till ett tjugotal ytterligare album av Unknown Mortal Orchestra.
Monumenten är nu i olika stadier av förfall, som kvarlämningar av mycket äldre civilisationer än Titos Jugoslavien. Man bara väntar på att det ur buskarna ska kika upp en hob. Eller någon annan som var ung för länge, länge sedan. Som Paul McCartney.
fredag, december 9
Är Tindersticks musikens George Lucas?
Det här att inledningsspåret på Tindersticks kommande album tydligen är en uppföljare på "My Sister" från 1995, borde det göra mig fruktansvärt nervös?
"My Sister" är ju nämligen den bästa ljudboksnovell jag någonsin hört. Den är tragisk, den är rolig, den är svängig. Den har en perfekt början ("Do you remember my sister?") och ett perfekt slut ("She said she liked the idea of it, though I thought it was because of what happened to the cat, and our mum.") Jag vill inte veta vad som hände sen, eller innan, eller under tiden.
Eller vill jag? Det beror ju så klart på hur det görs. Det klassiska motsatsparet "Gudfadern II" och "Star Wars Episode I: The Phantom Menace".
Jag får helt enkelt vänta till februari och hoppas att Stuart Staples och hans vänner inte har blivit George Lucas-inspirerade, i onödan klåfingriga på gamla mästerverk. Tillåt mig i så fall utbrista: "Nooooo!"
"My Sister" är ju nämligen den bästa ljudboksnovell jag någonsin hört. Den är tragisk, den är rolig, den är svängig. Den har en perfekt början ("Do you remember my sister?") och ett perfekt slut ("She said she liked the idea of it, though I thought it was because of what happened to the cat, and our mum.") Jag vill inte veta vad som hände sen, eller innan, eller under tiden.
Eller vill jag? Det beror ju så klart på hur det görs. Det klassiska motsatsparet "Gudfadern II" och "Star Wars Episode I: The Phantom Menace".
Jag får helt enkelt vänta till februari och hoppas att Stuart Staples och hans vänner inte har blivit George Lucas-inspirerade, i onödan klåfingriga på gamla mästerverk. Tillåt mig i så fall utbrista: "Nooooo!"
Julkalendern: Juholts skärp
Oavsett hur det nu var med bostadsersättningen och oavsett vad han nu sagt (och tagit tillbaka) om mobiltäckning, var inte den roligaste av alla Juholtstormar under 2011 ändå den om hans pirattillverkade Hugo Boss-skärp?
Vi kan väl ha en omröstning om vad som är roligast med Expressens artikel från 30 maj? Är det att journalisten ringt runt till experter av många olika slag i ett försök att tränga den då nytillträdde partiledaren så mycket som möjligt? Är det att en av dessa experter oundvikligen blev Stig-Björn?
Eller (och här lägger jag min röst) är det Juholts stolthet över hur han har gått tillväga för att köpa produkten i fråga. Man riktigt hör hur han i stället för att föra ut sitt politiska budskap till reportern myser lite om att han minsann är världsvan:
"Man går på marknaden utanför hotellet. Det står ett bord och det säljs fina bälten till turister. Då har jag prutat. Vad ger man? Det är alltid för dyrt - en hundring kanske."
Ja, det är alltid när man prutar som det efteråt visar sig bli riktigt dyrt.
Vi kan väl ha en omröstning om vad som är roligast med Expressens artikel från 30 maj? Är det att journalisten ringt runt till experter av många olika slag i ett försök att tränga den då nytillträdde partiledaren så mycket som möjligt? Är det att en av dessa experter oundvikligen blev Stig-Björn?
Eller (och här lägger jag min röst) är det Juholts stolthet över hur han har gått tillväga för att köpa produkten i fråga. Man riktigt hör hur han i stället för att föra ut sitt politiska budskap till reportern myser lite om att han minsann är världsvan:
"Man går på marknaden utanför hotellet. Det står ett bord och det säljs fina bälten till turister. Då har jag prutat. Vad ger man? Det är alltid för dyrt - en hundring kanske."
Ja, det är alltid när man prutar som det efteråt visar sig bli riktigt dyrt.
torsdag, december 8
onsdag, december 7
Julkalendern: California sunset
Det här är en rent privat höjdpunkt med 2011: de tre veckorna i Kalifornien (och Nevada).
Allt på resan blev inte som i förhandssnacket här på Extra allt i mars och april. Nej, vi kunde inte lägga dyrbar L.A.-tid till att åka till Buffys hus eller Beach Boys-monumentet i Hawthorne. Och nej, jag köpte ingen iPad, för de var slut.
Men jo, vi besökte Snobben-museet, hängde på Washington Square, åt alfalfagroddar och bilade i Laurel Canyon med Joni Mitchell i högtalarna. Vi såg massor av gula saker. Och skyltar. Och palmer. Och solnedgångar, som den ovanför från piren i Santa Barbara.
När vi inte lyssnade på sjuttiotalsmusik så blev det gärna "California Sunrise" med San Diego-bandet Dirty Gold, en av årets trevligaste låtar. För att göra det här till mer än bara en privat höjdpunkt.
tisdag, december 6
Julkalendern: Hipsterslungan?
Eller tja, vad kallas den? Den där lädersaken som bärs kring halsen och som innehåller en iPhone.
Emanuel Karlsten föreslog "bröstpung". Och grävde fram bevis på att den tydligen har funnits i flera år. Men det var under 2011 som den peakade. Det var i år man till och med kunde gå på Drottninggatan kring lunchtid och så lika många hipsterslungor som ryska turister.
Nästa år kommer även de ryska turisterna ha hipsterslungor. Eller tar de ett extra steg i evolutionen och går direkt på de här?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)