måndag, februari 25
Oscars: That's Our Show
Ah, skäggen gör comeback i tv. Var är Beppe, kvar i Teheran?
Angående min egen tippning... åtta rätt av elva är ju inte så bra, särskilt när jag inte ens lyckades gardera rätt.
Oscars: My Cherie Amour
Stor humor att spela "My Cherie Amour" när Jennifer Lawrence vann. Tyvärr fick Bradley Cooper inget raseriutbrott.
Å andra sidan: slängde producenterna in den nu eftersom de tror att Cooper själv är chanslös?
Oscars: Adele
Får man säga att Adele är lite av en besvikelse i natt? Tog inte i som vanligt när hon sjöng, hade inte lika fin klänning som på Golden Globe och höll inte lika roligt tal. Men ändå, en av få pristagare som faktiskt visar att hon är rörd av äran.
Oscars: Musikaler
Hollywood hyllar musikalfilmerna genom att göra scenversioner av sånger från filmatiseringar av scenföreställningar. Rimligt.
Oscars: Sverige!
Härligt! Och kul att Bendjelloul kallar Rodriguez för "sinGer", med ett sånt där hårt G som Paul McCartney brukar ha.
söndag, februari 24
Oscars: Vinnarna redan nu
I alla fall så är det här min tippning. I vanliga fall brukar statyetterna fördelas enligt "allt eller inget"-modellen, men i år kan det nog bli så att priserna sprids ut till ett par filmer.
Bästa film: "Argo"
Gardering: "Lincoln"
Bästa regi: Steven Spielberg för "Lincoln"
Gardering: David O. Russell för "Silver Linings Playbook"
Bästa kvinnliga huvudroll: Jennifer Lawrence i "Silver Linings Playbook"
Gardering: Jessica Chastain i "Zero Dark Thirty"
Bästa manliga huvudroll: Daniel Day-Lewis i "Lincoln"
Gardering: Hugh Jackman i "Les Misérables"
Bästa kvinnliga biroll: Anne Hathaway i "Les Misérables"
Gardering: Sally Field i "Lincoln"
Bästa manliga biroll: Robert De Niro i "Silver Linings Playbook"
Gardering: Tommy Lee Jones i "Lincoln"
Bästa icke-engelskspråkiga film: "Amour" (Österrike)
Gardering: "A Royal Affair" (Danmark, och ja, det är den svenska titeln)
Bästa originalmanus: "Django Unchained" av Quentin Tarantino
Gardering: "Zero Dark Thirty" av Mark Boal
Bästa manus efter förlaga: "Lincoln" av Tony Kushner efter boken "Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln" av Doris Kearns Goodwin
Gardering: "Silver Linings Playbook" av David O. Russell efter Matthew Quicks roman med samma namn
Bästa animerade film: "Modig"
Gardering: "Röjar-Ralf"
Bästa sång: "Skyfall" av Adele och Paul Epworth, från "Skyfall"
Gardering: "Before My Time" av J. Ralph, från "Chasing Ice"
Dessutom kommer självklart Malik Bendjelloul att vinna bästa långfilmsdokumentär för "Searching for Sugar Man".
Oscars: "The Master"
Som sagt så dominerar de nio som nominerats till bästa film även de andra viktiga kategorierna inför nattens Oscargala. Den film som hamnat närmast utanför är "The Master".
Det måste kännas snöpligt för Paul Thomas Anderson. Han har regisserat fram tre skådespelarprestationer som med rätta har nominerats (Phoenix, Adams och Hoffman), men Anderson själv får ingen reginominering. Manuset han skrivit föll inte heller akademin på läppen.
Å andra sidan är det begripligt att "The Master" inte får toppnomineringar, den är inget mästerverk. Historien om den karismatiske sektledare känns inte tillräckligt ny för att fascinera, även med de här fantastiska skådespelarna och den här vackra fotografin.
Man blir mer nyfiken på de andra delarna av Freddie Quells tillvaro som veteran från andra världskriget. Eller en film som på riktigt handlar om L. Ron Hubbard och scientologin.
Oscars: "Zero Dark Thirty"
Precis som konkurrenterna "Django Unchained", "Lincoln" och "Argo" är "Zero Dark Thirty" en berättelse om amerikansk historia, med undertonen att trots sina brister är USA ändå universums bästa land. Sådant älskar ju Oscarsmänniskorna.
Skillnaden är att i "Zero Dark Thirty" är det nutidshistoria. Dammet har inte ens lagt sig kring jakten på Usama bin Ladin och operationen i maj 2011 som slutade med att hans döda kropp sjönk till havsbotten. Det finns fortfarande sekretess, personliga intressen och dagspolitiska hänsyn som spelar in.
Jämfört med "Argo" känns det därför inte ens värt att försöka hobbygoogla sig fram till hur filmens version skiljer sig från andra vittnesmål. Det finns helt enkelt för många olika berättelser. En tvistefråga har varit hur viktig tortyr i verkligheten var för att få fram informationen som ledde till huset i Abbottabad. I filmen visas det som avgörande och om det är en medveten vinkling så raserar det filmens objektiva grund.
För det som gör "Zero Dark Thirty" lömsk är just hur journalistisk den utger sig för att vara. Den lägger sig väldigt nära genren "dramatiserat reportage". Här finns väldigt lite av överdrivna spänningstrick som i "Argo". Det är hjälteporträtt av envetet underrättelsearbete, men vi får knappt se när bin Ladin till slut skjuts. Det här är inte heller en berättelse om den enskilda människorna, privatpersonerna mitt i storpolitiken, som i "Argo" eller "Lincoln".
Det finns visserligen en huvudperson, Maya (Jessica Chastain), som i sin påstridighet påminner om Carrie i "Homeland". Men vi får aldrig följa med Maya hem, vi får aldrig veta om hon lyssnar på jazz eller vilka mediciner hon tar. Vi får inte ens veta vad hon heter i efternamn. Därför är det svårt att tolka hennes sinnesstämning på slutet, när uppdraget är slutfört. Tomhet, ånger eller lättnad?
lördag, februari 23
Oscars: "Silver Linings Playbook"
OBS! SPOILERS!
Nej, vi låtsas inte om att den kallas "Du gör mig galen!" på svenska. Den här filmen förtjänar ett bättre öde än så. En kärlekshistoria om psykisk sjukdom är riskabelt, men "Silver Linings Playbook" går en lysande balansgång mellan allvar och skämt.
Tidigare smilfinken Bradley Cooper överraskar som den bipoläre Pat (allvar), frisläppt från psykvård efter att ha grovt misshandlat sin frus älskare (allvar), men kan triggas att bli våldsam av Stevie Wonders "My Cherie Amour" (skämt).
För att kunna få tillbaka sin ex-fru läser Pat läser de böcker hon undervisar om (allvar), men blir så fly förbannad på Hemingways olyckliga slut att kan kastar "Farväl till vapnen" genom fönstret (skämt).
Pat kommer inte undan Tiffany (Jennifer Lawrence), en ung och trasig änka (allvar), när han är ute på sina joggingturer med en sopsäck utanpå kläderna för att svettas mer (skämt).
Pats arbetslöse och OCD-drabbade far (Robert De Niro) använder honom som lyckoamulett när Philadelphia Eagles spelar (både allvar och skämt).
Inledningen är briljant skriven, med höjdpunkten på en rumphuggen middagsbjudning. På slutet vrids handlingen och det blir "vanlig" romcom av det hela, som om David O. Russell i en lek med formen har ryckts med. Där gör filmen till och med skäl för sin svenska titel, med utropstecken och allt.
Men även i en standardiserad "men vänta, jag måste springa ikapp, för jag glömde säga att jag alltid älskat dig"-scen bryr vi oss om Pat och Tiffany. I motsats till Hemingsways par får de sitt lyckliga slut.
torsdag, februari 21
Oscars: "Les Misérables"
Det finns många som älskar den här musikalen, jag känner några av dem. Men för mig gör den ingenting, så jag vet inte ur jag orkade igenom den här låååånga filmen.
Jo förresten, mitt hemliga trick var att ständigt påminna mig om att Hugh Jackmans styrka, som gör att han kan rädda en man som fastnat under en kärra, den beror på att han har adamantiumskelettt. Dessutom: att man aldrig får veta vem Fantine fick barnet med, det är inget problem. Amanda Seyfried kommer ändå bjuda in kandidaterna till en grekisk ö.
Kanske hade "Les Misérables" kunnat vara lite kortare om alla inte om och om igen hade behövt sjunga saker vi redan förstått? "Åh, jag lider samvetskval, vad ska jag välja?", "Åh, vi älskar varandra fastän vi precis träffats!", "Åh, jag måste ta fast den där Valjean!" Och allt är väldigt allvarligt, utom de två karaktärerna som är inskrivna för att vara roliga, men de är å andra sidan inlånade från en halländsk buskis.
Men det här är väl en beef jag framför allt ska ta med Victor Hugo eller de som skrev musikalen. Själva filmatiseringen är väl precis så som musikalfansen vill ha den och metoden att spela in sången live sätter troligen ny standard för kommande musikalfilmer. Grattis. Ni får se dem utan mig.
onsdag, februari 20
Oscars: "Django Unchained"
Jag fortsätter genomgången av Oscarsnominerade filmer med "Django Unchained". Den är som bekant klassisk Tarantino: det finns inga problem som inte kan lösas genom att först hålla en monolog och sedan absolutely, positively kill every motherfucker in the room.
Och det finns alltid en förmodat uttjatad sång att ge nytt liv i ett dramatiskt ögonblick, den här gången Richie Havens "Freedom".
Så om man tittar bort under det värsta ultravåldet så är det en njutning.
Tjafset mellan klanmännen om säckarna med dåligt utklippta hål för ögonen är en helt onödig scen, en av anledningarna till att filmen är så lång, men det är ändå en av de roligaste scener jag sett på länge.
Ayers för nybörjare
Eftersom Kevin Ayers tyvärr har avlidit idag, 69 år gammal, så finns det anledning att lyssna på den spellista min vän Thomas har gjort, med namnet kevin ayers for beginners.
Av någon anledning har Thomas valt att inte ha med den sympatiska "May I?", så den får ni lyssna på separat.
Av någon anledning har Thomas valt att inte ha med den sympatiska "May I?", så den får ni lyssna på separat.
Oscars: "Lincoln"
OBS! SPOILERS (FÖR DIG SOM INTE VISSTE ATT SLAVERIET AVSKAFFADES ELLER ATT LINCOLN SKÖTS, I SÅ FALL: TOUGH NOOGIES)
Ändamålen helgar medlen, det är budskapet. Så vad är Spielbergs ändamål med "Lincoln"? Kanske något med att politiker ska komma ihåg att bara man är tillräckligt skicklig så kan man både äta kakan och ha den kvar, som i det här fallet att avskaffa slaveriet och avsluta inbördeskriget.
Filmen har kritiserats för att inte visa hela bilden av hur slaveriet avskaffades, att det mest är ett fåtal vita män som pratar med varandra. Men det tycker jag inte håller, eftersom det här inte är en film om gör anspråk på att berätta om hela förloppet. Eller om hela Lincolns liv, trots titeln. Det här är ett kammarspel. Därför är det underligt att mordet och tillbakablicken på installationstalet har inkluderats som meningslösa epiloger.
Naturligtvis bär Daniel Day-Lewis hela filmen på sina slitna, sluttande axlar. En Lincoln som hasar omkring, insvept i en filt, dricker surt kaffe och envisas med att berätta gamla anekdoter, det är ett fint sätt att göra porträtt av en ikon.
tisdag, februari 19
Oscars: "Argo"
OBS! SPOILERS!
Man behöver inte ha sett många filmer för att känna sig hemma under Oscarsgalan. De nio kandidaterna till priset för bästa film dominerar även de andra viktiga kategorierna. Ändå har jag inte hunnit med dem. Inför söndagen tänkte jag snabbsummera mina intryck av de nominerade filmer jag faktiskt har sett. Jag börjar med vadslagningsbyråernas favorit, Ben Afflecks "Argo".
Disclaimertexten på slutet var typ "Some events and conversations have been fictionalised". Det borde ha stått "None of the close calls in this movie were actually remotely close in reality".
För det var de så klart inte. Googla själva. Presidenten godkände inte operationen i samma stund som CIA-agenten skulle checka in på flyget, mitt emellan två försök av flygplatspersonalen att hitta biljetterna i datorn. Hollywoodmännen hann inte precis fram för att lyfta på luren och bekräfta historien för Teheran. Inga beväpnade vakter i jeep jagade flygplanet på startbanan. (Sådant händer bara i "Die Hard 2".)
Med tanke på den häpnadsväckande historia som det här bygger på är det underligt att Affleck m.fl. valt att ta sig så många friheter från vad jag förstått verkligen hände. Särskilt när förenklingar för berättandets skull pekar ut t.ex. brittiska ambassaden som ovillig att hjälpa amerikaner i livsfara. Det är som om filmen ska vara en revansch för att USA:s hemliga agenter 1980 fick inse vad det innebär att vara hemliga och ge äran till kanadensarna. "Argo" är väldigt mycket "USA! USA! USA!".
När Affleck m.fl. ändå har valt att fiktionalisera verkligheten för att göra den mer spännande, är det inte en underlig inställning till "spänning" att mest radda upp en dussin "puh-det-var-nära-ögat"-händelser? Inte en enda gång lurar man ju publiken att tro att det verkligen är kört, för att sedan vända på allting.
Med allt det sagt, så är "Argo" ändå en bra film, ett nöje att se. Det behövs inte mer än sjuttiotalsmurrigheten, den deltagande skådespelargräddan och den verkliga berättelsen. Den tryckta stämningen finns där, den har Affleck verkligen lyckats med. Att gömma sig inomhus i månader medan maktberusade miliser hänger folk från lyftkranar. Att vara utstirrad av arga folkmassor, ihopträngda i en minibuss. Att inte kunna andas ut när planet lyft, utan först när man är i ett annat lands luftrum.
Jag hade velat se en "Argo" som helt byggde på den känslan.
Alexis Taylor gör cover på sig själv
Det kliar i fingrarna på Alexis Taylor, mest känd från Hot Chip och en av mina favoritsångare. Han har precis släppt solo-EP:n "Nayim from the Halfway Line", men nu bildar han grupp med tysktechnominimalisten Justus Köhncke. De har samarbetat förut, men tillsammans kallar de sig nu Fainting by Numbers. Hur ska vi egentligen ställa oss till ordvitsande bandnamn?
Debutsingeln släpps i april och från den har nu "A Stone in the Ground" släppts på Soundcloud. Det meddelar Pitchfork, men nämner inget om att det inte är någon ny låt, utan en omdöpt nyinspelning av "I Thought This Was Ours" från Alexis Taylors egen solodebut "Rubbed Out" (2008).
Men nytt eller halvnytt, det spelar ingen roll. Det här är de finast sju och en halv minutrarna musik jag hört idag.
måndag, februari 18
Oscars: Låtarna
Nu börjar Oscarsveckan. Om en vecka vet vi vilka som har vunnit, men än finns tid för det årliga nöjet: att spekulera.
Det är ett okej startfält i år. Mer om det i allmänhet senare, men nu håller vi oss till kategorin "Bästa originalsång". Förra året tyckte akademin att utbudet var så uselt att bara två sånger ens blev nominerade, men nu är det fem.
De är faktiskt uthärdliga allihop, även om det är ett gränsfall med Mychael Dannas bidrag från "Life of Pi".
Samtidigt, det är ju bara "Skyfall" som någon över huvud taget kommer att minnas om ett år, så den långsiktigt nedåtgående trenden fortsätter.
Det är ett okej startfält i år. Mer om det i allmänhet senare, men nu håller vi oss till kategorin "Bästa originalsång". Förra året tyckte akademin att utbudet var så uselt att bara två sånger ens blev nominerade, men nu är det fem.
De är faktiskt uthärdliga allihop, även om det är ett gränsfall med Mychael Dannas bidrag från "Life of Pi".
Samtidigt, det är ju bara "Skyfall" som någon över huvud taget kommer att minnas om ett år, så den långsiktigt nedåtgående trenden fortsätter.
söndag, februari 17
Mr Bass Man
Det är sällan jag får upp öronen för ett amerikanskt rockband genom "Saturday Night Live". Artisterna är antingen etablerade eller, om de är nya, superhyllade, men i då inom genrer som inte är min kopp te.
Senast var det i januari med The Lumineers. En tjej i prickig klänning spelade cello och det lät som den typ av hejig indierock ("nästa Arcade Fire!") som borde förbjudas att korsa Atlanten. Eller Stilla havet, för då kanske den tar sig hit via Asien.
Men i gårdagens avsnitt, med Christoph Waltz som värd, där visade sig Alabama Shakes vara coola. De var för övrigt nominerade till en Grammy för bästa nykomling förra veckan, tillsammans med Lumineers, men förlorade mot Fun. De har också spelat på "SNL" och jag orkar inte med dem heller.
Alabama Shakes ska jag däremot ge en chans och lyssna på. Oväntat nog kommer de från södern (Alabama) och spelar svängig rock (shakes), en genre som kanske är min kopp te mer än jag vill erkänna. När jag nu i efterhand googlar så ser jag att Gradvall i april förra året kallade dem "Creedence Clearwater Revival med en kvinnlig sångerska". Sångerskan Brittany Howard är bandets stjärna och en intressanta korsning av Mama Cass, Jack White och Mark Volman i The Turtles.
Men igår vann ändå bassisten, genom att vara en Donald "Duck" Dunn utan pipa men med keps. Dessutom helt stillastående, båda benen raka, hela fötterna i marken. Leta upp gårdagens "SNL" och kolla in Zac Cockrell.
måndag, februari 11
Chris Browns taktik
Och Chris Brown ba' inför gårdagens Grammy-gala:
"Om jag klär mig i helvitt så kommer alla fatta att jag är the goody guy precis som i en western och sen så reser jag mig inte när det blir Frank Ocean och inte jag som vinner Best Urban Contemporary Album, för då kommer alla verkligen se vilken schysst kille jag är."
söndag, februari 10
Who You Gonna Love
Det är aldrig någon som ber mig vara med i såna här tidningsenkäter om klädkonto per månad, motto, senast lästa bok etc, men på frågan "Vilken superkraft skulle du vilja ha?" så vet jag redan vad jag ska svara.
Nämligen: att ha sådan otrolig sångröst att jag från en stor scen kan sjunga Carole Kings "(You Make Me Feel Like A) Natural Woman" så fruktansvärt bra att ingen reagerar på att jag som sjunger ju är en man.
Ungefär som Sam Dees på sin demo till Rozetta Johnsons "Who Are You Gonna Love (Your Woman Or Your Wife)" från 1971. Den inspelningen gavs ut på samlingen "Second to None" 1995, men finns inte på Youtube. I dessa dagar är det en direktkvalificering att kallas underskattad. Men på Spotify finns den: här.
fredag, februari 8
2013 - bloggens år (del 2)
Och som en del i den stora samhällsutvecklingen så startar ytterligare en stjärna från P3 och PSL en ny blogg så här i starten av 2013.
Den här gången är det min vän och Supermix-kollega Sara Martinsson som på Wrk It Out ska skriva om träning.
"Även den med lite vanliga neuroser och hyfsad stil kan vara i grym form" slår hon fast, som något slags programförklaring. Och nu när januari är över och det blir mindre trångt på gymmen, det är ju nu det är dags att komma igång.
Den här gången är det min vän och Supermix-kollega Sara Martinsson som på Wrk It Out ska skriva om träning.
"Även den med lite vanliga neuroser och hyfsad stil kan vara i grym form" slår hon fast, som något slags programförklaring. Och nu när januari är över och det blir mindre trångt på gymmen, det är ju nu det är dags att komma igång.
onsdag, februari 6
Att känna sig dum
Apropå mitt bildningskomplex vid läsning av David Foster Wallace, så känns det ju betryggande när han i en artikel i slutet av samlingen "Both Flesh And Not" konstaterar:
"In sum, to really try to be informed and literate today is to feel stupid nearly all the time, and to need help."
"In sum, to really try to be informed and literate today is to feel stupid nearly all the time, and to need help."
Jeg husker at det var ganske vilt
WHATEVEREST from Kristoffer Borgli on Vimeo.
En av konstanterna under åtta år på Extra allt har varit norsk nydisco. Därför är Todd Terje-relaterade kortfilmen "Whateverest" obligatorisk tittning. Det är en vacker och rolig historia, men också väldigt sorglig.
Filmen är en utökad version av videon till Todd Terjes hit "Inspector Norse". Låttiteln är så klart en ordvitsblinkning till Colin Dexters Oxfordpolis, men i "Whateverest" påstår Todd Terje att det inte är hans eget skämt. Inspector Norse är i stället alias för en kille, Marius Solem Johansen, som lägger upp filmer på Youtube där han dansar och tillverkar eget knark. I "Whateverest" får vi träffa honom och se hur han dansar och tillverkar eget knark.
Det saluförs som en dokumentär, men det är egentligen en mockumentär. Marius Solem Johansen spelar en roll (väldigt övertygande) och det sa Todd Terje nästan rakt ut redan i den här intervjun. Guardian-journalisten Alexis Petridis var först övertygad att filmen var sann och skrev en artikel häromdagen, men twittrade igår att han fått bekräftat att det är en spelfilm.
Det är tur, för historien är sorglig. Marius har bestämt sig för att bo kvar hemma för att ta hand om sin sjuke pappa. Familjens bageri har han byggt om till ett solarium för att kunna sköta det ensam. Han verkar inte umgås med någon. Dansmusiken är hans sällskap, med hörlurar dansar han i trädgården och på gatan. Scenen när han bowlar ensam är den komiska höjdpunkten.
Nej förresten, musiken är inte hans enda sällskap, han har också den kemiska substans som han själv kokar ihop. Den som får honom att klä och sminka sig helt i vitt, vira julgransbelysning runt halsen och rusa ut i natten. Filmteamet jagar efter, medan kameran rullar. Nästa morgon svarar Marius att han bara minns att det var ganska vilt.
Jag diskuterade filmen lite på Twitter med den överraskade Alexis Petridis. Han hade inte anat något och såg heller inget problem med filmen. Han menar att huvudpersonen på slutet ändå visar att han är nöjd med sitt liv, mitt i den vackra naturen i stället för med människorna i Oslo.
Dessutom påpekar Petridis att många dokumentärfilmare utan att ingripa har följt värre skeenden än dåliga trippar.
Det har han självklart helt rätt i, men då har man väl fått ett större sammanhang? Då har det väl varit i syfte att uppröra? "Whateverest" är för snygg för det, den känns överslätande. Som att allt blir okej eftersom Marius har sin drog, sina lurar med fantastisk musik och eftersom allt är vackert filmat. Jag känner mig verkligen kluven, för ju mer jag tycker om "Whateverest" som film, desto mer sorgsen blir jag av innehållet.
söndag, februari 3
lördag, februari 2
Murmelodifestival
Idag är det Groundhog Day, då ett skogsmurmeldjur ser sin skugga eller inte och det säger något om vårens ankomst. I frånvaron av skogsmurmeldjur att observera firas detta självklart genom att i stället för det där spektaklet på SVT kolla på "Groundhog Day".
Eller "Måndag hela veckan" som den heter på svenska, en väldigt underlig titel som jag redan klagat på här. Dessutom klagade jag på en massa annat, som affischen.
Men jag älskar den filmen, inte minst för att ursprunglige manusförfattaren Danny Rubin och regissören Harold Ramis bråkade så mycket om manuset att resultatet blev genomtänkt. Jag får aldrig nog av att läsa om förkastade idéer till "Groundhog Day", senast i en intervju med Ramis i boken "And Here's the Kicker". Att Rubin och Ramis efter filmarbetet var ovänner i åratal, det är det pris man får betala.
Idag är för övrigt, i motsats till andra dagar, en Groundhog Day i mitt liv som jag tror det skulle vara helt okej att leva om och om igen.
Eller "Måndag hela veckan" som den heter på svenska, en väldigt underlig titel som jag redan klagat på här. Dessutom klagade jag på en massa annat, som affischen.
Men jag älskar den filmen, inte minst för att ursprunglige manusförfattaren Danny Rubin och regissören Harold Ramis bråkade så mycket om manuset att resultatet blev genomtänkt. Jag får aldrig nog av att läsa om förkastade idéer till "Groundhog Day", senast i en intervju med Ramis i boken "And Here's the Kicker". Att Rubin och Ramis efter filmarbetet var ovänner i åratal, det är det pris man får betala.
Idag är för övrigt, i motsats till andra dagar, en Groundhog Day i mitt liv som jag tror det skulle vara helt okej att leva om och om igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)