tisdag, december 28

Löphits från året

För dig som vill springa av dig julmaten, eller för dig som skippat andra omgången Janssons för att inte bli för tung i löpstegen, så bjussar jag här på en spellista med passande musik.

Jag har i och för sig under årets nästan hundra joggingturer lyssnat väldigt mycket på olika politikpoddar. Så det är bara bra att det finns så många och att de har haft anledningar till så många extraavsnitt. Men jag har också behövt ha musik i lurarna och här är den som funkat bäst.

Urvalet här är att det är låtar som släppts i år plus några som återutgivits under året. Så därför kanske lite av en blandning av lämpliga delar av spellistorna med årets bästa retro respektive årets bästa låtar.

Kanske funkar det mesta av spellistan även på nyårsfesten, men det är ganska många låtar vars främsta värde är att få mig att fortsätta orka gneta på, upp för en lång uppförslutning efter sex kilometer med viss motvind. Då funkar Sons of Kemets "Hustle" eller Moodymanns "Keep on Coming". Sedan ska man spurta och då krävs "MRA" med Chris McGregor's Brotherhood of Breath.

Varsågoda: Extra allt löphits 2021

fredag, december 24

Julkalendern: "Det har hänt nånting"

I hyllade norska filmen "Världens värsta människa" får en 43-årig serietecknare säga (fritt från mitt minne) att populärkultur numera inte ger honom starka känslor. Skivorna, böckerna, filmerna - de som brukar vara så viktiga, de är bara saker.

Jag hade lätt kunnat inbilla mig att jag också hamnat där, gammal och avtrubbad, stängd, besviken. Men som tur var hade jag samma vecka som biobesöket lyssnat på Andreas Mattssons album "Soft Rock". Och som 43-åring som lyssnat på Mattsson i nästan 30 av dem har jag svårt att inte drabbas, men blir ändå förvånad av hur mycket. Förvånad - och på sätt och vis glad.

"Sekunderna" från förra soloalbumet gjorde mig tårögd varje gång, men där fanns ändå lycka, insikt om att livet blev så här, varken mer eller mindre. I jämförelse med "Soft Rock" låter det som en käck dänga. 

På "Soft Rock" är det ännu mer på allvar. Precis som titeln på mitt favoritspår säger: "Det har hänt nånting". Den berättar om en man (får man väl anta) som inte brukat söka hjälp men nu vill prata med en vän - och bara får ett tomt samtal över öl. Efteråt finns allt det onda kvar.

Refrängen är otrolig i sin medelålderskris, formulerat utan inlindningar: ”Att jag har slutat längta / Att jag är väldigt ensam / Att jag har börjat stänga ner / Att allt som var värt att minnas / Hände för många år sen / Att jag är så besviken / Att jag är så besviken”

Och sedan kommer en flöjt. Årets låt, hörni.

Jag gick runt i novembermörkret med den i lurarna och kände att det där hade ju kunnat vara jag, men jag är inte där. Det var en sådan stark upplevelse av musik, som man kan tro att bara tonåringar får. Så jag är inte som serietecknare. Har man rädslan för att stänga ner, då har man väl fortfarande kvar en öppning? 

PS: Med detta är årets julkalender slut. God jul! Och prata med era vänner och kom ihåg att göra nya saker som är värda att minnas.

torsdag, december 23

Julkalendern: Läsning

Ja, man har ju läst en del i år. Även om jag i våras fastnade i att läsa om allt Salinger gett ut (inklusive osamlade noveller) och den där tjocka Salingerbiografin så hann jag med en del böcker från i år. Och en del som med visst skohornande kan få vara med i den kategorin.

Fiktion

”Shuggie Bain" av Douglas Stuart får vara med här även om den gavs ut 2020, eftersom den ju kom på svensk i år. Varför man nu skulle vilja läsa denna på svenska när man kan få härlig skotska, som behövs för att parera all misär. (Särskilt scenen med - ingen spoiler - "The Greatest Love of All" görs ju av dialekten.) En fantastisk bok är det i alla fall. Jag ser dock inte riktigt fram emot filmatiseringen, som jag tror riskerar att bli en orgier i tidsmarkerande scenografi och ytterligare överdriva de komiska elementen. Men motbevisa mig gärna.

"Thursday Murder Club” och ”The Man Who Died Twice" av Richard Osman glider in delvis på samma sätt, eftersom första delen gavs ut förra året och blev hela Englands gemensamma mysdeckare under första coronakarantänen. Trivsammare läsning får man leta efter, om än med en hel del död, mästerligt genomfört av Osman med så lätt hand att helium måste ha varit inblandat. (Bonusfakta: Richard är lillebror till Mat Osman, bassisten i Suede!)

"En flickas memoarer" av Annie Ernaux är från 2016, men eftersom mitt Duolingotragglande inte tagit mig tillbaka till någon sorts läsnivå bortom majonnässoppa så fick jag vänta till i år för att läsa.

Det gällde ännu mer med nederländska ”Obehaget om kvällarna” av Marieke Lucas Rijnevelds, som var en inblick i en underlig värld (en calvinistisk lantbrukarfamilj runt 2001). Det var också autofiktiva ”Leave Society” av Tao Lin, som visar upp en syn på hälsa gränsande till foliehattig, som man nästan drogs med i. Men oavsett det var det några otroligt fina scenerna där Tao Lin medlar mellan sina föräldrar under hundpromenader i Taiwan.

Maria Frensborgs ”Dag före röd dag”, Patricia Lockwoods ”No One is Talking About This” och Lisa Taddeos ”Animal” var alla i genren "hur det är att vara kvinna i nutiden".

Jonathan Franzens ”Crossroads" har jag fortfarande inte riktigt smält. Var den bara en bitvis snyggt konstruerad berättelse om åtrå i olika former och samvetskval och psykisk sjukdom, eller rann det bara ut i sanden? Elin Cullheds ”Eufori” fick ju fint pris och så, men bortom det kaxiga att skriva om Sylvia Plath i första person och så faktiskt inte helt göra bort sig, så vet jag inte. Jag gillade nog till och med Kristoffer Folkhammars "Är det barnen baby?" bättre, den var var lågmält trevlig, ödmjuk och anspråkslös.

Fakta

Om Tracey Thorns ”My Rock’n’Roll Friend” och Sara Martinssons ”Knäböj” är jag lite partisk. Jag känner ju Sara och jag älskar ju Tracey som artist. Men de här böckerna är verkligen skitbra och riskerar tyvärr att nå en alldeles för liten publik. ”Vadå, jag är ju inte intresserad av Go-Betweens/kvinnors tyngdlyftning - varför ska jag läsa om det?!?!” Då missar man det allmängiltiga här, om till exempel vänskap eller att vara den kvinnliga tredje till två män i en grupp eller förhållandet mellan kropp och hjärna.

Mats Jonssons ”När vi var samer” blev Augustnominerad som skönlitterär men är väl för sjutton en faktabok om samernas historia? Är det för att den använder serie som medium? En annan som gör det är Liv Strömqvist vars "Inne i spegelsalen" faktiskt utnyttjade formen mer än att vara en essä med teckningar av de citerade sociologerna (som jag tyckte hennes förra var).

Joan Didions ”Let Me Tell You What I Mean” minns jag att jag tyckte om, men just nu minns jag inte vilka texter som var med. Det känns lite underligt att de ger ut spridda tunna samlingar i stället för att satsa och ge ut typ en box av Didions osamlade texter. EDIT: Men nu när vi idag nåtts av beskedet att hon gått bort, då kommer det väl snart?

Ali Esbati ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” var bra, men ändå lite onödigt torr i kanterna. Den är ändå en passande julklapp, men ni har väl redan fixat alla?

onsdag, december 22

Julkalendern: Veckan skiva

I januari kom jag ju ut som en ovanlig typ av manlig medelålders vinylspelarägare, nämligen en som köper FÖR FÅ skivor. Så jag kom fram till att jag skulle köpa minst en skiva i veckan under hela året. (Don't call it a nyårslöfte.)

Det gick väldigt bra. En vecka återstår och jag har inte bara köpt 51 skivor, det har även blivit ganska många bonusar, men framför allt har det varit ett jämnt utfördelat skivköpande.

Jag har i första hand försökt stödja mina lokala handlare, vilket inte är svårt med Pet Sounds och An Ideal for Living precis runt hörnet hemifrån. Vilken absurd lyx att ha dem så nära! Och de är inte långt bort för alla er andra i Stockholm - kom ihåg att gynna dem. Bara en enda #veckansskiva blev det från Mickes i Hornstull. Men jag har även köpt från Myrorna och loppisar (gjorde fynd i Vadstena, avstod i Bräcke) - och beställt svindyrt från Discogshandlare i typ Nederländerna.

Mest har jag köpt vinyl, men några CD. Mest gammal och begagnad vinyl, men även en del ny, vilket ibland innebär lite onödigt plojigt färgad vinyl. Å andra sidan har själva innehållet varit fint, bland annat några kandidater till årets album, om jag nu hade tänkt utse det (vilket jag inte tänkt), som Saint Etiennes "I've Been Trying to Tell You" och "Promises" av Floating Points, Pharoah Sanders och London Symphony Orchestra. (Och Frida Hyvönens vackra album.) Medan andra av årets album för att ägas fysiskt tydligen hade krävt mer kvickhet och tålamod genom beställning från Storbritannien, som Emma-Jean Thackrays "Yellow" eller Helado Negros "Far In".

Men att få hemskickat från Storbritannien är inte helt lätt. Det är Brexit och vinylpressarkris samtidigt, så Alexis Taylors "Silence" som jag förbeställde i somras har ännu inte anlänt. "Hey, I ordered 'Silence' but don't take me literally" är ett skämt jag filar på att skicka till Taylors kundservice.

Jag halkade också in i ett delprojekt, månadens Martyn, där jag köpt ett album med John Martyn. Ett år senare har jag nu de viktigaste delarna av hans diskografi, men får väl fortsätta in i nästa år för att täcka till ytterligare luckor. Bland allt det andra begagnade har det mest blivit favoriter, trotjänare som lyssnats på från CD, i mp3 och på Spotify, men som nu också får stå i en skivhylla.

Det är å andra sidan lite trist att gå hem med en skiva och redan kunna den utan och innan. Därför tänker jag nästa år ha som projekt att varje månad köpa en skiva som jag inte hört, eller kanske på sin höjd ett eller två spår. Och så lära känna den skivan lite. Vad vore en bra hashtag? #månadensmusik kanske?

tisdag, december 21

Julkalendern: Hej då

Hej då och tack sa vi i år till Charlie Watts, Margo Guryan, Lars Norén, Eve Babitz, Mary Wilson, Lee ”Scratch” Perry, Mona Malm, Charles Grodin och Phil Spector.

Även hej då och tack till Gunilla Bergström, Hatte Furuhagen, Jessica Walters, Stephen Sondheim, Svante Thuresson, Norm Macdonald, Michael Nesmith, Tomas Norström, Don Everly, Robbie Shakespeare, Nanci Griffith, Gunnel Lindblom, Annette Kullenberg, Nolan Porter, Christopher Plummer, Michael K. Williams, Larry McMurtry,  Joe Simon, Jim Steinman, bell hooks, Ewert Ljusberg, Jean-Paul Belmondo, Biz Markie, Bunny Wailer, Yaphet Kotto, Peps Persson, Lars Vilks, BJ Thomas, Ellen McIlwaine, Lonnie Smith, Sean Lock, Dusty Hill, Gerry Marsden, Hans-Henrik Dyvik Husby, U-Roy, DMX, Michael Apted, Larry King, John Miles, James Purify, Sophie, Hal Holbrook, Lawrence Ferlinghetti, Alan Hawkshaw, Carl Bean, Michael Chapman, Tom T Hall, Jim Weatherly, Sylvain Sylvain, Kelli Hand, Paul Johnson och Einár.

måndag, december 20

Julkalendern: TV

Förutom "Beatles: Get Back" så är annan tv jag inte sett i år bland annat "Succession", "Reservation Dogs", "Bridgerton", "The Chair", "The Underground Railroad", "Den osannolika mördaren", "Squid Game", "Scenes from a Marriage", "It's a Sin" och "Saturday Night Live". 

I stället har jag väl... läst? Jobbat? Diskat? Gjort Duolingo? Så jag är bra på att säga "Ingen vill smaka din majonnässoppa" på franska, men dålig på att hänga med diskussioner vid middagsbjudningar och fikabord, i den mån man nu varit vid sådana

Men jag såg och gillade verkligen "The White Lotus" och så har jag i alla fall börjat på "Mare of Easttown" och det beror inte på att det var dåligt att jag inte sett klart. (Det gjorde det däremot med "Lupin", för att öva franska var det bättre med gamla "Falsk identitet".) 

Och så såg jag "Pretend It's A City" men den gjorde tyvärr att jag tyckte lite mindre om Martin Scorsese som asgarvade även när Fran Lebowitz sa banala saker. Det stod lite i vägen för de fina sakerna hon sa, som att en bok inte ska vara en spegel, den ska vara en dörr.

Bästa tv-scenen i år (fast den premiärvisades väl egentligen i slutet av 2020) var "Silly Games"-scenen i "Lovers Rock", en del av "Small Axe". Tätt följd av "Kunta Kinte Dub"-scenen i samma film. Det var nog något med att långt bort från alla fester se folk tätt, tätt på ett dansgolv, sjunga tillsammans, andas tillsammans, svettas - men det var bara en del av det.

söndag, december 19

Julkalendern: Nya namn

 

  • Alexander Abdallah, skådespelare 
  • Nathalie Alvarez Mesen, filmregissör 
  • Amanda Gorman, presidentinstallationspoet 
  • Johanna Hedman, författare
  • A36, rappare
  • Yuma Abe, sångare
Tja det var ju inte så många... fler nykomlingar måste väl ha slagit igenom under 2021 - vilka har jag missat?

lördag, december 18

Julkalendern: Beatlemania

 

Att ihopklippta arkivbilder av Beatles kan bli en av årets mest omtalade tv-serier, det är ju underligt. Men ändå inte, eftersom det inte bara är musiken i sig som är intressant, utan även gruppdynamiken mellan de här fyra. Jag har (ännu) inte sett "The Beatles: Get Back", mest för att jag inte har kunnat gräva fram åtta timmar ur mitt liv, men jag har också viss rädsla för vilket kaninhål jag kommer kunna trilla ner i.

Hur länge kommer det ta innan jag lyssnar på annat än Beatles?

Redan av att se "McCartney 3, 2, 1" där Paul pratar med Rick Rubin om olika låtar ur karriären blev jag tvungen att ta fram Ian MacDonalds "En revolution i huvudet" ur bokhyllan och börja kolla i vilken ordning spåren till "Revolver" spelades in.

Och av "1971 - the Year that Music Changed Everything" började jag tänka på allt som inte var med. Den åtta avsnitt långa serien innehöll fantastiska filmsekvenser, som Ike & Tina Turner i Ghana och ett snyggt ihopsytt avsnitt om feminism i USA. 

Däremot var det väl knappast nödvändigt att ägna flera avsnitt åt att Stones och Sly Stone knarkade alldeles för mycket? Medan de precis splittrade beatlarna mest fick representeras av Harrison och hans "Concert for Bangladesh", den första stora välgörenhetsgalan. "Ram" då??? Förändrade inte den världen? Nä, okej. Men nog har den påverkat popmusikens utveckling

Ja, ni märker ju hur jag klagar och håller på. Utan att ens ha så mycket på fötterna.

I juni fyller Paul McCartney 80 år. Kanske är det lika bra att hoppa ner i kaninhålet och stanna där tills dess.

fredag, december 17

Julkalendern: Årets låtar

Man översvämmas ju av allas sammanfattningar av årets bästa musik, men här är i alla fall min välriktade och noga övervägda spottloska i oceanen. 

Varsågoda: Extra allt 2021!

Som vanligt har jag gjort en lista i lyssningsvänlig ordning, inte rangordnad. Det är japanskt, italienskt, franskt, skotskt, göteborgskt, kalmaritiskt, södermalmskt, australiskt, nederländskt/turkiskt, men njo, som vanligt är det väl mest amerikansk och brittiskt. 

Det är gamlingar som Pharoah Sanders, Yusef Lateef och Paul McCartney, en hel del unga förmågor, men kanske mest medelålders människor som Saint Etienne, Andreas Mattsson, Damien Jurado och Jane Weaver.

Det finns musik för alla stämningslägen, för lika många sorters dans/kroppsrörelse som Sally Brown och hennes vänner ägnar sig åt. Men det är återigen väldigt lite hiphop. Det är å andra sidan även väldigt lite distad rock, men väldigt mycket svajiga gitarrer och många mjuka ljud. Det är en hel del jazz. En underlig mikrotrend är att många band i år heter något med Ensemble eller Orchestra.

Och det är som vanligt exakt 100 låtar, inte mer än en per artist, men visst kan samma personer ändå dyka upp flera gånger som gäst eller remixare. Många som gjort fin musik musik under året fick så klart strykas för att komma ner till jämna hundringen, men de här klarade sig:

Aldous Harding, Alexis Taylor, Alfa Mist, Altin Gün, Amason, Ampersounds & Rufus Wainwright & Fred Falke & Zen Freeman, Andreas Mattsson, Arlo Parks & Unknown Mortal Orchestra, Baba Stiltz, Babe Rainbow & Jaden, Bobby Gillespie & Jehnny Beth, Celeste, CHAI, Charlotte Day Wilson & BADBADNOTGOOD, Clairo, Cleo Sol, Cool Ghouls, Courtney Barnett, Crowded House & Tame Impala, Damien Jurado, Damon Albarn, Damon Locks & Black Monument Ensemble & Angel Bat Dawid, Django Django & Charlotte Gainsbourg, Dry Cleaning, Durand Jones & the Indications & Aaron Fraser, Emma-Jean Thackray, Faye Meana, Faye Webster, Flight Facilities & Channel Tres, Floating Points & Pharoah Sanders & London Symphony Orchestra, Franc Moody, Franky Rizardo & Joe Goddard, Frida Hyvönen, Gabriels, Georgia Anne Muldrow, Greentea Peng & SIMMY & Kid Cruise, Hand Habits. Hard Feelings, Helado Negro, Hiatus Kaiyote, Hot Blondino & Nicolai Dunger, Hypnotic Brass Ensemble & Moses Sumney, James Yorkston & The Second Hand Orchestra, Jane Weaver, Japanese Breakfast, Jayda G, Jessie Ware, John Andrews & the Yawns, Jorja Smith, José González, Joy Orbison & Léa Sen, Kadhja Bonet, Laure Briard, Leon Bridges, Little Simz & Obongjayar, Madi Diaz, Marisa Anderson & William Tyler, Miljon, Mndsgn, Molly Burch & Wild Nothing, Moodymann, Nana Yamamoto, No Vacation, Patrick Paige II & Allen Love & Durand Bernarr & Steve Lacy, Paul McCartney & Khruangbin, Pino Palladino & Blake Mills, quickly, quickly, Regard & Troye Sivan & Tate McRae, Rejjie Snow & Tinashe & grouptherapy, Rhye & Jayda G, Ring snuten, River Tiber, Robert Glasper & H.E.R. & Meshell Ndegeocello & DJ Tunez, Saint Etienne, Serpentwithfeet, SG Lewis & Nile Rodgers, Shura & Rosie Lowe, Silk Sonic, Snoh Alegra, Sofia Kourtesis, Sons of Kemet & Kojey Radical, St. Panther, Steve Gunn, Sufjan Stevens & Angelo De Augustine, Syd Sylvie & Marina Allen, Ten City & Emmaculate & Shannon Chambers, The Goon Sax, Tindersticks & Charles Webster, Tirzah & Coby Sey, TOPS, Tyler, the Creator & Brent Faiyaz & Fana Hues, Tyson, Unknown Mortal Orchestra, Watchhouse, Wayne Snow, Web Web & Max Herre & Yusef Lateef, Yebba & Smino samt Yuma Abe.

torsdag, december 16

Julkalendern: Stopp

Den här bilden från mars i år är så talande, på många sätt. 

Ett enda fartyg och en felnavigering kunde stoppa stora delar av världshandeln. Allt från antagligen helt nödvändiga komponenter till helt onödigt leksaksskräp hindrades från att komma förbi Ever Given som hamnat på sniskan i Suezkanalen.

Och för att lösa detta skickade man ut - en liten grävskopa. (Eller nåja, den är väl inte liten, men på en promenad förbi Slussenbygget kan man säkert se massor av större apparater.)


onsdag, december 15

Julkalendern: Återutgivet (och fantastiskt)

Här kommer ett inkomplett försök att summera årets bästa återutgivna musik. En del har "bara" blivit ihopsamlat och kurerat, annat framgrävt och presenterat för första gången. 

Metersmannen Leo Nocentellis folkgrooviga soloalbum "Another Side" blev aldrig utgivet 1971 och troddes ha gått förlorad i stormen Katrina, men så hittades banden på en loppis i LA. Att detta fått ligga och mögla... 

Med "Feel Flows" blev Beach Boys period kring "Sunflower" och "Surf's Up" till slut box, i förvirrande många olika utgåvor. Mycket av det här har spritts på bootlegs tidigare, nu är det fint att Dennis Wilsons protestsång "4th of July" når fler öron. 

På "Go Find the Moon: The Audition Tape" samlades Laura Nyro första studioinspelningar. Det är helt sjukt att hon som 18-åring kan framföra låtarna på det sättet och när man inser att hon dessutom redan så själv skrivit "And When I Die" så sprängs huvudet. 

Att Colin Blunstones demos och överblivna låtar från "One Year" fått sitta på en hylla till 2021 är ju märkligt - alla älskar väl Colins röst? 

Female Species var ett band bildat av tonårstjejer i sextiotalets Kalifornien och låter nästan påhittat perfekta. Det måste ju klia i fingrarna för återutgivningsbolag att fejka ett bortglömt band? 

Willie Dunn upptäckte jag för några år sedan på samlingen "Native North America, Vol. 1: Aboriginal Folk, Rock, and Country (1966-85)", i år fick han egna återgivningar, både samling och album.

Det finns fortfarande gammal etiopisk jazz att hänföras av, vilket visades av "Tezeta" med Hailu Mergia & the Walias. 

Bob Stanley samlade på "Choctaw Ridge" den nya countrypop med mörka berättelser som släpptes fram av Bobbie Gentrys framgångar med "Ode to Billie Joe". Mer funky country fanns på "Country Funk vol 3", bland annat Tony Joe Whites uppgrävda långsamdiscolåt "Alone at Last". 

På samlingen "Belong to the Wind" fick man stifta bekantskap med artister som Autumn Dust, St Elmos Fire, Chico och Snuffy - alla från det mjuka, småpsykedeliska och obskyra amerikanska sjuttiotalet. Att det fortfarande finns sådant här att gräva fram, det är fantastiskt. Och Charles Brown (inte att förväxla med storebrodern till årets julvärd Sally Brown), vars "I Just Want to Talk to You" gavs ut i privatpress 1977, när Brown var 18 - otrolig! 

Även den som vill ha lite mer tempo har fått nytt gammalt att spisa. På "Greg Belson's Divine Funk" fortsätter den amerikanske DJ:n att gräva fram fantastiskt sväng om Jesus. På "Modernity" trängdes låtar som bara de riktiga modsen hade hört. Och Four Tet valde att återute "MRA" med Chris McGregor's Brotherhood of Breath på tolvtummare, en frustrande blåsuppvisning som gett mig energi i sluttampen av många löprundor.

Vill ni höra? Här är en spellista med en låt från allt som nämnts - klicka er vidare för mer! 

De flesta av de återutgivningarna och många, många, många, massor av andra liknade tips på gammal (och ny) musik finns i Aquarium Drunkards årssammanfattning. Jag har mycket kvar att lyssna på...

tisdag, december 14

Julkalendern: Återförenade eller inte

 

Det var väl någon slags backlog sedan 2020, att en massa återföreningar skulle ske 2021. Och som att det skulle sammanfalla med att en vaccinerad värld kunde återförenas. Att vi alla skulle titta på varandra och konstatera att vi alla blivit lika gråare men ändå som vanligt.

Förutom Abba, "Vänner" och Fugees samlades ju även Eldkvarn och Harry Potter-skådisarna för första gången på länge. Dessutom gick de tre kvarvarande medlemmarna i Faces in i studion och New Radicals gjorde en engångsspelning på presidentinstallationen. 

Men världen hålls ju fortfarande isär av ett virus som fortsätter mutera sig. Så kanske var det Daft Punk som mest fångade tidsanden när de kastade in handduken i februari. Man får däremot vara fullt beredd på att någon gång 2061 få se avatarversioner av Thomas och Guy-Manuel uppträda för oss genom att vi kollar i specialtillverkade 3D-glasögon. Hur kommer de se ut i ”motion capture”-dräkter?

måndag, december 13

Julkalendern: Konserter?

Ännu ett år av inställda konserter, eller konserter som inte ens schemalades.

De enda konserter jag ändå bevistade var två som skjutits från 2020 i flera omgångar. Men till slut stod Eggstone på Galejan vid Skansen och El Perro Del Mar på Fasching.

I båda fallet var stämningen runt arrangemangen trevande, osäkra. Får man göra så här som jag gör nu? Nej, på Galejan i slutet av augusti fick man till exempel inte stå upp i närhet av scenen, inte ens för att prata med någon annan som satt på de glest utplacerade stolarna. Då kom en vakt fram och sa till, mycket vänligt men ändå. 

Tyvärr hade den tidiga höstkylan satt sig som en förkylning på Per Sundings stämband, så han klarade inte av de högre tonerna. Eggstone får gärna åka på återföreningsturné då och då, mest för att jag hoppas att detta inte får bli mitt sista minne av dem.

På El Perro Del Mar en knapp månad senare var det så glest utplacerade bord i Faschings lokaler att det innan konserten börjat kändes som att vara inbjuden till ett genrep. Men det blev som en återstart, en reboot av både Sarah Assbrings spelande (hon hade återgått till att kompa sig själv på gitarr och framförde låtar från allra första skivan) och hela konsertsäsongen (det var redan bestämt att restriktionerna skulle lyftas, om en vecka skulle inte de här avstånden vara tvingande). Någon startskott för massor av spelningar blev det inte, det vände inte helt.

Men ska man gå på få konserter så ska det så klart vara med El Perro, en av de finaste artisterna vi har i landet, och ha henne precis framför näsan. På något sätt vände hon också de underliga förutsättningarna till sin fördel. Som att ödsligheten, den ovana känslan av att vara i samma rum och att inte veta om det var en början eller ett slut - allt tvinnades ihop med de röda sammetsdraperierna, peruken och gitarrens ljud till en scen ur en Lynchfilm, om den utslitna referensen tillåts. Sedan avslutades allt med en cover av Drifters "Please Stay", en både Lynch-ig sång och kanske åtminstone lite en bön till oss som publik.

Bland de andra konserter som verkligen blev av, men som jag missade, så var det mest trist att jag inte lyckades vara där när Frida Hyvönen intog Orionteatern. Den ligger ändå på gångavstånd från mitt hem. Att ha missat Gabriels debutspelning i London är på något sätt inte särskilt jobbigt. Att kunna åka till London på konsert känns väldigt avlägset.

söndag, december 12

Julkalendern: Kulturdebatter vi helst vill glömma



Årets julvärd Sally Brown har hela listan över saker som har debatterats lite längre än de egentligen borde, av lite för många kolumnister/krönikorer/tyckare, ofta i olika delar av samma tidning. Eventuellt har Sally faktiskt lyckats glömma någon "debatt". Tur för henne i så fall. 

  • Har kulturbarn fördelar av att vara kulturbarn? 
  • Stockholm - en bra stad eller inte? 
  • Bulletin - kaos eller inte? 
  • Nyinspelning av “Saltkråkan” 
  • Miljardärer till rymden - kul eller orimligt? 
  • Bulletin igen - kan det bli mer kaos än så här?
  • Kvinnors åldrande - kan äldre kvinnor vara vackra? 
  • Gangsterrap - bra eller farligt? Eller bra, men farligt?

lördag, december 11

Julkalendern: Retrogroove

Det är ibland helt okej med musik som inte ens försöker låta som om den är gjord i nutid. Särskilt som när man i år hörde hur roligt både Silk Sonic och Durand Jones & the Indications haft i studion - och glädjen smittar.

fredag, december 10

Julkalendern: Årets fredagsdrink

 


1. Negroni (ohotad etta, ofta i prickglas från Normal Object Factory)

2. Whiskey Sour

3. White Negroni

torsdag, december 9

Julkalendern: Jazzen

Jag har väl aldrig lyssnat på så mycket nysläppt jazz som i år (även om det tog fart förra året). 

Det säger så klart mycket om mig, men också lite om att det kommer väldigt mycket bra grejer. Och jag har säkert missat mycket - så jag tar tacksamt emot tips på sådant ni tror jag inte hört.

Bortom jazz så har mina två mest spelade instrumentala album varit med gitarrer: Yasmin Williams "Urban Driftwood" och samarbetet mellan Marisa Anderson och William Tyler, "Lost Futures".

onsdag, december 8

Julkalendern: Cancellistan

Det är svårt att hålla ordning på vilka som har blivit cancelled i år. Och vad som egentligen var anledningen. Och om det egentligen skedde i år eller för länge sedan - och om någon har kommit tillbaka från cancellistan.

Det blir så många och så rörigt att jag mitt i förvirringen börjar ta det med en klackspark och därför behöver påminna mig själv om att många personer som blir utstötta från offentligheten ju faktiskt inte bara har varit idioter utan har begått vidriga handlingar, med många offer.

Ariel Pink och John Maus hängde med shamaner på Capotolium (eller i alla fall utanför), så de ströks ju för många, men ärligt talat så visste man väl redan att Ariel Pink var knasig? Och behövdes det nya anklagelser mot Marilyn Manson för att någon skulle förstå att han är ett svin?

Manson blev ju i alla fall omkramad av Kanye West, tillsammans med DaBaby, som väl var homofob. Och David Chapelle var transfobisk.

Brainpool-Christoffer kom ut som covidskeptiker och hur var det med Eric Clapton och Van Morrison? Men att Clapton är otrevlig har man väl vetat länge? Och att Dogge Doggelito gör vad som helt för pengar, tydligen inklusive att vara på en mässa med nazister. Däremot blev ju Yasin och Dree Low inte cancellade, eller? Hur påverkade mordet på Einár?

När de andra inte ville jobba med Ken Stringfellow så splittrades the Posies, men överraskningen där var väl mest att Posies fortfarande höll på. Hur går det förresten med Mark Kozelek? Han har inte släppt något sedan anklagelserna mot honom förra året.

R. Kelly blev till slut dömd på riktigt, medan förundersökningen om Göran Lambertz (inga jämförelser med R. Kelly i övrigt...) blev nedlagd. Hade Lambertz bara spelat det cool hade han kanske kunnat bli un-cancelled någon gång framöver. Men i stället ordnade han självgod presskonferens och nämnde den anklagande kvinnan vid namn. Sedan begärde han skadestånd för att mat i kylskåpet hade blivit förstörd under häktningstiden. Staffan Hildebrand verkar tydligen alla hela tiden ha vetat allt om, men vad händer nu, borde det inte bli rättsfall?

Soran Ismail försökte un-cancella sig själv, men kanske var det inte så smart att ställa upp i de där tv-programmen. Aziz Ansari verkar däremot ha hittat rätt modell för att långsamt ta sig tillbaka, genom att inte synas så mycket i senaste säsongen av ”Master of None”. Och Lorentz - kommer han verkligen lägga av efter den här ”sista skivan”, eller är det bara PR?

Linda Skugga checkade ut från social medier efter att ha skrivit en väldigt hård sågning som många sågade. Men hon är väl inte cancelled, bara självcancelled?

Och tror ens Ann Heberlein själv att hon är så cancelled som hon säger? Hon är ju överallt.

tisdag, december 7

Julkalendern: Vuxenhits för barn

En väldigt användbar typ av musik för egen del är vuxenmusik som ändå uppskattas av barn i lågstadieåldern. Här är tre av årets hits:

Och i den spegelvända typen, barnmusik som vuxna kan uppskatta, hittade vi i år bland annat Darins "I Can't Stay Away", BTS "Butter" och delar av Benjamin Ingrossos produktion.

måndag, december 6

Julkalendern: NFT


Jag tror att jag under 2021 har kommit fram till att förstå vad NFT är.

Under 2022 kan jag möjligen, eventuellt, kanske börja närma mig att förstå vad de ska vara bra för. Men jag tvivlar på att det går.

söndag, december 5

Julkalendern: Hyvönen

Frida Hyvönens album i år var inte bara fint text- och musikmässigt, det hade också ett mycket mäktigt omslag. 

Målningen av Sara-Vide Ericson gör att ett gatefoldomslag känns inte bara som en bra idé utan rent utav nödvändigt. Sally Brown ställde sig mitt i speglingarna på vattnet och bara log.

lördag, december 4

Julkalendern: Jamiroquai

Det var oförutsägbara tider i år. Inte minst märktes det när Jamiroquai blev aktuell igen. 

Inte bara vid ett tillfälle blev nittiotalets acidjazziga pälsmössa oväntad nutidsförebild, utan minst TRE gånger. (Och om jag minns rätt så är tre exempel det beviskrav som gäller i ”Spanarna”, så ursäkta om den här luckan inte har ambitionsnivå högre än bara lite ovanför Jonas Hallberg.)

Först var det vid det visserligen inte helt oförutsägbara amerikanska statskuppsförsöket i januari. Jo visst, det var tydligen en överraskning för underrättelsetjänsterna och polisstyrkorna att knasbollarna faktiskt tänkte storma Capitolium. Och därför kunde de lyckas. Mitt ibland dem stod en ansiktsmålad, barbröstad pälsmösseman: the Qanon Shaman. Jacob Chansley (som fick tre års fängelse) var så lik Jamiroquai-sångaren att Jay Kay fick gå ut och dementera att det var han.

Sedan - helt väntat - blev det Melodifestival och Danny Saucedo dansade bland covidklaustrofobiska kartongväggar som rörde på sig, så att det blev som videon till "Virtual Insanity".

Och - mest närliggande Jamiroquai själv - visade Manchester-bandet Secret Night Gang med sin "Journey" att det 2021 går att göra musik som låter som Jamiroquai och ändå vara hipp. 

Ska jag dra till med ett fjärde exempel är det väl att ganska många har anammat Jamiroquais kombination av att högljutt vilja rädda miljön men också köra sportbil.