tisdag, november 30

Julkalendern sammanfattar 2010

Precis som Doraemon tar vi fram tomtedräkten och julklappssäcken. För sjätte gången sammanfattar Extra allt året som har gått.

Från imorgon fram till och med julafton tar vi upp en sak per dag, sådant som gjort vårt 2010 till vad det har varit.

Förra året var det bland annat Fever Ray, andra säsongen av "Kjell", spikmatta, Woodsist, El Perro Del Mar, svininfluesan, the xx och Michael Jackson.

Vad tror ni det blir i år?

måndag, november 29

De rödhårigas flykt

Example

Efter uppmärksammade musikvideor långfilmsdebuterar Romain Gavras med "Vår dag skall komma". I en intervju kom han med något som närmast liknar en programförklaring: "We're living in very confusing times, and as such I think it's important to have confusing art. It's much more interesting when you lose a bit of the audience."

Han lyckas faktiskt vara förvirrande. Åtminstone skapar han en osäkerhet om i vilken värld "Vår dag skall komma" utspelar sig. Filmen har förenklat kallas för en fortsättning på Gavras M.I.A-video "Born Free", men den som förväntar sig att det ska vara en liknande historia får tänka om. Det är inte ens samma värld.

I "Born Free" samlade militärer brutalt ihop rödhåriga unga män i Los Angeles, förde ut dem på ett fält och dödade dem, med referenser till Nordirland och Palestina. I "Vår dag skall komma" är vi i ett nutida Frankrike där en rödhårig kan bli retad, på samma sätt som en överviktig. Jobbigt och orättvist, visst, men betydligt bättre än att bli sprängd av en mina. Och inte riktigt ett förtryck värt att bekämpa med armborst.

Eller? Är rödhårsrasismen bara två utstötta, trötta människors allt mer tilltagande paranoia och galenskap, eller finns den faktiskt i den värld som visas? Är den enda räddningen att fly till Irland? Jag vet inte. Jag är förvirrad. Det är ganska skönt.

Supermix på Tranan

December är en snorhal motorväg täckt av överblåst snö. Supermix är bränsle-blandningen som tar dig fram till jul.

Lördag den 4:e december är det bäst att du kommer till Tranan Bar och tankar. Till nästa bensinstation är det många, kalla mil.

I det snökaoset behöver du ingen svajig sommarmusik. Den kanske värmer för stunden, men efteråt kommer du ändå stå där och inse att Odenplan inte är en strand på Ibiza.

Supermix bjuder därför in till en helt obalearisk afton. Välkommen!

PS: Lördag 18 december avslutar vi Supermix-året på El Mundo! Årets bästa låtar, överraskningar etc!

PS2: Kom ihåg att Supermix finns på
Twitter, Facebook och Let's Mix.

torsdag, november 25

Joaquin tänker sitt

Example

Slutscenen i "I'm Still Here" är som en b-version av "Man tänker sitt". Sämre musiksatt och betydligt sämre fotograferad tar Joaquin Phoenix sin tillflykt till Naturen och försvinner, från alla andra och från sig själv, ner under vattenytan. Den svenska västkusten är utbytt mot djungeln i Panama.

Förutom att det inte är Panama. Eller?

Den inledande hemvideon från 1981 när Joaquin Phoenix som pojke badar i Panama, det är tydligen i alla fall inte en hemvideo. Scenen är inte inspelad 1981, det är inte Joaquin Phoenix och det är inte Panama, det är skådespelare i Hawaii.

Nu när det är helt klart att det verkligen är som man misstänkte hela tiden, att Phoenix sammanbrott och karriärbyt var iscensatt, då sitter man ju och undrar om varenda liten del av filmen. Var det där fejkat? Var Letterman införstådd? Var Diddy?

Ibland ställer sig de här frågorna i vägen. Det finns delar av berättelsen och vissa scener som hade varit intressanta oavsett om de varit dokumentära eller spelade, som när Diddy säger till på skarpen om filmstjärnor som kliver in i musikbranschen utan respekt för vad som krävs. Osäkerheten ställer sig också i vägen för någon särskild empati för Joaquin Phoenix (karaktären) eftersom man tänker att det där är ju inte på riktigt. Det är synd, för delvis var det kanske på riktigt, han mådde nog dåligt. Dessutom spelar Phoenix väldigt bra. Det blir man inte minst påmind om av tillfällen när han gled ur rollen, som när han allra sist i den berömda Lettermanintervjun tog av solglasögonen. Den biten fick heller inte vara med i själva filmen.

Å andra sidan, den här osäkerheten om vad som är verkligt ställer sig inte i vägen i vissa delar av filmen. Där finns inget att ställa sig i vägen för, osäkerheten är det enda intressanta. Det är filmens existensberättigande.

Utan osäkerheten är det bara en sämre fotograferad spelfilm. Utan den är det bara en film om en filmstjärna som mår dåligt. (Och har en assistent som bajsar honom i ansiktet medan han sover.)

onsdag, november 24

Flås eller byxa?

Den här Stones Throw-artisten James Pants, som gjorde originalet till "Thin Moon", heter han verkligen så?

Är det alltså hans namn? Ungefär som Ben Folds bara råkar heta Ben Viker.

Eller är det ett artistnamn ? Och är det i så fall ett substantiv i plural, som i James Byxor eller ett verb i presens, som i James Flåsar?

tisdag, november 23

Filmen om Shirley

ExampleExample

Det enda som höll mig vaken i filmfestivalens hittills största sömnpiller, "William Vincent" med James Franco, var tanken på hur Julianne Nicholson är extremt lik Shirley MacLaine.

Så se nu till att göra filmen om Shirley! Återstår bara att lösa vem som spela Warren Beatty.

Hundra år av självklarhet

Det finns politiska frågor som är svåra, där jag kan tveka, delvis hålla med båda sidor, vela mellan ett och noll.

Dödsstraff är inte en av de frågorna. Där säger jag noll.

Det är helt självklart att stater inte ska använda döden som straff, oavsett brottet.

Tyvärr är inte frågan lika självklar för alla, inte ens i Sverige. Peter Dalle fick nyligen i den här intervjun oemotsagd säga att han skulle döda den som dödat hans dotter. Kanske skulle jag också känna så om någon nära blev mördad, det kan jag så klart inte veta. Men det är ju för att skydda oss från sådana "öga för öga"-principer som dödsstraffet inte ska finnas, inte ens som en vilande möjlighet.

Idag kan vi fira 100 år utan avrättningar i Sverige. Det dröjde visserligen ända till 1970-talet innan dödsstraffet helt avskaffades, men mannen på bilden, Johan Alfred Ander, var den siste vars dödsstraff genomfördes, den 23 november 1910 på Långholmen.

Nu var Ander troligen skyldig till rånmordet han dömdes för. Det spelar ingen roll. "Inget rättssystem i världen är ofelbart, vilket innebär en risk för att oskyldiga döms till döden och avrättas" som svenska Amnestys generalsekreterare Lise Bergh har sagt.

Det som har gällt i Sverige i 100 år borde gälla i hela världen. Men 58 länder har kvar dödsstraffet och förra året var det 18 länder som genomförde avrättningar.

Det borde vara noll.

lördag, november 20

Re: LA & SF

ExampleExample

Igår på filmfestivalen såg jag "Cold Weather", en indiefilm om amatördeckare. En av skådisarna har också varit med i "Bored to Death", en passande slump. Men "Cold Weather" är inte lika absurd, den handlar om riktiga människor som gör normala saker. Det vill säga när de inte knäcker kodade meddelanden och jagar mystiska väskor.

"Cold Weather" utspelar sig i Portland, Oregon, och trots titeln och regnandet känns det nu viktigare att försöka hinna med även den delen av USA:s Stilla havskust. Planeringen har nämligen redan inletts för en resa västerut.

Mycket tid lär väl gå åt till Los Angeles och San Franciso. Om "Cold Weather" är en träffsäker Portland-skildring, vilka är de omistliga böckerna, filmerna och skivorna om L.A. och S.F?

Mycket har man ju så klart redan läst/sett/hört, men vad tror ni att jag har missat? Var finns känslan av de här städerna kondenserad? Alla ger två tips per kategori. Okej? Dude.

fredag, november 19

Min rädsla för Chris Morris

Idag ger jag mig in i årets upplaga av Stockholms filmfestival.

Som vanligt väljer man filmer lite slumpmässigt efter vad som passar i schemat (och vad som inte blivit slutsålt).

Men "Four Lions" var given. Jag är rädd för träffa Chris Morris och bli utskälld om jag inte har sett den. Could happen, han är ju i stan. Han var så läskigt som chefen i "IT Crowd", flera meter lång och fullkomligt oförutsägbar. Jag kan inte skaka av mig den känslan.

Dessutom ska jag se "Cemetery Junction" av Merchant/Gervais (humorns Merchant/Ivory!) och "This Is England 86". Ah filmfestival, ett tillfälle att se film man inte annars skulle ha sett...

onsdag, november 17

Femtio ord

Example

Sidbyte
Det har sagts mig att det finns två sorters människor: dom som tror att det finns två sorters människor och dom som inte gör det och har fel.
Jag har länge tänkt att jag är den sorten som har fel. Det har känts bekvämt. Nu tänker jag byta sida.

tisdag, november 16

Gruff Rhys bygger hotell av schampo




Hur gör man bättre reklam för albumet "Hotel Shampoo" än genom att faktiskt bygga ett hotell av schampo?

Så logiskt tänker Gruff Rhys inför sitt tredje soloalbum.

Under femton års turnerande, i sitt vanliga band Super Furry Animals, har han lyckats bygga upp en ansenlig samling hygienprodukter i småförpackningar. Det verkar ha varit smått sjukligt, tycker till och med en samlare som jag.

Nu, "as an act of revenge against the colonisation of our house by these soap filled receptacles", har Gruff Rhys limmat upp hela samlingen på kartong, byggt ett litet hus på Cardiff Chapter Arts Centre och sedan sovit i det.

Som sagt, bra reklam för kommande albumet. För mig var intresset redan väckt av The Cyrkle-samplande singeln "Shark Ridden Waters".

Förhoppningsvis fungerade det här också som en rening för Gruff Rhys, ett avslut på hela hotellschamposamlandet. Nu kan han gå vidare med sitt liv.

"Live är döden för musiken"

Jag brukar klaga på att Sara Martinsson skriver långa, kloka saker i sitt Twitterflöde, så långa att de måste delas upp massor av tweets. "Klipp ihop och lägg på en blogg!" har jag sagt åt henne. Och nu gör hon det!

Läs här. Det börjar som en kommentar till Andres Lokkos krönika om 90-talsnostalgi, men leder vidare till ett resonemang om vad fokuseringen på livespelningar gör med musik som hade mått bäst av att stanna i sovrummet.

söndag, november 14

Håkans ständiga revansch

Example

Musiken räddade Håkan Hellström från ett liv som bageriarbetare, bitter av vänners framgångar och fetlagd av kasserad rulltårta.

Det är det alternativa scenario han gör comeback från om och om igen, en revansch varje gång han gör entré, även på Hovet i går. Han får ett mottagande som efter flera års frånvaro. Som om han varit ute i kylan, på dekis, utstött, som om publiken vill bevisa att nu är han älskad igen. Trots att han har varit älskad av alla i tio år.

Det underliga är att jag inte tycker att det är överdrivet uppblåsande av ett ego som borde vara tillräckligt bekräftat vid det här laget. Jag tycker att han förtjänar all kärlek. Inte för att "2 steg från Paradise" är det bästa han gjort (det är det inte, även om hans låtar som alltid växer efter att ha hört dem live) eller för att han efter Way Out West-spelningen vågar gå vidare från sjömanskostymsgenombrottet (det gör han inte, utan spelar halva debutalbumet).

Han förtjänar publikens kärlek för att han faktiskt verkar uppskatta den. Och visar det. Han kämpar hårt för att få sagt att bageriarbete visserligen också är en hedervärd syssla, men man förstår att det inte hade tillfredsställt honom. Håkan Hellström är så enormt tacksam för att få hålla på med det här i stället. På hans konserter är det därför inte rockstjärnan som är Frälsaren, det är publiken.

På vanliga rockkonserter står publiken kvar och applåderar långt efter att stjärnan dragit. På Hovet är det tvärtom. Efter flera inropningar och långa applåder och extranummer, när takbelysningen är tänd sedan länge och halva Hovet står ute vid garderoberna, då sitter Håkan Hellström fortfarande kvar längst fram på scenen. Han småpratar, gör tummen upp och vinkar till publiken, alla som räddat honom från rulltårtan.

Musik till dina söndagssamtal

Example

fredag, november 12

Minns ni...


...när Eggstone var en grupp som gav ut skivor och Maurits Carlsson var trummis, inte en vd man hör talas om honom när svenska artister håller på och stämmer varandra?

Galax på tillväxt

Example

Young Galaxy framstår som ett så 2010-aktigt bandnamn att de lika gärna hade kunnat kalla sig Young Nothings, Cloud Daze eller något i stil med Hitney Whouston.

Men de här kanadensarna har hållit på några år, även om nytillkomna lyssnare kanske inte behöver bemöda sig med det gamla. Det nya verkar helt klart bättre och katalysatorn är Dan Lissviks magiska händer. Han producerar albumet som släpps i februari.

Nya låten "Peripheral Visionaries" finns att lyssna på här. Det där svänget och det där gitarrplocket, det är vår bästa svenska musikexport just nu.

PS: På bilden ser vi I Zwicky 18, en ung galax. Bara typ 500 miljoner år gammal.

torsdag, november 11

Du kommer att träffa en kort, flintskallig bekant

ExampleExample

Att säga att det finns gubbsjuka i en Woody Allen-film är som att säga att det finns sand i Sahara. Även i nya "Du kommer att möta en lång mörk främling" syns gubbsjukan. Eller snarare: gubbsjukorna, för de är alltid flera.

Dels är det gubbsjukan i skildringen. Som stackars Freida Pinto som tvingas spela fönstertittad snygging som trots att hon är förlovad kan falla för även vilken man som helst bara för att han a) bor i samma stad som hon, b) är något så romantiskt som författare. Ungefär på samma sätt som Freida Pinto ställer upp på den här meningslösa rollen bara för att det är en Woody Allen-film.

Sedan är det skildringen av gubbsjuka, som ju är mindre jobbigt. Män och deras betydligt yngre kvinnor är ju inget nytt Allen-tema, belyst ur olika perspektiv. "I'm dating a girl wherein I can beat up her father" som 42-årige Isaac (Allen) säger om 17-åriga Tracy (Mariel Hemingway) i "Manhattan".

I "Du kommer..." är det större åldersskillnad, andra olikheter och fler problem. Alfie (Anthony Hopkins) försöker stoppa åldrandet (och få en chans att ersätta en son som dött, en tragik som knappt berörs) genom att motionera, skilja sig och så gifta om sig med första bästa prostituerade. Och där kliver filmens riktiga ljuspunkt in, i form av ensemblens enda icke-stjärnan, Lucy Punch.

Den rollen var först vigd åt Nicole Kidman, men jag tror vi kan vara glada för att hon fick för mycket att göra. (Ni ser ju på bilderna vilket par som har störst kontraster.) Att alla vill spela med i en Woody Allen-filmer betyder inte att alla roller ska gå till stora namn. Kidman hade säkert kunnat göra det bra, men om hon försökt uppnå samma sak som Punch hade det kunnat resultera i fruktansvärt överspel. Och Allen hade kanske inte brytt sig, så värst perfektionistisk är inte hans personregi nu för tiden.

Dessutom: Kidman är "bara" 30 år yngre än Hopkins, medan Punch har 40 år tillgodo. Tydligare gubbsjuka, större komisk effekt. Allen är själv kanske glad för att den åldersskillnad han driver med blev så hög. Själv är han nästan 35 år äldre än Soon-Yi. Men det är en tredje sorts gubbsjuka.

onsdag, november 10

Missa inte mixen

Jag är lite orolig för att flera av er kan ha missat Supermix-Fredriks superfina mix av en halvtimme neokraut.

Krautens kombination av dysterhet och driv är precis vad som behövs i november, årets mest monotona månad.

måndag, november 8

Mike Love, Not War

Om du prompt bara ska kolla på en skäggfotoblogg i år, se då till att det blir Beach Boys Beards.

Tack för tipset, Eden Rock-Albin!

fredag, november 5

Evas Buffy-kostym

Example

Dagens På Stan skingrar all osäkerhet om Eva Dahlgrens utklädnad på den stora Buffy the Vampire Slayer-kvällen på Högkvarteret om en vecka.

Hon kommer alltså gå som Anya. Oväntat oqueer.

Men kanske vill Eva säga något om att hon inte är "cute like everyone supposes".

Sarah julsjunger för dig! OM DIG!

Vad står pundet i för kurs? Är det värt 153 pund att höra Sarah Cracknell sjunga ens namn?

Den som tycker det kan beställa den "super-deluxe personalised edition" som ges ut av årets julskiva av Saint Etienne. Förutom samlade tidigare jullåtar och några nya så har just den utgåvan en specialskriven låt som kommer innehålla namnen på alla som sponsrat bandet lite extra.

Och för att undvika framtida besvikelser poängteras särskilt i webbshoppen: "If you want the super-deluxe personalised edition, and you're name is unusual or hard to pronounce, PLEASE write it out phonetically!"

Så jag skulle - i all ödmjukhet- vilja upplysa om tre saker: a) 153 pund är faktiskt bara cirka 1700 kr, inte 1900 kr som Svenska dagbladet skriver idag, b) jag fyller år på julen, c) "You-nas Jah-reh-fawsch".

torsdag, november 4

En banal schlagers kraft

ExampleExample

Vad är det som gör att två av 2010 års mest hyllade romaner har samma sentimentala jazzstandard som soundtrack?

I både Philip Roths "Nemesis" och Sigrid Combüchens "Spill" dansar kärleksparen till "I'll Be Seeing You" av Sammy Fain och Irving Kahal. Det är den sång som speglar båda kärlekshistoriernas vemod, hur båda paren snart kommer glida ifrån varandra.

För Combüchen var "I'll Be Seeing You" tydligen så viktig att hon var beredd att tänja historiska fakta för att få in den. Om en annan sång i "Spill" anmärker hon att den egentligen skrevs året efter, men att hon använder sin "poetic license". Årtalsförskjutningen med "I'll Be Seeing You" gör hon okommenterat - och kanske ovetande. I boken framförs den på en dansrestaurang i Stockholm 1938 och orkesterledaren säger att den har gjorts känd av Frank Sinatra. Men han spelade inte in den förrän 1940 och om inte den svenske orkesterledaren precis kommit hem från Broadway så är det inte troligt att han vid det laget hade hört "I'll Be Seeing You". Och inte ens i New York pratade man vid det laget som Sinatra, som spelade in sin första demo i maj 1939.

Men vad spelar det för roll? Huvudsaken är att Combüchen och Roth har berörts av samma melodi och samma text och båda använder den i sina berättelser om ungdomskärleken som ekade resten av livet. Tillbakablickande är sångtextens tema och huvudpersonerna vet redan när de hör den, medan de fortfarande är mitt i förälskelsen, att det är så här det kommer bli. När det inte är de två längre.

"Den banalaste schlager" kallas den hånfullt av en av karaktärerna i "Spill". Men den banalaste schlager kan uttrycka så mycket att den är användbar till och med för prisbelönta romanförfattare.

måndag, november 1

Asociala medier

På nittiotalet minns jag en musikerkompis som efter att ha sett en konsert med Tindersticks föreslog sin flickvän att hon skulle göra slut med honom så att han kunde skriva några riktigt sorgliga låtar.

Då undrar man ju om det i dessa dagar är många datornördar som efter att ha sett "The Social Network" ber flickvännen göra slut med honom så att han kan skriva några riktigt genialiska rader kod?