lördag, november 30
Extra allt sammanfattar 2013
I morgon börjar Extra allts traditionsenliga julkalender. Varje dag fram till jul öppnar vi en lucka med en sak från 2013. Oftast något bra, men ibland något som bara varit oundvikligt.
Årets julkalender har på grund av semester gjorts enklare än vanligt. Men det är ju ändå 24 dagar, så en hel del ska vi hinna med.
Vad tror ni kommer dyka upp? Gissa i kommentatorsfältet!
fredag, november 29
Drömmar om LA
Vi behöver inte drömma, vi är här. Vi har dragit västerut. I går var vi och kände på Stilla havet, men annars har vi mest hängt i Los Angeles nordöstra delar.
Där varje gatunamn leder till en rad ur en sångtext, där varje tjuvlyssnad konversation på en diner låter som något ur en film, där skylten för en stängd närbutik ser ut som ett skivomslag för Jackson Browne.
Nu går vi och äter kalkon. Eller går, vi kör iväg.
Där varje gatunamn leder till en rad ur en sångtext, där varje tjuvlyssnad konversation på en diner låter som något ur en film, där skylten för en stängd närbutik ser ut som ett skivomslag för Jackson Browne.
Nu går vi och äter kalkon. Eller går, vi kör iväg.
lördag, november 23
Korrekt skattad
Ibland önskar jag att jag var en sådan som går runt och bestämt slår fast att den-och-den är överskattad. Om artister och filmskapare och författare och så.
Det måste vara så skönt. Att få känna sig så insiktsfull att man själv tillhör en minoritet som ser att kejsaren är naken.
Men jag tänker efter och kommer inte på så många jag kan tycka är överskattade. De flesta som andra gillar som jag inte gillar tycker jag helt enkelt är enbart det: någon som andra gillar men inte jag. Punkt.
Med vissa undantag. Lady Gaga är överskattad till exempel. Folk har fel. (Och det är rätt trist att tycka som om Lady Gaga, är jag då enbart för gammal för Gaga?)
Många andra, dom tycker jag bara är korrekt skattade.
Som Wes Anderson, han är precis en sådan som en del tycker är överskattad. Att han är manierad och ytlig och gör samma film gång på gång. Eller vad dom nu säger. Jag tror dom säger sånt.
Jag bryr mig inte. Jag ser fram emot "The Grand Budapest Hotel" - ytterligare en anledning till att 2014 blir ett fint år.
lördag, november 16
Tack för igår!
Sällan har väl novembertröttheten och novembermörkret behövt bekämpas så mycket som igår kväll. Särskilt för folk som bryr sig om svensk landslagsfotboll.
Så därför tog Supermix i från knäna att spela hits med glädje. Och med hits menar vi alltså typ "Late in the Evening", "Mary, Mary", "Bernadette", "Laissez tombez les filles", "Taking Over", "Rich Girl", "Johnny the Fox", "Underdog", "Fate", "Stand on the Word" och "Love Is Lost (Hello Steve Reich Mix)".
Och så den där Jorge Ben-låten med världens mest komplicerade låttitel: "Curumim chama cunhatã que eu vou contar (todo dia era dia de indio)".
Så därför tog Supermix i från knäna att spela hits med glädje. Och med hits menar vi alltså typ "Late in the Evening", "Mary, Mary", "Bernadette", "Laissez tombez les filles", "Taking Over", "Rich Girl", "Johnny the Fox", "Underdog", "Fate", "Stand on the Word" och "Love Is Lost (Hello Steve Reich Mix)".
Och så den där Jorge Ben-låten med världens mest komplicerade låttitel: "Curumim chama cunhatã que eu vou contar (todo dia era dia de indio)".
fredag, november 15
Ikväll...
...är det Supermix på Babylon, den trevliga oasen mitt i Medborgarplatsens värld av stöl.
Den som undrar vad vi kommer spela för musik får komma dit, för det vet vi inte. Men kanske kan man få viss vägledning av våra årsbästalistor från 2010, 2011 eller 2012?
Vi ses där!
onsdag, november 13
Thanking you for knowing exactly
Det är så att man vill identifiera någon bakgård i Kingston, godtyckligt utnämna den till remixens vagga, åka dit, böja huvudet och säga tack för allt som varit och allt som kommer.
För när stockholmarna HNNY kan ta Christina Aguileras fjorton år gamla "What A Girl Wants", stryka refrängen och göra en helt ny, bedårande vacker låt - då är remixkonsten en av de skönaste konsterna.
måndag, november 11
Thor Modéen - nu i box!
En given julklapp till din farbror, kusin eller till mig är "Den stora Pilsnerboxen", en dvd-samling sex filmer med Thor Modéen.
Huvudnumret är självklart "Pensionat Paradiset" från 1937, där Modéen spelar en skräddare som av omständliga omständigheter tvingas låtsas vara den svensk/argentiske operasångare Don Carlos. Sångnumret "En äkta mexikanare" är en klassiker. (Jag har skrivit om filmen tidigare här.)
För vissa samtida filmkritiker blev "Pensionat Paradiset" droppen som fick bägaren att rinna över. DN:s sågning är så brutal att Svensk filmdatabas återger den i sin helhet.
Ett utdrag: "Vill ni en gång gå och se ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald, vill ni se de allra sämsta sidorna i svenskt lynne utlämnade till beskådande, vill ni riktigt ordentligt skämmas över en svensk produkt, då ska ni gå på Skandia någon kväll i veckan och se Pensionat Paradiset, ni kommer inte att bli besviken!"
Så tycker den som ENBART har pilsnerfilm att tillgå. Nu har tillståndet nästan varit det motsatta, frånvaro av pilsnerfilm. Den enda chans man haft att se "Pensionat Paradiset" är om man var förutseende nog att trycka på "record" senast den visades på SVT, för arton år sedan.
Det gjorde ju jag. Någonstans i en låda står det VHS-bandet.
Men jag vill ändå ha den här boxen, eftersom jag är nyfiken på den censurerade nazistskämtet ur "Pensionat Paradiset".
Huvudnumret är självklart "Pensionat Paradiset" från 1937, där Modéen spelar en skräddare som av omständliga omständigheter tvingas låtsas vara den svensk/argentiske operasångare Don Carlos. Sångnumret "En äkta mexikanare" är en klassiker. (Jag har skrivit om filmen tidigare här.)
För vissa samtida filmkritiker blev "Pensionat Paradiset" droppen som fick bägaren att rinna över. DN:s sågning är så brutal att Svensk filmdatabas återger den i sin helhet.
Ett utdrag: "Vill ni en gång gå och se ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald, vill ni se de allra sämsta sidorna i svenskt lynne utlämnade till beskådande, vill ni riktigt ordentligt skämmas över en svensk produkt, då ska ni gå på Skandia någon kväll i veckan och se Pensionat Paradiset, ni kommer inte att bli besviken!"
Så tycker den som ENBART har pilsnerfilm att tillgå. Nu har tillståndet nästan varit det motsatta, frånvaro av pilsnerfilm. Den enda chans man haft att se "Pensionat Paradiset" är om man var förutseende nog att trycka på "record" senast den visades på SVT, för arton år sedan.
Det gjorde ju jag. Någonstans i en låda står det VHS-bandet.
Men jag vill ändå ha den här boxen, eftersom jag är nyfiken på den censurerade nazistskämtet ur "Pensionat Paradiset".
söndag, november 10
På fredag smäller det
Ni kommer väl ihåg att på fredag så är det Supermix på Babylon. Trion som i fredags kom tvåa i inofficiella popquiz-SM spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Fast jag har lite lust att strunta i det där och bara spela världens bästa låtar, typ "I Never Dreamed" med Cookies.
torsdag, november 7
Joni: Grattis!
Nu är det väl morgon även i Kanada? Så då kan vi äntligen säga grattis på 70-årsdagen till Joni Mitchell!
Vi gör det med hennes egen sång till Charles Mingus. Joni kan inte låta bli att mitt i sången utropa "Play that weird minor chord!"
Och det är väl en uppmaning så god som någon. Till vem som helst, när som helst.
Joni: Bästa album
Brons: "Blue"
Man kan glömma bort hur känslomässiga de här låtarna faktiskt är. Avstå från att lyssnar på covers av "A Case of You" ett tag och återvänd sedan till originalinspelningen.
Silver: "The Hissing of Summer Lawns"
Så här slick och sofistikerad har Joni Mitchell aldrig låtit, vare sig tidigare eller senare.
Guld: "Court and Spark"
Ett av de där få albumen som är en odelbar helhet (hur den inledande titellåten inte riktigt har något slut, hur "People's Parties" övergår i "Same Situation") men samtidigt innehåller låtar som står för sig själva (främst "Help Me" och "Car on a Hill"). Och då har jag inte ens nämnt "Down to You". Att de avslutande tre spåren är svagare än resten utan att det förmår att sänka helheten säger något om hur otroligt stark den här skivan är.
Bubblare: "For the Roses", "Hejira", "Miles of Aisles". Det vill säga - Joni Mitchell gjorde mellan 1971 och 1976 sex stycken album i världsklass på raken. En sådan serie är det inte många som har.
Sämsta albumen är för övrigt "Dog Eat Dog", "Travelogue" och "Mingus". Samt egentligen (senaste/sista?) albumet "Shine" enbart med motiveringen att den innehåller ytterligare en version av "Big Yellow Taxi".
Joni: Covers
Jag försökte göra en Spotify-lista på bra Joni Mitchell-covers, men det gick inte. Jag fick helt enkelt inte ihop tillräckligt många för att rättfärdiga en lista.
I stället kan jag länka till Supremes "All I Want", Chaka Khans "Ladies Man", Sufjan Stevens "Free Man in Paris", Fairport Conventions "I Don't Know Where I Stand" och James Blakes "A Case of You".
Ska jag välja en enda av alla versioner av "Both Sides Now" så får det bli Glen Campbells, men det finns ju säkert hundra att välja bland.
"Both Sides Now" finns till och med i två olika översättningar till svenska, av Östen Warnerbring respektive Håkan Hellström. Warnerbrings version har även spelats in av Björn Skifs, men jag har inte hört någon av inspelningarna.
Håkans tolkning har jag däremot hört och den visar bara på hur svårt det är för honom att hålla sig till en rak melodi. Han gör dessutom så bokstavliga översättningar (Håkans version heter "Båda sidor nu", medan Östens heter "Jag ser med andra ögon nu") och är därför ofta långt ifrån att passa in med antalet stavelser eller naturliga betoningar. Så gör han ju med sina egna låtar, men när det finns ett original att jämföra med hörs det mycket tydligare att det skaver.
Det problemet undvek Irma till stor del på sin skiva "Blank is", som helt bestod av Joni Mitchell-sånger översatta till svenska. Irma har översatt väldigt försiktigt och troget, men haft vett att göra poetiska omskrivningar som passar. Till exempel är titellåten "Blank is" en översatt "River". Där kan man ge sig sjutton på att Håkan Hellström försökt sträcka ut "flo-od" till två stavelser.
Däremot blir det lite komiskt när Irma sjunger "Amelia" och uttalar titelpersonens namn på svenska. Det är rimligt att åka bil i öknen, se flygplan och tänka på Amelia Earhart (som Joni Mitchell gör i originalet), men det är absurt att Irma sjunger till tidningsdrottningen Adamo.
Priset för sämsta svenska Joni Mitchell-covers går till Ulf Lundell. Han har gjort både "Chelsea Morning" ("Vin till frukost") och "Carey" ("Glad igen"). Särskilt den senare är riktigt usel, med inledande tupp som gal och i övrigt allmän boogierock, så svår att koppla ihop med originalet att Lundell helt utan risk skulle kunna ta credit även för musiken. Men kanske insåg han kvaliteten och ville skylla ifrån sig på Joni?
PS: Tipstack till Albin och Rickard!
Joni: Enligt Bob Stanley
Nu ska jag tjata lite om "Yeah Yeah Yeah" igen. Bob Stanley utnämner "The Hissing of Summer Lawns" till Joni Mitchells bästa album. Han skriver det med samma självklarhet som att Bob Dylans bästa är "New Morning" eller Aretha Franklin inte nödvändigtvis är världens bästa soulsångerska.
Det är det som gör den boken värd att läsa. För även om den går igenom en uttjatad historia, så vill han ge sin personliga vinkling på den.
Att Bob Stanley för fram just "Hissing" är kanske inte så underligt, både musikaliskt och textmässigt är det så nära Joni liknat en Saint Etienne-skiva.
Sedan klagar Bob Stanley på att Joni Mitchell generellt klämmer in alldeles för många ord i sina texter. (Joni Mitchell verkar hålla med och säger att när Paul Simon började apa efter så slutade hon.)
Det må vara hänt att Mitchell packade in orden, men tyvärr kan man se ett tydligt samband mellan densiteten och kvaliteten i Joni Mitchells texter. Fram till sjuttiotalets slut hade hon så mycket att säga att hon inte hade råd att upprepa samma ord i en text, men på 80-talet började hon med taktiken att mässa samma ord om och om igen. "Ethiopia" är ett sådant exempel, där hon namnger landet fler än tjugo gånger.
I fall någon skulle ha missat vad det handlade om.
onsdag, november 6
Joni: Bästa omslag
Brons: "Blue"
Borta är de föregående skivornas målade, detaljrika omslag. En fotograferad närbild - inget annat hade varit gott nog för den här samlingen sånger, där jaget (och du:et) står i centrum. (Och nej, jag äger inte "Blue" på vinyl, så ingen fin närbild av omslaget, men ni har sett det.)
Silver: "Hejira"
Bildspråket är inte direkt subtilt. Ett album om en slags pilgrimsfärd illustreras av en väg som leder in i Joni Mitchell. "Den inre resan". Men det är så elegant, lika stilren som musiken.
Guld: "The Hissing of Summer Lawns"
Joni Mitchells bästa omslag, med hennes mest otypiska insats som omslagskonstnär. Detaljerat, men stiliserat. Klarsynt.
Bildspråket kanske inte heller här är otydligt. Titelns väsande sprinklers är här verkligen en orm, buren av män (från det här fotot?). I bakgrunden: Manhattan, som flyter ihop med lummiga hus i Laurel Canyon. Och längst ner till vänster, ett fågelperspektiv på ett hus. Poolen är särskilt utmärkt ljusblå och på insidan av konvolutet ligger Joni Mitchell och flyter i den.
Det är ett lyxigt omslag. Det är en väldigt vacker grön färg, det är silvertryck och det är relieftryck på ormbärarna och ormen. Om ni vill den här på vinyl så är det de versioner med relief ni ska leta efter.
Bubblare: "Ladies of the Canyon", "Night Ride Home", "Clouds".
Joni: Sämsta omslagen
Brons: "For the Roses"
Det enda Joni Mitchell-omslag med ett standardaktigt fotografi. I mockastövlar och grön sammetsdress sitter hon mitt i vildmarken. Kollikock! Och - som jag frågat förut - vad är grejen med Jonis hudfärg?
Silver: "Taming the Tiger"
En selfie med en katt. Exakt det som Mitchell borde hålla sig för god för att utföra om hon vill bli tagen på allvar som målare.
Guld: "Turbulent Indigo"
Joni Mitchells ovana att likna sig vid Vincent van Gogh (till exempel i mellansnack på "Miles of Aisles") har här gått för långt, oavsett om det är gjort med glimten i ögat. Men det slog tillbaka: om hon ville visa upp sig som missförstådd och underskattad så var det ju inte enligt planen att "Turbulent Indigo" blev hennes mest framgångsrika skiva på länge.
Joni: "Trouble Man"
Få gör en Marvin Gaye-cover så kaxigt som Joni Mitchell.
Joni: En liten bok
I bokserien 33 1/3 avhandlas ett album i taget av olika skribenter. Utgåvan om Joni Mitchells "Court and Spark" är skriven av Sean Nelson, journalist och även musiker.
För att vara en som spelar själv fokuserar han väldigt mycket på sångtexterna. Eller snarare på berättelsen. "Court and Spark" om inte en roman, så i alla fall en novellsamling. En "Short Cuts". Sean Nelson fantiserar om att Robert Altman ska göra film av ett av spåren "People's Parties".
Alla som har ett förhållande till "Court and Spark" bör läsa den här boken. Alla som inte har det kan använda boken för att förstå hur Mitchell hamnat här.
Att jag gillar den här boken beror nog på att även jag främst gillar att analysera sångtexter snarare än ackordföljder. Dessutom delar jag Nelsons tolkning av Mitchells texter, som att "This Flight Tonight" och "My Old Man" (som i och för sig är från "Blue", men som ändå behöver redas ut i sammanhanget).
Möjligen drar jag gränsen vid Nelsons överdrivet freudianska lyssning av "Car on a Hill". Ibland är en bil bara en bil. Speciellt i L.A, som inte enbart är "city of the fallen angel" utan även bilarnas stad.
Joni: Laura Allan
En som inte finns på Spotify är Laura Allan, så hon kunde inte vara med listan med folk som inspirerats Joni Mitchell.
Fast egentligen hör hon inte hemma där. Laura Allan skivdebuterade först 1978 och kan därför ses som "efterföljare", men enligt Sheila Weller i "Girls Like Us" är det precis tvärtom.
Den nio år yngre Laura Allan träffade Joni Mitchell i Laurel Canyon i början av sjuttiotalet, där de båda spelade dulcimer. De sjöng ihop och Joni gillade det hon hörde. Enligt sångerskan Estrella Berosini, som också var med där, var det Laura sångstil som inspirerade Jonis frasering på "Blue".
Joni: Efter Joni
Joni Mitchell har varit en viktig föregångare och förebild för många.
Och då menar jag inte bara kvinnor (som i den typiska "Sångerskor som Tori Amos och Stina Nordenstam hade inte funnits utan 'Blue'"), utan många som inspirerats att antingen vara självutlämnande eller experimenterande. Det finns inte bara ett enda sätt att inspireras av Joni.
Här har jag samlat 20 låtar och artister som troligen inte skulle ha låtit som de gör utan Joni Mitchell. Det är inte efterapare, en del är till och med samtida med henne. På en av låtarna är Joni med själv i bakgrunden.
Här är spellistan Efter Joni Mitchell.
tisdag, november 5
Joni: Demos
Vad jag vet så finns inget "förlorat album" av Joni Mitchell, som Beach Boys "Smile!", Princes "The Black Album" eller Neil Youngs "Home Grown" och "Chrome Dreams" fortfarande är.
Däremot finns det bootleggade demos inspelade inför "The Hissing of Summer Lawns". De finns att lyssna på här (mp3) eller här (YouTube).
De är betydligt mindre arrangerade än slutresultatet, men det är inga sovrumsinspelningar. Joni Mitchell visste vad hon ville nå fram till. Att hon var sin egen producent under hela sitt magnifika sjuttiotal, det talas det alldeles för lite om. Inte ens Polarprisets motivering tog upp det, trots att hennes mångsidighet betonades.
Den här demosamlingen visar också att "Dreamland" fanns redan här, men fick vänta två år till innan den spelades in. Det illustrerar med all tydlighet problemet att beskriva en musikers karriär efter när musiken släpptes.
Däremot finns det bootleggade demos inspelade inför "The Hissing of Summer Lawns". De finns att lyssna på här (mp3) eller här (YouTube).
De är betydligt mindre arrangerade än slutresultatet, men det är inga sovrumsinspelningar. Joni Mitchell visste vad hon ville nå fram till. Att hon var sin egen producent under hela sitt magnifika sjuttiotal, det talas det alldeles för lite om. Inte ens Polarprisets motivering tog upp det, trots att hennes mångsidighet betonades.
Den här demosamlingen visar också att "Dreamland" fanns redan här, men fick vänta två år till innan den spelades in. Det illustrerar med all tydlighet problemet att beskriva en musikers karriär efter när musiken släpptes.
Joni: Politiken
Joni Mitchells bästa politiska låt är "Little Green". I sin självupplevda beskrivning av en tonårsgraviditet på sextiotalet berättar hon att fadern har åkt till Kalifornien. Det är varmare där, har han hört. Som svar på brevet om födelsen skickar han en dikt.
Han är förlorad för dig, förklarar hon för dottern, och tillägger torrt: "He's a non-conformer".
Så tyckte hippiemän att de göra då, sticka från ansvaret och hänvisa till att de inte ville anpassa sig till den småborgerliga familjen.
Och där någonstans vände Joni Mitchell bilden av den "fria kärleken" som något verkligt fritt.
Det toppade hon aldrig. Inte med sina tidigare, hippiesånger om fred, miljö och kärlek som "The Fiddle and the Drum", "Big Yellow Taxi" och "Woodstock".
Och absolut inte i sina senare sånger, även om hon i "Lead Balloon" (1998) träffsäkert försvarar rätten att även som kvinna få vara förbannad.
Men ilskan tar ofta över. I många av Mitchells senare politiska sånger går det knappt att slå fast ett huvudsakligt tema. "Ethiopia" (1985) handlar om östafrikansk svält, men också om regnskogar och bekämpningsmedel och kändisar som engagerar sig i östafrikansk svält (sten i glashus?). "Sex Kills" (1994) handlar om... tja... sexfixering och gasläckor och oljeutsläpp och advokater och våldtäkter och barn med vapen och ozonlagret och...
Till slut suckar Joni Mitchell: "This massive mess we're in..."
Sådan uppgivenhet är aldrig en bra utgångspunkt om man vill väcka engagemang. Då är kvickheten från "Big Yellow Taxi" en bättre tankeväckare. Eller allra helst den personliga berättelsen i "Little Green".
Han är förlorad för dig, förklarar hon för dottern, och tillägger torrt: "He's a non-conformer".
Så tyckte hippiemän att de göra då, sticka från ansvaret och hänvisa till att de inte ville anpassa sig till den småborgerliga familjen.
Och där någonstans vände Joni Mitchell bilden av den "fria kärleken" som något verkligt fritt.
Det toppade hon aldrig. Inte med sina tidigare, hippiesånger om fred, miljö och kärlek som "The Fiddle and the Drum", "Big Yellow Taxi" och "Woodstock".
Och absolut inte i sina senare sånger, även om hon i "Lead Balloon" (1998) träffsäkert försvarar rätten att även som kvinna få vara förbannad.
Men ilskan tar ofta över. I många av Mitchells senare politiska sånger går det knappt att slå fast ett huvudsakligt tema. "Ethiopia" (1985) handlar om östafrikansk svält, men också om regnskogar och bekämpningsmedel och kändisar som engagerar sig i östafrikansk svält (sten i glashus?). "Sex Kills" (1994) handlar om... tja... sexfixering och gasläckor och oljeutsläpp och advokater och våldtäkter och barn med vapen och ozonlagret och...
Till slut suckar Joni Mitchell: "This massive mess we're in..."
Sådan uppgivenhet är aldrig en bra utgångspunkt om man vill väcka engagemang. Då är kvickheten från "Big Yellow Taxi" en bättre tankeväckare. Eller allra helst den personliga berättelsen i "Little Green".
Joni: Jew-else?
Jag har aldrig fattat varför Joni Mitchell i flera inspelningar av "For Free" uttalar "jewels" som "jew-else", när det ju inte ska rimma på till exempel "who else" utan på "schools", som hon därför måste göra om till "schoo-else".
Slut på meddelandet.
Slut på meddelandet.
Joni: En annan bra bok
För den som vill läsa om Joni Mitchell i ett annat musikaliska sammanhang än ihopbuntad med Carole King och Carly Simon så rekommenderas Barney Hoskyns "Hotel California".
Den är berättelsen som i stället buntar ihop musik som gjordes i Los Angeles från 1967 till 1976, med Laurel Canyon, David Geffen, stämsång och en tillbakalutad atmosfär som gemensamma nämnare.
Eller förresten, de gemensamma nämnarna var betydligt fler, alla låg med varandra och alla spelade ihop. Hoskyns bok inleds med Rolling Stones figur från 1972 över vem som jobbat med vem, ett virrvarr av pilar.
I slutet av boken listar Hoskyns ett par sidor av de enligt honom viktigaste låtarna, i kronologisk ordning. De flesta av dem finns på Spotify, så jag slängde ihop en lista. Varsågod: Hotel California
måndag, november 4
Joni: Geffen
David Geffen säger i dokumentären "Inventing David Geffen" att han skämdes för "Free Man in Paris", den sång Joni Mitchell skrev om honom. Den var för avslöjande.
Robbie Robertson var också med på den franska semestern där Mitchell observerat hur Geffen slappnade av. Han menar att David Geffen samtidigt var stolt över uppmärksamheten. Och särskilt stungen av textens bild av en hybrisdrabbad showbizchef ("noone's future to decide"), det kan Geffen inte ha varit. Det var hans eget skivbolag som gav ut "Free Man in Paris".
Han behöver inte skämmas, det är ingen nidbild av musikindustrin utan ett ömsint porträtt av en vän. Visserligen inte vilken sorts vän som helst, utan en vän som kontrakterar en till sitt skivbolag och sedan säljer det. Och det gör han inte en gång under karriären, utan två.
Joni: Rökaren
När Joni "Människan" Mitchell snart fyller 70 år så fyller Joni "Rökaren" Mitchell snart 60 år.
I tioårsåldern mötte hon sitt första paket Black Cat Cork och började suga i sig tjära och nikotin. Det fortsätter hon med. Jag vågar säga att få andra musiker är så förknippade med rökning som Joni Mitchell, åtminstone om man räknar bort de som röker annat än tobak.
Allra längst gick hon 1985 på låten "Smokin' (Empty, Try Another)". Den samplar ljudet av en cigarettautomat där favoritmärket tagit slut.
50 låtar från Bob Stanley
Det är ingen överraskning att jag gillar Bob Stanley-relaterade Spotify-listor. Jag har satt samman sådana själv, som den här som blev nio timmar lång.
Därför blev jag glad att någon direkt har gjort en spellista av hans uppräkning av "50 Songs I Love". Det är väl inga större överraskningar, men alltid något ur pophistorien som man missat. Och behöver man någonsin en anledning att återvända till "Come On Let's Go", "Fanny (Be Tender With My Love)" eller "I Wish I Never Saw the Sunshine"?
Ni kan ju lyssna på listan medan ni läser Stanleys "Yeah Yeah Yeah". Att läsa den är en enda kamp mot att springa upp och leta fram låtarna, från skivhyllan, hårddisken eller nätet. Men en Spotify-lista för den boken skulle inte kunna begränsas till nio timmar.
Joni: Rockstjärnelivet
Det går inte att räkna alla gånger Joni Mitchell har inlett ett intervjusvar med att förklara att egentligen - alltså, egentligen - så är hon inte musiker, hon är målare.
Från början var musiken bara ett sätt att finansiera konstskolan. "Folk music was easy" som hon har sagt. Man får se det som en förklaring till att hon varit så obekväm med rollen som rockstjärna. Efter framgången med "Blue" flydde hon bokstavligen till skogs. Hon skrev om det i "See You Sometimes" och har även annars ventilerat sin frustration i sånger.
Rocksånger om att vara rocksångare eller popsånger om att vara popsångare brukar vara de allra värsta, men Joni Mitchell visade i sina tidiga låtar att det går alldeles utmärkt med "For Free", "For the Roses", "The Boho Dance", "Free Man in Paris", "Blonde in the Bleachers" med flera. Kanske för att hon även här var ambivalent. "I guess I seem ungrateful / With my teeth sunk in the hand / That brings me things / I really can't give up just yet" sjöng hon i "For the Roses".
Men senare i sin karriär, när hon hunnit bli mer bombsäker och ännu mer bitter på musikindustrin, då lyckas hon sämre. På "Taming the Tiger" från 1998 hanterar hon paradoxalt priserna hon fick för det föregående albumet "Turbulent Indigo" genom att klaga på all annan samtida musik som lättviktig.
På sin nästa skiva gjorde Mitchell covers på 30-talslåtar. Hon lämnade samtiden.
söndag, november 3
Joni: James Taylor
Många av männen som fallit för Joni Mitchell - och som hon fallit för - de har ju varit väldigt begåvade män. Många av dem har gjort musik jag håller lika högt som Mitchells egen.
Men det finns en av dem, där jag inte förstår mig på vad all uppståndelse går ut på: James Taylor.
Taylor fick flera av sina stora hits med covers. Vill jag höra "You've Got A Friend" så tar jag hellre Carole Kings version och slipper James Taylors nasala stämma.
Okej, han har gjort några habila låtar. "You Can Close Your Eyes" till exempel. När jag Facebook-efterlyste om bra Taylor-låtar så fick ett par tips, en del välkända, andra nya för mig. Men ändå, det blir totalt ett par stycken tillbakalutade sjuttiotalslåtar. Sådana finns av Ned Doheny, Judee Sill, John Phillips, med flera.
Varför är då de bara välkända för finsmakare, medan James Taylor fortfarande dyker upp på (amerikanska) listor över klassiska artister? Varför satte Rolling Stone honom på plats 84 i sin "100 Greatest Artist of All Time"-lista från 2004? Hur kunde han placeras högre än Curtis Mayfield och Supremes? Det är helt obegripligt.
Den där listan ska jag väl på så stort allvar. Joni Mitchell hamnade inte högre än på plats 62. Slagen av Allman Brothers Band, Aerosmith och Janis Joplin. Obe-fuckin'-gripligt.
Joni: "Rainy Night House"
I originalversionen från albumet "Ladies of the Canyon" (1970) är "Rainy Night House" en pianoballad. Joni sjunger högstämt, artikulerar alla konsonanter. Det låter som om en medeltida ballad, som mycket hade gjort ända sedan debuten.
Fyra år senare hade hon börjat spela med komp och på livealbumet "Miles of Aisles" gör hon ett återbesök till det där huset. Nu låter det farligt, som en textrad som "she left you with your father's gun alone" förtjänar. Det är ett noggrant arrangemang: lyssna på basen och så de där små klockspelen eller vad det är.
Dessutom sjunger hon otroligt. Som sångare kallas Joni Mitchell nog ofta egensinnig än fantastisk, men här är hon båda två.
Joni: Blackface
Tänderna borde ju ha fått mig att fatta för länge sedan.
Jag skyller på att jag aldrig tidigare tittat på "Don Juan's Reckless Daughter" som tolvtums vinylalbum. Jag har mest sett omslaget som liten frimärksbild. Så därför har jag alltid trott att det avbildar Joni Mitchell, en fågel, en pojke samt en afroamerikansk man.
Men där till vänster - det ser jag ju nu - det är ju också Joni Mitchell. I blackface. Jag läser att hon är "i karaktär" som hallicken Art Nouveau.
På innerkonvolutet är det en pratbubbla till Arts mun, han säger något om "mooslems".
I dag kommer Miley Cyrus inte undan med en hundradel av det här. Men jag har inte hittat något om att skivomslaget ledde till ramaskri 1977, kanske tack vare att Mitchell just då var ihop med den svarte Don Alias, hennes trummis.
Alias var tydligen inte heller besvärad av just blackfacet, däremot oroad att folk skulle tro att hallickkaraktären var baserad på honom.
Fotosessionen för "Don Juan's..." var inte enda gången Mitchell förvandlade sig till Art Nouveau. Och det var inte heller begränsat till maskerader. En gång ska Joni Mitchell i smink ha lurat sin tidigare älskare J.D. Souther att hon var en svart man.
Joni Mitchell har kämpat med att skriva sin självbiografi i många år. Men första meningen är enligt uppgift redan klar: "I was the only black man in the room".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)