onsdag, juli 25

Holdens mössa är huvudsaken

Example

Det här exemplaret av "Räddaren i nöden" är det senaste i min samling. Och troligen det finaste.

Det beror inte enbart på att det är den första svenska utgåvan, från 1953, utan på det unika omslaget av Stig Södersten.

Numera är illustrationer förbjudna på Salingers böcker. Det enda undantaget i nytryck verkar vara Michael Mitchells illustration från originalutgåvan av "Catcher in the Rye". Det enda som annars får finnas på fram- och baksida av boken är författarnamnet och boktiteln. Det är en utmaning för formgivare. Vissa resultat är lyckade, några mindre lyckade, andra katastrofala.

De flesta av de gamla illustrationerna riktar in sig antingen på karusellen i Central Park (kanske i Mitchells fotspår) eller på Holdens röda mössa.

Just det, hans RÖDA mössa. Titta igen på Söderstens verk.

"It was this red hunting cap, with one of those very, very long peaks" beskrivs den i kapitel 3. "Det var en sån där jockeymössa med lång skärm" som Birgitta Hammar översatte det till 1953. "Det var en röd mössa med lång skärm" tyckte Klas Östergren i sin nyöversättning 1987. I kapitel 8 får vi sedan veta att mössan har öronlappar som går att fälla ner.

Nu suckar ni och tycker att jag är petig, men det här är viktiga egenskaper. Det är vad mössan är: röd, spetsig, iögonfallande, larvig. Här kallas den röda mössan "one of the most recognizable symbols from twentieth-century American literature". Att den då fick vara liten och grön på den första svenska utgåvan, det är ändå anmärkningsvärt.

Varför fick den det då? Hade inte Stig Södersten läst boken? Nej, troligen inte. Antagligen ritade han sin mössa så för täcka upp för att hans illustration bara var en spegelvänd version av omslaget till den första brittiska utgåvan. Där har mössan lång skärm och öronlappar. Och är röd.

tisdag, juli 24

You might reconsider



När Way Out West sa att de skulle släppa nya bokningar, då var jag helt säker på att det skulle bli Dirty Projectors. I stället blev det Laleh.

söndag, juli 22

Diamanter

Example

I kväll ska vi försöka tänka bort att det är 22 juli och lyssna på Paul Simon.

En sorglig och solig sommardag - och vi ska gå in in i Globen. Det känns inte rätt.

Men jag tänker på Paul Simons röst, på "50 Ways to Leave Your Lover", på "Homeless". Och på Bakithi Kumalos basgång från "Diamonds on the Soles of Her Shoes". Den är fantastisk oavsett dag och lokal.

måndag, juli 16

Klipp dig och gör disco

Example

Cat Powers nya album "Sun" kommer i september, det första med eget material på mer än sex år. Intresset har höjts ännu mer av de två låtar som har släppts: "Ruin" och "Cherokee".

PSL har man kommenterat Chan Marshalls nya frisyr, som i sammanhanget är väldigt viktig. Inte minst eftersom hon tidigare har haft en ovana att fullkomligt gömma sig bakom sin långa lugg. Jämför hur hon blundar bakom håret på "Dark End of the Street"-EP och hur hon nu tittar rakt på oss.

Marhsall har klippt sitt hår och klippt banden. Hon har gått vidare, inte bara från sin förre kille, Giovanni Ribisi, utan också från hur hon tidigare har låtit.

Precis som Hyvönen på "Terribly Dark" har Cat Power på "Ruin" lagt till ett discobeat. NPR har hört hela albumet "Sun" och säger att det är mer trummor och ljudet är väldigt komprimerat. Det förekommer till och med autotune.

En av förklaringarna till ljudbilden kan vara att "Sun" har mixats av Phillippe Zdar, fransmannen från Cassius och La Funk Mob. Bland hans produktionsmeriter finns Phoenix, Cut Copy och Two Door Cinema Club. En man som vet hur man fixar ett trumljud som blir populärt på Hype Machine.

"Ruin" svänger riktigt, på ett sätt som Cat Power aldrig har gjort förut, med ett drivande piano. Allt är över alldeles för snabbt. Jag skulle kunna tänka mig en tiominuter lång extended disco dub version. Det borde ju Zdar kunna fixa.

söndag, juli 15

Sorkins nya trick

Example

Visst finns det mycket som är irriterande med "The Newsroom". Aaron Sorkin är ändå en av de där favoriterna som man är beredd att förlåta.

Med den extremt underhållande snackigheten får man på köpet att konflikterna finns rakt upp och ner i replikerna, väldigt lite finns enbart mellan raderna. Både "Studio 60 on the Sunset Strip" och "The Newsroom" börjar med att någon får psykbryt och berättar vad det här ska handla om. "Show them, don't tell them" har aldrig varit Sorkins motto.

Med den spänning Sorkin alltid lyckas bygga upp får man köpa ett par logiska kullerbyttor. I "The Newsroom" en kompetent journalist som inte kan hantera mail. I "Studio 60" ett tv-bolag som inte har full koll på vem de anställt som vd.

Det mesta av det där köper man, förförd av allas väloljade munläder. Och imponerad av hur smarta och duktiga alla karaktärer är. Sorkin har sina tricks för att få oss att tycka det.

I "Studio 60 on the Sunset Strip" var det att aldrig visa sketcherna, eller visa så lite av den som möjligt. Då kunde de påstås vara asroliga, vassa, provokativa. Harriet kunde påstås vara hur talangfull som helst, vi fick sällan chans att bedöma det.

I "The Newsroom" löser Sorkin det genom att förlägga handlingen några år bakåt i tiden. Det är tillräckligt nyligen för att vi ska känna att serien utspelar sig i nutid, men tillräckligt länge sedan för att Sorkin kan veta vad i nyhetsflödet som blev viktigt i långa loppet.

Numera vet vi alla vad som blev följderna av explosionen på oljeriggen i Mexikanska golfen, det var inte bara en arbetsplatsolycka, det var en miljökatastrof och ett myndighetshaveri. De smarta i "The Newsroom" fattar i samma sekund som det händer. De ser också vartåt Tea Party-rörelsen är på väg, vad den kommer göra med republikanerna. 2010 var det inte lika självklart som idag.

I avsaknad av något annat mellan raderna så blir då undertexten: det är lätt att vara efterklok.

måndag, juli 9

Americana

Example

Idag har jag bidragit som tipsare till en Spotify-lista som Sara gjorde på PSL, en fortsättning på den musik First Aid Kit spelade i sitt "Sommar"-program.

Lite ovant att vara americana-expert. Min främsta merit är troligen att i likhet med systrarna Söderberg ha bott på Joshua Tree Inn, motellet där Gram Parsons överdoserade. I likhet med dem tyckte vi det var lite väl underligt att be att få bo just i rum åtta.

Men jag tyckte ändå att jag bidrog till spellistan. Jag lyckades peta in ett par blandbandsklassiker, som "Truck Stop Girl" och "Pastures of Plenty".

lördag, juli 7

Pool! Pool! Pool!

Los Angeles-bandet Poolside ägnar sig åt så kallad "apelsin-TV" på sitt debutalbum.

Okej för bandnamnet, men sedan en logga med vågor? Som för att markera att det inte handlar om att stå bredvid några som spelar biljard.

Som lök på laxen en Hockney-aktig målning av en pool.

Man ba': okej, det handlar om simbassänger.


torsdag, juli 5

Synonymordbok

Example

Det var sjävklart inte vi på Extra allt som uppfann begreppet "extra allt", men vi känner ändå viss stolthet över att det har blivit det allenarådande uttrycket på SvD:s kulturredaktion när de ska beskriva någon storslagen arenamusik.

Filmen om Carl

ExampleExample

När vi ändå pratar om Beach Boys: ni vet väl att Aaron Eckhart ska spela Dennis Wilson i en biopic som kommer nästa år? Dennis var ju Den Snygge, Sargade Och Missförstådde i Beach Boys, så det är väl förutsägbart att det är hans liv som blir film. Den ende riktige surfaren i surfbandet - och så drunknar han.

Det ska också ha varit en film på gång om Brian Wilson, men numera finns det inga indikationer på någon sådan produktion på IMDB. Dessutom: Brian lever ju, så den berättelsen har inget givet slut.

Då finns en annan Beach Boy som tyvärr också har mött sitt öde: Carl.

Carl anses väl som Den Tjocke, Präktige Och Extra Troende i Beach Boys, men för alla som orkat leta sig bortom myten om Brian Wilson som Det Ensamma Geniet är Carl viktig.

Hans röst inleder "Good Vibrations" och "Surf's Up". Han styrde Beach Boys under sjuttiotalet. Han skrev "Feel Flows" för sjutton. Solomaterial är väl lite väl åttiotaligt, men "Heaven" är fin.

Kanske finns inte lika mycket för en manusförfattare att få till om Carl. Till exempel dog han i lungcancer. Om någon ändå gör en film om Carl Wilson: varsågod, Michael Cera, här är din chans att vinna en Oscar.

Eller om det blir Jonah Hills chans. Allt är möjligt i en värld där Daniel Radcliffe kan spela Allen Ginsberg.

onsdag, juli 4

Between love and love

Example

Det är bara att instämma i de samlade hyllningarna till Frank Oceans meddelande. Modigt.

Cyniker säger säkert att det är vältajmat pr-mässigt, så här knappt två veckor innan "Channel Orange". Men då är man kallhamrad. Alla andra berörs av Oceans ärlighet. Dessutom är det en väldigt vacker text. "If I listen closely... I can hear the sky falling too."

Funky Pretty

Example

Och apropå förra inlägget, om någon kan fixa en sån här t-shirt med Brother Records-loggan, en sån som Brian Wilson här kombinerar med sin kortaste frisyr, skägg och en inte helt välmående blick, då får du också en kopia av den där CD:n jag bränner.

tisdag, juli 3

Låt mig presentera: Beach Boys

Precis innan hemfärd från släkthelg i skärgården bläddrar jag och en nioårig kusindotter i Hem & trädgård. De har en annons för Beach Boys-konserten i Göteborg.

- Gillar du Beach Boys? frågar jag.

- Jag har aldrig hört dom, svarar hon.

Så kan vi inte ha det.

Därför blev det absolut första jag gjorde när jag kom hem att försöka sätta ihop en CD med oundgängliga Beach Boys-låtar för en nioåring. Annars gillar hon väl typ Eric Saade och ABBA, så det får inte vara för svårt. Men hon är halvengelsk, så hon kommer kunna förstå texterna.

Jag börjar med det surfiga: "Surfin' Safari", "Surfin' USA", "Help Me Rhonda", "Fun, Fun, Fun" och sånt. Vi har ju ändå att göra med en nioåring. Sedan andra klassisker: "Darlin'", "God Only Knows", "Good Vibrations", "Don't Worry Baby", "I Can Hear Music" etc. Kanske "Match Point of Our Love" också, om den får plats. Men Blondie Chaplin-låtarna får vila den här gången.

Sedan, som andra halvan, balladerna: "Caroline, No", "'Til I Die", "Disney Girls (1957)",  "Fourth of July", valsversionen av "Big Sur", "Wind Chimes" och "Our Prayer". Och så Dennis Wilsons låtar: "Forever", "Be Still", "Make It Good", "Cuddle Up", "Love Surrounds Me", hans sololåt "Lady" (också känd som "Fallin' In Love"). Kanske "Only With You", men det ska ju få plats på en skiva.

Med "Love Surrounds Me" är vi troligen inne på raspigare röst och gubbigare gung än vad en nioåring vill ha. Men tänk att få höra den här musiken för första gången någonsin!

Att få möta stråkarna i "Don't Talk (Put You Head On My Shoulder)". Att få svepas med av "Cabinessence". Att i "'Til I Die" inte veta vad man ska sjunga med i, så man sjunger med i allt. Att få dansa låtsastwist till "Surfin' Safari" eller vals till "Big Sur".

Jag blir fortfarande knockad av "Surf's Up", förbluffad över att något så intrikat kan låta så självklart. Tänk att få bli det för allra första gången.