måndag, december 31

Musik för kvällen

Example

För er som behöver fler spellistor inför kvällens fest och förberedelserna kommer här några tips.

Jenny Seth har på Soundcloud lagt upp fyra listor med de trevliga namnen Soft, Myz, Släp och Mjukt.

Lisa Milberg, El Kommandante och Stefan Thungren har gjort varsina långa listor på Spotify med vad de tycker är årets bästa mysik. Det har även Jonas "from Falun" Grönlund gjort. Hans lista innehåller även ett par stycken gamla låtar, som jag antar är sånt han har upptäckt under året, som Donovans "Get Thy Bearings".

Bra mixar på Soundcloud är Jamie xx på Boiler Room och Diplos svängiga tillbakablick, som bland annat innehåller Donovans "Get Thy Bearings".

Men de här tipsen är alltså bara för er som redan har lyssnat er trötta på Supermix: hits 2012, Dansa med Extra allt och musiken från Saint Etiennes skivomslag.

Gott nytt år!

lördag, december 29

Professor Plommon mördad

Tomten hade med sig Cluedo till ett av släktens barn. Eller rättare sagt, Cluedo Reinvention, som den nya utgåvan heter.

För nu är det inte längre överste Senap, professor Plommon eller fröken Röd som har dödat någon med rörtången i biljardrummet eller biblioteket.

Nu är det Kassandra Scharlakan med hanteln i spaavdelningen. Eller med prisstatyetten i hemmabiografen.

Det som oroar mig med det här är inte att det sker en utveckling. Det som oroar mig är att jag själv ska behöva stå med ett ben på vardera sidan av förändringen. Att släktens unga ska behöva tro att på min tid, när jag var barn, då strövade överstar, pastorer och lila professorer fritt på stadens gator. Då låg blyrör tillgängliga. Då kallades ogifta kvinnor för "fröken". Då hade vart och vartannat hem en danssalong eller ett biljardrum, som hemma hos byrådirektör HK Bergdahl i "Karl-Bertil Jonssons julafton". Maghognyport och husa, det var min barndoms värld.

Jag hade naturligtvis kunnat förhindra att de unga fick den bilden genom att inte påpeka det här med att professorn och biljardrummet hade blivit utbytta. Men fet chans för det.

Däremot undanhöll jag att jag under en kort period av mitt yrkesliv hade titeln byrådirektör. Utan husa.

fredag, december 28

Hej då från mig också, Fontella

Jag hade tänkt säga hej då till Fontella Bass, som dog 72 år gammal i förrgår, men så upptäckte jag att Andres Lokko redan haft exakt det inlägget jag tänkt göra på sin blogg. Så lyssna där i stället.

måndag, december 24

Julkalendern: Damien Jurado

Ett tag i början av december trodde jag att jag blivit galen. Kom Damien Jurados album "Maraqopa" kanske inte i år, utan 2011? Men nej, det släpptes 2012. Varför var den då inte med på några årsbästalistor?

Sedan har dykt upp lite här och var, som hos Aquarium Drunkard, som nummer 6 på Rough Trades årslista och hos Lisa Milberg på PSL. (Jag ser fram emot Tallest Man on Earths och Idiot Winds kommande PSL-version av "Working Titles").

Men ändå, den här skivan har inte fått det erkännande den förtjänar. Stämplar som "underskattad av sin samtid" och "bortglömd pärla" känns givna i framtiden.

Kanske finns en förklaring i att "Maraqopa" inte är någon skiva som sätter sig vid första lyssningen. Det är en stämningsskiva, men skiftar från inledande och lite avskräckande bluesriffande i "Nothing is the News" till barnkör i "Life Away from the Garden".

Stämningen blir viktigare när Jurados texter har blivit mer abstrakta. Inga mer Townes Van Zandt-berättelser, som tidigare i "Ohio". Han har alltid sjungit om riktiga platser, men de är färre nu. Titelns Maraqopa är en fantasiplats som kom till honom i en dröm.

Texterna handlar nu mer om hans nyfunna kristna tro, även om det är svårt att veta hur mycket som är den verklige Jurado och hur mycket som är roller. Jurado har sagt att "Maraqopa" är inspirerad av the Jesus Movement, kristna hippies som vände skällsordet "Jesus freaks" till något positivt. Det syns inte minst på hans fotoblogg.

Förutom Edens lustgård sjunger Jurado mycket om moln att titta ner från, om åska, frihet, ljus och kärlek. Det är både hopp och hot. På spår 3 heter det "we are free", men på spår 7 "free is all we are".

Och sen en sång om att möta Gud, som dyker upp utanför dörren utan förvarning. I alla fall utgår jag från att det är Gud. Allt är inte religiös kärlek, "Working Titles" är en sång om ett mänskligt distansförhållande. Lite klokare blir man av att läsa texterna, men å andra sidan upptäcker man då vilka textrader Jurado har satt inom citationstecken. Det är inte alltid de väntade.

"Maraqopa" är tredje gången där Jurado samarbetar med Richard Swift, efter "Saint Bartlett" och coverskivan "Other People's Songs". Det har blivit en nystart för Jurado och tillsammans har de hittat nya sätt att rama in hans melodier och röst. "This Time Next Year", den som handlar om att möta Gud, det är till exempel en spöklik bossanova. Det är försiktigt gjort, allt låter självklart.

Så: som tydligen den ende i världen utser jag härmed "Maraqopa" till årets album.

Med det önskar jag er en god jul! Fira den genom att lyssna på Damien Jurados version av Guaraldis Snobben-klassiker "Christmas Time Is Here" eller hans nya jullåt "Kalla hus".

söndag, december 23

Snart slut på julkalendern

Nu är det bara en enda lucka kvar i julkalendern. Spänningen stiger. Årets julvärd Peppermint Patty är så till sig att hon kommer springande med ett rött papper där det står "Extra allt" (se bifogad bild).

Så om vi ska summera: Makode Lindes tårta (och Jesusapan) var årets konst. "Hen" var årets ord, trots att det inte ens är nytt så kunde det provocera så många. Halvt suddig mat på Instagram och podcasts var årets Internet. "Girls" var årets tv-serie, men Kristen Wiigs SNL-avsked var årets tv-ögonblick. "House" av Kindness hade årets finast sångtext. "Words and Music" var årets skivomslag. The xx och Frank Ocean levde upp till förväntningarna. "Pale Fire" av El Perro Del Mar var årets svenska album.

Vem vilket är då årets album över huvud taget? En minut över midnatt in på julafton kan ni läsa det här.

Så årets musik och tv har utsetts, men jag kommer inte utse årets bästa film. Skälet är helt enkelt att jag har sett för lite. Det är inte omöjligt att jag skulle lista "Äta sova dö", "Searching for Sugarman", "Palme", "Avalon", "Argo", "Laurence Anyways" eller "Amour", så när jag inte har sett dem så vill jag inte drämma till med "Call Girl" eller "Mupparna".

Däremot har jag sett "The Dark Knight Rises" och det är INTE årets film, eller ens nummer två, som på Nöjesguidens lista. Ju mer jag tänker på den, desto mer besviken blir jag.

Julkalendern: Böcker

Example

Kan jag verkligen utse 2012 års bästa bok? Jag är ju inte helt i takt med samtidslitteraturen.

Jag har varken läst Zadie Smith, Hilary Mantel, Eija Hetekivi Olsson, Erdrich, Eggers, Strömquist, Ramkvist, Rosenberg eller Anyuru. Eller "Fifty Shades of Grey".

Om jag räknat rätt så har jag i år läst nio böcker som gavs ut under 2012, det mesta svenskt. Om man dessutom räknar böcker som kom ut i svensk översättning först i år, vilket kanske inte är orimligt att göra, så ökar summan till femton.

Till exempel kom David Foster Wallaces ofullbordade skatteverksroman "The Pale King" i en ful svensk utgåva i år, men jag läste den amerikanska och tänker fortfarande på den. Inte bara för att jag också arbetar i statlig byråkrati, fast på ett helt annat sätt än de i boken. Hur fruktansvärt sorgligt att inte få veta hur David Foster Wallace hade tänkt sig hela historien. Hur fruktansvärt sorgligt att det kommer pocketutgåvor med "ytterligare bonusmaterial".

Michael Chabons "Telegraph Avenue" är en mer normal berättelse, nästan linjär men spretig. Som vanligt väver Chabon in osannolika händelser bland alldagliga och får dem att verka troliga. De är synd att en del av skivorna och filmerna är fiktiva.

Tom Wolfes "Back to Blood" hade sina ögonblick, men det var en besvikelse att så mycket av de "samtidsfenomen" han observerat var gamla. Som att tunnhåriga män rakar av sig allt hår eller att reality-tv är fejkad.

Men jag försöker ju inte enbart läsa vita män från Amerika. I somras gick jag till exempel till biblioteket och lånade svenska romandebutanter: Malin Nords "Stilla havet", Sara Beischers "Jag ska egentligen inte jobba här" och Katarina Fägerskiölds "Åsen". Det var bara den sistnämnda som satte några avtryck. Den som vill ha en arbetsplatsskildring från omsorgen borde i stället för Beischer läsa de lågmälda och vardagssurrealistiska serienoveller i Pelle Forsheds "De anhöriga".

En av de mest uppmärksammade svenska romanerna var Jonas Gardell "Torka aldrig tårar utan handskar. 1: Kärleken". Den var ju fin, särskilt är Gardell lysande på att beskriva kärleken och oron mellan barn och föräldrar. Varför berättelsen ska vara uppdelad i tre förstår jag däremot inte alls.

Dessutom hamnade Gardells hiv-historia i skuggan av den bästa bok jag läst i år. Det vill säga, utanför de femton som gavs ut i år. Andrew Hollerans "Dancer from the Dance" gavs ut 1978 och skildrar New Yorks gayvärld i parentesen mellan Stonewall och aids. De allra första diskoteken, överdådiga temafester på Fire Island, dold kärlek, reaktionen i kroppen till de inledande trummorna i Patti Jos "Make Me Believe In You", rädslan för att bli gammal. Allt oerhört vackert berättat.

I sin bok upprepar den tillbakablickande Gardell, som ett omkväde, att de inte kunde ana att snart skulle flera i kretsen vara döda. När Holleran skrev 1978 visste han inte vad som var på väg, men det finns där ändå. Förkrossande.

lördag, december 22

Julkalender: Konstkris

Eurokrisens underligaste händelse i år inträffade i spanska Borja. 80-åriga Cecilia Giménez stod i somras inte längre ut med eftersatt underhåll av kyrkans fresker och tog saken i egna händer. Troligen "händer" bokstavligt tavlat, eftersom det ser ut som om hon gick loss med fingerfärger.

Vips var en flagnande Jesus med törnekrona från 1890-talet förvandlad till en missnöjd apa från 2000-talet.

Dessutom: kyrkan i Borja förvandlades från en i mängden till en turistattraktion som kunde börja ta entréavgift. Kanske tycker de i efterhand att det värt att offra en ointressant, inte särskilt unik och inte särskilt gammal målning för att öka intäkterna? Vad skulle Merkel säga om att tillämpa den modellen i stor skala?

fredag, december 21

Julkalendern: Dansa med Extra allt

Example



Här är 57 minuter av 2012 års bästa musik att smådansa till. Ta ett skutt, vicka på rumpan, vifta med händerna, för du har dina gröna danssandaler på dig och din danspartner är en beagle med fluga.

Ha vardagsrumsdisco till musiken, julstäda till musiken eller stressa runt i ett köpcentrum. Men däremot vill jag avråda från att ta droger till musiken, även om Lana Del Rey uppmanar till just det.

1. John Talabot feat. Pional "Destiny"
2. Lana Del Rey "Born to Die" (Leo Zero Remix)
3. Saint Lou Lou "Maybe You" (Good Night Keaton Remix)
4. Joakim "Nothing Gold" (Todd Terje Remix)
5. Luca C & Brigante feat. Roisin Murphy "Flash of Light"
6Kindness "Cyan"
7. Hot Chip "Flutes"
8. Daphni/Cos-Ber-Zam "Ne Noya" (Daphni Mix)
9. The 2 Bears "Work"
10. Angel Haze "Gossip Folks"
Inhopp: Wiley "I'm Skanking"
11. Kim Ann Foxman "Return It"
12. Neneh Cherry & The Thing "Dream Baby Dream" (Four Tet Remix)
13. Cat Power "Ruin"
14. Frank Ocean "Lost"

torsdag, december 20

Charlie Brown Christmas Reunion



De har vuxit upp nu. En ny generation barn åker skridskor när Charlie Brown kommer hem till småstaden över jul. Snobben är död, Linus är en hoarder, Lucy är "double D - divorced and diabetic" och Pigpen bor i en bil. Charlies syster verkar däremot ha flyttat, good for her.

Det är tröttsamt och fantastilöst att Peppermint Patty och Marcie alltid ska visas som ett lesbiskt par, men väldigt roligt att Charlie Browns krumelur från huvudet nu har hamnat på hans haka.

Dessutom, killarna med de coolaste dansstilarna från "A Charlie Brown Christmas", de dansar fortfarande. På en S&M-klubb.

Tack till Erik för tipset!

Julkalendern: "Girls"

Den ena är networksitcom och den andra är HBO-dramakomedi, men det går inte att låta bli jämförelsen mellan "New Girl" och "Girls. Inte bara för de snarlika namnen.

"Girls" inleds med att Hannah (Lena Dunham, även manus och regi) får en kalldusch: hennes föräldrar drar tillbaka sitt ekonomiska bistånd. "New Girl" inleds med att Jess (Zoey Deschanel, även signaturmelodi) får en kalldusch: hon kommer på sin otrogne pojkvän.

Hannah måste nu på allvar ta itu med sina författarplaner. Jess måste flytta in i en lägenhet med tre killar. De bor på varsin kust, Hannah i Brooklyn och Jess i Los Angeles, men det är ändå samma frågor: kärleksförhållanden är svåra, vänskapsförhållanden också, särskilt med gamla vänner.

Skillnaden är att "New Girl" skildrar det här genom knas medan
"Girls" tvärtom gör upplägg och sedan avstår från att smasha. Man vet inte var man har "Girls". Shoshanna (Zosia Mamet, dotter till David Mamet och Maggie Walsh!) berättar att hon ska gå på nätdejt, men inget knasigt händer, vi får faktiskt inte ens se om det händer något alls. Jorma Taccones rollfigur från avsnitt tre dök aldrig upp igen, men verkar återkomma i andra säsongen.

Ett vanligt "New Girl"-avsnitt går ut på att Jess gör något trots att killarna har sagt åt henne att INTE göra det, men hon vill bevisa att alla människor är goda innerst inne. Först går det åt skogen men sedan visar det sig att det går bra ändå, för alla människor är ju faktiskt goda.

Ett vanligt "Girls"-avsnitt går ut på att Hannah ställs inför val om hur man lyckas som författare. Ska hon fortsätta med sin egen stil och skriva om sig själv eller ska hon ta råd från sin kompis expojkväns praktarsel till polare och skriva om DÖDEN? Givetvis rafsar hon ihop en ny novell om DÖDEN på väg till en uppläsning. Det blir fiasko.

Det är de här skillnaderna som gör att "New Girl" i sina bästa stunder ett helt okej tidsfördriv, medan "Girls" var årets bästa tv. Bara tio avsnitt var alldeles för lite. Den 13 januari börjar säsong två.

tisdag, december 18

Julkalendern: The xx

Förväntningarna var enorma när the xx skulle släppa sin uppföljare. Skulle trion bli mer kommersiella? Skulle de bli mer "klubbiga"? Vad skulle de förändra?

Svaret blev: ingenting.

Precis som i debuten så stod rösterna i mitten av "Coexist", bara svagt inrutade av trummor, gitarr och bas.

Och så tystnaden: mitt i "Missing" blir det helt öde i mer än fyra sekunder. Räkna: ett... två... tre... fyra... Det är en evighet i en popsång.

Det här korthuset är så precist byggt att det inte går att ta bort eller lägga till något utan att det kollapsar. Det visas inte minst av alla misslyckade remixar. Många har under året försökt sig på att ge the xx en extra knuff, men det går inte ihop. (Möjligen med Four Tet och John Talabot som undantagen.)

Kanske kommer the xx aldrig att utvecklas. Det är troligt att Oliver Sim bara kan sjunga så där som han gör. Det är möjligt att Romy Madley-Croft aldrig kommer kunna spela gitarr på något annat sätt, som senast i covern på "Last Christmas". Det verkar som om Jamie Smith aldrig kommer tröttna på oljefat.

Se det som ett hot om stagnation. Eller ett löfte om fortsatta storverk.

söndag, december 16

Julkalendern: Hej då

ExampleExampleExampleExample
ExampleExampleExampleExample
ExampleExampleExampleExample
ExampleExampleExampleExample

Och tack för allt ni gjorde: Adam "MCA" Yauch, Donna Summer, Hal David, Nora Ephron, Erland Josephsson, Terry Callier, Whitney Houston, Robin Gibb, Andy Williams, Anita Björk, Davy Jones, Dory Previn, Tony Scott, Levon Helm, Etta James och Donald "Duck" Dunn.

lördag, december 15

Julkalendern: Tårdrypande tv



I kväll årsavslutar "Saturday Night Live" med Martin Short (han från "Tre Amigos") och Paul McCartney (han från Nirvana). Det kan bli fantastiskt, men kan aldrig komma i närheten av årets starkaste inslag i programmet.

Den 19 maj. Kristen Wiig slutar i "Saturday Night Live", Mick Jagger och Arcade Fire och hela ensemblen sjunger, Lorne Michaels dansar. Inte ett öga torrt.

Tack för igår!

Det var ett fullsmockat Babylon igår kväll när Supermix julavslutade. Tack till alla som kom! Här är lite av vad vi bjöd på:











Och så två som jag inte fick tillfälle att spela:



Och så Stockholmsgruppen Newtimers låt med den passande titeln "Heavy Weather".

fredag, december 14

Supermix bästa låtar!

Example

Det här ser väl trevligt ut? Ikväll blir det ännu trevligare, då Supermix tar över Babylon vid Björns trädgård. Från klockan åtta till midnatt spelar vi skivor.

För att värma upp er har vi i Supermix-trion satt ihop lista med årets 100 bästa låtar, det vill säga av dem som finns på Spotify.

Inte mer än en per artist, lagda i en lyssnarvänlig ordning, precis som listorna 2010 och 2011. Och precis som då har vi en bred spännvidd.

Från trotjänare som Bobby Womack och Neneh Cherry till nya förmågor som Lilla Namo och Faye.

Från mörkret hos Burial (låten heter ju till och med "Loner") till ljuset hos Lightships (låten heter till och med "Every Blossom").

Från svänget hos Daphni till stängningsdagskänslan hos Night Works.

Från Actress och Azealia Banks till the xx och XXYYXX

Varsågod - Supermix: hits 2012

Julkalendern: Frank Ocean

Här är den nu - äntligen!

Den allra första hyllningen till Frank Oceans fantastiska år som faktiskt handlar om hans musik, om albumet "Channel Orange", det första skivbolagsalbumet efter förra årets egensläppta debut "Nostalgia, Ultra", om hur han visade hur många stilar han bemästrar, inte minst inom ramen för en enda låt som "Pyramids".

Den allra första att handla om att 2012 kommer leva kvar i våra minnen som "när Frank Ocean ställde in på Way Out West" och vi fick stilla vårt behov med amatörfilmade Youtube-klipp och "Saturday Night Live".

Den allra första hyllningen som över huvud taget inte nämner att han kom ut som bisexue... äsch.

torsdag, december 13

Julkalendern: Grimes



Jo, den här videon med Grimes spelades in maj 2011, så det diskvalificerar den väl, men albumet "Visions" kom i år och det här är bästa låten och det här är bästa videon till den.

onsdag, december 12

Julkalendern: Podcast

Jag trodde ALDRIG att podcasts som fenomen skulle platsa i en julkalender så sent som 2012. Podcast var ju något som Extra allt-favoriten "Kjell" skämtade om redan i sin första säsong 2007 (se till exempel här).

Men det var 2012 som den svenska podcastvärlden exploderade.

Inte ens att Filip och Fredrik gjort poddradio sedan 2010 räckte för det stora genombrottet. Det krävdes att Luuk, Lokko, Schulman och Eklund började podda. Eller kanske krävdes det att folk upptäckte att tekniken blivit tillräckligt enkel, billig och bra, så att de satte igång själva. Precis som bloggande blev tillräckligt enkelt runt 2005.

Tillräckligt enkelt för att göra även saker som bara intresserar en väldigt liten skara. Som andra avsnittet av "What It Do", där tre personer sitter i ett kök och djupanalyserar och spekulerar om Drake. I mer än två timmar.

Jag är en del av den lilla skaran som bryr mig om Drake, men till och med för mig blev det lite väl magstarkt. Jämför det med Alec Baldwins "Here's the Thing", som avhandlar en intervju med Michael Douglas om hela hans liv på 22 minuter. Kanske handlar det inte bara om formatet och en hårdare redigering, Baldwin verkar allmänt otålig. Om intervjuobjektet inte svarar direkt fyller han i och svarar åt dem.

Kristoffer Triumf i "Värvet" är inte heller någon stor intervjuare i detaljerna, men briljant på att skapa en stämning som gör att de inbjudna vågar prata. På pappret är "Värvet" ytterligare en chans för människor i Stockholms (mest) humor- och mediegegga att fläka ut hur dåligt de mådde, utan särskilt många bra följdfrågor.

Men det är (i de flesta fall) något annat, något riktigt bra. Antagligen för att det inte behöver anpassa sig till att bli något annat än vad Kristoffer Triumf vill att det ska vara. Dessutom får det ta den tid som behövdes, någonstans mitt emellan 22 minuter och två timmar.

tisdag, december 11

Julkalendern: El Perro Del Mar

Det hade talats läääääänge om El Perro Del Mars nya album. Redan sommaren 2011 meddelades att det spelades in tillsammans med Rasmus Hägg. Titeln skulle bli "Pale Fire", antagligen efter Nabokovs roman, som i sin tur lånat uttrycket från Shakespeare. Det är ju ett passande uttryck att låna, eftersom det handlar just om inspiration. Den bleka lågan är det ljus månen har stulit från solen.

Under väntan på "Pale Fire" kom några livstecknen, låtarna "What Did You Expect?" och "Innocence Is Sense". De pekade ut en betydligt mer experimentell riktning.

När albumet till slut släpptes var de två inte med. Det visade det sig att Sarah Assbring visserligen har fortsatt att utveckla sin ljudbild, ännu mer mot ett elektroniskt nittiotal, basigare och dubbigare, men ändå inte lämnat popsångsstrukturerna. Och det blev jag glad för, för få svenska låtskrivare uppdaterar den klassiska popsången lika väl.

Bara sångtitlarna! "Hold Off the Dawn", "Love Confusion", "To the Beat of a Dying World". Och så "Walk On By" och "Love In Vain". Tidigare använda, precis som albumnamnet, men omvandlade till något helt eget.

Jag blev också glad att läsa att Sarah Assbring privat inte är i det uppgivna läget som "Walk On By" och "Love In Vain" berättar om, med kärleken som en förkastad möjlighet. På andra sidan årsskiftet får hon barn och vi säger lycka till och tack för "Pale Fire", årets svenska album.

måndag, december 10

Supermix på Babylon!

Example

På fredag avslutar vi Supermixåret på Babylon, den trevliga oasen vid Björns trädgård.

Som vanligt blir det folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning. Dessutom: kanske årets bästa låtar?

Här finns ett Facebook-event med alla detaljer. Fast det finns ju inte så många detaljer, det är rätt enkelt: mat, dryck, musik, människor.

Julkalendern: Nya namn

ExampleExampleExample

lördag, december 8

Julkalendern: På scen

Example

Årets prestation för mig personligen var att skriva manus, sätta ihop manus, skriva en låt och spela i en publik- och kritikersuccé på Uppsala stadsteater. Det var inte "min" prestation, jag gjorde det inte själv, utan tillsammans med hundratals andra. Och det var ju liksom poängen.

Sedan fick jag tillräckligt med övning för att bli en jävel på Segway, men det var liksom en bieffekt.

fredag, december 7

Julkalendern: Somna med Extra allt

Example



Här är 40 minuter av 2012 års bästa slummermusik. Luta dig tillbaka i skolbänken, låt Marcie fortsätta prata, för under håret har du lurar i öronen.

Somna till musiken, ta ett bad till musiken eller läs en bok. Men däremot vill jag avråda från att ta droger till musiken, även om jag slängt in två låtar om DMT.

Intro: Jessie Ware "Devotion"
1. Taken By Trees "Dreams (Dub Version)"
2. XXYYXX "DMT"
3. Flying Lotus feat. Thundercat "DMT Song"
4. How to Dress Well "Ocean Floor for Everything"
5. Frank Ocean "Bad Religion"
6. Ariel Pink's Haunted Graffiti "Baby"
7. The xx "Angels"
8. Lightships "The Warmth of the Sun"
9. Damien Jurado "Wyoming Songbirds"
10. Bill Fay "The Healing Day"
11. Paul Buchanan "Half the World"
12. Flowers and Sea Creatures "Head First Then Heart"
13. Anna von Hausswolff "Sova"
14. Actress "Ascending"
15. Grimes "Know the Way (outro)" 

torsdag, december 6

Julkalendern: Instagram

När du inte trodde att du skulle behöva se ännu en Facebookbild av någons lunch, då kom lösningen: någons lunch med ett fullkomligt orealistisk "kortskärpedjup"-effekt ovanpå.

onsdag, december 5

Julkalendern: Årets radioballad

ExampleExample

Jo, det är den: Jessie Wares "Wildest Moments", en storslagen och taktfast hyllning till seglivade relationer som överlever trots allt.

Men hon fick den inte riktigt att lyfta på Berns i förrgår, den svällde inte över så där över alla bredder som den borde kunna. Det berodde kanske på att Jessie Ware i sina mellansnack inte var någon sval och distanserad diva, snarare en skojig, trevlig kompis. En sådan som inte har så många wildest moments.

tisdag, december 4

Julkalendern: Årets skivomslag

Example

Saint Etiennes "Words and Music" har ett så fint omslag att jag tycker det är värt att äga i fyra versioner, inklusive som temugg och tea towel.

Man kan stirra i timmar på myllret av gator, parker, tågstationer och pubar som lånat namn från popmusik. Troligen är det en bättre bild av hur Bob Stanleys hjärna ser ut än vad någon magnetröntgen i världen kan få fram.

Så all heder åt designkollektivet Dorothy.

Tyvärr, mindre heder åt Sarah, Bob och Pete. Musiken på "Words and Music" är nämligen mycket sämre än omslaget. Varför ska Saint Etienne envisas med att göra europopdängo? Det blev bättre på de spår där de lugnade ner sig, som i Tambourine Studios-aktiga "Last Days of Disco".

Det bästa från Saint Etienne i år i kategorin musik var remixen av El Perro Del Mars "Walk On By". Men det bästa från Saint Etienne oavsett kategori var omslagskartan.

För att hedra omslaget har jag inlett mastodontarbetet att samla de hundratals låtar som trängs på kartan. Varsågod, här är en Spotifylista med nio timmar musik att lyssna på medan ni stirrar på årets skivomslag.

måndag, december 3

Kom ihåg att ikväll...

Example

...så spelar Supermix skivor på Berns, mellan att Jessie Ware och Faye uppträder.

Julkalendern: Årets "gate"

Example

Av flera svenska kulturdebatter kring svensk avbildning av och förhållande till afrikaner var det den om Makode Lindes tårtperfomance som gav mest.

Självklart blev Linde missförstådd och misstolkad, framför allt i internationell media, men till skillnad från Behrang Miri och Stina Wirsén var Linde direkt med i debatten.

Och herregud, den här bilden... den går rakt in i den svenska konsthistorien.

söndag, december 2

Julkalendern: Konserter

ExampleExampleExample
ExampleExampleExample
Jens Lekman, D'Angelo, Feist, Active Child, Grizzly Bear, Rufus Wainwright och hans stora korvsmörgås

Konserter jag missat:
Michael Kiwanuka på O-baren och Kägelbanan, Shins på Berns, Tupac-hologrammet på Coachella, Springsteen & McCartney i London innan strömmen slogs av, Drake på Globen, Jay-Z och Kanye på Globen, hela Stockholm Music & Arts-festivalen, Rihanna och My Morning Jacket på Peace & Love, Perfume Genius på Debaser, inställda Frank Ocean och Bobby Womack och Ornette Coleman och Nicolas Jaar på Way Out West, fullsatta Kindness och Anna von Hausswolff och Mazzy Star och How to Dress Well och King Krule på Way Out West, The xx på Berns, Tame Impala på Debaser, How to Dress Well på Färgfabriken, Beach House på Berns, Mark Kozelek på Södra teatern, med flera.

Konserter jag inte missat:
D'Angelo på Filadelfiakyrkan (den HISTORISKA comebacken!), Todd Rundgren på Södra teatern, Feist på Cirkus, Active Child på Debaser, Frida Hyvönen på Södra teatern, Paul Simon på Globen, Hot Chip och Jonathan Richman och Blur och Lightships på Way Out West, Feist och Jeff Tweedy som sjöng "You and I" på Way Out West, Love Antell och First Aid Kit på Tellus, Jens Lekman på Dramaten, Grizzly Bear på Berns, med flera.

Och så missade jag El Perro Del Mar på Way Out West och igår missade jag henne igen på Strand eftersom Rufus Wainwright spelade på Berns samtidigt. Det kändes bittert, men Rufus-biljetterna köpte vi redan i maj. Visst, jag har sett Rufus förut, på Södra teatern och Cirkus och Filadelfiakyrkan, men jag å andra sidan har sett El Perro också, på Mondo och Fasching och Pet Sounds och Other Music. Men varje gång är ju ny och det händer något nytt, man vet aldrig vad.

Som igår, när Rufus Wainwright avslutade hela konserten med en sorts skolpjäs där han själv var en grekisk gud och en gigantisk korvsmörgås i skumgummi sjöng "Gay Messiah". Det hade jag aldrig kunnat gissa. Vad gjorde El Perro som jag missade?

lördag, december 1

Julkalendern: Årets tröstande poptext

It's enough to say
you're getting older everyday
you ought to love someone

You break down and you pray
hoping something comes your way
you ought to love someone
love someone

I can't give you all that you need
but I'll give you all I can feel 


Kindness "House"

fredag, november 30

Extra allt sammanfattar 2012

I morgon börjar Extra allts traditionsenliga julkalender, för åttonde (!) gången. Varje dag fram till jul tar vi - tillsammans med årets julvärd, Peppermint Patty - upp en sak som vi kommer minnas med 2012.

Att fröken Patricia Reichardt är ciceron betyder däremot inte att hon har fått bestämma innehållet i kalendern. Så varken sandaler, att somna i skolbänken eller Charlie "Chuck" Brown kommer vara med på listan.

Vad blir det då för saker? Tja, eftersom ni är trogna läsare och julkalendern blir mer förutsägbar för varje år så kan ni nog redan gissa. Och kom ihåg: följ julkalendern ända in till julafton, för några av de saker som varit allra bäst sparar vi till sist.