torsdag, januari 17

Tomma VHS-band



Bildminnet är starkt. I princip varenda design till tomma VHS-kassetter som dansar förbi här minns jag tydligt. Kanske för att banden var så viktiga?

söndag, december 30

Dansa ut 2018!



Visst var väl ändå 2018 ett riktigt fint musikår? Det visar sig inte minst i att det har varit lätt för folk att få till fullspäckade spellistor, utan att behöva överlappa varandra.

När ni har lyssnat klart på Extra allt 2018 är det här ett par av de spellistor där ni kan hitta timtal av fantastisk musik:
Vanligaste låten? Det verkar vara "This Is America" med Childish Gambino - jag tror vi kan utropa den till årets hit, eller åtminstone årets mest zeitgeistiga låt.

Gott nytt år, hörni! Vi ses 2019.

måndag, december 24

Julkalendern: Tirzah



Det har inte varit någon spänning i år, om det någonsin är det, om vilket som skulle bli Årets Album på i Extra allts julkalender 2018. Redan i oktober kändes det klart.

Tirzahs ”Devotion” är den musik jag lyssnat mest på i år. Jag behöver inte ens Spotifys statistik för att bevisa det, men den bekräftade det jag trodde.

Albumet är ett samarbete mellan vokalisten och textförfattaren Tirzah Mastin och producenten Mica Levi, som annars kallar sig Micachu. De är britter, men det hörs så fort musiken börjar.

Tirazh har tidigare gjort klubbmusik, visserligen introvert men ändå. Men med sina släpiga, småskeva beats eller piano (”Holding On” är enda undantaget) är ”Devotion” en hemmaskiva. För folk som är i sådan relationskris, hjärtesorg eller desperation att de inte orkar gå på klubb.

Eller går dit, men mest står bredvid dansgolvet i ett hörn och maler samma tankar runt, runt. I det bedjande titelspåret sjunger duettpartnern Coby Sey ”so listen to me” ungefär tjugofem gånger.

Och jag lyssnade.

söndag, december 23

Julkalendern: Fejka dina köp



Dagen före julafton och du har fortfarande inte fixat den där sista julklappen? Det är lugnt. Bara photoshoppa in den tänkte prylen på ett foto med mottagaren.

Då kan mottagaren sprida bilden på social medier och det är faktiskt näääääästan som att ha fått grejen på riktigt.

Som hon influencern som i år lyckades med att få uppmärksamhet både för att hon poserade med pasta i Venedig men gjorde väldigt tydligt att hon inte åt den på riktigt OCH att riktigt uselt photoshoppa in sig på bilder i Paris.

Det konstiga är att hon tydligen befann sig i Paris. Varför ens åka dit om det ändå ska klippas och klistras? Ta pengarna (till att betala en bättre fotomanipulatör) och stanna på marken, detta flygmotståndets år. Och samma med pastan, varför ens beställa den på riktigt? Det finns väl gratis bilder av spaghetti på Google.

I år lanserade också en stor, men okreddigt klädkedja en "digital kollektion". Kläder som du bara kan bli påklädd med på en bild. Och tur det, de såg förskräckliga ut.

Man är någon sorts hållbarhet på spåren här, men jag vet inte vilken. Är den att ingen köper grejer, utan bara låtsas ha dem genom digitala attrapper? Eller är det att influencers konsumerar åt oss, genom att åka världen runt och göra saker vi inte har råd med?

Eller en tredje väg: influencers åker runt och gör att all konsumtion ser så hemsk ut att man själv tappar lusten?

lördag, december 22

Julkalendern: Hejdå





Tack för allt tvingades vi i år tyvärr säga till Aretha Franklin, Philip Roth, France Gall, Tom Wolfe, Penny Marshall, Stan Lee, Richard Swift, Rick Hall och Lill-Babs.

Och dessutom till Stephen Hawking, Mort Walker, Tony Joe White, Bernardo Bertolucci, Neil Simon, Karin Liungman, Milos Forman, Pete Shelley, Mac Miller, Dolores O’Riordan, Charles Aznavour, Burt Reynolds, VS Naipaul, Steven Bochco, Johannes Brost, Jerry Williams, Mark E Smith, Avicii, Hugh Masekela, Dennis Edwards, John Mahoney, Johann Johannson, Danny Kirwan, Craig Mack, Bob Dorough, Ursula K LeGuin, Edwin Hawkins, Matt ”Guitar” Murphy, Roy Hargrove, Wah Wah Watson och XXXTentacion.

fredag, december 21

Julkalendern: Årets låtar

Nu är det dags! Ett hundra av de bästa låtarna från året som gått, i lyssningsvänlig ordning!

Som vanligt: en låt per artist. Men eftersom jag räknar Four Tet som remixare så fick han vara med två gånger. Sådana fördelar kan man få om man är en Extra allt-favorit sedan lääääänge.

Annars är det god spridning.

Från Against All Logic till ZHU.

Från sovlåtar med Cat Power till partystartare med The Phenomenal Handclap Band.

Från Tony Molinas inte ens två minuter långa Byrds-aktiga "Nothing I Can Say" till Lana Del Reys nästan tio minuter långa slowburner "Venice Bitch".

Från veteraner som Paul McCartney, Hall & Oates och Toni Braxton till nya förmågor som Snail Mail, Okay Kaya, dijon och MorMor.

Från alldeles runt knuten med södermalmska Miljon till så långt bort som nyazeeländska Unknown Mortal Orchestra. Och så några blandningar av långt bort och nära, som Siri Karlsson feat. Solo Dja Kabaco.

Varsågoda: Extra allt 2018.

torsdag, december 20

Julkalendern: Årets läsning



Av någon anledning har alla böcker jag läst som getts ut under 2018 varit svenska. (Vilka har ens de största utländska boksläppen varit, på engelska eller i översättning? Rachel Cusk?) Men jag klagar inte på svenskheten, för alla de nio var så pass bra att jag kan rekommendera dem - om än olika mycket - som julklappar om du har några kvar att köpa.

Hyllade "Händelsehorisonten" av Balsam Karam var ju bra, men ändå konstigt redigerad. Kastar man om kronologin i en berättelse ska det väl vara för att göra det mer spännande, inte tvärtom? Ge den till nån som tvångsmässigt ha läst allt som DN Kultur gillar.

Fredrik Apollo Asplunds "Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus" är en kulturgärning i sin beskrivning av klubbvärlden på tidigt 90-tal. Särskilt de svenska miljöerna och människorna skulle jag gärna läst mer om. Ge den till någon som kan skilja Swedish House Mafia från house.

Mirja Unges "Jag går och lever", Ida Lindes "Mördarens mamma" och särskilt Sara Stridsbergs "Kärlekens Antarktis" var de språkligt bästa. Ge dem till någon som tycker det är viktigare HUR det är skrivet än vad som händer. Och som klarar av misär.

Maria Maunsbachs "Bara ha roligt" innehöll en annan typ av misär, en att skratta åt. Ge den till sen singel under 30, i jakt på förhållandet de aldrig haft. Är den bekant med Malmös geografi är det en fördel, jag hade lite svårt att identifiera mig med promenadsträckorna.

Identifikationen var enklare i tre andra: vardagligt feelgood-roliga "Pappaklausulen" av Jonas Hassen Khemiri, fartfyllda och också roliga "Blixtra, spraka, blända" av Jenny Jägerfeld och rakt-på-sak-ärliga "Låt oss hoppas på det bästa" av Carolina Setterwall. Ge Khemiri till någon som behöver slappna av lite i småbarnsstressen. Ge Jägerfeld till någon som vill ha böcker där det händer saker konstant. Och ge Setterwall till någon som gillar "Maken". För faktiskt: i en hisspitch så är "Låt oss hoppas på det bästa" en bok om sorg, men det är också en relationsbeskrivning, väldigt kalibrerad för  min generation av 70-talister.

onsdag, december 19

Julkalendern: Missade konserter



Topp fem konserter jag missat i år:
  1. 75-årshyllningen till Joni Mitchell i LA (där hon själv dök upp på scen inte för att sjunga utan för att sjungas för, men ÄNDÅ: Joni livs levande!)
  2. Soccer Mommy på Melodybox i Hökmossen
  3. Teenage Fanclub på Electric Ballroom i London (Gerard Loves tre sista spelningar med bandet)
  4. Ghostface Killah på Broken Dreams (jo, stället heter passande så) i Borlänge
  5. El Perro Del Mar på Dramaten (när brandlarmet gick)

tisdag, december 18

Julkalendern: Återkomster



Även om 2018 var året när Michel Polnareff släppte sitt första studioalbum på 28 år och Sade släppte två nya låtar och Lemonheads likaså och Popsicle spelade ihop igen och Hall & Oates uppmanade Philly att inte glömma bort dem - trots allt detta så går musikvärldens comebackpris till Chaka Khan.

måndag, december 17

Julkalendern: Nya namn


  • Greta Thunberg, klimataktivist
  • Balsam Karam, författare
  • Wera von Essen, författare
  • Karin Smirnoff, författare
  • Octavian, rappare
  • Saweetie, rappare
  • Imenella, rappare
  • Vera Hotsauce, artist

söndag, december 16

Julkalendern: CD-samlingar



"Köper du fortfarande CD?" är en fråga jag får ibland. Jo. Men inte ny musik.

Sådan där småplastlådor köper jag när de innehåller samlingar, främst från Ace, Numero Group eller Soul Jazz Records.

Av årets bästa samlingsskivor har Bob Stanley och Pete Wiggs (från Saint Etienne) stått bakom tre: "When the Day Is Done", "Paris in the Spring" och "State of the Union". I den första samlas arrangemang av Robert Kirby, mest känd för samarbeten med Nick Drake (bland annat på spåret som gett samlingen sin titel, trots att just den inte är med), men även hjälpte Sandy Denny, John Cale och Vashti Bunyan. En bortglömd hjälte.

"Paris in the Spring" och "State of the Union" sammanfattar två omställningar: fransk popmusik som mognar åren efter 68-upproren och amerikanska "vuxen"-artister som ifrågasätter fosterlandet och livet i skuggan av Vietnamkriget och miljöförstöringen. Popartisters andra (eller tredje) karriär är alltid intressanta och Stanley & Wiggs har gjort lysande urval.

Men bara för att försöka motbevisa att jag inte enbart är ett partiskt Bob Stanley-fan så utnämner jag "Basement Beehive" till årets samling. Numero Group samlar udda girl groups från 60-talet: de bortglömda, de ratade, de som aldrig riktigt fick chansen. Många fantastiska guldkorn - börja med "Forever Is A Long Long Time" med The Voices. ("Basement Beehives" finns på Spotify, men då får du inte den fina lådan och bookleten.)

Jag känner mig sällan så ur takt med tiden som när jag beställer de här CD-skivorna. Jag gör det visserligen på nätet, men det sker genom att klicka på "CD" i stället för det digitala alternativet precis bredvid. Så väntar jag någon vecka och då dimper de ner.

Och Ace Records brukar skicka med reklamvykort för skivan man precis köpt. Men att pränta ett sådant, köpa en frimärke och lägga det på lådan för att tipsa en vän - så långt har jag inte gått. Än.

lördag, december 15

Julkalendern: Against All Logic



Nicolaas Jaar gjorde ett av årets bästa album under pseudonymen Against All Logic. Housemusik om housemusik.

Fast hur ofta har housemusik barnkörer som sjunger på tyska?