Ikväll!

Som en bro över mörka vatten lägger sig ikväll en duo ned.

När det står ”2/3 av Supermix” så är det oftast den så kallade ”Kärleksduon”, det vill säga Sara och Fredrik. Ikväll är det däremot Fredrik och jag som ställer oss bakom skivspelarna på 1900, Regeringsgatan 66, klockan 21.30–02.00.

Det är första gången jag och Fredrik spelar skivor ihop på mer än tre månader. En återförening i stil med Paul och Art i Central Park, men utan covers på Everly Brothers.

Det är fredag och det är dags att lämna Julio på skolgården, låta Celia hålla på med den där andre i sängen och känna dig lite groovy.

Visst finns det 50 sätt att lämna sin älskare, men det finns 1900 sätt att inleda helgen.

Två låtar var bra nog

Nej, Akademin tyckte att Madonna, Elton och de andra var för dåliga. Endast två melodier (av totalt 39 som uppfyllde reglernas krav) nominerades till priset för bästa sång: en av Bret McKenzie till "Muppets" och en av Sergio Mendes.

Bret och Sergio! Vilken duo! Jag tycker att de kan få priset båda två om de lovar att spela in något tillsammans. (Och de kan ju ta med sig Kermit.)

Nu börjar vi tippa

Ja ja, igår var det Guldbaggen och Questlove fick pris. Men i dag presenteras Oscarsnomineringarna. Det är mycket större och startskottet för den enda gång på året som jag deltar i någon form av vadslagning.

Att tippa Oscarsvinnare är en svår konst, eller nej, det är inte så svårt egentligen. Att innan galan hinna se filmerna som fått flesta nomineringar är mest en kul hobby, inte ett underlag för tippningen. Priserna har ju ofta svag koppling till faktisk kvalité, även om årets Oscarsfavorit ”The Artist” ju faktiskt verkar vara något annat än bara en ”The King’s Speech” eller ”Dansar med vargar”.

Latast Oscarstippar man genom att strunta i att se filmerna och bara skriva av vilka som vann priser på Screen Actors Guild och framför allt Golden Globes. Att döma av det kommer kategorin ”Bästa originalsång” i år bli mer spännande än vanligt. Det kommer nämligen inte som brukligt bli Randy Newman som tävlar mot sig själv om Oscarstatyetten.

Gruppen nominerade har i stället potential att bli en riktig supergrupp. Det motsvarande Golden Globe-priset kunde ha gått till Madonna, Elton John och Bernie Taupin, Mary J. Blige, Glenn Close (!) eller Chris Cornell.

Till slut vann Madonna, tillsammans med låtskrivarproffsen Julie Frost och Jimmy Harry. Men tyvärr är låten ”Masterpiece” inget mästerverk. Som sagt, ofta svag koppling till faktisk kvalité.

VU

Det var länge sedan det var så här mycket prat i medierna om Velvet Undergrounds outtakes-album från 1985.

Samling till samling

Jag funderar starkt på att utöka min samling av musikrelaterade tea towels. Alltså kökshanddukar av det där urbrittiska slaget, sladdriga och med tryck som ofta försämrar den önskade funktionen: att suga upp vätska.

Just nu har jag ett (1) objekt, med brunt Badly Drawn Boy-tryck. Det är min mest utpräglat engelska ägodel.

Snart har jag kanske fördubblat beståndet, eftersom The 2 Bears erbjuder en handduk i ett paket med albumet "Be Strong". Trycket verkar berättar om artister de gillar.

Tyvärr får man även med två pingisracket och en pingisboll.

Jag vill verkligen inte börja samla på musikrelaterad pingisutrustning. Och tro mig: har jag väl börjat finns det risk att jag fortsätter.

Strejk

Just idag beror den uteblivna uppdateringen av Extra allt inte på att det är mycket nu, utan självklart på att jag protesterar mot SOPA och PIPA.

2011 avslutat

Man vet att man är nere i det engelska panelshowsträsket när ett år inte känns riktigt avslutat innan man har sett "The Big Fat Quiz of the Year".

Detta årliga Channel 4-program sammanfattar året, med fokus på det allra viktigaste: bisarra nyheter, Internetfenomen och brittisk reality-tv. Tre stycken tvåmannalag med komiker och en inslängd kändis svarar på frågorna för att få antingen poäng eller skratt.

Tyvärr var upplagan för 2011 inte särskilt bra. Stackars programledaren Jimmy Carr hade dåligt material att jobba med, både i sitt manus och bland de tävlande. Den heterosexuelle (eller?) "Little Britain"-mannen David Walliams gjorde allt för att framstå som homosexuell, Jamie Oliver pratade mat och tog tävlingen på allvar och Eddie Izzard verkade förvirrad av sammanhanget. Den sedvanliga enda alibikvinna, i år Miranda Hart, saknade egen vilja och lekte följa John med allt Walliams gjorde.

Positivt var att den alltid sympatiske David Mitchell hade odlat utväxt skäggstubb och såg ut som Thom Yorke. Och vi fick ett väldigt tydligt besked från Jonathan Ross: han gillar ris.

Nästa år önskar jag återkomster av Noel Fielding och Rob Brydon.

God jul

Nu är julkalendern i mål. Från oss alla på Extra allt, inklusive tomte-Totoro, till er alla: en riktigt god jul!

Extra allt tar ledigt, men för er som vill ha julläsning kan jag rekommendera några av årets mest klickade inlägg:

Minnesmixen över Trish Keenan
Åsa-Nisses stöld från Polisskolan
Att gilla "Peanuts" och att gilla Snobben
Richard Brautigan och biblioteksklassificeringar
När jag publicerades på Namn och Nytt
En "best of" med My Morning Jacket
En minnesvärd musiklärarvikarie
Sånger att somna till

Julkalendern: Årets album

Det borde bli slut på det här klyschiga pratet att all kanadensisk musik är hemsk. Det är inte bara Celine Dion, Rush och Bryan Adams. Julkalendern 2011 toppas av nattsvart kanadensisk r'n'b.

Om någon för tre år sedan hade spått det, då skulle jag skrattat. Nu är det inte heller riktigt så, men nästan. Drake och The Weeknd är båda från Toronto, men Frank Ocean är född i New Orleans och bor i Los Angeles. Tillsammans har de här tre herrarna gjort årets bästa och dystraste soul.

Kanske beror det på att han inte är kanadensare, men Frank Ocean är inte riktigt lika melankolisk som de andra, med en Eaglessampling, en Coldplaycover och försiktigt hoppfulla "We All Try". Man måste tro på något, sjunger han, men det behöver inte vara att livet är enkelt eller att människan har varit på månen.

Bitterheten finns där hos hela tiden, inte bara i Nicole Kidmans inklippta svartsjukeutbrott från "Eyes Wide Shut". Det är också helt rimligt att Frank Ocean är olycklig när flickvännen inte lyssnar på hans nya låtar längre, utan bara spelar Drake i bilstereon.

Drake och The Weeknd är det synd om mest hela tiden. Drake verkar vilja att vi ska lida med honom och samtidigt beundra honom. Det är inte den typ av självömkan jag i normala fall brukar gilla, men Drake berättar även obehagliga historier så att man känner sympati. "I've had sex four time this week, I'll explain, having a hard time adjusting to fame" som han säger i sitt fyllesamtal till exet i "Marvin's Room". Den är inspelad i och döpt efter den studio Marvin Gaye ägde.

Där spelade Gaye bland annat in "Here, My Dear", det ultimata skilsmässoalbumet. Riktigt på den nivån av gudabenådad bitterhet är inte Frank Ocean, Drake eller The Weeknd, men ingen annan har varit lika nära i år. Eller på flera år. Dessutom har de tiden för sig. Ingen av de tre är äldre än 25 år och när Marvin Gaye gjorde "What's Going On" hade han fyllt 31.

Mellan allt liggande och anpassande till kändisskap har Drake hunnit med en hel del musikskapande. Debutalbumet kom (försenat) ut sommaren 2010 och mindre än 18 månader senare kom uppföljaren "Take Care".

På ett av albumspåren gästar The Weeknd, som om det inte räckte med hans egna tre mixtapes: "House of Balloons", "Thursday" och "Echoes of Silence". Den senaste släpptes i onsdags, till en så förväntansfull publik att Weeknds officiella sajt kraschade av nedladdningar. Utgivningstakten handlar alltså inte om att casha in, både Frank Ocean och The Weeknd har gett bort sina skivor. De har på så sätt kunnat ta kontroll över utgivningen.

Frank Ocean har haft möjlighet att bjuda på fullängdaren "Nostalgia, Ultra" och läcka demon "Thinking About You" eftersom han fått betalt när han gästat Jay-Z och Kanye West på "Watch the Throne" och - framför allt - skrivit "I Miss You" åt Beyoncé.

Ska jag rangordna de här tre samlade produktionerna under 2011 hamnar Frank Ocean överst. Jag tar ett djupt andetag och utnämner Frank Oceans "Nostalgia, Ultra" till årets album.

Julkalendern: "County Line"

Cass McCombs – County Line

Julkalendern: Jamie XX

Det har varit ett bra år för Jamie Smith, alias Jamie XX. Vi lärde känna honom som medlem i the XX, men i år har han själv stått i strålkastarljuset.

Han har hunnit remixproducera ett helt album med Gil Scott-Heron, remixa Radiohead och Adele, släppa den steeldrumsmaximerade "Far Nearer"-singeln, producera Drake och samplas av Rihanna. Dessutom fortsätter strömmen av the XX-covers.

Att the XX:s debutalbum har blivit så inflytelserikt beror visserligen mycket på melodierna och texterna, men mest på stämningarna Jamie XX skapade: svängigt, torrt och mörkt.

I vår kommer the XX:s minst sagt efterlängtade uppföljare. Jamie XX har sagt att den ska vara klubbigare. Det är bäst att han ser till att vara nöjd med ljuden han skapar, för de kommande åren får han nog ägna åt att att hjälpa andra uppnå samma sak.

Supermix 2011

Det blev inte särskilt mycket Supermix under 2011 och det berodde på mig, jag var alldeles för uppbokad av annat. Men några minnesvärda kvällar hade vi, på Tranan och på Mosebacke och på Landet.

Gustav Ejstes kom och scratchade på Mosebacke, men vår mest uppmärksammade gäst var Niklas Strömstedt. Efter ett par timmar discosväng (från sjutummare och iPod) åkte vi över Västerbron och själve upphovsmannen fick i taxistereon för första gången höra "Om"-reediten.

Strömstedt spelade väl bara en enda låt från 2011, men Sara, Fredrik och jag kompenserade med massor av nytt de andra kvällarna. Folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läste om i morgondagens tidning. Våra 100 bästa låtar från 2011 har vi nu samlat i en behändig Spotifylista:

Supermix: hits 2011

100 låtar, lika många artister, från ASAP Rocky till Zola Jesus, från lugnt till dunkadunka. Utan inbördes ordning, i stället lagda i en lyssningsvänlig ordningsföljd.

Mycket nöje och en god jul, önskar Supermixtrion.