måndag, juli 28

Neil: Mynah Birds



Det här att Neil Young en gång hade ett skivkontrakt på Motown, det är väl inte direkt okänt, men inte heller allmängods?

För 1965-66 var han gitarrist i bandet Mynah Birds, rekryterad av basisten Bruce Palmer. Sångare var Rick James. Ja, han som femton år senare gjorde "Super Freak". Med den kombinationen var Mynah Birds ett av Motowns få band med medlemmar av flera hudfärger. Eller enda? Jag har inte lyckats få det bekräftat.

"It's My Time" är en av de låtar som Mynah Birds spelade in under Berry Gordys och Smokey Robinsons uppsikt. Någon utgiven singel blev det däremot aldrig, eftersom James åkte dit för att ha smitit från sin tjänst i amerikanska flottan. Det var en sparkad manager som tjallade.

Neil Young och Bruce Palmer kunde, som kanadensare, däremot slippa oroa sig för att bli inkallade och drog till Kalifornien för att bilda Buffalo Springfield.

söndag, juli 27

Neil: Första skivan

De första albumen jag ägde på med Joni Mitchell och Bruce Springsteen var gamla godingar och med Beyoncé en tidigt i karriären. Med Prince var de första kontakterna mest rykten.

Med Neil Young var det ett vältajmat skivsläpp i realtid: den akustiska renässansen "Harvest Moon". Jag minns det som att det inte gick att undvika den skivan under hösten 1992. Det gjorde det självklart, för även om jag lyssnade på  Pearl Jam, Nirvana och R.E.M. och så gillade jag då även Atomic Swing, Stereo MC's, the Shamen, George Michael, Erasure och House of Pain. Och "The Sign och "All That She Wants", dem dansade jag till på högstadiediscon. Samt RuPauls "Supermodel (You Better Work)" och gamla HasseåTage-revyer.

Jag var i en sökande fas i mitt musiklyssnande, för att uttrycka det milt.

Varför jag då som femtonåring föll för ett album där en 47-årig farbror sjunger om den bästa hund han någonsin haft, kompad av pedal steel, det vet jag inte. Den gick ju inte ens att dansa till.

Jag tror att det säger något om hur stämningsfull den här skivan är, att den kan nå fram genom the Shamen och RuPaul.

Neil-vecka!



Om en vecka står Neil Young på Skeppsholmen tillsammans med Crazy Horse. Trots att jag själv inte kommer att vara där så vill Extra allt hjälpa till med uppladdningen. Hela veckan kommer därför att handla om Neil Young.

Ambitionsnivån blir semesterslö, men det är ju inte som att Extra allt inte redan har skrivit en hel del om rockens truligaste kanaduckgubbe.

För den som behöver börja med musiken, här var den Lilla Neil Young-lista som jag satte ihop för ett år sedan.

lördag, juli 5

Supermix på Strömterrassen!



I sommar har Kungliga Operan öppnat nya restauranger och barer. På Strömterrassen finns grill, bar och fantastisk utsikt över strömmen och slottet. Samt musik, bland annat serverad av Supermix!

Vi väljer skivor varannan onsdag, så skriv in 6 augusti och 20 augusti i era sommarkalendrar. Tiderna som gäller är 22-02. Som vanligt blir det folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det som skulle ha varit vår första kväll, nu på onsdag den 9 juli, är tyvärr hela Supermix-trion bortrest, men vi har celebra vikarier: Anna Charlotta Gunnarson och Andreas Mattsson! Att två gamla idoler ska täcka upp för oss känns ju lite bakvänt, men trevligt.

Mellan våra kvällar innehas för övrigt onsdagarna av Lisa Milberg och Henrik Burman, även de två favoriter. Så häng på Strömterrassen varje onsdag hela sommaren och njut av den allra bästa musiken.

onsdag, juli 2

Lyssna på Tove!



Ni har fortfarande fyra dagar på er att lyssna på Tove Janssons egen inläsning av "Bildhuggarens dotter". Gör det!

Ni behöver inte ens ha särskilt mycket tid över. Den självbiografiska novellsamlingen från 1968 är inte lång, men oerhört koncentrerad. Novellen "Snön" är lika tät som de drivor som täcker för fönstren och tvingar Tove och hennes förstående mor att gå i ide. Den hade varit lysande även utan att händelsen lett till Mumintrollens öde i "Trollvinter".

Eller när Tove och hennes kusin försöker påkalla Guds uppmärksamhet! Eller när den bästa stormen kom! Eller när en tant tränger sig på och gjuter väggprydnader av gips i Toves pappas ateljé, där det ju pågick Konst! Eller... ja, alla berättelser är värda utropstecken.

Speciellt drabbande blir texterna när Tove Jansson själv läser dem, i inspelningar från 1980-talet. Men missar du Sveriges radios deadline - läs boken. Då får du dessutom novellen "Teater", som verkar ha fallit bort på SR:s webb.

måndag, juni 30

Första halvårets bästa låtar




Med ett par timmar kvar på första halvåret 2014 är det väl säkert att sammanfatta vilken musik som har varit bäst. Eller?

Jag har en ständigt gnagande känsla att det finns annan, mycket bättre musik någonstans bakom hörnet, sådan musik som jag inte längre har tid att leta mig fram till. Det är ju just den känslan som gör att jag letar vidare, men det är också en onödig stressboll.

Just nu tycker jag i alla fall att bäst hittills i år* har varit Alexis Taylor, Alice Boman, Amason, Amen Dunes, Angel Olsen, Avey Tare's Slasher Flicks, Bibio, Caribou, Damien Jurado, Damon Albarn, Devonte Hynes, Frankie Cosmos, Gruff Rhys, Hollie Cook, How To Dress Well, Jamie xx, Ji Nilsson, Kelis, Lorentz, Lykke Li, Mac Demarco, Mo Kolours, Moodymann, Neneh Cherry, Parquet Courts, Shamir, The War On Drugs, TOPS, Warpaint och Yumi Zouma.

Men ni kanske har andra åsikter, tips eller idéer?

Så varsågod att lyssna och kommentera: Extra allts halva 2014

* = som finns på Spotify, 30 låtar, en låt per artist, yada yada.

lördag, juni 28

Åt Princip en smörgås?



I dag är det exakt 100 år sedan skotten i Sarajevo, vilket väl inte kan ha undgått någon.

Men kanske missade ni när Extra allt tog upp händelsen för sex år sedan? Då för att uppmärksamma den dagens oväntade birollsinnehavare (vid sidan av Gavrilo Princip och Franz Ferdinand) - en smörgås från Moritz Schillers delicatessen.

Att en historiker sedan dess har gått till botten med den här kuriösa detaljen och avfärdat smörgåsen som ett påhitt från en brasiliansk roman, det kan vi väl strunta i?

torsdag, juni 26

Peak steel drum fortfarande långt bort



Jag har tidigare spekulerat om när oljefatet blir så uttjatat att det försvinner. Men så har nu Jamie XX - kungen av oljefat - släppt ännu en låt med oljefat, "All Under One Roof Raving".

Dessutom har jag dansat runt till Mo Kolours "Little Brown Dog", som inte bara är en lysande låt i genren "hyllning till en hund", inte bara lysande som låt, utan även fylld av oljefat.

Mauritanskbrittiske Mo Kolours knasbriljanta album verkar ha ignorerats i svensk media. Den enda förklaring jag kan komma på är att svenska musikjournalister hatar oljefat.

onsdag, juni 25

Alexis Taylor goes country

Tre spår in på Alexis Taylors andra (riktiga) soloalbum "Await Barbarians" tänker jag bara en sak: Neil Young.

Först ligger "Lazy Bones", en instrumental ouvertyr av den typ som gör att man alltid påbörjar lyssningen från spår 2. Men sedan kommer "From the Halfway Line" med sorgsna gitarrer rakt från "On the Beach".

På "Without A Crutch (2)" börjar som la-la-la-andet från "Everybody Knows This Is Nowhere" flyttats till "Cripple Creek Ferry". Alexis Taylor går hela vägen till country med banjo och munspel. Dessutom är det här det första han sjunger:

If I don't know where I am today / It's not because I'm far away / Or even 'cause I drink too much / But then again not quite enough

Självklart är det mer elegant formulerat än Neil Young, men "Elvis Has Left the Building" är den sortens fåordiga funderingar om rock och kändisskap som Young hade kunnat skriva. På ett annat spår sjunger Taylor att ju äldre han blir, desto närmare känner han sig till åldringarna.

Men även om en låt heter "Dolly and Porter" så återgår albumet snart till mer väntade trakter för Taylor, minimalistiska, blue-eyed-soul-aktiga stängningsdagsballader som hade kunnat ligga sist på en Hot Chip-skiva.

Om mig själv kan jag säga att ju äldre jag blir, desto närmare känner jag mig sistaspår på Hot Chip-skivor. Jag börjar med balladerna, oavsett om de är av Neil Young eller Alexis Taylor.

söndag, juni 22

En sommar att minnas



För den som inte har läst David Foster Wallaces "Infinite Jest" går det att hänga med i Infinite Summer och vara färdig i september. Den virtuella läsgruppen genomfördes första gången 2009, men Facebookgruppen kör i år igen, med sommarsolståndet som startpunkt. Så än ligger du inte efter.

Gruppens schema, hjälp och tips kan behövas. DFW:s roman är låååång (1079 tätskrivna sidor, inklusive fotnötterna) och kryllar av karaktärer, tidslinjer och intrigtrådar. Det är ju så mycket som ska få plats: tennis, farlig underhållning, substansberoende och kanadensiska lönnmördare i rullstolar.

Jag drog ut på mitt läsande av "Infinite Jest" i ett halvår, utan någon att hålla i handen. Kanske var det därför som jag efteråt inte bara var omtumlad och imponerad, utan även lite förvirrad. Så, hmm... ska jag läsa den igen i sommar...