torsdag, augusti 21

Ways to be Loved



Förväntningarna skruvas upp inför den här skivan, som släpps i början av september.

tisdag, augusti 19

Supermix på Strömterrassen



Imorgon onsdag står Supermix återigen i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.

Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det blir skivor från alla delar av känslornas atlas: bitterljuvt som Sébastien Tellier, småkaxigt som FKA twigs, förälskat som Caribou och helnöjt som Chaka Khan.

Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare med massor av hummer och Operans fantastiska utsikt. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!

Som uppladdning kan ni lyssna på den här spellistan med sådant som jag lyssnat på i sommar och sådant som jag kommer lyssna på hela sensommaren, varsågoda: Sensommar 2014

UPPDATERING: nu har även Fredrik gjort en uppladdningslista: Supermix: Strömterrassen ons 20 aug, 21-01 

lördag, augusti 9

Grattis, Tove!



I dag skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år, vilket väl inte kan ha undgått någon. Men till exempel DN idag fokuserar helt på hennes Mumin-produktion, när hon faktiskt skrev även annat.

Av icke-Muminböcker kan jag förutom "Bildhuggarens dotter" (som jag skrev om här) framför allt rekommendera "Sommarboken". Sophia och hennes farmor tar sig fram på en ö i ytterskärgården, förbi de stora frågorna om döden, Gud, katter som antingen är för avvisande eller för keliga och hippor man inte blir bjuden på. En sommarklassiker värd att ta fram varje år.

På vinterhalvåret kan man läsa "Den ärliga bedragaren", en extremt lågmäld psykologisk thriller om en isolerad barnboksillustratör. Självupplevt?

Först därefter kan man ta fram romanen "Solstaden" och novellsamlingen "Lyssnerskan". Den första beskriver livet i en pensionärsstad i Florida, vilket ju ett spännande steg bort från Östersjön, men inte lika engagerande. En del av novellerna i "Lyssnerskan" är tyvärr lite väl typiskt novelligt abstrakta berättelser, men titelnovellen är fantastisk.

Vill ni inte läsa något så rekommenderar jag dokumentären "Mumin och havet" (som jag skrev om här), som nu finns här på SVT Play igen.

tisdag, augusti 5

Supermix på Strömterrassen



Imorgon onsdag står Supermix i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.

Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det blir skivor från hela jordklotet och skivsamlingens alla fyra hörn: ny musik som låter ny (som Jessie Ware), ny musik som låter gammal (som Paqua), gammal musik som låter ny (som Cleaners from Venus) och gammal musik som låter gammal (som Gal Costa).

Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!

söndag, augusti 3

Neil: Lite större Neil Young-listan



Ikväll smäller det på Skeppsholmen. För er som är där. Jag nöjer mig med att ha sett Neil Young och Crazy Horse i London på den första, avbrutna delen av Europaturnén förra året (läs om det här).

För er som behöver ladda upp eller trösta er: här är, som en uppföljning på Lilla Neil Young-listan, en ny spellista med det väldigt tydliga namnet Lite större Neil Young-listan. Det är helt enkelt den gamla listan, men med 20 ytterligare låtar.

Listan täcker hela karriären, från Mynah Birds in i den nya millenniet och allt däremellan. Till och med ett spår från 80-talsfiaskot "Landing on Water" fick vara med.

Neil: Bästa albumen







Nej hörni, jag kan inte rangordna de här tre: "After the Gold Rush", "On the Beach" och "Harvest".

Varje gång jag lyssnar på en av dem tänker jag att det här är ju ändå den bästa. "Birds"! "Revolution Blues"! "Out on the Weekend"!

Jag har inte tid att tänka efter tillräckligt. Jag har semester.

Bubblare: "Tonight's the Night", "Comes A Time", "Harvest Moon", "Chrome Dreams" (den outgivna).

lördag, augusti 2

Neil: Snyggaste album



Brons: "Harvest"
Egentligen är väl själva omslagstextningen inget särskilt. Men pappret! Och baksidesbilden, med ljuset i gliporna mellan plankorna i laduväggen.



Silver: "Tonight's the Night"
Neil Young gjorde allt för att sälja in det här som en sjavig skiva, inspelad i stunden. Omslagsfotot visar honom vid mikrofonen och titeln är handskriven av honom själv. Det svarta omslaget trycktes sedan medvetet på ett mjukt och känsligt papper, som snabbt skulle bli skavt och slitet.



Guld: "On the Beach"
En trolig anledning till att det här var ett av de allra sista Neil Young-albumen från 70-talet som återutgavs på cd (2003) är att omslagsbilden inte kommer till rätta i pytteformatet. På Gary Burdens och Bob Seidemans superarrangerade bilden syns en avsågad Cadillacfena sticka upp ur sanden, som efter en krasch med riktigt hög hastighet. Den gula uppsättningen poolmöbler är övergivna, två ölburkar och en pappersmugg har lämnats kvar. Dagens tidningsrubrik uppmanar Nixon att avgå.

Neil Young står med ryggen till, vänd mot havet, iklädd vita byxor och gul blazer. Lite som en utsänd från tv-sporten, men med längre och stripigare hår. Skorna har han tagit av sig. På väg ut ur bilvraket? På väg ur solstolen? På väg att kliva ut i vattnet? Tillsammans med albumets uppgivna låtar blir det en bild av var hela Kalifornien är på väg: ut i Stilla havet.

Man får helt enkelt ursäkta att en skiva med titeln "On the Beach" visar en bild av helt enkelt: något på en strand.

Som en meningslös - men extremt betydelsefull! - bonus har insidan av konvolutet tryck med mönstret från utemöblerna.



Bubblare: "Trans", "After the Gold Rush", "Time Fades Away".

Fulaste album: "ReAcTor", "Are You Passionate?", "Life".

fredag, augusti 1

Neil: YNCS

1. Young, 2. Nash, 3. Crosby, 4. Stills.

Så tror jag att jag just nu rankar medlemmarna i supergruppen, utifrån vad de totalt producerat under sina karriärer. Young har ett ointagligt försprång med både kvalitet och kvantitet, Nash och Crosby kämpar i mitten (Byrds slår ju Hollies, men även om "If Only I Could Remember My Name" är ett lysande album så har Nash gjort en hel del bra solo) och Stills är sist för han bortom "For What It's Worth" är lite för... muskelrockig?

Jag har nog fördomar mot Stephen Stills. Han är brednackad och har fotbollströja. Jag kan inte höra "Love the One You're With" som annat än ett försvar för att ligga runt på affärresor. Förlåt.

Alla som har en annan ranking och kan motivera den, varsågod att försöka övertyga mig.

torsdag, juli 31

Neil: Covers



Andra artister har vridit Neil Youngs låtar åt många olika håll. Här är en liten spellista jag satt ihop som visar på bredden av tolkningarna: Lilla Neil Young-coverlistan

Saint Etienne tog den lantliga valsen "Only Love Can Break Your Heart" och gjorde urban dub av den.

Nicolette Larson bad någon spela saxofon på "Lotta Love" och fick västkustradiorock.

Simply Red förvandlade "Mellow My Mind" till mjuksoul.

Chromatics svärtade ner "Into the Black" ännu mer.

Buddy Miles drog ut "Down by the River" till 13 minuter, fyra minuter mer än vad Isley Brothers fick ut av "Ohio".

Sedan har massor av rockband harvat sig igenom Youngs katalog och i princip varenda existerande countryartist har spelat in "After the Gold Rush". Dolly Parton fick tillåtelse att ändra textraden "I felt like getting high" till "I thought that I could cry". Även elektroniska artister har gjort den, som brittiska The Time & Space Machine som vävde in Buffalo Springfields "For What It's Worth" i sin version.

Men varken den samplingen eller Dolly fick vara med på just den här lista, med bara en inspelning per låt. Har jag valt rätt? Har ni tips på andra Neil Young-covers?

onsdag, juli 30

Neil: Självbiografin

Det tog Neil Young tio år att lista ut hur han skulle bemöta Jimmy McDonoughs biografi "Shakey". Där utmålas Young visserligen som ett geni, men också en gigantisk tjurskalle och lite av en tyrann.

Först hade McDonough anlitats av Young att skriva en bok, inte trots utan tack vare att McDonough vågade säga till Young när hans musik sög. Men efter låååångt arbete och många perioder av tystnad skar det sig helt.

Och 2002 gav McDonough ut boken ändå. Så klart.

Neil Young verkade tänka länge på vad hans nästa drag skulle bli. Svaret: att skriva en egen bok.

Wow. Smart.

Twisten var möjligen att han ägnade oproportionerliga delar av "Waging Heavy Peace" åt att beskrivna sina egna affärsprojekt som modelltåg, elbilar och ljudformatet som ska konkurrera ut mp3. Young predikar svavelosande om hur mp3 dödar musiken, upprepande gånger, men förklarar till exempel aldrig riktigt varför han återvänder till samarbeten med Crosby, Stills och Nash, trots att det alltid slutar i bråk.

Ändå ger "Waging Heavy Peace" just genom att vara en så oredigerad och felviktad textmassa i slutändan en bild av Neil Young. Till skillnad mot Graham Nashs självbiografi från förra året, "Wild Tales", som är extremt traditionellt skriven, med en underton av duktighet. Inte ens mot Neil Young vågar Nash vara elak, även om det märks att den enda kärlek han hyser för kanadensaren är hatkärlek. I beskrivningarna av David Crosbys drogberoende och Nashs roll som "enabler" bränner det däremot till. Annars är det många väldigt skickliga undanmanövrar från det verkligt personliga. Det här är så mycket som Nash vill berätta. Förvänta er inga fler böcker från honom.

Skribentsonen Neil Young återkom däremot i sin bok ofta till att han nu upptäckt hur mycket han gillade att skriva. Så mycket att det ju talas om ännu en memoarbok. Den här gången bara om bilar han ägt.

tisdag, juli 29

Neil: Truligheten



"Dear Stephen, funny how things that start spontaneously end that way. Eat a peach. Neil"

Så lyder rockhistoriens mest berömda telegram. Det skickades 20 juli 1976 till Stephen Stills från Neil Young, som utan förvarning hoppat av deras gemensamma turné.

Kanske är det en rockistisk egenskap att beundra, men jag gillar att Neil Young alltid har förbehållit sig rätten att bara dra. Hej då. Fuck you. Eat a peach.

Därför måste han självklart vara en fruktansvärd person att samarbeta med, men en intressantare artist. I alla fall om man vet hur man ska lyssna, vad man kan förvänta sig. Att Neil Young alltid är på väg vidare. Han spelar in allt i studion, ALLT. Han kan ge ut en skiva, senare inse att det inte blev så bra, men skit i det, han är på väg vidare. Ibland mot ett återbesök med gamla musiker och ljud, men på väg.

Han har haft tur och kunnat göra som han vill under hela sin karriär. Efter att ha stört sig på hur Buffalo Springfields debutalbum producerades så har han själv bestämt. När han var missnöjd med sin "MTV Unplugged" betalade han själv för att göra en ny inspelning, som är den som gavs ut.

Medan Joni Mitchell faktiskt böjde sig för David Geffens idéer om att förnya sig och anpassa sig till tiden (genom syntharna och trummaskinerna på "Dog Eat Dog"), så gjorde Neil Young som han ville och blev i stället stämd av Geffen för att göra skivor som inte lät som Neil Young. Vilket väl är rockhistoriens mest berömda stämningsansökan.

Att både ha skrivit det telegrammet och ha blivit stämd för att vara obstinat gör väl Neil Young till rockens mer tjurskallige. Att han dessutom fortsatte att samarbeta med både Stills och Geffen säger något om hur mycket han ständigt kommer undan med.

måndag, juli 28

Neil: Mynah Birds



Det här att Neil Young en gång hade ett skivkontrakt på Motown, det är väl inte direkt okänt, men inte heller allmängods?

För 1965-66 var han gitarrist i bandet Mynah Birds, rekryterad av basisten Bruce Palmer. Sångare var Rick James. Ja, han som femton år senare gjorde "Super Freak". Med den kombinationen var Mynah Birds ett av Motowns få band med medlemmar av flera hudfärger. Eller enda? Jag har inte lyckats få det bekräftat.

"It's My Time" är en av de låtar som Mynah Birds spelade in under Berry Gordys och Smokey Robinsons uppsikt. Någon utgiven singel blev det däremot aldrig, eftersom James åkte dit för att ha smitit från sin tjänst i amerikanska flottan. Det var en sparkad manager som tjallade.

Neil Young och Bruce Palmer kunde, som kanadensare, däremot slippa oroa sig för att bli inkallade och drog till Kalifornien för att bilda Buffalo Springfield.