Beyoncé: Retro

Under sin karriär har Beyoncé i sin musik vävt in bitar från musikhistorien: Chi-Lites, Donna Summer, Bootsy Collins, Salt'n'Pepa och Shuggie Otis. Ändå är det mest otidsenliga i hennes samlade produktion en låt helt utan samplingar.

"Stand Up For Love", Destiny's Childs (hittills?) sista singel, släpptes 2005 men låter femton-tjugo år äldre.

Framför allt låter den som något som Whitney Houston borde sjunga. Det är inte så konstigt och beror på kompositören, kanadensaren David Foster.

Han skrev "I Have Nothing" för Whitney Houston och producerade bland annat "I Will Always Love You". Han producerade "Un-break My Heart" för Toni Braxton och har sedan arbetat med Céline Dion, Madonna, Brandy, Monica, Mariah Carey och Jennifer Lopez. Han skrev "Hard to Say I'm Sorry" och "You're the Inspiration" för Chicago och "Glory of Love" för Peter Cetera. "Look What You've Done for Me" för Boz Scaggs. "After the Love Has Gone" för Earth, Wind & Fire. Ja just det, han har även jobbat med Michael Jackson, Prince, Bee Gees, Janet Jackson och Chaka Khan. Han har 16 Grammys.

Med en sådan resumé, klart att Destiny's Child ville jobba med honom.

Tyvärr tyckte inte publiken att det var en lika bra idé. Kanske hade man vant sig vid att hör Beyoncés röst omgiven av antingen rejält retrofunkiga arrangemang eller i futuristiska beats. Den här typen av retrosound gick inte hem.

Trots sitt dramatiska patos, som gör att man faktiskt vill ställa sig upp för kärleken, blev"Stand Up For Love" den första av Destiny's Childs singlar som inte kom in på Billboardlistan.

Supermix ikväll!

Ikväll intar Supermix ett av DN:s "hetaste klubbmingel", Calexico's på Hornstulls strand. I DN-artikeln står att det passar "Hornstullslocals och musiknördar" och det stämmer ju.

Däremot utesluter det inte att även andra är välkomna. Det går ju tunnelbana för oss som bor i andra delar av staden, eller så kan man cykla.

Och musiken kommer inte vara nördig, som i att det blir obskyra b-sidor. Jag tänker mig en lagom blandning av kalifornisk mjukrock, Pedestrians "Hoyle Road" och låtar av folk som vill vara 10-talets Prince. En Supermix, helt enkelt.

Beyoncé: "Grown Woman"

OBS: Konsertspoilers!

Den enda nya, outgivna låt som Beyoncé kommer spela i Globen på onsdag är "Grown Woman". Den har spelats delvis i en Pepsireklam, men tidigare veckan läckte den ut i sin helhet på nätet. Nu är den borta igen, men finns i skakiga, brusiga konsertfilmer på Youtube.

Det är en av de kaxiga, rytmiska stöklåtarna som Beyoncé har haft framgång med, så där går Timbaland på ett beprövat recept. Det är också det mest afrikanska hon gjort. På slutet kommer några (än så inte namngivna) afrikanska sångare in och det är väldigt mycket balofon, den västafrikanska kalebasxylofonen.

Beyoncé: Daddy

I en Beyoncé-vecka som den här går det inte att komma ifrån Mathew Knowles. Pappan. Den före dette managern. Utan honom, hade Beyoncé stått på Globens scen om en vecka?

Numera är han bara pappa. I "Life Is But A Dream" fick Beyoncé ge sin version av hur hon blev sin egen manager, men Mathew Knowles får vi bara se i en kort scen, filmad för länge sedan. Vi hör honom prata bara när han själv håller i videokameran under Beyoncés barndom.

Inte för att han verkar vilja säga så mycket nu för tiden. I spridda och fårordiga intervjuer har han sagt saker som att det var en ömsesidig separation, att det har varit svårt, att han är stolt över sin dotter. Man måste vara försiktig när det inte bara är en ex-klient man pratar om, utan även en för-evigt-dotter. Och det var väl just det som var problemet. Blod är tjockare än kontraktsbläck. Tjockare och kletigare.

Hur det egentligen är mellan Beyoncé och Mathew vet man inte. Eller tja, det går kanske att pussla ihop en bild från skvallerpressen. Bilden av helyllefamiljen är däremot borta. 2011 skilde sig Mathew och Tina Knowles efter 31 års äktenskap, när Mathew bevisats vara far till ett barn med en annan kvinna.

Frågan är om Beyoncé fortfarande vill det hon sjöng på "Daddy" från 2003: "I want my unborn son to be like my Daddy"

Beyoncé: "T-Shirt"

Eftersom Beyoncé under sin karriär totalt släppt ungefär 60-70 singlar, i Destiny's Child, solo och som gästartist, så har de allra flesta riktigt fantastiska låtar nått ut på radio. Det finns få bortglömda guldkorn, men ändå ett par.

En av dem är "T-Shirt" från 2004. De här kristna flickorna har spelat in väldigt lite uttalat snusk, men här mummelstönar Beyoncé "yeah, keep it right there". Och samtidigt handlar det om något så vardagligt som att sova i sin pojkväns t-shirt när han är borta.

Det här är en av de bästa slow jams Beyoncé någonsin sjungit. Den skrevs och producerades ihop med Dre & Vidal, som även låg bakom Chris Browns "Yo (Excuse Me Miss)".

Beyoncé: En bok

Jag köpte "Beyoncé - Crazy in Love" av Daryl Easlea för att den ändå verkade vara en något sånär seriös bok.

I jämförelse med en del andra "biografier" om Beyoncé som fanns på Amazon så betydde det i och för sig inte mer än att texten var layoutad som en riktig bok, inte som en tonårsdagbok med gulliga hjärtan och stjärnor på varje sida. Det är tydligen den marknaden som finns för Beyoncéböcker.

Det här trodde jag däremot kunde vara något även för mig. Daryl Easlea är en Mojo-journalist som har skrivit böcker om Chic, Supremes, Madonna och Sparks.

Men jag borde nog i stället ha läst något annat, kanske "Beyoncé Knowles: A Biography" av Janice Arenofsky. "Crazy in Love" är nämligen tyvärr en lång rad ihopredigerade Wikipediaartiklar. Den beskriver exakt vad som händer i Destiny's Childs musikvideos och exakt på vilken biograf "Obsessed" hade premiär (med Mickey Dolenz i publiken!), som för att fylla ut sidorna. Easlea har nämligen inget annat att gå på än den officiella historien, kronologiskt berättad. (Ofta inte ens kronologiskt utifrån när något inträffade, utan utifrån releasedatum....) Möjligen hedrar det honom att han inte fullkomligt går loss i lösa spekulationer, men citat ut pressmeddelanden ger inte så mycket.

Dessutom: om man som författare ändå har hämtat sin information från nätet, hur kan man då ha mage att i en tryckt bok år 2011 lägga in en diskografi som man vet alltid kommer finnas betydligt mer komplett och alltid uppdaterad på nätet? Och hur kan man fylla en tryckt bibliografi med hysteriskt långa utskrivna html-länkar?

Beyoncé: Vårt första möte

Till skillnad mot den andre B(lucka)ce så sker den här uppladdningen på Extra allt inte inför mitt första möte. Jag såg Destiny's Child på Globen den 17 maj 2005 och kan fortfarande känna lukten av konfetti.

Det var en extremt energisk och påkostad show, även om det blev lite sömnigt när Michelle fick sjunga gospel. Men vad gör det när det fanns ett vattenfall på scen?

Jag minns inledningen som nästan chockartat kaxig: "Say My Name", "Independent Women (Part 1)", "No, No, No (Part 2)", "Bug a Boo", "Bills, Bills, Bills", "Bootylicious" och "Jumpin', Jumpin'". Det är en imponerande kavalkad.

För övrigt, de som klagat på att Beyoncés pågående turné heter "The Mrs. Carter Show World Tour", vad tyckte de om den McDonald's-sponsrade turnénamnet "Destiny Fulfilled... And Lovin' It"?

Beyoncé: Filmen

Få megakändisar idag lyckas styra bilden av sig själva lika hårt som Beyoncé. Ändå vet vi en hel del om henne, men mycket av det är exakt vad hon vill att vi ska veta. Även på det viset är hon fantastiskt skicklig. Det märktes inte minst i "Life Is But A Dream", den självbiografiska film som hade premiär på HBO i vintras.

Det är Beyoncé som är i bild. Det är hon som pratar. I scenerna från skivinspelningar får vi se henne sjunga, aldrig hur någon annan sitter vid ett mixerbord.

Redan Madonna var visserligen medproducent till "In Bed With Madonna", men med "Life Is But A Dream" gick Beyoncé ett steg längre och var även medregissör.

Beyoncé vet att hon inte kommer undan. Hon måste dela med sig. Hon pratar om det i filmen också, hur hon slits mellan att behålla sin integritet och att vara generös mot fansen. Så hon visar därför inte bara upp liveframträdanden, utan även datorkamerafilmade dagbokssnuttar från hotellsängar, ultraljudsbilder, ett tal hon höll på sin bröllopsmiddag, en festfilm där hon och hennes tjejkompisar sjunger Cardigans "Lovefool". Hon berättar om sitt missfall. Det är därför väldigt personligt och rörande, men hela tiden manipulativt.

De små scener där Beyoncé på något sätt verkar bossig känns inlagda för att visa att visst, hon har en sådan sida. Hon kan vara hård, men är rättvis. Hon visar också att hon inte heller gör allt själv. Koreografer och datakillarna som gjorde projektionerna till henne framträdande på Billboardgalan får säga några saker. De skäggstubbiga datamännen får faktiskt säga mer än Beyoncés föräldrar, Jay-Z och före detta gruppkollegor sammanlagt. De får nämligen inte säga någonting alls.

Beyoncé: Min första skiva

Min första skiva med Beyoncé var Destiny's Childs andra album "The Writing's on the Wall".

Det var i en specialutgåva, av den sorten som alla Beyoncés album också har ompaketerats till. Så förutom albumets förkrossande hitparad av "Say My Name", "Bills Bills Bills", "Jumpin' Jumpin'" och "Bug A Boo" fick man en bonus-CD:n med bland annat "No, No, No Part 2" och "Independent Women Part 1". Totalt täckte den här skivan alltså låtar med nästan tre års mellanrum. Det var en Greatest Hits So Far.

Det måste alltså ha varit vintern 2000/01. Jag tror att jag köpte skivan när jag var på Expert för att fylla på mitt lager av tomma Minidisc-skivor. Expert! Minidisc! Jag minns mitt millenieskifte! (och hur det brukade ta p... what, we're not doing that anymore?)

Jag köpte inte mycket hiphop eller r'n'b just då, om jag någonsin kan sägas ha gjort det. Den här skivan kände jag däremot tydligen att jag måste äga i fysisk form. Redan med "Say My Name" hade Destiny's Child skrivit in sig permanent i pophistorien, och sedan kom "Independent Women". Kanske trodde jag att det här skulle bli ett Greatest Hits Punkt Slut. Att Destiny's Child hade gjort allt de skulle och likt ett En Vogue försvinna.

Det där med att två medlemmar sparkats och bytts ut mot en ny, det visste man om. Att den feta klisterlappen på omslaget gjorde gruppen till en trio, det var kanske ingen slump.

Däremot tror jag att man vid den här tiden fortfarande hade rätt vaga begrepp om att hon som stod längst fram, det var Beyoncé Knowles, om att hon skulle kunna gå vidare och bli solosuperstjärna. Kanske kom det när "Survivor" släpptes, våren 2001.

Jag minns i alla fall tydligt att vi då någon gång diskuterade hur hennes namn uttalades. En del hade läst det utan accent och hävdade att det skulle vara "Bejåns".

Beyoncé

Om en vecka kommer jag befinna mig i samma rum som musikvärldens just nu största stjärna: Beyoncé.

Tyvärr är det rummet den gigantiska ekokammaren Globen och vi kommer inte att vara ensamma. Så jag får inte chans att ställa frågor och fylla i några av de vita fält som finns om Bey. Och de är många.

Men trots det: precis som inför den där andre stadiumfyllaren vars namn börjar på "B" och slutar på "ce" så ägnar vi en vecka här på Extra allt åt att djupdyka i allt kring Beyoncé Knowles.

Eller Mrs Carter, som hon ju kort och gott kallar sig på den här turnén.

Calexico soul

Om arbetsveckan redan känns tung, kom då ihåg att på fredag är det Supermix på Calexico's. Klockan 22-03, gratis så klart.

There are dozens of us

Nu kommer väl Republikanerna vara sura, när NPR lägger sina statliga pengar på att sätta ihop en sjukt detaljerad guide över återkommande skämt i "Arrested Development".

Det vill säga över de tre första säsongerna. Nu väntar vi nervöst på hur den fjärde blir.