söndag, december 17

Julkalendern: Årets musiksamarbeten



Årets bästa samplingar:
1. The XX “Say Something Loving” återanvände Alessi Brothers “Do You Feel It?”
2. Shabazz Palaces “Shine A Light” återanvände Dee Dee Sharps “I Really Love You”
3. Futures “Mask Off” återanvände Carlton Williams “Prison Song”

Årets bästa interpolationer:
1. Ty Senojs “Bananas” lånade från Gwen Stefanis “Hollaback Girl”
2. George Maples “Hero” lånade från Boy Meets Girls “Waiting for a Star to Fall”
3. Drakes “Teenage Fever” lånade från Jennifer Lopez “If You Had My Love”
(bubblare: THEY:s "Dante's Creek" som lånade från signaturen till "Dawson's Creek", precis som Jamila Woods "Lonely" gjorde förra året)

Årets bästa covers:
1. Yaeji gjorde Drakes “Passionfruit”
2. Jim James gjorde Beach Boys “I Just Wasn’t Made for These Times”
3. Iiris Viljanen gjorde Bonnie Tylers “Total Eclipse of the Heart” (live)

Årets mest onödiga covers:
1. Ebbot gjorde Lordes “Royals”
2. Julia Holter gjorde Depeche Modes “Condemnation”
3. Widowspeak gjorde Neil Youngs “Harvest Moon”

Årets mest påminna-om-andra:
1. “Midnight” med Jessie Ware påminde om “Bennie and the Jets” med Elton John
2. Haim påminde om Wilson Phillips
3. Dolce påminde om Ingegerd “Sudden “ Eriksson”

Årets remixar
1. J Hus ”Did You See?” Mura Masa remix
2. Charlotte Gainsbourg ”Deadly Valentine” Soulwax remix
3. Lorde ”Green Light” Chromeo remix

Årets udda samarbeten:
1. Todd Rundgren och Robyn på "That Could Have Been Me"
2. Kendrick Lamar och U2 på "XXX"
3. Lana Del Rey och The Weeknd på "Lust for Life" (eller tja, inte så udda)

Årets svårbeskrivliga remix/cover/samarbetsprojekt
1. Alexis Taylor som på "Listen With(out) Piano" bjöd in andra att tolka förra årets "Piano". Skivorna kan spelas separat, eller ovanpå varandra.

lördag, december 16

Julkalendern: Missade och omissade konserter



Jag har faktiskt gått på en del konserter i år. I alla fall jämfört med katastrofåret 2015.

Vissa band såg jag till och med två gånger. Eller ja, det var väl The XX dels på turnépremiären i Hovet, dels på Way Out West. Inte ens en hockeylada kunde helt stjäla deras innerlighet, eller så var det senaste skivans mer utfyllda, fluffiga ljud som gjorde att det fungerade. Och i Slottsskogen tycker jag att de var ännu bättre, eller så var det bara att jag inte hade tänkt se dem och det blev en bonus.

På Way Out West såg jag också lysande Sampha, hemmaglada Jens Lekman, intensive Vince Staples och dessutom Perfume Genius, Migos och Mac Demarco. Och Frank Ocean så klart.



På Kägelbanan ställde Teenage Fanclub respektive Saint Etienne till varsin återträff för nittiotalskonsertmänniskor och oproportionerligt många musikquizare. Det är jobbigt att konstatera, men det är tyvärr så att det är enklare att åldras som gitarrband än som den eklektiska pop/euro/techno-grupp som Saint Etienne är. Ändå är jag dem fortsatt lojal.

Jag såg också Mark Kozelek för femtielfte gången, nu under Sun Kil Moon-flagg. Även om sångrösten är rossligare nu så är det ändå slöseri att han medvetet ägnar den åt att pratsjunga om vardagsanekdoter än att verkligen skriva riktiga låtar. Det märktes inte minst när han framförde sitt senaste verk, skrivet på planet till Stockholm. En massa associationer om att han inte tycker man borde äta renkött och att han hatar the Hives och att det var i Stockholm han för sista gången träffade Elliot Smith. En ofärdig text, sa han själv. Men den skiljer sig från dem han spelat in på skiva.

Jag såg Vasas Flora och Fauna på Way Out West och sedan Mattias Björkas solo på Släpp fångarna loss-festivalen. Och två tidigare artister från vår lilla Amnesty-festival såg jag i större, men ändå gemytliga sammanhang: Iiris Viljanen på Fasching och en höggravid Amanda Bergman på Berwaldhallen. Hur kommer det gå för de andra som spelade i år, som Steve Buscemi's Dreamy Eyes?

På Popaganda fick jag äntligen se Phoenix, som jag av någon anledning aldrig under sjutton års lyssnande köpt biljett till. Och jag blev förvånad över att de var så populära bland unga människor, men då mest låtarna från cirka 2009.

Min pappa har under hela femtiofem års lyssnande aldrig köpt biljett till Rolling Stones, så jag köpte en till honom och följde själv med. Och Jagger studsade runt och åmade sig med oväntad energi och smidighet över hela Friends Arena, Richards stapplade och rosslade, Charlie Watts var cool (och den ende som inte hade glittriga kläder) och vissa av låtarna är ju väldigt, väldigt bra i grunden. Men som helhet: njäe.

Nu har jag sett Rolling Stones. Check på den.

Men jag missade däremot Rae Sremmurd på Nobelberget, The Weeknd och senare Drake på Globen, J Hus på Debaser Strand (när folk försökte storma lokalen för att komma in), Tops på Bar Brooklyn, King Krule på Vasateatern, Japanese House på Lilla hotellbaren, Nick Cave på Globen, Elton John på Gröna Lund, Frida Hyvönen överallt och Lana Del Rey på Way Out West.

Det som grämer mig allra mest är däremot att jag inte såg Eggstone med symfoniorkester i Malmö. De kommer ju till Stockholm under 2018. Men mitt konsertnyårslöfte måste nog faktiskt bli att se fler nya artister jag aldrig sett förut. Chansa lite.

fredag, december 15

Julkalendern: Mest omtalade bakåtvolten



Den här lilla videosnutten är motiverad en plats i julkalendern till stor del för att det känns som om det kan bli en framtida tidsmarkör: "Kommer ni ihåg att så sent som 2017 var alla jätteimponerade av att en robot kunde sätta en bakåtvolt? Nu är det ju liksom helt självklart att... vänta, hörde ni det där? Ta fram bazookan, det är en T47:a där bakom bilvraket!"

torsdag, december 14

Julkalendern: Frank Ocean på Way Out West



Rockkonserten är inte en lätt konstform att förnya. Speciellt festivalkonserten, med mer ofokuserad omgivning, många enbart halvintresserade i publiken och sämre förutsättningar för egen scendekor.

Men när Frank Ocean till slut kom till Slottsskogen lyckades han göra något nytt. Han bröt av.

Det var väl också vad Kanye West försökte på samma scen 2012. Han la sin budget på ett jättestort tygstycke och på en massa balettdansare, men gav inte dansarna någon särskilt spännande koreografi. Tygstycket fick mest fladdra. Regisserat - ja. Välregisserat - nej.

Frank Ocean använde sitt utrymme på största scenen till att bjuda in alla till ett intimt rum. På en liten ö i publikhavet hade han riggat högtalare och musikutrustning. Där stod han och tog knappt ett steg på själva huvudscenens golv. Han hade hörlurar på sig hela tiden och sa väl ingenting till publiken, bara sjöng.

Och precis som i en liten studio så ville han få allting rätt, och tog därför om flera låtar. Inte bara genom att bryta mitt i och börja om - vilket ju faktiskt händer även på andra konserter ibland - utan även när "Chanel" spelats hela vägen igenom. Den dussin huvuden starka stråkorkestern verkade sitta på spänn för att veta om Ocean var beredd att gå vidare, om de verkligen kunde bläddra vidare till nästa notark. En del i publiken blev lika förvirrade.

Att Frank Ocean går sina egna vägar är lite av en sliten vinkel, inte minst här på Extra allt. Därför kändes det bra att det sätt han avslutade konserten också var det sätt som betydligt mindre och mindre nyskapande Vasas flora & fauna dagen efter avslutade sin konsert - med karaoketexter uppblåsta på skärmar. Alla fick skråla med, förutom de i festivalpubliken som inte visste var de hamnat. Varför är de här finlandssvenskarna så populära? Varför är alla eld och lågor över den här introverte snubben som inte verkar kunna spela låtarna rätt på första försöket?

Men både Frank Ocean och Mattias Björkas hade fattat att poängen med en konsert. Oavsett hur man i övrigt utformar den ska publiken känna att man både har varit med om något och varit med i något.

onsdag, december 13

Julkalendern: Arkivbild



Årets julvärd Pigpen bestämde träff med Sally Brown och Lucy Van Pelt för att återskapa årets mest använda arkivbild. Faktiskt blev bilden ett sådant fenomen att stock photo-fotografen Antonio Guillem fick ge intervjuer.

Och närmare än så här kommer inte Extra allts julkalender de där skolbarnen som återskapar nyhetshändelser i "Big Fat Quiz of the Year".

tisdag, december 12

Julkalendern: Dolce



Anna Levanders svajiga röst påminner mig både om Victoria Legrand i Beach House och "kultiga" Ingegerd "Sudden" Eriksson. Men allra mest är den egen. Allra bäst låter den när den får sjunga en så här fin text och inramas av flöjt.

måndag, december 11

Julkalendern: Rörlig bild jag missat



2017 går kanske till historien som det år när jag sett allra minst film och tv. Här är det jag allra mest känner att jag BORDE ha sett.
  1. "The Handmaid's Tale"
  2. "Sameblod"
  3. "Twin Peaks"
  4. "Moonlight"
  5. "The Square"
  6. "Get Out"
  7. "Curb Your Enthusiasm"
  8. "Better Things"
  9. "Insecure"
  10. "Lady Bird"

söndag, december 10

Julkalendern: SZA



Andrasingeln "Love Galore" är egentligen en bättre låt, men den här har bättre video. Och vem är det som dyker upp där vid 2.18?

lördag, december 9

Julkalendern: Cigarettes After Sex



Nej, inget vidare gruppnamn. Och nej, ingen vidare omväxling i soundet på albumet. Men några riktigt fina låtar att bara flyta bort till.

Att jag väljer just den här beror väl på att jag vill också sova hela dagen och köra ut i L.A. Även om jag ju vet att "it isn't safe".

fredag, december 8

Julkalendern: Quizlife



Det här med musikquiz är inget som egentligen utmärker 2017. Men jag har i år accepterat att det här just nu är min enda återkommande, organiserade fritidsaktivitet. Ungefär som jag föreställer mig att vissa har månadens pokerkväll eller veckans korpfotboll.

Eller som några vänner till mig som ibland ses och äter alldeles för mycket ost, även om de vet att det inte är bra för dem. Så är det med musikquiz, men det vi överdoserar är inte Taleggio och Manchego, det är Television och Manchesterpop.

I stället för Morbier - Moby. I stället för chèvre - Cher. I stället för Munster - "Monster" med Kanye West (featuring Jay-Z, Nicki Minaj, Rick Ross och Justin Vernon, men bara en av dem krävs för full poäng).

Och i stället för korpfotbollens gubbigt osmidiga fultacklingar (föreställer jag mig fördumsfullt) och pokerkvällens höhöhö:ande snack (föreställer jag mig lika fördomsfullt) så har musikquiz ibland gliringar om att andra lag som missar musik man gillar har dålig musiksmak och lag som kan musik man ogillar också har dålig musiksmak. När det däremot är man själv som på fyra sekunder känner igen Chainsmokers senaste topplistehit, då är man bara quizproffsig.

Dessutom finns det väl precis som i korpfotboll och pokerkvällar en känsla man vill åt och ganska ofta kommer åt. Att man kommer ihåg titeln på den där låten som Stakka Bo och Titiyo sjöng med Nåid och Fläskkvartetten, är det samma känsla som att nicka in en hörna?

Oavsett om man tävlar mot andra finns i botten alltid den gemensamma kärleken till musiken. Jo, när det handlar om musik får man säga sådant töntigt: "kärleken till musiken". Att få umgås med andra människor kring det som varit den konstanta glädjekällan i livet. Att bli påmind om hur otroligt mycket musik det finns.

I tio år har jag i olika konstellationer tävlat i månatliga Stockholms musikquiz, som tidigare höll till på Pet Sounds Bar och numera är på Bar Brooklyn. Och igår kväll - varning för skryt - avslutade vårt lag säsongen med en vinst och ovanpå allt en vinst i årstabellen. Tack till alla för ett bra quizår!

torsdag, december 7

Julkalendern: #metoo



Årets julvärd här på Extra allt är ju Pigpen, han den otvättade i Charlie Browns bekantskapskrets. Men idag gör hans mest kände namne ett gästspel: Ron "Pigpen" McKernan. Alltså han som var med och grundade Grateful Dead.

Här sjunger han Elmore James "Hurts Me Too". Det är en blues med passande namn för alla de gånger under hösten när man blivit nere av att höra och läsa fruktansvärda historier som kommit fram i ljuset.

Och som medlem av det manliga könet har man tänkt: hur mycket av det här har jag sett? Såg jag det, men tänkte inte på det? Såg jag det, men gjorde inget? Och det jag kände till, varför har jag inte hjälpt till att rikta strålkastaren på det? Att bortanför vardagen: jag har valt att skilja på verk och person när det gäller till exempel Woody Allen och R. Kelly, hur mycket är det en del av problemet?

Och så har man blivit lite förvirrad och insett att man gått vilse från vittnesmålen, från de som drabbats. Att man börjat tänka på sig själv och så blir man ännu mer nere.

Sedan har det funnits andra dagar också, när man tänkt att det här kanske är en vändning, att saker kanske verkligen kan bli bättre. Att det här kanske håller i sig. Att det inte bara blir den här utrensningen som skett under hösten, utan en allmän skärpning, en bättre tillvaro för kvinnor och män. Att det ljusnar!

Men innan dess återstår nog mycket skit som måste ut. Fler dagar för "Hurts Me Too".

onsdag, december 6

Julkalendern: Sampha



Det var ju solklart minst för ett år sedan att Sampha var på väg att slå igenom stort. Men kanske då som en fantastisk röst i klubbsammanhang. Det blev något mycket större.

Inte minst fick Sampha ett bredare genomslag tack vare den här låten. "(No One Knows Me) Like the Piano" är musik även för de som vill ha sin singer/songwriter-soul klassisk och avskalad. Nu kan Sampha gå vidare, nu har han visat att han kan göra det. Också.