torsdag, augusti 27

Woody #38: "Alla säger *I Love You'"

Alla säger “I Love You” (Everyone Says I Love You, 1996)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Julia Roberts, Goldie Hawn, Alan Alda, Edward Norton, Drew Barrymore, Tom Roth m.fl.

En rejäl manusredaktör hade kunnat få fason på denna kvasimusikal. Helheten är mindre än summan av de löst fladdrande trådarna. “Kärleks”-historien mellan Allen och Roberts är dessutom läskig och bortom all logik. Vissa sånger är onödiga men alla dansnummer är väldigt fina, både de knasiga och slutnumret vid Seine.

Nördfakta: Drew Barrymore är den enda som inte sjunger själv. Man kan undra om det var så extremt nödvändigt att det var just hon som spelade den rollen, i stället för någon som kunde sjunga.




Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, augusti 24

Woody #37: "The Sunshine Boys"

The Sunshine Boys (1996)
Regi: John Erman
Manus: Neil Simon (uppdatering av den egna pjäsen)
I rollerna: Peter Falk, Woody Allen, Sarah Jessica Parker, Whoopi Goldberg, Michael McKean m.fl.

Parker försöker återförena det omaka komikerparet Allen och Falk. Allen är lågmäld, Falk tror att det är Vallarnas friluftsteater. Det inte bara stör, utan rubbar hela irritationsbalansen. Visst glimmar det till i vissa repliker för oss som gillar tjafsande komiker, men se hellre filmversionen från 1975, särskilt för George Burns.

Nördfakta: Den här tv-filmen regisserades av John Erman. Han är flerfaldigt Emmy-belönad för diverse dramafilmer, men utifrån vad jag kunnat se har han ingen annan komedi på sin meritlista, varken före eller efter detta. Eller jo, “Ace Eli and Rodger of the Skies” från 1973, baserad på en Spielberg-historia. Men med den var Erman så missnöjd att han använde pseudonym.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, augusti 20

Woody #36: "På tal om Afrodite"

På tal om Afrodite (Mighty Aphrodite, 1995)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mira Sorvino, Helena Bonham Carter, Michael Rapaport, F. Murray Abraham m.fl.

Allen borde väl ha fler adoptionsinsikter och idéer till adoptionsrelaterade förvecklingar än de här? Det är nästan helt Sorvinos förtjänst att filmen lyckas. Hon ror i land den otacksamma rollen som Den Lyckliga Men Korkade Horan, antingen trots eller tack vare Miss Piggy-rösten. Dessutom: Rapaport skriver in lökodlandet i filmhistorien.

Nördfakta: Sorvino har berättat att röstläget var hennes egen idé och att en tveksam Allen efter en månads filmande var beredd att börja om från början. “Jag har utrymme i budgeten för att filma allt två gånger” ska han ha sagt. Detta säger både något om hur dyra Allens inspelningar är (inte särskilt) och hur mycket han regisserar sina skådespelare (tillräckligt för att det ska ta en månad att inse hur de låter rollfiguren prata).



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, augusti 17

Woody #35: "Kulregn över Broadway"

Kulregn över Broadway (Bullets Over Broadway, 1994)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Douglas McGrath
I rollerna: John Cusack, Dianne Wiest, Chazz Palminteri, Jennifer Tilly, Jim Broadbent, Tracey Ullman, Jack Warner, Joe Viterelli m.fl.

Allens har ofta grävt i konstnärsskapets bittra sanningar, här väldigt lyckat om att den som allra mest vill Vara Stor Konstnär inte nödvändigtvis är mest lämpad. Samarbetet med McGrath var lyckosamt, manuset är fantastiskt. Dessutom ännu en triumf för rollbesättaren Juliet Taylor. Allen pressade Wiest att överspela till övernaturligt nivå.

Nördfakta: Allen berättade för Eric Lax (i boken “Conversations with Woody Allen” 2007) att filmen ursprungligen skulle sluta med att Palminteris gangster blev Broadways älskling, men redan efter ett par månader längtar han tillbaka till sitt gamla liv, bort från den ännu hårdare showbiz-världen. Frånvaron av den typen av onödigheter är det som gör den här filmen så bra.

Nördfakta 2: Alla som kan Rob Reiner-regisserade “När Harry träffade Sally” utantill tycker att det är fantastiskt roligt att Reiners rollfigur här heter Sheldon. “Do it to me, Sheldon. You’re an animal, Sheldon. Ride me, big Sheldon. Doesn’t work.”



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, augusti 13

Woody #34: "Don't Drink the Water"

Don’t Drink the Water (1994)
Regi och manus: Woody Allen (baserad på sin egen pjäs)
I rollerna: Woody Allen, Julie Kavner, Michael J Fox, Mayim Bialik, Dom DeLuise, Edward Herrmann m.fl.

Varför återanvända 60-talig järnridåhumor på 90-talet? Allens egen TV-version är visserligen något mindre pajig än 60-talsversionen, som han ville gottgöra. Den även vanligtvis överspelande Fox överträffar däremot sig själv här. Ändå värd att se för alla dialoger mellan Allen och Kavner, underbara som New Jersey-paret som aldrig kan sluta tjafsa.

Nördfakta: Michael J. Fox må ha ungdomlig charm, men här som 33-åring framstår han ändå som för gammal för att vara kärleksintresse åt den 14 år yngre Mayim Bialik.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, augusti 10

Woody #33: "Manhattan Murder Mystery"

Manhattan Murder Mystery (1993)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Marshall Brickman
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Alan Alda, Anjelica Huston, Jerry Adler m.fl.

Väldigt fin kemi mellan Keaton och Allen. Även många bra scener (KBT för hissfobiker!) i en lättsam mordhistoria som mot slutet driver längre bort från verkligheten. Att en mördare kidnappar och hotar Keaton till livet verkar inte vara något varken hon eller hennes man behöver ta på särskilt stort allvar.

Nördfakta: Mordhistorien var ursprungligen tänkt för det som sedan blev “Annie Hall”, vilket ju definitivt hade lett till en annan film. Att Allen plockade upp ett gammalt manusutkast säger något om hur trött han var 1992-93, men han bemödade sig ju ändå om att skriva om det, till skillnad mot 17 år senare med det gamla manuset till “Whatever Works”.



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, augusti 6

Sally Drapers lejonkudde

Nu säljs rekvisitan från "Mad Men" på auktion. 1384 objekt ligger ute till högstbjudande på sajten Screenbid. Dyrast verkar bli Dons silverfärgade Cadillac, som snart är uppe i 31000 dollar.

Den med mindre budget kan få Pete Campbells kam för 50 dollar. Men akta dig: snabbt tillbakaglidande hårfäste kan vara smittsamt!

Det finaste objektet är väl ändå Sally Drapers lejonkudde. Där låg den i hennes övergivna rum i Dons lägenhet i sista säsongen, men dess försiktiga leende kunde inte trösta den gråtande servitrisen Diana.

Tyvärr är kudden redan uppe i 475 dollar. Tillsammans med auktionssajtens pålägg och fraktkostnad så är det nästan 6000 kronor.

tisdag, augusti 4

Woody #1 - #32: Halvvägs



Woody Allen har varit inblandad i 63 filmer, ungefär, beroende på hur man räknar. I vår kronologiska genomgång av hans samlade verk (som inleddes här i april) har vi precis kommit till den trettioandra och därför passerat halvvägsmarkeringen.

Målet är alltså att hinna genom alla filmer i tid till Allens 80-årsdag den 1 december. För er som under sommaren har hamnat lite på efterkälken i tittande av filmerna eller läsandet av den exakt 50 ord långa texterna om varje film så kommer här en länklista, ordnad efter betyg.



Annie Hall
Manhattan
Broadway Danny Rose
The Purple Rose of Cairo
Hannah and Her Sisters
Radio Days
Crimes and Misdemeanors
Husbands and Wives



Play It Again, Sam
Love and Death
Interiors
Stardust Memories
A Midsummer Night's Sex Comedy
Another Woman



Take the Money and Run
Men in Crisis: The Harvey Wallinger Story
Bananas
Sleeper
The Front
Zelig
September
New York Stories
Alice
Shadows and Fog



What's New Pussycat?
Don't Drink the Water
Everything You Always Wanted to Know About Sex* (*But Were Afraid to Ask)
Scenes from a Mall



What's Up, Tiger Lily?
Casino Royale
King Lear

Och så till sist: frågetecknet, den där tyska kortfilmen baserad på en Allen-novell, en film som kanske inte borde vara med i den här filmografin, men har fått vara det. Trots att den är så pass obskyr att den inte går att få tag på:

Somebody or The Rise and Fall of Philosophy

Nu tar vi oss an den andra hälften av karriären. Många kalkoner, men även många guldkorn. Efter lite lägre tempo här under sommaren blir det nu två filmer i veckan, för att hinna färdigt till 1 december!

måndag, augusti 3

Woody #32: "Fruar och äkta män"

Fruar och äkta män (Husbands and Wives, 1992)
Manus och regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, Judy Davis, Sydney Pollack, Juliette Lewis, Liam Neeson m.fl.

En jobbig film, menat som en komplimang. Handlingen är relativt enkel, även det är bra. Genomgående fantastiska skådespelarinsatser, särskilt scenerna mellan Davis och Pollack skjuter gnistor. Handkameran och den yxiga klippningen tillför något, men det övriga mockumentära är onödigt. Och återigen: slutet?!? Inte ens det kan dock dra ner betyget.

Nördfakta: Woody Allens sista film med Mia Farrow, och det är ju väldigt enkelt att tolka in förebud om deras relationskollaps."It's over and we both know it", säger ju Judy som spelas av Farrow, som visserligen först var tilltänkt för Davis roll. Avslöjandet om Allens förhållande med Farrows adoptivdotter Soon-Yi Previn kom mitt under inspelningen, men Mia Farrow genomförde de fyra inspelningsdagar hon hade kvar. Överdriven yrkesheder eller chocktillstånd?



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, juli 27

Woody #31: "Skuggor och dimma"

Skuggor och dimma (Shadows and Fog, 1991)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, John Malkovich, John Cusack, Lily Tomlin, Donald Pleasence, Julie Kavner, Jodie Foster m.fl.

Allt är expressionistiskt och abstrakt: tidpunkt och plats är verkligen höljda i skuggor och dimma. Till en början är den Kafka-aktiga historien om Kleinman som tvingas ut i natten för att jaga en seriemördare ett bra upplägg, men det blir lite för episodiskt och alltför många trådar lämnas lösa. Synd.

Nördfakta: Börja inte googla efter i vilken europeisk stad den här filmen är inspelad: allt är bara kulisser. Väldigt, väldigt, väldigt många kulisser. Det stora bygget är förklaringen till att det här var Allens ditills dyraste film.



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, juli 20

Woody #30: "Scener från en galleria"

Scener från en galleria (Scenes from a Mall, 1991)
Regi: Paul Mazursky
Manus: Roger L. Simon, Paul Mazursky
I rollerna: Bette Midler, Woody Allen, Bill Irwin, Paul Mazursky m.fl.

Allen och Midler gör goda skådespelarinsatser, med tanke på hur svårt det borde vara att föreställa sig dem som makar, dessutom i Beverly Hills. Men de växlar mellan lyckligt gifta och bittra fiender alltför många gånger, alltför snabbt för att man ska bry sig. Särskilt vass är inte heller dialogen.

Nördfakta: Och för alla som har undrat ända sedan jag skrev det här, det var alltså här som Joan Delaney från 1969 års “Don’t Drink the Water” dök upp igen, i minimala rollen som tv-intervjuare.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, juli 13

Woody #29: "Alice"

Alice (1990)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Mia Farrow, Joe Mantegna, William Hurt, Alec Baldwin, Keye Luke, Cybill Shepherd, Blythe Danner m.fl.

Mer än ibland får man påminna sig om att det utspelar sig på 1990-talet, med 40-talskänsla inte bara i porträttet av fyrtioårskrisande lyxhemmafrun och de magiska specialeffekterna, utan även i bilden av kinesiske örtdoktorn. Historien har sina bitterljuva stunder, men går liksom inte ihop. Och vad sjutton hände med slutet?!?

Nördfakta: För att vara en som inte gillar specialeffekter (bl.a. av budgetskäl) så har Allen använt sig av dem i många av sina filmer. Här var tydligen den korta flygscenen med Farrow och Baldwin särskilt knepig och vissa andra scener fick strykas ur manus av tekniska skäl, berättade Allen för Stig Björkman (i "Woody om Allen"). Men själv tycker jag att lågbudgeteffekterna är fina, men de bidrar till att berättelsen inte känns 90-talig.



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här