lördag, november 5

Morgonrock

Om ni ännu inte har lyssnat på den här höstens upplaga av spellistan Morgonrock, så gör det.

Det är två och en halv timme mysig, murrig och melankolisk musik - perfekt för en höstmorgon som glider in i förmiddag utan att det blir särskilt mycket ljusare ute.

Det är låtar om morgonen, om regn, om vind och om hösten. Det är gamla favoriter som John Martyn, Sandy Denny och Arthur Russell, tillsammans med artister ni kanske inte lyssnat jättemycket på, som Dave Plaehn, Adventures Unlimited, Roberta Vandervort och Chip Wickham. Och har ni hört "Lost in a Lonely World" med The Ethics?

Varsågoda: Morgonrock höst 2022

PS: för den som vill gå runt i morgonrock hela långa dagen så finns alltid Morgonrock - hösten 2021Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.

lördag, oktober 8

Musikåret 2022 - tredje kvartalet

Inget har hänt här på Extra allt sedan jag senast sammanfattade en del av musikåret - men tur då att det här hänt en hel del i musiken.

Som vanligt när ett kvartal tagit slut har jag försökt välja ut de 25 bästa låtarna och som vanligt var det tajt att få med allt. Resultatet blev en inte särskild sammanhållen spellista med singer/songwriters (Naima Bock, Weyes Blood, Cass McCombs) och countrytoner (Courtney Marie Andrews) och lite nästanrock (Julia Jacklin) i början, sedan över till mer sväng (Greentea Peng, Anderson .Paak, Jessie Ware). För att avslutas hela vägen bort hos Daphni.

Och mitt emellan allt finns Hot Chip. När en låt med Alexis Taylors stämma  heter "Hard to Be Funky", då vet man ju att den är bra redan innan man hör den.

Varsågoda: Extra allt 2020 Q3!

tisdag, juli 5

Musikåret 2022 - andra kvartalet

Halvårsskifte och dags att sammanfatta den musikaliska våren. Som ju varit fin, så det var återigen en utmaning att få ner det till 25 låtar. Men ner dit måste spellistan.

Kanske ska jag någon gång prova att låta urvalsprincipen vara "enbart nykomlingar". För så blev det inte den här gången. Det var så tröstande och bekvämt att höra bekanta röster återkomma, som Beth Orton, Julia Jacklin, Faye Webster, Oliver Sim, Helado Negro, Hot Chip, Angel Olsen, Tirzah... Och så Kieran Hebdens bekanta sound, nu inte som Four Tet utan som KH.

Men lite nytt blod blev det ändå, med Tim Bernardes och Sessa och Bavé och Dexter. Och Deki Alem (Göteborgsbröderna som annars på svenska har sitt efternamn Bennett som gruppnamn) samplar Joy Division.

Sedan kunde jag inte utesluta "As It Was", Harry Styles oundvikliga hit.

Varsågoda: Extra allt 2022 Q2

måndag, juni 20

Brian 80 år!

I rättvisans namn, om McCartney fick en massa inlägg så måste Brian Wilson få åtminstone ett. 

Om Paul länge var en underskattad medlem i Beatles så har väl grejen med Brian varit omvänt, att många trott att Beach Boys enbart var hans. Kanske var det delvis den pressen som knäckte honom i sextiotalets slut, men det är definitivt den grejen som gör att Dennis Wilson ”återupptäckts”, att Carl Wilson underskattas (fast okej, hans soloskivor är inget vidare) eller att många tror att Beach Boys helt tog slut efter att ”Smile” havererade.

Hursomhelst, Brian Wilson är en till av de allra största, en föregångare, en visionär som producent, en fantastisk sångare och en otrolig låtskrivare. 

Här är en lika kort spellista som för McCartney. Det är tolv av Brians största stunder som kompositör och ofta även vid mikrofonen. Max en låt från samma album, med undantag för från ”Surf’s Up” - för ingen jävel ska tvinga mig att välja mellan titelspåret och ”’Til I Die” och verkligen inte jag själv och allra minst på Brian Wilsons födelsedag. 

Och sist ligger en lite sketch där Brian har fastnat i ett piano, för det är en så passande bild av vad som faktiskt hände, att han inte kom loss.

Varsågoda: Minimala Brian Wilson-listan

Grattis, Brian!

lördag, juni 18

McCartney: 80 år!

Idag är ju själva 80-årsdagen, så vi avslutar den här McCartney-månaden. Så mycket vi inte hann gå igenom... Vilken är det bästa partiet av låten "Band on the Run"? Varför var folk så taskiga mot Linda? Vilken är hans konstigaste låt (på ett bra sätt)? Varför åkte Paul egentligen i japanskt fängelse? (Svar: för att han är naiv.) Men nåja, han fyller väl 90 om tio år.

En sak jag särskilt velat om är en spellista. Hur borde den göras? Hans allra bästa låtar (sjukt jobbigt att välja), hans mest bortglömda låtar (sjukt självgott), hans bästa ballader (herregud, då måste man ju för att inte ljuga ha med ”Yesterday”) eller…?

Andra har gjort långa listor, så vill ni ha en sådan så kolla in här eller här eller här.

Men för mig fick det bli en extremt kort lista. Att plocka fram som påminnelse om man någonsin tvivlar på att Paul McCartney är en av de allra största. Även med max en låt per album och helt utan Beatleslåtar så kan det bli så här fint. Varsågoda: Minimala McCartney-listan.

Grattis, Paul!

fredag, juni 17

McCartney: Mer om "Ram"

Första gången jag hörde talas om "Ram" var i det andra numret av Pop, april 1993. Där intervjuades popstjärnor om sina skivsamlingar. 

Både Pontus från Pontus & Amerikanerna och Petter från Webstrarna pratade om "Ram", vilket gör det lite larvigt när Pontus kallar sig en av de största "Ram"-fanatikerna i norra Europa. Men intressant nog kallas McCartney också den mest underskattade beatlen och det säger en hel del om nittiotalet. (Ni minns Pop #10, med Plastic Ono Band som världens näst bästa album.)

I samma nummer recenserades nya album av McCartney (av Kjell Häglund) samt Pontus & Amerikanerna (av Linda Norman). Båda albumen fick 4 av 10.

McCartney: Ram

En månad om McCartney och vi har knappt nämnt "Ram"... 

Det är ju ett av hans absoluta mästerverk.

McCartneys andra album utanför Beatles är ett sådant där album som är större än summan av delarna. Det är lika fullt av infall som omslaget är färgglatt.

Alla infall är inte goda. Jag hatar verkligen den tillgjorda skrovelröst som Paul McCartney tagit fram ibland, här på "Monkberry Moon Delight", men det händer så mycket annat, det svämmar över - så halvvägs in nynnar jag ändå med. 

Avslutande "The Back Seat of My Car", som funnit med som idé sedan "Let It Be"-tiden, är som en miniatyr av hela McCartney-registret: tramsigt, sentimentalt, storslaget och så där på slutet så rockylar han lite.

McCartney: Låtarna man vill slippa

Här är ett par McCartney-låtar jag aldrig vill höra igen:

  • "Mull of Kintyre" (Storbritanniens mest sålda singel utan koppling till välgörenhet)
  • "We All Stand Together" (grodlåten)
  • "Ebony and Ivory" (sorry, Stevie)
  • "Honey Pie" (jag tolererar pastischer, men här slår mätaren i taket och man börjar fantisera om ett "White Album" som enkelalbum...)

Vilka har jag glömt?


McCartney: Covers, del 7

Om vi nu gått igenom en väldigt inkomplett lista med bra versioner av McCartney-låtar inspelade av andra, vilka är då egentligen de bästa covers som McCartney själv spelat in? Hm...

Men post-Beatles tycker jag väldigt mycket om Wings version av "Love Is Strange", hiten från 1956 med Mickey & Sylvia.

torsdag, juni 16

McCartney: Covers, del 6

Apropå flöjtiga McCartney-covers: på Claudine Longets version av "Every Night" från 1972 är det Tom Scott som spelar flöjt. 

Och Claudine sjunger lika försiktigt som vanligt, vilket ju passar på en låt om att stanna hemma.

onsdag, juni 15

McCartney: Covers, del 5

Minns ni när jag 2008 inte var helt begeistrad av Alexis Taylors cover av "Coming Up"? Nej, det är klart ni inte gör. Ni minns inte allt som skrivits på den här bloggen. Och dessutom: jag har ändrat mig. Jag gillar den verkligen. Det kan ha något att göra med att Taylor numera gör sina covers enbart på Instagram, till synes utan tanke att spela in och ge ut dem.

McCartney: Covers, del 4

Av någon anledning hade jag inte hört den här härliga covern på "Get Back" från 1970 förrän alldeles nyligen. Jag älskar flöjten! Den som spelar är Hubert Laws, som var med på Extra allts flöjtiga vårlista från i april.