lördag, november 29

Didion: Ett soundtrack



Eftersom det mesta här på Extra allt snurrar runt musiken så måste firandet av Joan Didions 80-årsdag innehålla en spellista: Joan Didion - the Soundtrack

Det är tre timmar musik som nämnts - direkt eller indirekt - i Joan Didions samlade verk. Vi börjar med sentimentala evergreens och överoptimistiska schlagers från ungdomen. Fler av dem dyker upp i debutromanen “Run, River”, men många av dem återkommer i flera olika böcker.

Sedan är det Mamas & Papas, Grass Roots, Coltrane, Campbell, Gaye, Dylan, Cohen, Flying Burrito Brothers och annat som spelades i Los Angeles på sextio- och sjuttiotalen. Inklusive en del musik från pianobarer, som Liberace, Rat Pack och Matt Monroe. "The oral history of Los Angeles is written in piano bars", som Didion skrev.

Från lite senare på sjuttiotalet kommer Chicago, Steely Dan och Fleetwood Mac. Från filmer Didion varit med och skrivit manus till lade jag in Barbra Streisand och Céline Dion.

Kanske borde jag be om ursäkt för att begära att ni ska lyssna på en Céline Dion-ballad, men jag beklagar mer att behöva pracka på er the Doors. Ibland orkar jag lyssna på en halv låt med dem, där går gränsen. (Här skrev jag en gång mer om hur the Doors är obegripliga för mig.) Men Joan Didion hängde faktiskt med Doors under repetitioner och Jim Morrison var påtänkt för rollen i “The Panic in Needle Park” som sedan gick till den då okände Al Pacino. Så det går inte att undvika dem.

Didion besökte också the Grateful Dead replokal i Sausalito 1967, beskrivet i essän “Slouching Towards Bethlehem”. Från den har jag också lagt in annat som Didion hörde i Haight-Ashbury: klassiska hippielåtar och den i sammanhanget apart hurtiga "No Milk Today".

Och det är ofta så Didion använder referenser till popmusik, som en kontrast till något mycket allvarligare som sker runtomkring. Att Nancy Reagan dansar till "Tie A Yellow Ribbon Round the Old Oak Tree" på ett republikanskt konvent eller att en soldat på en militär begravningsplats visslar på "Raindrops Keep Falling On My Head".

Därför känns "Girls Just Wanna Have Fun" berättigad, även om den sticker ut på spellistan. Den ska sticka ut, den var ett livsglatt ögonblick som Joan Didion såg tillbaka på. Dottern Quintana sjöng den tillsammans med kompisar på en födelsedagsfest, förevigat på video.

Andra minnen om dottern är inte lika glada. "Relaxin' in Camarillo" och “Hotel California" handlar om mentalsjukhuset dit Quintana själv ringde för att fråga hur hon skulle veta om hon var galen. Hon var då fem år.

Och sist på listan ligger musik som spelades på Quintanas begravning: ett Schubert-stycke och en Patti Smith-vaggvisa. I kyrkan var det Smith själv som sjöng den.

fredag, november 28

Didion: Dokumentären



Ingen som är intresserad av Joan Didion kan väl ha missat att det görs en dokumentär om henne?

Det är hennes avlidne makes brorson, skådespelaren och filmproducenten Griffin Dunne, som står bakom projektet. För att hitta finansiering drogs en Kickstarter-kampanj igång, med målet att få in 80 000 dollar. När tiden gått ut hade folk skänkt mer är 220 000 dollar.

Didion: Bibliografin



Vi börjar Didionfirandet med en inventering: vad har Joan Didion gett ut i bokform?

Fem romaner:
“Run, River” (1963, ibland kallad “Run River” utan kommatecknet)
“Play It as It Lays” (1970, på svenska 1971 som “Lagt kort”)
“A Book of Common Prayer” (1977, på svenska 1978 som “Bönbok för en vän”)
“Democracy” (1984)
“The Last Thing He Wanted” (1996)

Tio böcker med artiklar och essäer, de flesta samlingar av sådant som publicerats i tidningar:
“Slouching Towards Bethlehem” (1968)
“The White Album” (1979)
“Salvador” (1983, på svenska 1983 med samma titel)
“Miami” (1987)
“After Henry” (1992)
“Political Fictions” (2001)
“Where I Was From” (2003, på svenska 2006 som “Kalifornien: min historia”)
“Fixed Ideas: America Since 9.11” (2003)
“The Year of Magical Thinking” (2005, på svenska 2006 som “Ett år av magiskt tänkande”)
“Blue Nights” (2011, på svenska 2012 som “Blå skymning”)

En pjäs:
“The Year of Magical Thinking: the Play” (2006, baserad på boken)

Dessutom gavs 1978 ut en samling med tre tidigare publicerade noveller, "Telling Stories". Det här är dyrgripen för en Didion-samlare. (Och som ni ser så finns den inte i min bokhylla, men jag fyller år ganska snart... *host host*)

På engelska finns samlingsvolymerna “Vintage Didion” (utvalda artiklar, 2004) och “We Tell Ourselves Stories in Order to Live: Collected Nonfiction” (med de sju första essäsamlingarna i helhet, 2006).

På svenska finns ett urval artiklar i “Att lära sig själv att leva” (2008), inklusive två texter som inte finns i någon av de amerikanska samlingarna och ett nyskrivet förord av Didion. Dessutom ett efterord av Jan Gradvall.

Som ni ser på min bokhylla så hamnar maken John Gregory Dunne precis intill Didion i bokstavsordningen, men det kommer tyvärr spricka när jag skapar utrymme för att klämma in Lena Dunham där...

Joan Didion, 79 år och 51 veckor



Med sin ofta omtalade sköra och rynkiga uppenbarelse har hon länge sett ut att vara 80+. Men det är först om en vecka som Joan Didion faktiskt fyller 80 år.

Det tänker vi fira här på Extra allt genom att under den veckan fram till födelsedagen närstudera en av de allra skarpaste amerikanska skribenterna.

Joan Didion har lyckats åstadkomma mycket utan att egentligen ha någon ofantlig produktion: fem romaner, tio journalistiska verk, ett fåtal noveller och en pjäs.

Hittills, ska man väl tillägga. För även vid 80 års ålder skriver hon fortfarande.

Tillsammans med sin man, John Gregory Dunne, skrev hon manus till fem långfilmer som gjordes, ett par som inte blev gjorda och en del saker för tv.

Sedan har hon så klart skrivit många texter till tidningar, sådant som inte finns samlat i bokform. Än.

Under karriären har Didion hunnit täcka ett brett spektrum. Både extremt påstridig och öppenhjärtigt bräcklig, både kallhamrat intellektuell och rosenskimrande sentimental. Hon har både försvarat rätten att åka bil mot klåfingriga miljöhänsyn och angripit Ronald Reagans utrikespolitik. Hon har både byggt upp den kaliforniska myten och försökt riva ner den.

Allt det här ska vi gå igenom under veckan.

torsdag, november 27

Failure is not an option



Det här att man skulle orka ta sig i igenom novembers sista dagar tack vare Shaggy, det var ju lite... oväntat. November 2014, alltså.

Men det behövs nåt i 130 bpm för att man ska gå på gatorna sådana här dagar.

söndag, november 23

Bad = bath -> Bad = dåligt



Jag kan inte räkna hur många söndagsbad jag har tagit ackompanjerade av José González musik. Jag känner doften av badsalt så fort jag hör honom.

Men den senaste låt han släppt, "Every Age", den kommer jag inte kunna lyssna på avslappnat. Texten är nämligen alldeles undermålig.

Några av de saker vi blir upplysta om:
  • Allt har sin tid och sin plats. 
  • Vissa saker förändras, annat består. 
  • Vi väljer inte var vi föds. 
  • Tillsammans måste vi bygga en värld där alla hör hemma.
Kanske har han själv suttit i badkaret när han komponerade? Och tagit textrader från toalettpapper med tryckta visdomsord?

fredag, november 21

Accessoarvinyl



Vinylskivans återkomst brukar det ju skrivas artiklar om. Men vinylskivan är inte tillbaka förrän den är så avexotifierad att sådana artiklar inte behövs.

Och den är inte avexotifierad innan den slutar användas som malplacerad cred-rekvisita i modeannonser.

Den här bilden från H&M är en av de allra märkligaste jag sett i den genren. Vad gör han? Vem kollar han på? Varför håller han så hårt i den där skivan?

Och vilken skiva är det förresten?

Att zooma in ger inte så mycket, det verkar vara ett ord som slutar på "SSIL". Men man ser i alla fall att det är i avdelningen "ROCK POP". Det känns ju tryggt.

torsdag, november 20

Halvobskyr långsamdisco



Den som inte vet hur en bra remix görs skulle nog svara att en remix är när man bara behåller refrängen och höjer tempot.

Brennan Green bevisar att det ju är helt tvärtom. Han drar ner, styckar av och sträcker ut, den här gången 2 Bears "Not This Time", som jag har hyllat redan i originalversion.

Den största nackdelen med den här remixen är att den inte orkade ta sig över åtta minuter. Kämpa, Brennan!

söndag, november 16

En kille i Morrissey-publiken



Killen som står framför mig i publiken på Hovet är väldigt entusiastisk.

Han är lite för gammal för att inte ha sett Morrissey live förut, det har ju funnits många chanser de senaste åren, men jag tänker mig att det måste vara så. Det måste vara ett första möte, för han är så sprallig.

Han indieskuttar.

Han markerar viktiga ord med höger pekfinger upp i luften. Han klappar med, gärna i otakt.

Han blir glad inte bara för gamla låtar utan även för de nya, men alltid först när Morrissey börjar sjunga, det är då han känner igen vad det är. Han är en textperson.

Jag tror däremot att han tycker det akustiska gitarrsolot i "Staircase at the University" är otroligt. Men vad vet jag - allt det här är ju egenskaper, mestadels negativa, som jag projicerar på honom. För att han står i vägen för mig och skymmer min sikt, för att han hytter med fingret i otakt. Och han gör det utan att någonsin gå över gränsen för vad man får göra i en konsertpublik, så jag har ingen acceptabel ursäkt för att bli sur på honom.

Dessutom: jag är också en textperson. Är det så här vi framstår på konserter?

Därför kan jag inte med säkerhet säga att han jublar över det akustiska gitarrsolot.

Det gör däremot definitivt inte jag. Av princip vill jag inte uppmuntra ekvilibristik eller spanska gitarrer på konserter. Å andra sidan kan jag inte förklara varför jag generellt ogillar vad jag uppfattar som spanska inslag i musik, men gillar vad jag uppfattar som mexikanska inslag.

Trumpeten i "Kiss Me A Lot" = mexikansk = bra. Gitarren i "Staircase at the University" = spansk = dåligt.

Och jag förstår verkligen inte vad Morrissey egentligen vill musikaliskt. Varför vill han låta så här? Varför är produktionen alltid baserad på otympligt riffiga gitarrer, här och var kryddad med olika aparta inslag? Vad vill han? Behöver han musiken mest som en ursäkt för att få skriva texter, för att få sjunga och för att få möta sin publik?

I texterna, sångrösten och i mötet finns det ju inga oklarheter. Han sjunger för det mesta fantastiskt. Allra bäst blir det i "Asleep", den gamla Smiths-låten som Morrissey plockat in i sin repertoar under den här turnén. Jag hör slutraderna på ett annat sätt nu när jag vet att han diagnosticerats med cancer:

"There is another world / There is a better world / Well, there must be"

Och som om han insett att hans tid på jorden är begränsad använder Morrissey scenen allt mer intensivt som en politisk plattform. Från att tidigare enbart förbjuda försäljning av kött i konsertlokalerna spelar han nu "The Bullfighter Dies" både i filmen innan konserter och under konserten, uppmanar alla att spraya "Meat Is Murder" över alla Stockholms väggar och sedan låter han själva låten "Meat Is Murder" ackompanjeras av fullkomligt överjävligt vidriga filmklipp av djurplågeri i matindustrin. Ingen gick till McDonald's på vägen hem.

Absolut inte killen framför mig, han var en sån som tjoade åt allt som Morrissey sa, i sina förhållandevis mediokra mellansnack. Nu projicerar jag visserligen på publikkillen att han är en sån som tjoar åt allt som rockartister säger, men ändå, han är en textkille och han visste redan innan vad "Meat is Murder" handlar om.

Han gick däremot troligen hem och bloggade om att det stod en allt för passiv typ bakom honom, som applåderade allra mest åt "Asleep", en 29-år gammal b-sida. Larvigt.

söndag, november 9

That must be what it's all about



PS: Alltså apropå fars dag.

Kulturveckan



Måndag: Cat Power på Göta Lejon
Visst är det lite underligt att jag i princip skulle kunna återanvända en mer än nio år gammal text om en konsert med Cat Power för att beskriva även den här? Att Chan Marshall trots allt som har hänt i hennes musik, karriär och liv ändå har samma scenpersonlighet och samma stuk på sina konserter. Bitvis förvirrat, bitvis briljant. Och visst är det underligt att vi i publiken fortfarande hoppas att hon ska ändra sig, när det helt klart är så här hon vill ha det. Eller åtminstone: det är så här det blir. Full på whisky som för fem år sedan eller hög på graviditetshormoner som i måndags, hon är så här. Bitvis förvirrad, bitvis briljant.

Tisdag: "Ett år av magiskt tänkande" på Dramaten
Även om jag redan vet vad som hände Joan Didion och hennes familj så är det drabbande att se hur Ingela Olsson ger sorgen och förvirringen form. Jag tänker återkomma till Didion om några veckor. Watch this space.

Onsdag: Man Bah?
Vad hände i onsdags? Visst måste någon ha skrivit om Alice Bah Kuhnke den här dagen? Det gjorde de väl samtliga dagar på samtliga kultursidor? Och vid det här laget är vi väl inne på metametametadebatten (med chefredaktörer som lanserar konspirationsteorier om att miljöpartiets organisation inte vill ge henne stöd för de inte gillar henne), men det beror väl mest på att det ju liksom inte finns någon sakpolitik att diskutera, allt är så vagt.

Torsdag: Frimärken med "svenska popundret" (a.k.a. "den där gången när Gradvall fick välja frimärksmotiv")
Jag inser att det inte är möjligt att säga det utan att låta hopplöst gaggig, men borde inte en artist som bara har släppt sju-åtta låtar (inklusive inhopp hos andra) slippa pressen att hamna på frimärken? Det spelar ingen roll att jag gillar Seinabo Sey nästan lika mycket som alla andra. Krama inte ihjäl henne innan hon knappt börjat.

Fredag: Titityo "Solna"
Och lite på samma tema.... jag är fortfarande inte riktig övertygad om hur bra den här Titiyo-comebacken är. Alla tycker ju om Titiyo i grunden och VILL innerligt att hon ska göra mästerverk och att det ska gå bra för henne, påverkar hur folk lyssnar på det här. Och det är möjligt att jag själv parerar det med ett mått för mycket av skepsis, jag vet inte.

Lördag-söndag: Surgubbe
Äh, ser av vad jag skrivit att jag blivit en gammal surgubbe. Så passande då att jag ska se Morrissey i veckan. Jag ser det som uppladdning.

torsdag, oktober 23

Calling Out of Context



Så här i dagarna när man går och lyssnar på José González version av "This Is How We Walk On The Moon", så borde någon informera Allmusic.com att det finns fler än tolv artister som influerats av Arthur Russell. Och många fler pricksäkra än de som nämns nu.

Man tänker ju att en sån här redaktörad sida ska ha bättre innehåll än Spotifys "related artists", men det är ju knappt... Eller vänta: Spotify säger att Arthur Russell är kopplad till Angel Olsen, Cass McCombs, Sibylle Baier och Broadcast. Alla utmärkta artister och kanske Arthur-fans, men mycket av honom finns inte i musiken.