lördag, juli 5

Supermix på Strömterrassen!



I sommar har Kungliga Operan öppnat nya restauranger och barer. På Strömterrassen finns grill, bar och fantastisk utsikt över strömmen och slottet. Samt musik, bland annat serverad av Supermix!

Vi väljer skivor varannan onsdag, så skriv in 6 augusti och 20 augusti i era sommarkalendrar. Tiderna som gäller är 22-02. Som vanligt blir det folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det som skulle ha varit vår första kväll, nu på onsdag den 9 juli, är tyvärr hela Supermix-trion bortrest, men vi har celebra vikarier: Anna Charlotta Gunnarson och Andreas Mattsson! Att två gamla idoler ska täcka upp för oss känns ju lite bakvänt, men trevligt.

Mellan våra kvällar innehas för övrigt onsdagarna av Lisa Milberg och Henrik Burman, även de två favoriter. Så häng på Strömterrassen varje onsdag hela sommaren och njut av den allra bästa musiken.

onsdag, juli 2

Lyssna på Tove!



Ni har fortfarande fyra dagar på er att lyssna på Tove Janssons egen inläsning av "Bildhuggarens dotter". Gör det!

Ni behöver inte ens ha särskilt mycket tid över. Den självbiografiska novellsamlingen från 1968 är inte lång, men oerhört koncentrerad. Novellen "Snön" är lika tät som de drivor som täcker för fönstren och tvingar Tove och hennes förstående mor att gå i ide. Den hade varit lysande även utan att händelsen lett till Mumintrollens öde i "Trollvinter".

Eller när Tove och hennes kusin försöker påkalla Guds uppmärksamhet! Eller när den bästa stormen kom! Eller när en tant tränger sig på och gjuter väggprydnader av gips i Toves pappas ateljé, där det ju pågick Konst! Eller... ja, alla berättelser är värda utropstecken.

Speciellt drabbande blir texterna när Tove Jansson själv läser dem, i inspelningar från 1980-talet. Men missar du Sveriges radios deadline - läs boken. Då får du dessutom novellen "Teater", som verkar ha fallit bort på SR:s webb.

måndag, juni 30

Första halvårets bästa låtar




Med ett par timmar kvar på första halvåret 2014 är det väl säkert att sammanfatta vilken musik som har varit bäst. Eller?

Jag har en ständigt gnagande känsla att det finns annan, mycket bättre musik någonstans bakom hörnet, sådan musik som jag inte längre har tid att leta mig fram till. Det är ju just den känslan som gör att jag letar vidare, men det är också en onödig stressboll.

Just nu tycker jag i alla fall att bäst hittills i år* har varit Alexis Taylor, Alice Boman, Amason, Amen Dunes, Angel Olsen, Avey Tare's Slasher Flicks, Bibio, Caribou, Damien Jurado, Damon Albarn, Devonte Hynes, Frankie Cosmos, Gruff Rhys, Hollie Cook, How To Dress Well, Jamie xx, Ji Nilsson, Kelis, Lorentz, Lykke Li, Mac Demarco, Mo Kolours, Moodymann, Neneh Cherry, Parquet Courts, Shamir, The War On Drugs, TOPS, Warpaint och Yumi Zouma.

Men ni kanske har andra åsikter, tips eller idéer?

Så varsågod att lyssna och kommentera: Extra allts halva 2014

* = som finns på Spotify, 30 låtar, en låt per artist, yada yada.

lördag, juni 28

Åt Princip en smörgås?



I dag är det exakt 100 år sedan skotten i Sarajevo, vilket väl inte kan ha undgått någon.

Men kanske missade ni när Extra allt tog upp händelsen för sex år sedan? Då för att uppmärksamma den dagens oväntade birollsinnehavare (vid sidan av Gavrilo Princip och Franz Ferdinand) - en smörgås från Moritz Schillers delicatessen.

Att en historiker sedan dess har gått till botten med den här kuriösa detaljen och avfärdat smörgåsen som ett påhitt från en brasiliansk roman, det kan vi väl strunta i?

torsdag, juni 26

Peak steel drum fortfarande långt bort



Jag har tidigare spekulerat om när oljefatet blir så uttjatat att det försvinner. Men så har nu Jamie XX - kungen av oljefat - släppt ännu en låt med oljefat, "All Under One Roof Raving".

Dessutom har jag dansat runt till Mo Kolours "Little Brown Dog", som inte bara är en lysande låt i genren "hyllning till en hund", inte bara lysande som låt, utan även fylld av oljefat.

Mauritanskbrittiske Mo Kolours knasbriljanta album verkar ha ignorerats i svensk media. Den enda förklaring jag kan komma på är att svenska musikjournalister hatar oljefat.

onsdag, juni 25

Alexis Taylor goes country

Tre spår in på Alexis Taylors andra (riktiga) soloalbum "Await Barbarians" tänker jag bara en sak: Neil Young.

Först ligger "Lazy Bones", en instrumental ouvertyr av den typ som gör att man alltid påbörjar lyssningen från spår 2. Men sedan kommer "From the Halfway Line" med sorgsna gitarrer rakt från "On the Beach".

På "Without A Crutch (2)" börjar som la-la-la-andet från "Everybody Knows This Is Nowhere" flyttats till "Cripple Creek Ferry". Alexis Taylor går hela vägen till country med banjo och munspel. Dessutom är det här det första han sjunger:

If I don't know where I am today / It's not because I'm far away / Or even 'cause I drink too much / But then again not quite enough

Självklart är det mer elegant formulerat än Neil Young, men "Elvis Has Left the Building" är den sortens fåordiga funderingar om rock och kändisskap som Young hade kunnat skriva. På ett annat spår sjunger Taylor att ju äldre han blir, desto närmare känner han sig till åldringarna.

Men även om en låt heter "Dolly and Porter" så återgår albumet snart till mer väntade trakter för Taylor, minimalistiska, blue-eyed-soul-aktiga stängningsdagsballader som hade kunnat ligga sist på en Hot Chip-skiva.

Om mig själv kan jag säga att ju äldre jag blir, desto närmare känner jag mig sistaspår på Hot Chip-skivor. Jag börjar med balladerna, oavsett om de är av Neil Young eller Alexis Taylor.

söndag, juni 22

En sommar att minnas



För den som inte har läst David Foster Wallaces "Infinite Jest" går det att hänga med i Infinite Summer och vara färdig i september. Den virtuella läsgruppen genomfördes första gången 2009, men Facebookgruppen kör i år igen, med sommarsolståndet som startpunkt. Så än ligger du inte efter.

Gruppens schema, hjälp och tips kan behövas. DFW:s roman är låååång (1079 tätskrivna sidor, inklusive fotnötterna) och kryllar av karaktärer, tidslinjer och intrigtrådar. Det är ju så mycket som ska få plats: tennis, farlig underhållning, substansberoende och kanadensiska lönnmördare i rullstolar.

Jag drog ut på mitt läsande av "Infinite Jest" i ett halvår, utan någon att hålla i handen. Kanske var det därför som jag efteråt inte bara var omtumlad och imponerad, utan även lite förvirrad. Så, hmm... ska jag läsa den igen i sommar...

lördag, juni 21

Sommarmixar!



Glad midsommardag! Blir det riktig sommar nu? Kanske om sommaren får ett soundtrack.

Och som vanligt har min Supermix-kollega Fredrik satt ihop en spellista med perfekt musik för den tidiga sommaren. Med musik från Kalifornien, Italien, Brasilien, Sundsvall och yttre rymden - här är Supermix: hits for early summer days vol.6

Vill du ha mer mjuka tongångar från främst sjuttiotalet rekommenderas Eden Rock-Albins mix med det passande sentimentala namnet Avsked om morgonen.

Vill du ha mer brasilianskt rekommenderas Jonas "Jonas From Falun" Grönlunds lista med 50 av hans favoriter från landet där det just nu verkar pågå någon sorts sporttävling: Brazilian Classics - Jonas From Falun.

Och vill du leva mer i nuet så kan du lyssna på den brasilanska mix som Anna och Sebastian, mer kända som High Life, satte ihop för P3 i förra veckan.

tisdag, juni 17

Sickan och Hasse på semester i Europa



Den sändes som matiné för några veckor sedan, men än har man åtta dagar på sig att se "Sjunde himlen" på SVT Play. Det borde ni göra. Eller framför allt bör ni se de första 45 minuterna ungefär, innan det snygga upplägget för en romantisk komedi kollapsar.

"Sjunde himlen" från 1956 skrevs och regisserades av Hasse Ekman. Även om Sickan Carlsson är högst i rollistan så har Ekman själv huvudrollen som Willy Lorens, en radiopratare som motvilligt blir alla kvinnors favorit med det smöriga program som har filmens namn.

Sickan spelar den professionella och oromantiska (läs: tråkiga) doktor Sundelius som skriver in till Sveriges Radio för att klaga, vilket bara driver Lorens till att fortsätta. Av en slump blir det hon som får ta hand om "eterschejken" när han läggs in för överansträngning. Det är ungefär här det säger "klick".



Så långt är allt gott. Stiliga 50-talsvyer av Stockholm, minst en String-hylla i varje scen, rappa repliker. I radiohuset hetsas Willy Lorens på av en oljig producent (Stig Järrel) och en nördig manusförfattare (Sigge Fürst). De skrivs tyvärr strax helt ut ur filmen.



För i andra halvan av filmen ska det nämligen åkas buss! Willy Lorens bokar biljett på samma bussresa till Rom som doktor Sundelius. Det visar sig att hon har sällskap av en trist major som hon är förlovad med! Gunnar Björnstrand har den tacksamma rollen att spela träbock.



Här blir det liiiite för många och liiite för långa montage av hur den blåa bussen åker fram genom vykortsfagra europeiska landskap.



Det är viss tröst att Inga Gill spelar en av tre sjungande systrar som terroriserar passagerarna med budskapet att det är trevligt att åka buss. Om det här inte var produktplacering från någon resebyrå så missade filmbolaget en chans att ta betalt.



På vägen söderut super doktor Sundelius till i Heidelberg och tar ton i ett klassiskt sångnummer. Hyllningarna till staden de befinner sig i blandas med hugg mot fästmannen. "Varje man blir min Heidelberg-prins / Men du ser ut som en Värnamo-stins!" är en textrad man inte glömmer.



Fast Björnstrands major verkar inte ta åt sig av kritiken eller ens förstå att doktorn allt mer börjar fatta tycke för Willy. Komplikationer uppstår visserligen på vägen, men de är långsökta.

Jag hade sett den förut, men kunde den här gången ändå inte sluta hoppas på att majoren eller Willy skulle ta ett snedsteg med Inga Gill. Eller att Järrel/Fürst skulle flyga ner till Italien och konspirera. Eller att Hasse och Sickan skulle få varandra utan att innebar att Den Stora Romantiken skulle vinna.



Tyvärr inte. Men första halvan är verkligen sevärd och sedan är det ju inte så mycket kvar och då är det lika bra att se det också.

Sickan och Hasse samarbetade ofta igen, bland annat i en uppföljare om Lorens och Sundelius. Men framför allt gjorde de tre år senare "Fröken Chic" ihop. Om man ser "Sjunde himlen" som en förstudie till den så har den en plats i den svenska filmhistorien.