måndag, februari 1

"Infinite Jest" fyller år



Jag har inte sett någon uppmärksamma att "Infinite Jest" fyller 20 år precis i dag. Så det är väl helt enkelt jag som får säga: grattis!

Jag har ju nämnt David Foster Wallace och detta hans storverk lite titt som tätt här, med uppenbar risk för att framstå som en namedroppande hipster. Men det är verkligen en fantastisk bok, en som verkligen lever upp till ord som brukar användas i översvallande litteraturkritik: originell, omslutande, omtumlande, omfångsrik, omåttlig, oförglömlig... Och då är jag bara inne på O-ord.

Ska den behöva fira kvartssekel innan den dyker upp i svensk översättning?

Example

söndag, januari 31

Parks and Reggae Iration



Min hjärna gör flera gånger om dagen den mentala resan mellan Pawnee, Indiana och Kingston, Jamaica.

Kulturkonsumtionen består nämligen just nu av å ena sidan slöåtertittande på "Parks and Recreation", å andra sidan av Marlon James "A Brief History of Seven Killings" i ljudboksformat.

Det borde ge upphov till spännande krockar i hjärnan. Jag borde varje natt ha drömmar där en Ron Swanson i rastaflätor skriker att han inte vill äta någon bumbaclot pork, utan en rejäl stek.

Drömmar där Leslie Knope ställer upp i valet för PNP (Pawnee National Parks) mot ärkerivalen JLP (Jamm Ludricrous Party).

Där Bob Marley - förlåt: the Singer - sjunger tillsammans med Mouse Rat på en konsert för försoning mellan Pawnee och Eagleton.

Där Perd Hapley rapporterar live från skottlossning i Eight Lanes. Eller inne på nattklubb ägd av Tom Haverford, där Mick och Keith precis varit förbi.

Drömmar där Josey Wales skjuter Li'l Sebastian.

Men tyvärr: mitt undermedvetna har vägrat tillhandahålla sådana underhållande mash-ups. Kanske behöver jag börja lyssna på ljudboken SAMTIDIGT som jag ser på HBO...

torsdag, januari 28

Down Under



Det är något visst att jetlaggad vara tidigt ute på gatan, särskilt när det är lördag morgon och gatan är Brunswick Street, kantad av pubar och souvlakiställen som bara för några timmar sedan troligen var fyllda av Melbournes hipsters. Att det är mulet gör inte så mycket.



I Canberra ligger det stora ormhuvuden lite så där nonchalant på vägen. Och skivbutiken verkar ha en patriotisk publik, men med god smak.



Jo, Vegemite finns väl att få tag på i Stockholm också, antar jag. Men det skulle aldrig falla mig in att köpa det i Sverige, smaken skulle inte vara den samma. På samma sätt som det aldrig föll mig in att ta något annat pålägg på hotellfrukostarna.



Enbart Sidney Nolans serie målningar av Ned Kelly gjorde det värt att besöka National Gallery i Canberra.



Dessutom: en ny upptäckt: John Brack (1920-1999).



Koalor!



Saker att sakna: blå himmel och värme i januari, Bundabergs kokos/ananas-läsk och möjligheten att se Sally "New Buffalo" Seltmann, i Melbourne eller Sydney.

onsdag, januari 6

Tillbaka till Oz

Imorgon åker jag till Australien. Efter att ha bott där i ett år för tjugo år sedan har jag inte varit tillbaka.

Jag laddar nu upp på musikalisk väg. Hur annars?

Senast var Australien rent musikaliskt fast förankrat i grungen. Soundtracken till "The Crow" och "Reality Bites" spelades på bildlektionerna i skolan där jag gick. Det var kö vid skivaffären till släppet av Nirvanas unpluggedalbum. Viss annan hårdare rock kunde nå igenom. Radiostatitionen Triple J:s lyssnare utsåg "Zombie" med Cranberries till 1994 års bästa låt. Det var den inte.

De lokala stjärnskotten då var talangjaktsvinnarna Silverchair, som inte gjorde någon större hemlighet av att vilja vara Nirvana Teens.

Men det finns ju faktiskt väldigt mycket fantastisk musik från Australien: Tame Impala, Courtney Barnett, New Buffalo, the Lucksmiths, the Church, Luke Steeles grupper Sleepy Jackson och Empire of the Sun, Tones on Tail, Men at Works "Down on the Beach", Go-Betweens, the Triffids, Nick Cave, Kylie Minouge, Avalanches, AC/DC...

Och framför allt finns Crowded House. Som väl visserligen delvis är kiwis, men ändå.

Någon gång ska jag skriva min stora text om Crowded House. Jag måste bara reda ut ett och annat först. Hur de kan vara så perfekt bra ibland och så usla ibland, ofta på samma LP-sida. Hur Neil Finn både har väldigt gott "pophandlag" (som det heter) och dålig smak.

Jag behöver också meddelst hypnos hitta fler minnen från när jag och Adrian såg Neil Finn solo på Studion i Stockholm i oktober 1998, men hade druckit ganska många öl på Musslan innan. Eftersom Neil Finn-fans är ganska väluppfostrade är det troligt att vi hade högst promillehalt i lokalen.

Tills jag är redo att skriva den där texten så lyssna jag på en av de låtar Finn tydligen spelade på Studion: "Four Seasons In One Day". Och med den i lurarna flyger jag från en kall årstid till en varm.

onsdag, december 30

Supermix hits 2015!



Traditionsenligt har Supermix-trion (Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag) till ert nyårsfirande satt ihop våra 100 favoritlåtar från året som gått.

Det är folkrock för finsmakare med Ducktails och Widowspeak. Det är halvobskyr långsamdisco med Fatima Yamaha och George Fitzgerald. Det är popmusik du läst om i 2015 års tidningar med Made in Heights och Gyptian.

Från ASAP Rocky till Zhu, varsågoda: Supermix: hits 2015!

Gott nytt år!

torsdag, december 24

Julkalendern: + 2



Jo, i dag är det julafton och annat att fira, men för mig är det framför allt den här personens allra första jul.

onsdag, december 23

Bara favoriter hos Bill Murray



Bill Murrays julspecial passar väl egentligen inte så bra som underhållning på en uppesittarkväll. Den gör sig bättre dagen efter en julfest, lite bakfull, lite däst av för mycket sylta och knäck. Eller sylta, vem äter sylta? Men ni fattar.

Om någon hade pitchat att ett gäng omaka människor i en hotellbar gör lite halvslafsiga versioner av klassiska julsånger, då hade jag inte beställt det. Men när det sedan visar sig att människorna i fråga är Maya Rudolph, Jason Schwartzman, Rashida Jones och Phoenix... Och att en av låtarna är Todd Rundgrens "I Saw the Light". Och att en annan är en uppgrävd Beach Boys-låt. Det är vad man behöver mer av i sitt liv: Maya Rudolph, Phoenix, Beach Boys.

Sedan är ju George Clooneys inspel i "Santa Claus Want Some Lovin'" helt fantastisk. Bara det gör det värt att lyssna på Miley Cyrus sjunga "Stilla natt".

Julkalendern: Julia Holter


Schroeder hänger sent om sider på det där med "sleeveface", att komplettera albumomslag med sig själv.

Visst gillade jag redan Julia Holter. Men jag var inte förberedd på att hon i år skulle bli så här... lätt? Lätt som i lätt att lyssna på, lätt att flyta iväg med, lätt att nynna med i. Men också lätt som i motsatsen till tung.

Holter har förut varit mer svärtad och mörk. Hennes fjärde album "Have You In My Wilderness" har däremot stråkfylld fluffighet och en drömskhet som glider över i virvlande dramatik.

Holter hade kunnat dra det här mot mer direkta popdängor. Om hon velat. Hon skulle kunna ta steg i samma riktning som Grimes gjorde i år, att närma sig Taylor Swift och hitlistor. Hon skulle också kunna svänga in i konstskolemusik eller rockopera-aktiga berättelser.

Vart är Julia Holter på väg nu? Ingen aning. Men det ska bli väldigt intressant att följa henne.

Det är däremot ingen brådska. "Have You In My Wilderness" håller ett tag till. Årets album.

tisdag, december 22

Utanför julkalendern

En julkalender har ju bara 24 luckor. Två kvar nu. Så en hel del kom inte med.

Det kom inte med att vi vann höstens inofficiella popquiz-SM. Att jag gjorde smultronmarmelad och blåbärssylt och rabarbersaft. Att jag köpte mitt livs första Nike-skor, men att ingen kommer fram till mig på stan och säger "jaha, så du är en Nike-människa nuförtin".

Jag strök hela den återkommande "årets konserter"-luckan, eftersom jag totalt varit på fyra (4) konserter i år. (D'Angelo på Annexet var ju fantastisk och Amason på Södra teatern också, men på ett annat sätt.)

Jag skrev inte heller något om årets bästa film, för det är med säkerhet en jag inte har sett. Den där helt utan Jar-Jar Binks, till exempel, den har jag inte sett. Jag har mest sett Woody Allen. Borde ha döpt om bloggen till Extra allen. Jag vågar inte heller utnämna något till årets bästa tv, eftersom det troligen är något jag inte sett. Eller var "Master of none" verkligen så bra det blir? Nej, förresten: slutet på "Mad Men" var ju ändå en upplevelse. Alltså inte sista scenerna, men innan dess.

Det kom inte med att Hot Chip gjorde årets bästa måltidslåt: "White Wine and Fired Chicken". Att årets bästa återutgivna skiva var Ata Kak eller Gloria Ann Taylor. Att det helt säkert finns en symbolik i Dave Grohls benbrottskonsert, men att jag ännu inte riktigt vet vilken den symboliken är. Att jag försökte lyssna in mig på Björks tokhyllade skiva, men att jag slutade, i rädsla för att börja ogilla henne.

Det blev inte heller någon lucka om årets största lucka: Frank Oceans uteblivna album. Vi får hoppas på 2016.

Men som sagt: två luckor kvar.

Julkalendern: Läsåret



Eftersom årets julvärd Schroeder sällan läser annat än notblad så får hans föregångare från 2014 komma med en trave av årets böcker.

Och om man skulle tro strålkastarljuset så var de viktigaste böckerna som gavs ut i år David Lagercrantz fortsättning om Salander/Blomkvist och Morrisseys romandebut med dåliga sexskildringar. Dem har inte läst, även om jag av pliktkänsla kommer att ta itu med Moz någon gång.

Däremot läste jag mycket annat. Här är snabbutlåtanden, kanske kan de fungera som guide till köp av julklappar i sista minuten.

Läs absolut:
  • Ryan Gattis "All Involved" (omöjligt att inte dra parallell till "The Wire", en imponerade vidvinkelbild av vad som egentligen hände i gängvärlden under upploppen i Los Angeles 1992)
  • Jonathan Franzen "Purity" (ett par sidor Internet-hatande hade kunnat strykas och synd att två av huvudpersonerna är *galna* och därför kan göra vadsomhelst, men det var mest av allt en bladvändare)
  • Jonas Hassen Khemiri "Allt jag inte minns" (god form och på väg bort från finurligheten)
  • Agneta Pleijel "Spådomen" (flicka växer upp är verkligen inget nytt tema, men det vet hon om och skriver det så fantastiskt väl)
  • Marie Darrieussecq "Man måste älska männen mycket" (inte heller något nytt tema, men otroligt formulerat)
  • Karolina Ramqvist "Den vita staden" (iskall och sylvass)
Jodå:
  • Martin Luuk "Gud har för mycket tid" (oväntat konventionell, väntat predikande - vilket inte alltid är dåligt)
  • Martin Kellerman "Allt blir inget" (lite för mycket skröna)
  • Viktor Johansson "Bonsai katt" (borde passa bättre dramatiserad)
  • Elise Karlsson "Linjen" (hatade väl vardagstristessen mer än arbetslivet?)
För de redan intresserade:
  • Kim Gordon "Girl in a Band" (oväntat konventionell, Rockbiografi Formulär 1A, men plågsamt om skilsmässan så klart)
  • Roland Paulsen "Vi bara lyder" (bitvis väldigt intressant, men visst gör han sig ofta dummare än han är för att driva hem poänger?)
  • Viktor Barth-Kron "Gröna gården" (det går inte att driva med Twitter, verkligheten överträffar ändå dikten)
  • Harper Lee "Go Set a Watchman" (nej, "To Kill a Mockingbird" hade mått bättre utan att det här publicerats)
Och ja, bakom Marcie med de andra bokryggarna står även Tom Malmquists "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv". Den läser jag just nu. Det kommer nog ta ett tag. Smärtsam läsning. Plågsam, oförsonlig, utan att ens ta i. Att läsa den är som motsatsen till verklighetsflykt.

måndag, december 21

Julkalendern: Årets låtar



Nu är det dags för årets 100 bästa låtar.

Julvärden Schroeder försökte kuppa in Beethoven, men jag förklarade att det måste vara släppt i år. Så nu sitter han vid sin lilla flygel och försöker få Ludwig-bystens stöd till klassicistiska covers av "King Kunta" och "Flesh Without Blood".

Ni som föredrar originalversioner, lyssna här på Spotify: Extra allt 2015.

Som vanligt har jag inte rangordnat låtarna, utan lagt dem i lyssningsvänlig ordning. Det är också en strikt "en låt per artist"-regel som gäller, dock med undantag för remixar och gästspel.

Så varsågoda: bräcklig barockpop, hård hiphop, norsk rapdisco, australisk novellrock, svenskt flum, jamaicanskt sexskryt, proffsskrivna Billboard-ettor och sovrumsproduktioner - mindre spretigt kan det inte bli för att spegla Extra allts musikår 2015.

söndag, december 20

Julkalendern: Hej då



...har vi i år sagt till bland andra Cilla Black, Michael Brown, Ornette Coleman, Anita Ekberg, Lesley Gore, Magnus Härenstam, Lennart Hellsing, Ben E. King, Christopher Lee, Leonard Nimoy, James Salter, Sam Simon, Percy Sledge, Allen Toussaint, Tomas Tranströmer och Gunilla Wolde. Tack för allt ni gjorde.

Dessutom - i en mer personlig sfär - lämnade Magnus Quennerstedt den här världen, men fortsätter någon annanstans. Det känns trist att mina sista kontakter med honom var via mail, även om hans särskilda röst märktes även där. Hej då, Q.