En vecka senare - och jag har inte sett Oscarsgalan i efterhand. Så det kommer ju inte bli av. Men jag kan ju vara rätt nöjd med årets tippning: nio rätt och två korrekta garderingar.
Jag föll bland annat på Jamie Lee Curtis, jag trodde inte helt på att peruken och glasögonen och polotröjan och häftapparaten i pannan skulle räcka, men okej då.
Bästa film: "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: "All Quiet on the Western Front"
Kommentar: Favoriten vinner.
Bästa regissör: The Daniels för "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Steven Spielberg för "The Fabelmans"
Kommentar: Det är uppochnervänt när de här nykomlingarna med sina reklamfilmsklipp spöar Spielberg, men så kommer det nog ändå att bli.
Bästa kvinnliga huvudroll: Michelle Yeo i "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Cate Blanchett i "Tár"
Kommentar: Yeo drar ju hela filmen, släpar dess överpackade bagage med sig hela vägen, så eftersom akademin gillar filmen så måste de ju gilla henne.
Bästa manliga huvudroll: Brendan Fraser i "The Whale"
Gardering: Colin Farrell i "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: Everyone loves a comeback, det gäller ju oavsett vilken av dessa två som vinner.
Bästa kvinnliga biroll: Angela Bassett i "Black Panter: Wakanda Forever"
Gardering: Jamie Lee Curtis i "Everything Everywhere All at Once"
Kommentar: Svårtippat. Kan Jamie Lee Curtis möjligen få för lång och trogen tjänst? (Och för att hon i god Oscarsvinnande strategi fulade ner sig.)
Bästa manliga biroll: Key Huy Quan i "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Brendan Gleeson i "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: Som sagt, alla gillar en comeback. Kanske blir det här det närmaste Spielberg kommer en Oscar det här året? Alltså att en barnskådis han upptäckte nu har vuxit upp och får pris.
Bästa originalmanus: The Daniels för "Everything Everywhere All at Once"
Gardering: Martin McDonagh för "The Banshees of Inisherin"
Kommentar: För min del får McDonagh gärna vinna, men mer är liksom alltid MER. How could less be more?
Bästa manus efter förlaga: Sarah Polley för "Women Talking"
Gardering: Edward Berger, Lesley Peterson & Ian Stokell för "All Quiet on the Western Front"
Kommentar: Borde väl vara givet?
Bästa internationella film: "All Quiet on the Western Front" (Tyskland)
Gardering: "Argentina, 1985" (Argentina)
Kommentar: Svårt.
Bästa animerade långfilm: "Guillermo del Toro's Pinocchio"
Gardering: "Marcel the Shell with the Shoes On"
Kommentar: Här har jag ingen aning.
Bästa originalsång: "Lift Me Up" från "Black Panther: Wakanda Forever"
Gardering: "Naatu Naatu" från "RRR"
Kommentar: Svårt att tippa här, för vill man få rätt måste man stänga borta hjärtat och bara använda huvudet. "Lift Me Up" är ju inte jättebra, men "Naatu Naatu" är jätteirriterande, ännu mer irriterande än det obligatoriska bidraget från Lady Gaga. Varför är ingen av Billie Eilishs boybandlåtar från "Turning Red" nominerade?
För den som fortfarande går och tänker på alla melodier som Burt Bacharach skrev, uppvirvlade av att han gick bort nyligen, så rekommenderar jag den här mixen av Albin "Eden Rock" Lindström.
För tjugo år sedan blev jag tillräckligt engagerad av en plagierad Doris-liknande låt i en reklamfilm att jag letade rätt på Doris för att intervjua henne till mitt pappersfanzine.
Hon var inte den enda Doris Olsson i Göteborg, men jag tror hon var den första i min folkbokföringslista jag ringde till. Som tur var innan handbollsmatchen på tv hade börjat. Hon var väldigt trevlig - och så kunde jag bocka av "bli kallad 'vännen' av Doris".
Här är den, artikeln ur Tymplig januari 2003:
Doris och smöret
Det har hänt förut. Man ser en reklamfilm på TV och efteråt tänker man ”Var inte det där en 'Ray of Light' med Madonna? Hur kan hon sälja sin låt till en schamporeklam?”
Men nästa gång man ser reklamen inser man att det inte är Madonnas låt, bara musik som ska låta väldigt, väldigt mycket som Madonnas låt.
Så att när du själv nynnar med, ett ljudspår ovanpå TV:ns - då blir det Madonna.
Fast billigare för schampobolaget.
En kompis kallar fenomenet "sound-alikes". Och jag har kunnat smälta det. Schampobolaget kan få blåsa Madonna, hon behöver inte mer pengar.
Men nu senast har det drabbat någon jag bryr mig om: Doris Svensson.
I de här reklamerna för Lätt & Lagom där killar köper fettsnålt smör och deras tjejer tar det som en pik och blir arga, där spelas i bakgrunden något som låter som Doris ”Did You Give The World Some Love Today, Baby” från 1970.
Men det är inte den. Det är en annan låt, med samma ackordföljd, smått ändrad melodi och annan text.
Kort historisk bakgrund: Doris Svensson från Göteborg var aktiv ungefär när sextiotalet blev sjuttiotal och svensk popmusik började bli på riktigt.
Hennes album ”Did You Give The World Some Love Today Baby” kom 1970. Hon kompades där av bland annat Berndt Egerbladh och Janne Carlsson på både covers och fina Egerbladh-kompositioner. 1996 kom skivan på CD med tio extra låtar från Doris tidigare karriär som var mindre soul och mer pop.
Nu har alltså Lätt & Lagom snott titellåten från den skivan. Lite mysig soulpop så där, ovanpå de mysiga bilderna.
När Tymplig får tag på Doris Svensson, numera Olsson, sitter hon hemma och väntar på att handbollsmatchen mellan Sverige och Ungern ska börja.
Hon kände igen introt till låten direkt första gången hon såg Lätt & lagom-reklamen på TV, men blev förvånad när sången kom in.
– Jag trodde ju att det var min röst som skulle komma, så jag blev lite paff.
– Det finns ju miljoner låtar, men så tar de den och gör en ny text. Det är lite märkligt, men de kanske är lite för lata. Tydligen får man göra så här, men inte vet jag.
Varför tror du de snodde just den här låten till en smörreklam ?
– Men hur skulle jag kunna veta det, vännen? Jag tycker bara att det är ett bevis på att det är en bra låt. Det kanske var någon som gillade låten, men ville ha en annan text. Jag har inte lyssnat på texten, de kanske sjunger om smöret.
För Doris musik har faktiskt använts i reklam tidigare, bland annat för IKEA. Fast då har det verkligen varit med Doris, inget substitut. Dessutom fick hon namnge programmet ”Doris” på P3, där en av hennes låtar var signaturmelodi.
Erik Ström, produktchef för Lätt & Lagom på Arla foods (ni vet, de har en Arla cow som symbol), hänvisar mig till reklambyrån ANR.BBDO. Där är Joakim Brinkenberg ansvarig för Lätt & Lagom-filmerna.
– Det är specialskriven musik, skriven av någon på stan i Stockholm.
Joakim Brinkenberg menar inte en gatumusikant. Han menar inte heller att låten är snodd från Doris, som han känner till och har hört.
– Man söker en speciell stämning i reklamen, till den här prövade vi med allt från David Bowie till hissmusik.
Kan det vara så att man väljer en låt med en passande känsla och sedan ber någon skriva något som låter ungefär som likadant?
– Ska man vara krass så är det ju så. Det är ju ens eget samvete som får sätta gränsen och sedan finns det ju juridiska prejudikat. Men egentligen borde du prata med produktionsbolaget om det här…
Jag försöker få fatt i produktionsbolaget, men de är väldigt upptagna.
Enligt skivkonvolutet är ”Did You Give The World Some Love Today, Baby” skriven av Norman L. Martin. Vem det är vet inte ens Doris Olsson. Vid inspelningen fick hon bara noterna och texten i handen av skivbolaget som tyckte att den skulle passa henne.
Doris har inte hört någon annan inspelning av låten. Den enda inspelning jag funnit några tecken på är en med Pat Boone.
Vem Norman L. Martin egentligen är spelar kanske mindre roll. Men lever han så borde han kanske traska upp till Arla foods och räcka över en Arla lawsuit.
Varsågoda: Extra allt löphits 2022
PS: Och den som vill ha mer musik för nyårsfesten, eller fixandet inför, kan ju lyssna på den längre och mer varierade Extra allt 2022
1. Negroni (ohotad etta)
Årets bästa skönlitterära bok var Karolina Ramqvists "Bröd och mjölk", en otroligt skicklig och närmast gastkramande berättelse om besatthet av mat. Trots beskrivningen av hur det kan gå när man försöker återskapa ett släktrecept så måste väl "risgrynspudding" ha varit en googleraket i år?
En annan fantastisk bok var Sara Gordans "Natten". Och Ia Grenbergs "Detaljerna" var ju också väldigt fin. Allt det här visste ni ju däremot redan, men gillar ni nordirländska nutidsnoveller och har missat Wendy Erskines "Dance Move" så rekommenderar jag den starkt.
I den mer lättsam stilen så var Janice Halletts "The Twyford Code" en udda thriller, både i form och innehåll. Titelns kod är hemliga ledtrådar till en guldskatt i ungdomsböcker av Enid Blyton-typ. Efter läsningen tog det min hjärna några dagar att sluta leta efter akrostikonmeddelanden i alla texter. (I samma genre var Richard Osmans tredje bok om Thursday Murder Club ju god underhållning, men någonstans undrar man ju hur lång han tänkt göra serien.)
Årets bästa facklitteratur var Bob Stanleys "Let's Do It", som redan har varit med i julkalendern. Självbiografin från den siste överlevande Four Tops-medlemmen, Duke Fakir, kan man strunta i om man inte är väldigt stor Four Tops-fan. Vilket ju jag är, så för mig fanns det många godbitar. Levi Stubbs framstår som en sympatisk person, det var ju skönt.
I år har vi sagt hej då till Lamont Dozier, Christine McVie, Pharaoh Sanders, Ronnie Spector, Sven-Bertil Taube, Sven Melander, Ingvar Oldsberg, Terry Hall, Olivia Newton-John, Mimi Parker, Gal Costa, Erasmo Carlos, Angela Lansbury, Jean Luc Godard, Peter Bogdanovich och Ivan Reitman
Och även till Martin Duffy, Robbie Coltrane, James Caan, Ray Liotta, Jim Stewart, Angelo Badalamenti, Julee Cruise, Irene Cara, Jerry Lee Lewis, Loretta Lynn, Kirstie Alley, Philip Baker Hall, Ramsey Lewis, Creed Taylor, Per Gunnar Evander, Vangelis, Paul Ryder, Timmy Thomas, Issey Miyake, Sidney Poitier, Carl-Uno Sjöblom, Andrew Fletcher, William Hurt, Fred Ward, Meat Loaf, Manuel Göttsching, Liz Sheridan, Mark Lanegan, Marilyn Bergman, Bob Saget, Syl Johnson, Betty Davis, Gillbert Gottfrieds, Kristian Lundberg, Coolio, Chris Bailey, Mira Calix, Monica Vitti, Anne Heche, James Mtume, Taylor Hawkins, André Leon Talley och Clive Zanda.
UPPDATERING 22 DECEMBER: Och hej då till Thom Bell…
UPPDATERING 30 DECEMBER: Och hej då till Vivienne Westwood…
5. Saint Etienne "Fairfax High" och "The Character of Saint Etienne"
Årets fanclubutgåvor, där trion samlar överblivet från dels 1997-98, dels de senaste åren. Det är ömsom vin, ömsom trummaskinsbagateller. Eftersom jag är svag för den organiskt flöjtiga Malmöperioden kring "Good Humor" så vinner "Fairfax High", men "The Character of..." har ett oemotståndligt MiniDisc-omslag.
4. Sammi Smith "Looks Like Stormy Weather 1969-75"
Samlingsskiva med "countryns Dusty Springfield", sammansatt och med häftestext av Stanley, som vill rädda Smith från att enbart vara känd för att haft den största framgången med Kris Kristoffersons "Help Me Make It Through the Night". Och för min del har han lyckats, innan hon var med på förra årets samlingsskiva "Choctaw Ridge" hade jag aldrig ägnat Sammi Smith en tanke.
3. John Barry "The More Things Change"
Barrys skiva "Ready When You Are, J.B." utökad med ytterligare spår, som visar vilket geni han var.
2. "Fell from the Sun - Downtempo and After Hours 1990-91"
Samlingsskiva som Stanley satt ihop tillsammans med bandkollegan Peter Wiggs - och inkluderat sig själva. Det är en väldigt smal genre de siktat in sig på: musik som går i krokarna kring 98 bpm, från ett ögonblick i brittiskt klubbliv när man ville ta det lite lugnare. Förvånansvärt mycket av detta låter fantastiskt! (Och detta är förhoppningsvis en ny mall för musikhistoriska samlingsskivor, som kan få ägna sig åt nyare eror än sextiotalet och som inte behöver fokusera på hits. KLF:s frånvaro känns dock lite sorglig här, men antagligen håller de väl hårt på sina rättigheter?)
1. "Let's Do It - the Birth of Pop"
En självklar förstaplats för detta storverk till bok, en prequel till 2013 års "Yeah Yeah Yeah". Här behandlas popmusikens historia innan rocken. Det är ett lite beklagansvärd begränsning till växelverkan mellan USA/Storbritannien, med enbart några få utflykter till Sydamerika (och med Abba som en av slutpunkterna). Men det är ju korrekt att popmusiken utvecklades i pingpong över Atlanten, ofta av att musiker åkte och bosatte sig på andra sidan.
Stanley berättar mästerligt om hur teknik, världshändelser, regler och trender påverkat musiken. Och hur vissa saker bara är slump, som det här med att schweizisk joddling blev en del av countrymusiken...
En av årets bästa böcker, och självklart det bästa Bob Stanley gjort i år.
Här är utifrån det som har nått mina öron vad jag tycker är årets bästa samplingar och interpolationer, med både 2022-låtarna och originalen.
Hiphop lånar av hippies, producenter som grävt bland gammalt som Del Shannon, producenter som grävt bland nytt som Björk, hiphop som lånar av Joy Division, kanadensarna som helt snor ett japanskt 80-talssound...
Varsågoda: Extra allt 2022 lånat blir nytt
Jag missade Khruangbin på Annexet, Dionne Warwick på Göta lejon, Jorja Smith på Gröna lund, Harry Styles på Tele 2, Joni Mitchell i Newport, hela Way Out West, Popsicle på Södra teatern, Andreas Mattsson på Stadsteatern, Angel Olsen på Berns, The Cure på Globen, Little Simz på Slaktkyrkan…
Däremot var ju våren fylld av coronauppskjutna konserter, som Rufus Wainwright på Filadelfiakyrkan, Frida Hyvönen på Filadelfiakyrkan, Andreas Mattsson på Nalen klubb, Damien Jurado på Södra teatern, Tindersticks på Cirkus och Suede på Annexet, Håkan Hellström på Ullevi - som märks fyllt av nya och oprövade akter… Sedan blev ju resten av hösten tyvärr en fullkomlig konsertöken. Vi får hoppas på 2023.