söndag, november 23

Bad = bath -> Bad = dåligt



Jag kan inte räkna hur många söndagsbad jag har tagit ackompanjerade av José González musik. Jag känner doften av badsalt så fort jag hör honom.

Men den senaste låt han släppt, "Every Age", den kommer jag inte kunna lyssna på avslappnat. Texten är nämligen alldeles undermålig.

Några av de saker vi blir upplysta om:
  • Allt har sin tid och sin plats. 
  • Vissa saker förändras, annat består. 
  • Vi väljer inte var vi föds. 
  • Tillsammans måste vi bygga en värld där alla hör hemma.
Kanske har han själv suttit i badkaret när han komponerade? Och tagit textrader från toalettpapper med tryckta visdomsord?

fredag, november 21

Accessoarvinyl



Vinylskivans återkomst brukar det ju skrivas artiklar om. Men vinylskivan är inte tillbaka förrän den är så avexotifierad att sådana artiklar inte behövs.

Och den är inte avexotifierad innan den slutar användas som malplacerad cred-rekvisita i modeannonser.

Den här bilden från H&M är en av de allra märkligaste jag sett i den genren. Vad gör han? Vem kollar han på? Varför håller han så hårt i den där skivan?

Och vilken skiva är det förresten?

Att zooma in ger inte så mycket, det verkar vara ett ord som slutar på "SSIL". Men man ser i alla fall att det är i avdelningen "ROCK POP". Det känns ju tryggt.

torsdag, november 20

Halvobskyr långsamdisco



Den som inte vet hur en bra remix görs skulle nog svara att en remix är när man bara behåller refrängen och höjer tempot.

Brennan Green bevisar att det ju är helt tvärtom. Han drar ner, styckar av och sträcker ut, den här gången 2 Bears "Not This Time", som jag har hyllat redan i originalversion.

Den största nackdelen med den här remixen är att den inte orkade ta sig över åtta minuter. Kämpa, Brennan!

söndag, november 16

En kille i Morrissey-publiken



Killen som står framför mig i publiken på Hovet är väldigt entusiastisk.

Han är lite för gammal för att inte ha sett Morrissey live förut, det har ju funnits många chanser de senaste åren, men jag tänker mig att det måste vara så. Det måste vara ett första möte, för han är så sprallig.

Han indieskuttar.

Han markerar viktiga ord med höger pekfinger upp i luften. Han klappar med, gärna i otakt.

Han blir glad inte bara för gamla låtar utan även för de nya, men alltid först när Morrissey börjar sjunga, det är då han känner igen vad det är. Han är en textperson.

Jag tror däremot att han tycker det akustiska gitarrsolot i "Staircase at the University" är otroligt. Men vad vet jag - allt det här är ju egenskaper, mestadels negativa, som jag projicerar på honom. För att han står i vägen för mig och skymmer min sikt, för att han hytter med fingret i otakt. Och han gör det utan att någonsin gå över gränsen för vad man får göra i en konsertpublik, så jag har ingen acceptabel ursäkt för att bli sur på honom.

Dessutom: jag är också en textperson. Är det så här vi framstår på konserter?

Därför kan jag inte med säkerhet säga att han jublar över det akustiska gitarrsolot.

Det gör däremot definitivt inte jag. Av princip vill jag inte uppmuntra ekvilibristik eller spanska gitarrer på konserter. Å andra sidan kan jag inte förklara varför jag generellt ogillar vad jag uppfattar som spanska inslag i musik, men gillar vad jag uppfattar som mexikanska inslag.

Trumpeten i "Kiss Me A Lot" = mexikansk = bra. Gitarren i "Staircase at the University" = spansk = dåligt.

Och jag förstår verkligen inte vad Morrissey egentligen vill musikaliskt. Varför vill han låta så här? Varför är produktionen alltid baserad på otympligt riffiga gitarrer, här och var kryddad med olika aparta inslag? Vad vill han? Behöver han musiken mest som en ursäkt för att få skriva texter, för att få sjunga och för att få möta sin publik?

I texterna, sångrösten och i mötet finns det ju inga oklarheter. Han sjunger för det mesta fantastiskt. Allra bäst blir det i "Asleep", den gamla Smiths-låten som Morrissey plockat in i sin repertoar under den här turnén. Jag hör slutraderna på ett annat sätt nu när jag vet att han diagnosticerats med cancer:

"There is another world / There is a better world / Well, there must be"

Och som om han insett att hans tid på jorden är begränsad använder Morrissey scenen allt mer intensivt som en politisk plattform. Från att tidigare enbart förbjuda försäljning av kött i konsertlokalerna spelar han nu "The Bullfighter Dies" både i filmen innan konserter och under konserten, uppmanar alla att spraya "Meat Is Murder" över alla Stockholms väggar och sedan låter han själva låten "Meat Is Murder" ackompanjeras av fullkomligt överjävligt vidriga filmklipp av djurplågeri i matindustrin. Ingen gick till McDonald's på vägen hem.

Absolut inte killen framför mig, han var en sån som tjoade åt allt som Morrissey sa, i sina förhållandevis mediokra mellansnack. Nu projicerar jag visserligen på publikkillen att han är en sån som tjoar åt allt som rockartister säger, men ändå, han är en textkille och han visste redan innan vad "Meat is Murder" handlar om.

Han gick däremot troligen hem och bloggade om att det stod en allt för passiv typ bakom honom, som applåderade allra mest åt "Asleep", en 29-år gammal b-sida. Larvigt.

söndag, november 9

That must be what it's all about



PS: Alltså apropå fars dag.

Kulturveckan



Måndag: Cat Power på Göta Lejon
Visst är det lite underligt att jag i princip skulle kunna återanvända en mer än nio år gammal text om en konsert med Cat Power för att beskriva även den här? Att Chan Marshall trots allt som har hänt i hennes musik, karriär och liv ändå har samma scenpersonlighet och samma stuk på sina konserter. Bitvis förvirrat, bitvis briljant. Och visst är det underligt att vi i publiken fortfarande hoppas att hon ska ändra sig, när det helt klart är så här hon vill ha det. Eller åtminstone: det är så här det blir. Full på whisky som för fem år sedan eller hög på graviditetshormoner som i måndags, hon är så här. Bitvis förvirrad, bitvis briljant.

Tisdag: "Ett år av magiskt tänkande" på Dramaten
Även om jag redan vet vad som hände Joan Didion och hennes familj så är det drabbande att se hur Ingela Olsson ger sorgen och förvirringen form. Jag tänker återkomma till Didion om några veckor. Watch this space.

Onsdag: Man Bah?
Vad hände i onsdags? Visst måste någon ha skrivit om Alice Bah Kuhnke den här dagen? Det gjorde de väl samtliga dagar på samtliga kultursidor? Och vid det här laget är vi väl inne på metametametadebatten (med chefredaktörer som lanserar konspirationsteorier om att miljöpartiets organisation inte vill ge henne stöd för de inte gillar henne), men det beror väl mest på att det ju liksom inte finns någon sakpolitik att diskutera, allt är så vagt.

Torsdag: Frimärken med "svenska popundret" (a.k.a. "den där gången när Gradvall fick välja frimärksmotiv")
Jag inser att det inte är möjligt att säga det utan att låta hopplöst gaggig, men borde inte en artist som bara har släppt sju-åtta låtar (inklusive inhopp hos andra) slippa pressen att hamna på frimärken? Det spelar ingen roll att jag gillar Seinabo Sey nästan lika mycket som alla andra. Krama inte ihjäl henne innan hon knappt börjat.

Fredag: Titityo "Solna"
Och lite på samma tema.... jag är fortfarande inte riktig övertygad om hur bra den här Titiyo-comebacken är. Alla tycker ju om Titiyo i grunden och VILL innerligt att hon ska göra mästerverk och att det ska gå bra för henne, påverkar hur folk lyssnar på det här. Och det är möjligt att jag själv parerar det med ett mått för mycket av skepsis, jag vet inte.

Lördag-söndag: Surgubbe
Äh, ser av vad jag skrivit att jag blivit en gammal surgubbe. Så passande då att jag ska se Morrissey i veckan. Jag ser det som uppladdning.

torsdag, oktober 23

Calling Out of Context



Så här i dagarna när man går och lyssnar på José González version av "This Is How We Walk On The Moon", så borde någon informera Allmusic.com att det finns fler än tolv artister som influerats av Arthur Russell. Och många fler pricksäkra än de som nämns nu.

Man tänker ju att en sån här redaktörad sida ska ha bättre innehåll än Spotifys "related artists", men det är ju knappt... Eller vänta: Spotify säger att Arthur Russell är kopplad till Angel Olsen, Cass McCombs, Sibylle Baier och Broadcast. Alla utmärkta artister och kanske Arthur-fans, men mycket av honom finns inte i musiken.

DJ 40 spänn för mycket



Någon på Bengans skivbutik på Drottninggatan i Stockholm har missuppfattat det här med DJ 50 Spänn.

Det är charmigt med skräpvinyl när en femtiolapp räcker till fem skivor. När den räcker till en enda är det bara överpris.

tisdag, oktober 21

Låna från de bästa och gör nåt bra



Följer ni Gwengate?

Skandalen i att Gwen Stefani på sin nya singel "Baby Don't Lie" ligger väldigt nära Ji Nilssons "Heartbreakfree". Fast sämre och det är den egentliga skandalen. Inte nog med att textförfattaren slappt låter första och andra versen vara exakt likadana, så låter Gwen Stefanis inte alls som sig själv. Det är alldeles för många effekter på sången.

Om Gwen Stefani inte sjunger som Gwen Stefani, varför ska vi över huvud taget lyssna på henne?

För övrigt har jag självklart inget emot musik som lånar från andra. Men då självklart hellre i form av hyllningar till mästerverk. Därför gör det mig inte ett jota att introt på the 2 Bears "Unbuild It" är snott från Patti Jos "Make Me Believe In You", eftersom det är ett av världens bästa intron. Kompositören Curtis Mayfield dansar i himlen.

Eller att samma the 2 Bears i "Not This Time" har lånat från Chics "I Want Your Love". Eller om det nu är från Moodymanns "I Can't Kick This Feeling When It Hits", som samplade Chic.

Det spelar ingen roll. "Not This Time" är en skamlös hit av ett slag som man sällan hör, sammansatt av några som är oförskämda nog att sätta sig vid samma bord som Chic. Dessutom med en klassiskt snygg text. Självsäker hämnddisco. Jag vill lyssna på den oavbrutet, men slänger in Chic och Moodymann då och då. Och Jackie Moores "This Time Baby". Jag älskar musik som påminner mig om att lyssna på "This Time Baby".

I "Heartbreakfree" lånar förresten Ji Nilsson själv när hon väver in Spice Girls visdomsord om vänskap. Men precis som the 2 Bears lägger hon till något, hon låter som sig själv. Till skillnad mot Gwen Stefani.

Extra allt 10x10: Slutlåtar



*** För att fira att Extra allt fyller 10 år bjuder vi på den här Spotifylistan med 100 låtar från åren 2004-2014. Vi presenterar 10 låtar om dagen. Och avslöjar samtidigt vilka som inte kom med. ***

Nu avrundar vi det här tioårsfirandet med ballader - svultsiga respektive avskalade. Alicia Keys, Beyoncé och Ne-Yo gör sorg så vacker att man skrattar. Veronica Maggio, Concretes och Dirty Beaches är retrosorgsna. PJ Harvey och Stina Nordenstam är nattsvarta som krig.

Malcolm Middleton, Richard Hawley, Elvis Perkins, Spiritualized, Kendal Johansson, Radiohead, David Bowie, Adele eller M Ward hade kunnat vara med, men fick inte plats.

I stället avslutar vi med Robert Wyatts "Just As You Are" och allra sist Bill Wells & Maher Shalal Hash Baz och deras "Time Takes Me So Back". Tio år i backspegeln.

Och nu... nu kan ju ni säga vilka 100 låtar ni skulle ha valt.

måndag, oktober 20

Extra allt 10x10: Nytt och nedför



*** För att fira att Extra allt fyller 10 år bjuder vi på den här Spotifylistan med 100 låtar från åren 2004-2014. Vi presenterar 10 låtar om dagen. Och avslöjar samtidigt vilka som inte kom med. ***

I näst sista delen börjar vi varva ner rejält. Anna Järvinens "Nedgångslåten" sätter tonen och följs av Sufjan Stevens, den där av hans låtar som inte är ett vindlande epos på sju minuter.

El Perro Del Mar och Taken By Trees fick vara med, men inte Lykke Li. Däremot Rhye, men inte Sade eller No Kids.

Av en slump är fyra av tio låtar från i år. Ji Nilssons "Heartbreakfree", Amasons "Ålen", Jessie Wares "Tough Love" och Damon Albarns "Lonely Press Play". Däremot inte Albarns andra syltburkar Gorillaz, Blur eller samarbetet med Bobby Womack.

Och på tal om legendarers comebacker så fanns det inte utrymme för Gil Scott-Herons skiva med Jamie XX, men the XX var självskrivna. Jamie XX:s solomaterial fick inte heller vara med. Vi har bara plats för 100 låtar.

Och efter det här är det bara tio kvar.

söndag, oktober 19

Extra allt 10x10: Kufar



*** För att fira att Extra allt fyller 10 år bjuder vi på den här Spotifylistan med 100 låtar från åren 2004-2014. Vi presenterar 10 låtar om dagen. Och avslöjar samtidigt vilka som inte kom med. ***

Nu kommer vi in på original. Kufar. Enstöringar. Finska hippies och franska skrik.

Antony & the Johnsons, Lau Nau, Camille, Shugo Tokumaru, Warpaint, Grizzly Bear och Panda Bear är inte helt normala. Och det är en del av förklaringen till att de är fantastiska.

José González, Bon Iver och Beach House kanske kan räknas som mer socialt anpassade, men vill ju helst bo i stugor i skogen. Varsina stugor, långt från varandra.

Här fick man höra finska, franska och japanska, men enbart språkexotism räckte inte för att ta in Sigur Rós.

Panda Bear fick vara med, men inte bandkollegan Avey Tare. Inte heller Stuart A. Staples eller hans Tindersticks, Atlas Sound, Girls, Karen O, Dirty Projectors eller Pure Ecstacy lyckades tränga sig in. Vi har bara plats för 100 låtar.