måndag, maj 25

Woody #19: "Broadway Danny Rose"

Broadway Danny Rose (1984)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, Nick Apollo Forte, Sandy Baron, Paul Greco, Frank Renzulli m.fl.

Allen i en av sina mest uppskruvade rollprestationer som Danny, showbizmanagern med för mycket hjärta för sitt eget bästa. Och för många svårsålda djurakter. Även Farrow är fantastisk bakom jättelika solglasögon. Det är en skröna, vilket är poängen. Men hade Allen glömt bort att “desperat-springa-efter-någon-längs-Manhattans-gator”-slutet redan använts i "Manhattan"?

Nördfakta: Nick Apollo Forte, den övervintrade nattklubbssångare som spelar den övervintrade nattklubbssångaren Lou Canova, skrev själv Canovas hits “Agitá” och “My Bambina”. Han var en av “tusentals” (Allens beskrivning) som provspelade för rollen. En annan var Sylvester Stallone.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

söndag, maj 24

Woody #18: "Zelig"

Zelig (1983)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, Patrick Horgan, Ellen Garrison, Susan Sontag, Saul Bellow m.fl.

Allens kärlek för trettiotalet går lite överstyr här. Inklippningen av kameleonten Zelig är snyggt genomfört rent tekniskt och pastischmusiken är fantastisk, men trots en del bra visuella gags är det bara en enda poäng om extremkonformism som upprepas utan tillräcklig handling. Till och med korta 75 minuter känns för långa.

Nördfakta: Allen borde ha fattat vinken att det här inte höll för en långfilm. Den första versionen var enbart 45 minuter lång. Men i stället för att göra det till en tv-film fläskades det ut med 30 ytterligare minuter.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, maj 21

Woody #17: "En midsommarnatts sexkomedi"

En midsommarnatts sexkomedi (A Midsummer Night's Sex Comedy, 1982)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Mia Farrow, José Ferrer, Mary Steenburgen, Tony Roberts, Julie Hagerty

En lättsam förvecklingskomedi i sommaridyll baserad på “Sommarnattens leende”. På så sätt en bagatell, men utfört med ledigt handlag och bitvis väldigt roligt. Schackmatchen mellan den mästrande José “Cyrano” Ferrer och den storögda Julie “Airplane!” Hagerty visar på perfekt rollbesättning. Mia Farrow, i sin första Allen-roll, är däremot inte toppen.

Nördfakta: För att få fram just de försommarfärger Allen och fotografen Gordon Willis ville ha fick bladen på vissa träd handmålas. Titta därför väldigt noga på alla blad och tänk på den stackars praktikant som målat dem.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

tisdag, maj 19

Woody #16: "Stardust Memories"

Stardust Memories (1980)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Charlotte Rampling, Jessica Harper, Marie-Christine Barrault, Tony Roberts, Laraine Newman m.fl.

Fellinisk drömabsurdism, ångest vägd mot humor och återigen vackert foto av Willis. Den kritiseras ibland för att Allen utmålar sina fans som efterhängsna idioter, men jag har snarare svårt att fullt ut älska en film som ber om ursäkt för sina pretentioner och sentimentalitet i stället för att bara köra.

Nördfakta: Ja, det är Sharon Stone som syns snabbt i några drömsekvenser, i sin allra första filmroll som “Pretty Girl on Train”.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

måndag, maj 18

Cool Chip



För er som inte får nog av att lyssna på Hot Chips nya album så kan jag inte nog rekommendera NRFN:s spellista Hot Chips ballader. En timme med de allra bästa lugna låtarna med en av de allra bästa grupperna.

Och för er som inte får nog av att lyssna på Hot Chips nya album och på spellistan med deras ballader så gjorde jag en liten lista som jag kallat Alexis Taylors ballader. Fyrtio minuter med några (allt finns ju inte på Spotify) av de allra bästa lugna låtarna med en av de allra bästa rösterna.

söndag, maj 17

Woody #15: "Manhattan"

Manhattan (1979)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Marshall Brickman
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Michael Murphy, Mariel Hemingway, Meryl Streep, Anne Byrne Hoffman m.fl.

Mästerfotografen Gordon Willis storverk, riktig New York-porr. Även världsrekord i kvasiintellektuellt namedroppande, inte bara från Keatons och Murphys irriterande besserwisserfigurer. Det jobbiga i att se 42-årige Allens förhållande med 17-åriga Hemingway vägs delvis upp av att hon spelar rollen HELT LYSANDE. Hennes ansikte här gör verkligen livet värt att leva.

Nördfakta: Jag har irrat där vid Queensboro Bridge för att hitta platsen där Isaac och Mary sitter i gryningen, förevigat på filmaffischen, men någon bänk har tydligen aldrig någonsin stått där. Och för att komma rätt måste man se till att gå via 58th Street, till Riverview Terrace.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

torsdag, maj 14

Woody #14: "Interiors"

Interiors (1978)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Geraldine Page, Diane Keaton, Mary Beth Hurt, Maureen Stapleton, Sam Waterston, Richard Jordan, E.G. Marshall, Kristin Griffith

Hög på framgången med “Annie Hall” skulle här göras DRAMATIK - tänk Bergman, O’Neill, Tjechov! Det är vackert fotograferat och väldigt välspelat (vilket kompenserar otympliga repliker), men upplägget mellan systrarna och föräldrarna tas inte till vara. Rollfigurerna står och stampar. Precis som Allen kände så nådde det inte ända fram.

Nördfakta: Allen hade från början tänkt sig Ingrid Bergman i rollen som den strama modern. Hon gjorde i stället “Höstsonaten” med en annan Bergman.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

onsdag, maj 13

Grattis, Stevie!



I dag fyller Stevie Wonder 65 år. Happy birthday to ya! Och om någon har rätt att ta ut pension direkt på 65-årsdagen så är det ju Stevie, som hållit igång sedan tolvårsåldern.

För att fira honom har jag uppmanat folk att välja ut tio personliga Stevie-favoriter till minispellistor.

Här är mitt bidrag: Stevie x 10 - Extra allt

Andra listor kan vi ju länka till i kommentarerna.

Tio ynka spår är ju så klart larvigt lite och man tvingas döda darlings åt höger och vänster (jag strök till exempel Schwarz-remixen av Omars "Feeling You" där Stevie gästar, för även om det hade varit trevligt med lite nutid så stack den ut för mycket), men med Stevie Wonder kan det räcka med en enda låt för att sudda bort ett dåligt humör. Jag har sagt det förut och säger det igen: Stevie Wonders optimism ger mig glädjetårar.

Det är precis som Stevie har sjungit: "Show to where there's music / With music I just might go on". Men just den låten fick tyvärr inte plats. Det finns för mycket.

måndag, maj 11

Woody #13: "Annie Hall"

Annie Hall (1977)
Regi: Woody Allen
Manus: Woody Allen och Marshall Brickman
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Tony Roberts, Carol Kane, Paul Simon, Janet Margolin, Shelley Duvall, Christopher Walken, Colleen Dewhurst m.fl.

En film som - med all rätta - bildat skola. Och som attraherade mitt tonårsjag till en medelålders livsstil: svartsynta böcker, strandhus, dåligt bilkörande, spindeldödande med tennisracket följt av tröstande. Allt det ville jag ha. Inte ens överanvändningen av filmgimmicks (split screen, animerat, textade tankar) förmår störa det här mästerverket.

Nördfakta: Diane Keaton heter egentligen Diane Hall och kallades Di-annie Hall. Så Annie Hall är Diane Keaton rakt av och Annies familj är Keatons familj. Även den antisemitiska farmodern. Det här var Grammy Halls kommentar när Keaton nominerades till en Oscar: “That Woody Allen is too funny-looking to pull some of that crap he pulls off, but you can’t hurt a Jew, can you?” (Detta enligt Keaton själv i hennes sorgsna biografi om sig själv och sin mor, “Then Again” från 2011.)

Nördfakta 2 (jo jag måste): Visst vet ni redan att han som går förbi Annie och Alvy i Central Park och som de säger ser ut som Truman Capote faktiskt ÄR Truman Capote?



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

lördag, maj 9

Woody #12: "Aldrig i livet"

Aldrig i livet (The Front, 1976)
Regi: Martin Ritt
Manus: Walter Bernstein
I rollerna: Woody Allen, Zero Mostel, Herschel Bernardi, Michael Murphy, Andrea Marcovicci m.fl.

Ämnet är allvarligt: svartlistning från showbiz av misstänka kommunister under McCarthy-eran. (I eftertexterna markeras vilka i produktionen som själva svartlistades.) Blandningen drama och komedi skär sig, vilket delvis beror på Allen i sin första dramatiska roll, men också på manuset som inte riktigt vet vilken fot det ska stå på.

Nördfakta: Allen skrev manuset till “Whatever Works” för sin motspelare här, Zero Mostel, men han dog strax efter den här filmen gjordes och Allen lade projektet på is i trettio år.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här

onsdag, maj 6

Woody #11: "Död och pina"

Död och pina (Love and Death, 1975)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, James Tolkan, Harold Gould, Olga Georges-Picot m.fl.

En hel del slapstick även här, men för första gången ett allvar, om än inlindat i parodi av rysk litteratur och Ingmar Bergman. Att den kvinnliga huvudrollen är väldigt tveksam till Allens rollfigur är också ett steg framåt, även om hon sedan ger med sig. Ett avstamp mot storverk.

Nördfakta: Den här filmens europeiska inspelning ska ha varit kaotisk med sjukdomar, skador och förstörda negativ. Det ska ha varit anledningen till att Allen enbart filmade i New York och omgivningar under ett par decennier framöver.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här