Några speglar en tidsanda och musikstil. ”New Jill Swing” är kvinnliga r&b-grupper i skiftet 80/90-tal. Förutom nya upptäckter är det kul att lyssna på sådant som man då hörde överallt med nu mer spetsade öron, som Jades ”Don’t Walk Away”.
”Fantastic Voyage” är en fortsättning på 2020 års ”Café Exil”, med musik som följde efter Bowies år i Berlin. ”Tomorrow’s Fashion” är library music på synt från 70- och 80-talen. Båda har sina höjdare men också mycket knas.
Flera skivor ägnar sig åt klassika låtskrivare och producenter, varav flera redan har fått en samling tidigare. Ytterligare en John Barry-samling vet jag inte om jag behövde, trots att jag växte upp som Bond-fan. Men man nynnar med i mycket redan första gången, karl’n var ett geni.
Stanley har också lagt ihop Glen Campbells insjungningar av Jimmy Webb-låtar - en skiva som inleds med ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ju hemma redan där. Samma med Thom Bell-samlingen, det finns så mycket fantastiskt att Stanley gärna får återkomma med en del tre.
Paul Williams låtar skrivna åt andra är fint samlade, bland annat med en svåråtkomlig inspelning från Scott Walker. Man borde inte klaga när Monkees sjunger ”Someday Man” och Kermit ”Rainbow Connection”, men det går inte att komma runt att Carpenters saknas här. Hur mycket pengar ville de ha för att tillåta en ynka låt?
Dessutom har Stanley satt ihop en box med 60-talssångaren Barry Ryan, men den har jag inte (!) köpt.
Stanley har också skrivit och pratat om gammal musik på en ny plattform, Bob Stanley’s Record Room, en Patreonsajt där olika prenumerationsavgift ger olika tillgång. Det är tips om låtar, små texter och filmer där Stanley spelar skivor och säger typ ”that sounds quite nice actually, if it’s your cup of tea”. Förtjusande!
Det bästa från Bob Stanley i år är däremot Saint Etiennes nya album "The Night", som landade på Lucia. En härligt flytande, nostalgisk skiva, som tål att lyssnas på om och om igen. Nu har gruppen hittat en stil de kan åldras i.
De enda nya fackböcker jag läste var Anders Sundelin “Kjell Höglund och hans värld” och Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”, som jag tror att man i båda fallen vet om man är rätt målgrupp för. Är du det så rekommenderar jag dem. (Sundelin har gjort sådan sjukt gedigen research, inklusive att interjua min pappa.)
Av översatt skönlitteratur - alltså egentligen utgiven i original tidigare än i år - läste jag “Rent hus” av Alia Trabucco Zerán, Solvej Balles fjärde och femte delar av “Om uträkning av omfång” och Constance Debrets “Namnet”. Tema: kvinnor i underliga situationer.
Dagen efter att jag själv (gubbe) bloggat om Taylor Swift behöver jag ta upp det här med att gubbar i år uttalat sig om Taylor Swift och annat samtida. Gubbar som man inte följt sedan innan de var gubbar. Gränserna ritas om.
När Swift spelade i London samtidigt som Foo Fighters tog Dave Grohl upp i mellansnack att Foo Fighters i alla fall spelar live. Som om någon bryr sig, som om The Eras Tour var en del av Gärdetfesten. Han sa “That’s because we actually play live. What? Just saying. You guys like raw, live rock ‘n’ roll music, right? You came to the right fucking place.” Otroligt töntigt sagt.
Värre var när någon man tänker sig som evigt modern uttalade sig, Pet Shops Boys Neil Tennant. Han kom väl i och för sig mer med en filosoferande fundering än ren kritik när han i våras sa: “I was looking at the chart today and it is all Taylor Swift. She sorts of fascinates me as a phenomenon because she is so popular. But then I listen to the records and I think, ‘Where are the famous songs? What is Taylor Swift’s Billie Jean?’ Shake It Off? I listened to that the other day and it is not Billie Jean, is it?”
Men det är ju det som är tiden, Neil! Vi kan sörja hur mycket som helst att musik har devalverats och idoldyrkan och grupptillhörigheten bygger mer på annat, men så är det. Välj inte gubbsidan, Neil, bara för att du gjort en Mott the Hoople-cover.
En annan gubbe som var ute och vevade vad Jerry Seinfeld. Han sa i våras att komedier på tv hade förstörts av “the extreme left and PC crap, and people worrying so much about offending other people.” Men i oktober hade han det goda omdömet att ta tillbaka det. “I did say that. That’s not true. (...) I’m taking it back officially.”
Det var i alla fall en mer uppriktig ursäkt än den hans gamle kompis (och gubbe sedan 90-talet) Larry David gav till Elmo...
Men nog måste man räkna in en Swift-faktor när man tolkar den entusiasm som andra kvinnliga soloartister har mötts av i år? Få slut på dominansen! Allt kan inte bara vara Taylor och Beyoncé!
Därför skapades det i år direkt även tidningar om Sabrina Carpenter och Chappell Roan.
Det känns också som en delförklaring till att Charli XCX fick ett sådant lyft, efter att ha jobbat på länge. Förutom att "Brat" var en bra popskiva och förutom att pr-kampanjen var bra, så finns det också ett behov.
Igår såg jag Frida Hyvönen göra julkonsert på Nordiska museet. Det var väldigt gemytligt, som att vara inbjuden i ett vardagsrum där vännerna med musikalisk talang spelade vad de hade lust till: en egen låt om vintern, en Suzanne Vega-låt från barndomens julklappsskiva, "O Helga Natt", en egenöversatt julklassiker, en egenöversatt Nick Cave-låt, "Christmas in Prison", en psalm från 1100-talet... De hade kunnat få hålla på hur länge som helst.
Det får avsluta en mycket magert konsertår. Det inleddes nästan med Hyvönens föreställning på Orionteatern. Jag fick intrycket att hon tröttnat på allt som liknar "vanliga" konserter, vill gå över till att göra performance eller teater. Det funkade om man hade hög tolerans för pretentioner.
Men redan tidigare på året hade jag sett Fever Ray på Cirkus, vilket väl delvis får räknas som teater med tanke på hur mycket Karin Dreijer måste vara in character för att leva ut så på scen?
Adrianne Lenker har i år släppt en låt med en refräng som går så här:
This whole world is dying / Don’t it seem like a good time for swimming / Before all the water disappears?