söndag, januari 1

Quizza in 2017!



Nu på torsdag den 5 januari är det jag, Terry, Samuel och Patrik som ställer frågorna i Stockholms Musikquiz på Bar Brooklyn i Hornstull. Det gör vi i egenskap av vinnare i decemberupplagan av stadens "roligaste och mest anrika musikquiz" (som det heter). 

Det här quizet har vi döpt till "The Rise and Fall". Allt blir precis som vanligt (knepiga låtar, kända hits, intron, röda trådar), men ändå väldigt speciellt. Kanske känns det enkelt i början, men sedan kan problemen hopa sig: ett misslyckande, några svåra ackord, osämja i laget. Ungefär som en genomsnittlig artistkarriär...

Baren öppnar 17:00 och första frågan ställs 19:00. Kom i tid om ni vill ha sittplatser!


Mer praktisk info finns i Facebook-eventet. Vi ses där!

lördag, december 31

Supermix hits 2016!



Sist av alla listar nu Supermix-trion årets bästa låtar. Som vanligt 100 låtar valda av mig, Sara och Fredrik - utan inbördes ordning, men i någotsånär lyssningsvänlig ordning.

Från Alexis Taylor till Young Gunna, från debutsinglar till sistasinglar, från mjuk folk till hård grime, här är Supermix: hits 2016!

Gott nytt år!

lördag, december 24

Julkalendern: Frank Ocean




En artist kan göra uppror mot skivindustrin på olika sätt. Skriva arga låtar, sminka "SLAVE" i ansiktet, göra medvetet dåliga album för att uppfylla kontrakt. Frank Ocean har valt betydligt bättre vägar.

Han hade kunnat vara ungefär som Drake, the Weeknd eller Miguel vid det här laget, men han har i stället dragit sig undan.

Ni känner till hans historia, men i korthet har Oceans skivutgivning sett ut så här. Sitt första mixtape/album "Nostalgia, Ultra" gav han ut själv 2011, släppt för gratis nedladdning eftersom han och skivbolaget Def Jam inte kom överens. Året efter kom "Channel Orange", den verkliga albumdebuten.

Sedan ingenting. Bara gästspel och rykten. Massor av rykten.

I somras började det däremot röra på sig. I slutet av augusti släppte Frank Ocean till sist hela två album: "Endless" och "Blonde".

"Endless" är ett "visuellt album", som bara släppts på Apple Music. Det är däremot inte särskilt likt "Lemonade". I 45 svartvita minuter går några hippa män omkring i en stor lagerlokal och bygger och målar en trappa. Sambandet mellan bild och musik är obefintligt. Låtar tar slut, nya låtar börjar, männen snickrar vidare.

Musiken är flytande, eterisk, undflyende, med suddade gränser. Wikipedia listar den till och med under genrerna "ambient / avant-soul". Visserligen finns såväl beats, refränger, små gästspel, fantastiska låtar och en svävande Isley Brothers-cover, men "Endless" är inte direkt en lättsåld produkt. Som inledning och avslutning finns den tyske fotografen Wolfang Tillmans låt "Device Control", en technosatir om smartphones.

Och det var alltså det albumet Frank Ocean levererade till Def Jam för att uppfylla sitt kontrakt.

"Blonde" släppte han själv, dagen efter. Det är det albumet som nu ligger på åtsbästalistor.

"Blonde" är inte heller enkel, i den meningen att den inte innehåller omedelbara pophits. Men det är inte direkt svårt. Frank Ocean lånar av Beatles och Bacharach & David. Han får hjälp av bland andra André 3000, James Blake och Beyoncé (även om hennes sång är så långt bak att det knappt märks).

Samtidigt ger "Blonde" så mycket tuggmotstånd att det gått att lyssna på den ända sedan den kom och den kommer vara bland det bästa vi tar med oss från 2016.

Frank Ocean fyllde nyss 29. Vi kommer kunna följa honom länge. Det han gjorde i år är fullt tillräckligt för att utse honom till Årets Artist här på Extra allt.

Någon sådant pris är han däremot inte nominerad till inför amerikanska Grammys. Frank Ocean valde nämligen att inte göra sina album kvalificerade för att nomineras. Så kan man också göra uppror.

fredag, december 23

Julkalendern: Årets album



Alexis Taylor, Bibio, Blood Orange, Cass McCombs, Frank Ocean, Kate Tempest, The Radio Dept, Beyoncé, Solange.

onsdag, december 21

Julkalendern: Årets läsning



Här står Lucy framför en del av den årsfärska läsningen och tigger om pengar så att jag kan köpa fler böcker.

För när man inte går på så många konserter har man desto mer tid till att läsa. Både nytt och gammalt, så klart, men ungefär hälften av det jag läste kom ut i år. Vad av det var då bäst?

Här i julkalendern har vi ju redan berömt Emma Clines "The Girls", Daniel Clowes "Patience" och Kate Tempests "The Bricks That Built the Houses", även om Tempest ändå är bättre på skiva.

För den som vill se hur historien lever kvar i nuet är det ett absolut måste att läsa Ta-Nehisi Coates "Between the World and Me", från 2015 men kom i år på svenska som "Mellan världen och mig". Coates skriver ett helt förkrossande brev till sin son om svarta amerikaners situation. (Coates är för övrigt så mycket mitt i nuet att han samplas av Blood Orange.)

Amerikanska medborgarrättsrörelsen finns naturligtvis med i Jon Savages "1966", mastodontverket om allt som hände för exakt 50 år sedan, filtrerat genom sjutumssinglar. Boken ser tjockare ut än vad läsningen egentligen är, bland annat för att litteraturförteckningen tar upp mer än femtio (!) sidor. Det är för att Savage har gått tillbaka till vad som skrevs då, inte förlitat sig på efterkloka eller nostalgiska intervjuer och återblickar. Även om han självklar hävdar att just 1966 var ett vändningsår så skulle jag glatt läsa Savage skriva liknande böcker om 1967, 1968, 1969...

Ännu längre afroamerikanskt tidsperspektiv finns i Colson Whiteheads "The Underground Railroad", där motståndsrörelsen som smugglade förrymda slavar skildras som en faktisk underjordisk tåglinje. Även utan referenser till nutiden går det inte att läsa den utan att tänka på Black Lives Matter.

Annat fantastiskt som kom översatt till svenska i år var Linn Ullmans "De oroliga", Jenny Offills "Avd. för grubblerier" och Chigozie Obiomas "Fiskarmännen" - alla tre rekommenderas starkt.

De av årets svenska böcker jag läste var de bästa Lina Boström Knausgårds "Välkommen till Amerika" och Karolina Ramqvists "Det är natten" - båda två väldigt korta och täta. Jag gillade också Caroline Hainers "Åsneprinsen", men måste vara transparent och säga att jag känner henne.

Liv Strömquist var ju i fortsatt god form med "Uppgång & fall", men att erkänna att man gör det är inte tillräcklig ursäkt för att kasta väldigt många sten i glashus. Helt tycker jag man kan hoppa över Elin Grelsson Almestads "Hundarna på Huvudgatan", Lyra Ekström Lindbäcks "I tiden" och till och med Therese Bohmans "Aftonland" - alla tre visserligen någon form av tidsdokument, men med för mycket tomhet och/eller skriva-på-näsan.

Läste jag då inga svenska män? Eh, bara Martin Gelins "Den längsta kampen - Hillary Clintons väg till makten" och det känns tyvärr som om jag i stället borde ha läst hans tidigare "Den amerikanska högern".

Av det återupptäckta och återutgivna gillade jag verkligen Chris Kraus "I Love Dick", även om jag ibland undrade om man inte behöver ha lite akademiska poäng i relevanta ämnen för att uppskatta den helt.

Någon sådan känsla fick jag däremot inte av Lucia Berlins "Handbok för städerskor", en samling av noveller från 70-, 80- och 90-talen. Brutalt ärliga självbiografisk historier om alkoholism, död, föräldrar, barn, kärlek, men en sådan beskrivning gör att det låter gravallvarligt. Och det är det ju verkligen inte, bara väldigt rakt-upp-och-ner och med en humor som jag söker efter ord för att beskriva, men kanske ändå får kalla besk.

Med rätta har "Handbok..." blivit hyllad, synd bara att Berlin dog för 12 år sedan och inte fick vara med om den här framgången.

tisdag, december 20

Julkalendern: Hej då





I år sa vi hej då till David Bowie, Prince, George Martin, Gene Wilder, Leonard Cohen, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Kjell Alinge och Freddie Wadling.

Dessutom: Olle Ljungström, Lars Gustafsson, Billy Paul, David Mancuso, Alan Vega, Ettore Scola, A.A. Gill, Harper Lee, David Mancuso, Robert Vaughn, Åke Cato, Michael Cimino, Garry Shandling, Maurice White, Mose Allison, Bobbie Vee, Sonia Rykiel, Basia Frydman, Merle Haggard, Glenn Frey, Andrew Sachs, Bill Cunningham, Ralph Stanley, Zsa Zsa Gabor, Carl Fredrik Reuterswärd, Leon Russell, Guy Clark, Nils Schwartz, Phife Dawg, Robert Stigwood, Prince Be, Keith Emerson, Paul Kantner, Clarence Reid, Otis Clay...

De var så många storheter som avled att det uppstod diskussioner om "grief police", de som tyckte att andra inte borde uttrycka sorg över kändisar som dött. Ändå verkade det inte ens under ett sådant här år skapas någon gemensam praxis om hur man ska/bör/kan bäst uttrycka sina känslor efter att en person man beundrat har gått bort. Att enbart skriva "RIP X-namn" känns lite... fattigt, tycker jag. Adjektiv finns för att användas, tycker jag. För att ta på mig sorgpolisuniformen. Men den ät trång, så nu tar jag av den. Och hoppas på kortare namnlista nästa år.

(Och ja, det här är med väldigt stor majoritet en massa män. Kom tillbaka när vi i julkalendern listar "Nya namn" så får ni se en majoritet kvinnor. The future is female, helt tydligt.)

UPPDATERING TOLV DAGAR SENARE: Hej då George Michael, Debbie Reynolds och Carrie Fisher...



måndag, december 19

Julkalendern: Årets låtar



Nu är det dags att lista årets 100 bästa låtar! Med så många finns det en för varje humör, en för varje typ av Lucy.

Här är de: Extra allt 2016!

De ligger i lyssningsanpassad ordning, det vill säga inte rangordnade. Regeln är som vanligt ett spår per artist, men några gästartister och remixare lyckades klämma in sig flera gånger.

I alfabetisk ordning gjordes de bästa låtarna av:

A Tribe Called Quest, Alexis Taylor, Alicia Keys, AlunaGeorge, Amanda Bergman, Anderson Paak, Andreas Mattsson, Andy Shauf, Angel Olsen, ANOHNI, Babeheaven, Babyfather, Badbadnotgood feat. Samuel T. Herring, Basia Bulat, Bibio, Blood Orange, Bon Iver, Boyboy, Case / lang / Veirs, Cass McCombs, Cherrie feat. Stormzy, Childish Gambino, Circuit Des Yeux, David Bowie, Devendra Banhart, Drake, Drugdealer feat. Ariel Pink, El Perro Del Mar, Empress Of, Father John Misty, Frank Ocean, Frankie Cosmos, Frida Hyvönen, Gloria, Guordan Banks, Håkan Hellström, HOMESHAKE, I LOVE MAKONNEN, Iiris Viljanen, Jamie xx, Ji Nilsson, JoJo feat. Wiz Khalifa, Julia Spada, Kanye West, Kate Tempest, KAYTRANADA, Kevin Morby, Kikagaku Moyo, King Creosote, Kornél Kovács, Lambchop, Låpsley, Leisure, The Lemon Twigs, Leonard Cohen, LIV, Maria Usbeck, Marit Bergman, Mattias Alkberg, Max Jury, Maxwell, Michael Kiwanuka Michael Mayer & Joe Goddard, Mick Jenkins feat. Badbadnotgood, Mura Masa, Mutual Benefit, Niki & The Dove, NxWorries, Palmistry, PARTYNEXTDOOR feat. Drake, Pet Shop Boys, PJ Harvey, Pumarosa, The Radio Dept, Rae Sremmurd feat. Gucci Mane, The Range, Rihanna, Roisin Murphy, Sabina Ddumba, Sampha, Sequoyah Tiger, Shura, Sinkane, Skepta, Soft Hair, Solange, Steve Mason, Stor & Seinabo Sey, Teenage Fanclub, Tinashe, Travis Bretzer, Tunji Ige, Unknown Mortal Orchestra, Warpaint, Weyes Blood, Whitney, Woods, The xx och Yaeji.

Och nu är självklart frågan till er: vilka låtar tycker ni det är SKANDAL att de saknas?

söndag, december 18

Julkalender: Bibio (och Bob)



Den har hållit ända sedan i vintras. Och den får mig alltid att tänka på den här klassikern av Bob James. Det är inte fel i sig.

lördag, december 17

Julkalendern: Influencers och influencées

Jag hade tänkt förbigå Kents farväl med tystnad. På samma sätt som jag förbigår OS och Melodifestivalen - det pågår, många bryr sig, jag brydde mig för länge sen, men jag vill stumt markera att det pågår parallellt med min värld.

På samma sätt som Extra allt, även om jag brydde mig om Kent mycket under deras första album, sedan inte alls kommenterat Kents fem senaste album. (Deras sjätte senaste skrev jag tydligen om, men har sedan dess glömt.)

Men så är vi här, ikväll gör Kent sin sista konsert. Och jag tänkte mest säga att jag faktiskt tror att det blir den sista. De kommer inte "göra en Refused" eller "göra en LCD Soundsystem". För även om de två banden skrev pekoralpressmeddelande respektive gjorde en hel jävla långfilm om att de sa adjö, så spelade de inte ut hela dramat lika väl som Kent har gjort.

Det måste man ju ge Kent och deras byråer, de vet hur man lägger upp en reklam- och PR-kampanj. Och vi alla andra spelar med, fullt medvetna om att det är vad vi gör. Varför blir det en stor grej för MIG att Kent lägger ner, när jag inte brytt mig på mer än tio år? (Vilket det nu blir som att jag koketterar med.) Jo, för att de har gjort det till en stor grej. Och jag vet att det är dem som har gjort det till en stor grej, men jag dras med ändå.

Det är det som är tecknet i tiden, att det inte är något problem för oss att vi förstår vad som pågått bakom kulissen. Vi vet att vi är "influencées" som blir influerade av "influencers".

Det kan man koppla till annat som hänt i år kring reklam och PR. Att det inte spelar någon roll när Little Jinder biter handen som föder henne, för vi var alla hela tiden medvetna om att hon gjorde det för pengarna. Vi fattar att M.I.A. inte spelade in en låt för HM enbart för att hon instämde i budskapet, lika lite som vi tror att H&M valt sitt budskap av annan anledning än att sälja mer kläder.

Så jag fortsätter spela med lite till och säger hej då, Kent.

fredag, december 16

Julkalendern: Årets covers

Håller "coverband" på att förlora sin nedsättande association? Coverartist verkar man ju kunna vara. Även om "Idol" har gått sämre, så är det väl kö till att delta i "Så mycket bättre".

Och klassiska musiker, som Lucys älskling Schroeder, spelar ju i princip enbart covers. I Schroeders fall Beethoven, som för övrigt firar födelsedag i dag.

Årets mest långtgångna coverprojekt kom från den japanske producenten TOYOMU. Han hade inte tillgång till Kanye Wests "Life of Pablo" och spelade därför in en egen version av hela skivan, utifrån den information han kunde skrapa ihop på samplingslistor och sångtextsajter. Om han i stället för talmjukvara hade låtit någon människa rappa hade det kanske gått att lyssna på som något annat än ett konstprojekt. Vad Kanye tyckte om det hela vet jag inte, men å andra sidan tror jag ingen riktigt bryr sig längre om vad Kanye tycker.

I "Så mycket bättre" måste man kramas, gråta och älska när någon gör om ens musik, men så är det inte i den vanliga världen. Någon på "The Voice" gjorde en cover Father John Misty, som frågade Gud vad han gjort för att förtjäna det. Själv gjorde John Misty gjorde "Kiss It Better" av Rihanna. Hon gjorde i sin tur en oväntat bokstavstrogen version av "New Person, Same Old Mistakes" av Tame Impala, men kallade den "Same Ol' Mistakes".

Alexis Taylor gjorde covers på sig själv och på Elvis. Avalanches gjorde lite tvärtom när de sa att deras låtar var egna, men allt viktigt i flera av dem var samplat från andra - då kallas det väl knappt ens cover, snarare remix?

Sturgill Simpson gjorde Nirvanas "In Bloom" till sin egen". Frank Ocean gjorde cover på Isley Brothers, eller han kanske ser "(At Your Best) You Are Love" som en Aaliyah-låt. Blir covercovers nästa grej? Chance the Rapper gjorde i sin tur Frank Oceans "Self Control" i badet.

Många hyllade Prince med covers, bland annat Sampha och El Perro Del Mar. Hon gjorde även Suicides "Dream Baby Dream" (innan Alan Vega avled) och - mer oväntat - "Breaking the Girl" av Red Hot Chili Peppers. De gjorde i sin tur "farsartad" cover av Stooges.

Vissa covers blir tydligen aldrig för väntade för att avstå. Roosevelt gjorde "Teardrops" av Womack & Womack. Kylie Minouge gjorde "Night Fever" av Bee Gees. Många - och några alldeles för bokstavstrogna - covers blev det på trippelalbumet "Day of the Dead" som hyllade the Grateful Dead.

En cover som hade känts oväntad för femton år sedan men nu känns ordinär var när Jim James och Brittany Howard gjorde Backstreet Boys "I Want It That Way" i en reklamfilm. På samma sätt känns Amasons visserligen väldigt fina versioner av Foreigner och Mamas & Papas.

Årets bästa cover kom från Amason-relaterat håll, och den var däremot oväntad: Dungen gjorde Aphex Twins "Alberto Balsam". Visst kunde de ha tagit sig an mer svåröversatta låtar ur Richard D. James katalog, men det här var en förening av det bästa från två världar. Det är väl vad en cover ska vara?

torsdag, december 15

Julkalendern: Kate Tempest



I Stockholm vaknade man morgonen 9 november till en nyvald Trump och fullkomligt snökaos utanför dörren. På något sätt fungerade det senare ganska bra för att distrahera från det förra. Men ändå, det var en tung dag.

När jag tryckte en barnvagn framför mig genom snötäcket, svettig, yr, lite lätt förvirrad om det här verkligen hänt, lite uppgiven, i behov av energi för att putta mig framåt - då visste jag exakt vilken musik jag skulle lyssna på: Kate Tempest.

Särskilt passande kändes "Europe Is Lost", där hon är extra arg. Och uppgiven:

"I can't see an ending at all / Only the end"

Brittiska rappare är väl i allmänhet ganska diskbänksrealistiska, men Kate Tempest är riktigt, riktigt svartsynt. Inget är bra längre, till och med drogerna är tråkiga. Det finns en enda ljuspunkt:

"Well, the sex is still good when you get it."

Kate Tempest borde vara given i en tidskapsel från 2016. Hon satte ord och toner på den hopplöshet, klimatångest, litenhet som så många känner, oavsett vilka lösningar vi ser. Visst slår hon ibland över till ett allmänt tantklagande, som att selfies eller smöriga ballader skulle vara ett problem, eller går in i den helt orimliga rollen att känna skuld för allt lidande som någonsin har inträffat i världshistorien.

"Let Them Eat Chaos" är Tempests andra album. Det kom i oktober, men "Europe Is Lost" släpptes redan i november 2015. Innan Trump och innan Brexit, men redan då fanns bränsle så det räckte.

Som den dramatiker och poet hon är har Tempest inget problem med att vara anspråksfull. "Let Them Chaos" börjar med en inzooming från Kosmos till vår planet och ner till en gata i London. Klockan är 04.18 och bara sju personer är vakna.

I år kom även Tempests debut som romanförfattare, "The Bricks That Built The Houses" ("Tills det dödar oss" på svenska). Även det är en samtidsberättelse om ett antal liv i södra London, men lite mer konventionell, med en gangsterfilmisk kriminalhistoria i botten. Och - ingen särskild allvarlig spoiler - ett bitterljuvt lyckligt slut.

På albumet "Let Them Eat Chaos" finns däremot inget sådant. Där är det inte mörkast precis innan gryningen. Det enda som finns till slut är en storm och ett kallt regn och Kate Tempest (vars efternamn ju betyder "storm") står och skriker och bönar och ber sina närmaste att älska mer.

Det är desperat och förtvivlat, men ingen annan uttrycker det så väl som hon.