torsdag, april 17

Glad påsk, Magistern



Precis som vanligt är det Marcie som framför hälsningarna om en trevlig påskledighet till alla er från oss här på Extra allt .

Nej just det: Egg-stra allt.

Glad påsk!

torsdag, april 10

En mörk strand



Nej, fransmannen Joakim har inte förvandlat Neil Youngs "On the Beach" till "something completely different" (som han skriver på Soundcloud). Det som redan från början är ett långsamt grubblande med elgitarr är här ett långsamt grubblande med elektronik.

Neil Young-covers med vocoder, det gjorde ju förresten Neil Young själv redan 1982.

Men även med avdrag för felaktig självuppfattning så är det verkligen en väldigt fin version av Joakim.

Till och med den där saxofonen mot slutet tycker jag om.

Via Dollar Bin Jams.

tisdag, april 8

Årets album hittills



Varje december brukar jag i årsbästalistorna upptäcka minst ett par album som gått mig förbi. Det vill jag gärna slippa och tar därför gärna emot löpande tips.

För att få behöver man ge (gammalt ordspråk, mer elegant uttryckt av andra), så här är vad jag har lyssnat på i albumformat.

Neneh Cherrys Four Tet-producerade "Blank Project" har nog ledarpositionen hittills. Angel Olsens "Burn Your Fire For No Witness" ligger kanske tvåa, åtminstone lyssnar jag på den ofta, kanske för att den med sina olika stilar är som en blandskiva i sig själv. Det samma gäller för Moodymans nya självbetitlade.

Mac Demarco och Real Estate har levererat svajiga respektive jangliga gitarrerna och War on Drugs har blivit stadiumrock.

Damien Jurados nya var bra men inte lika bra som föregångaren, lite för murrig och mörk. Bonusskivan med alternativa, luftigare versionen var nästan att föredra. För ännu mer luft går jag till "Have Fun With God", Bill Callahans dubversion av sitt förra album.

Avey Tare's Slasher Flicks och St Vincent var lite av besvikelser. Det gällde även Todd Terje, som jag tycker har slängt in lite väl mycket muzak.

Becks senaste tog jag mig igenom en enda gång, fruktade för att falla i koma och undrar om jag kommer orka sitta ner och verkligen lyssna på. Samma med James Vincent McMorrow, som gör samma låt om och om igen.

Vad som har hänt inom hiphopen vet jag inte, i alla fall inte mer än vad jag hört snuttar av i senaste Jenny & Vänner.

Närmast ser jag däremot fram emot Damon Albarn och How to Dress Well och Yumi Zouma och Woods.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills?

söndag, april 6

20 år och en dag sedan

Jag skrev aldrig om tjugoårsdagen av Kurt Cobains död igår. Jag började skriva, men förlorade mig i en tillbakablick på nittiotalet och hur min egen musiksmak utvecklats. Till slut insåg jag att det var mer intressant för mig själv som terapi än för någon annat att läsa.

Det är ju inte heller som om ni har haft brist på minnestexter.

Jan Gradvall (en av dem som ofta, irriterande ofta, nämner Kurt Cobain) skrev i DI Weekend i fredags att innan "Smells Like Teen Spirit" kom hade elgitarren i princip försvunnit, utkonkurrerad av hiphop och house. Slutsats: Kurt Cobain "räddade" elgitarren. Eller snarare: Kurt Cobain var så bra att han trots elgitarr som instrument kunde slå igenom och bana väg för fler elgitarrer.

Gradvall skriver också om Cobain som loser, som inte hade passat in i dagens vinnarkultur. Själv tänker jag mest på honom som en mjukis i en värld av hårdingar, en kuf. Ingen annan i den spretiga genren grunge tog på sig klänning. Ingen annan gillade Daniel Johnston och Vaselines. När Cobain sedan tog livet av sig blev det lite som ett tecken på att det inte gick att överleva i den här musiken som annat än macho.

Kanske var det därför som många av oss lämnade den hårdare rockmusiken bakom oss efter Nirvana. Det blev en pyrrhusseger för elgitarren.

PS: Min "hur jag fick veta att Kurt Cobain var död"-historia har jag för övrigt redan skrivit här, med koppling till en annan och betydligt större tragedi som startade samtidigt.

onsdag, april 2

Today I said some things to you...



Det har varit rätt tyst om att de två forna giganterna Toni Braxton och Babyface har släppt ett duettalbum. Ett sångpar där kvinnan tar de lägre stämmorna.

I och för sig är det inget lysande album. Låtarna hade kunnat vara bättre (hämndtexten på Braxtons sololåt "I Wish" är snarare komisk) och produktionen inte helt uppdaterad. Den inledande "Roller Coaster" är däremot ett fantastiskt bidrag till alla spellistor med ångerfull, bitter eller svartsjuk r'n'b.

söndag, mars 30

Träffa morsan nån gång nurå!

OBS! Innehåller spoilers och teorier om sista säsongen av "How I Met Your Mother"

Imorgon sänds sista avsnittet av "How I Met Your Mother". Efter att ha dragit ut på det evinnerligt (men åtminstone ofta underhållande) i nio säsonger så är det äntligen dags för Ted att möta sin blivande fru.

Men någon spänning finns inte om själva mötet. Vi har redan fått se "modern" och vi har i framåtblickar fått se Ted och henne tillsammans, så nära inpå mötet som på första dejten. Exakt hur deras ögon möts, varför är det viktigt?

Att Ted och Robin inte får varandra, det har vi vetat sedan slutet av första säsongens första avsnitt, i nio år. Ändå idisslas det spåret som om det skulle vara spännande. Att Robin och Barney inte skulle gifta sig, den spänningen försvann helt i det smöriga och sorgliga näst sista avsnittet.

Det viktiga nu - belöningen för att ha tagit oss igenom nio säsonger - är i stället att få veta vad som händer sedan, efter mötet. Teorier finns om att mamman när Ted berättar historien redan har dött eller ska dö (Hynek Pallas skrev om det här och man kan djupdyka bland kommentarerna här och säkert i tusentals andra forum). Det verkar rimligt, tyvärr.

Ted Mosby må vara den tråkigaste huvudkaraktären i en tv-serie någonsin, men man unnar honom ändå lycka. Man unnar den här serien att inte få ett slut med livsvisdomar av typen "ta tillvara på den lilla, värdefulla tid ni har tillsammans". Som tittare kan man då fråga sig om den tid man lagt ner på att se nio säsonger "How I Met Your Mother" har varit väl använd.

Själv odlar jag därför hoppet på en knorr av typen "minnet är bedrägligt". Det här är ju inte sanningen vi får höra, det är Teds åldrade och tvättade berättelse för sina barn. Det har serien ofta återkommit till, i löpande skämt om smörgåsar (i stället för joints), säckpipespelande (i stället för sex) och den lättglömda kvinna som kallas Blah-Blah.

Kanske har Ted hittat på? I sista scenen får vi höra den äldre mammans röst som kommer in och säger att hon hört hela historien och det är skitsnack. Det gör mig inget om seriens sista replik är "What are you talking about? We met in a bar!"

onsdag, mars 26

Alexis Taylor sjunger "Atomic Bomb"



Helt förutsägbart tyckte jag att det här var bra. Fortfarande tycker jag att allt Alexis Taylor sjunger låter fantastiskt.

Det är alltså Hot Chips cover på William Onyeabors "Atomic Bomb" från 1978, från en kommande cover/remix-skiva. Ansträngningarna att ge Onyeabors musik mer spridning fortsätter alltså, men ännu har väl ingen fått den numera djupt religiöse mannen själv att uttala sig?

Grattis, Diana!





I dag fyller Diana Ross 70 år. Vi firar med att enbart lyssna på "Love Child", "I Hear A Symphony", "You Can't Hurry Love", "My Old Piano", "Now That You're Gone", "No One Gets the Prize", "You Are Everything", "Stop, Look, Listen (to Your Heart)", "Love Hangover", "Where Did Our Love Go" och ja, alla de andra.

måndag, mars 24

Good Grief!



I förra veckan kom det första rörliga smakprovet ur "Peanuts"-filmen som släpps nästa år. Det är en stor sak, det har inte gjorts långfilm om Karl, Snobben och de andra på 35 år. Den här gången är de dessutom - så klart - datoranimerade och i 3D.

Om man bortser från att "Also Spracht Zarathustra" är mer uttjatad än någon annan "ironisk" trailermusik så var det lugnande besked. Till utseendet påminner figurerna mer om datorsimulerade lerfigurer än om animationer från Pixar med flera, trots att regissören Steve Martino tidigare har gjort just sådana.

Men nog måste det vara extra svårt att översätta just Peanuts till det här formatet. Det är i grunden så extremt förenklade och tvådimensionella personer (till det inre, inte själsligen), det tycker även jag som har en hylla full av leksaksföretagens försök att avbilda dem i plastfigurer.

Att Snobben har lite lätt håriga konturer i stället för släta är ju naturligt, han är ju en hund. Jag märker att jag har svårare att svälja att Charlie Browns hårkrumelur i pannan är en lock som består av många strån och att den här locken skapar skuggor. För även om det kanske skulle vara så "i verkligheten", så har ingen behövt ta ställning till det. Förrän nu.

Jag har visserligen en hel låda med tredimensionella smurfer, men har aldrig brytt mig om Smurfarna lika mycket som om Karl och hans vänner. Trots det tycker jag det är trist att Smurfarna tilläts byta utseende till de nya filmerna. De ser onda ut! Om någon förskjutning som ens är i närheten av det sker genom "Peanuts" så kommer jag utbrist "Good grief!"

Eller behöva ta till filten.

torsdag, mars 20

Morgonrock (klädesplagget, alltså)



Som uppföljning på gårdagens modeförebilder, här är en spellista att lyssna på när du ser ut över trist väder och behåller morgonrocken på ända fram till lunch. Eller till lunch dagen därefter.

Det är fyrtio spår med tyngdpunkt på personer som jag tror drog runt i morgonrock alldeles för mycket i sina hem i Los Angeles: Harry Nilsson, Brian Wilson, Dusty Springfield (siden, ej frotté), Jack Nitzsche, Carole King, Dory Previn, Randy Newman, Van Dyke Parks, Jonathan Wilson. Men en del annat också.

Och det är helt omöjligt att i dagens läge göra en spellista utan Amasons "Ålen" eller Damon Albarns "Lonely Press Play".

Här är Morgonrock (klädesplagget, alltså)

fredag, mars 14

Ett loppisfynd med många förlorare



När man i loppisens hylla hittar en bok man själv är med i, då måste man väl köpa den?

Så jag köpte Karolina Ramqvists "När svenska pojkar började dansa" från 1997, där jag är med i några rätt pinsamma intervjucitat om att lyssna på drum'n'bass i Borlänge och några mindre pinsamma fanzinecitat ur en artikel om Calle Dernulf.

Det visar sig vara ett utgallrat biblioteksexemplar. Att döma av stämpelutrymmen längst bak blev den bara utlånad en enda gång. Stackars Karolina Ramqvist, ingen ville läsa hennes ögonblickbild av musiken i Sverige.

Men vänta! Längst fram i boken finns en dedikation: "Extra God Jul 2009 PATRIK från svärmor", förtydligat på nästa sida med "till Patrik julen 2009 från Mariana". Stackars Patrik, får biblioteksmakulatur av svärmor.

Och! Patrik ger osentimentalt bort boken till Stadsmissionen. Stackars Mariana, får ingen respekt från svärsonen.

Och stackars mig, som köpte en bok jag redan äger.

De enda vinnarna i det här var väl Stadmissionen, som fick 30 spänn.