torsdag, februari 26

Sometimes I feel like...



En gammal favorit i ny version. En sång som aldrig slutar att fascinera.

Tipstack till Roderic Barillo.

måndag, februari 23

Oscarsfacit



Nja, åtta rätt av elva är ju så där. Men jag hade i alla fall garderat rätt på de resterande tre, så jag behöver inte ställa mig i skamvrån.

Det talas redan om skandal att "Boyhood" inte vann. Men för egen del är det en skandal att jag inte har sett den än. Jag ställer mig i skamvrån.

söndag, februari 22

Oscarsvinnarna redan nu



Här är mina tippningar inför nattens Oscarsgala. Det skulle ju vara kul att slå förra årets tio rätt av elva med att sätta alla den här gången.

Film: "Boyhood"
Gardering: "Birdman"
Kommentar: Svårt. Jag hade lika gärna kunnat rankat dem tvärtom. Men det känns som om Linklater kan få ett pris för "Boyhood" inte bara som film, utan som tolvårigt projekt.

Regissör: Alejandro González Iñárritu för "Birdman"
Gardering: Richard Linklater för "Boyhood"
Kommentar: Visst är även filmmänniskorna i Hollywood teaterbackstageromantiker? Och om Linklater rodde i land ett långvarigt projekt så är González Iñárritus bedrift att han lyckades få ihop "Birdman" till ett flöde. Det borde väl smälla högre bland kollegorna?

Kvinnlig huvudroll: Julianne Moore i "Still Alice"
Gardering: Rosamund Pike i "Gone Girl"
Kommentar: Den lättaste tippningen. Det är helt snett att Moore aldrig har fått en Oscar.

Manlig huvudroll: Michael Keaton i "Birdman"
Gardering: Eddie Redmayne i "The Theory of Everything"
Kommentar: "Birdman" är ju Keatons film. Och Redmayne kommer få fler chanser.

Kvinnlig biroll: Patricia Arquette i "Boyhood"
Gardering: Emma Stone i "Birdman"
Kommentar: Borde ganska lätt gå till Arquette. Intressant att Meryl Streep traditionsenligt är nominerad, men den här gången bottentippad.

Manlig biroll: J.K. Simmons i "Whiplash"
Gardering: Edward Norton i "Birdman"
Kommentar: Alla gillar en älskvärd skitstövel.

Originalmanus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Jr. och Armando Bo för "Birdman"
Gardering: Wes Anderson och Hugo Guinness för "Grand Hotel Budapest"
Kommentar: Den snackiga, självupptagna intensiteten i "Birdman" vinner. Och förresten, är inte "Grand Hotel Budapest" nominerad i fel kategori, eller är den verkligen bara "inspirerad" av Stefan Zweig?

Manus efter förlaga: Graham Moore för "The Imitation Game"
Gardering: Damien Chazelle för "Whiplash"
Kommentar: Svårtippat.

Animerad långfilm: "Draktränaren 2"
Gardering: "Big Hero 6"
Kommentar: Svårtippat, men "Draktränaren 2" vann ju Golden Globen.

Icke-engelskspråkig film: "Ida" (Polen)
Gardering: "Timbuktu" (Mauretanien)
Kommentar: Svårttippat, men jag har fattat det som att "Ida" är favorit.

Originalsång: "Glory" av Common och John Legend från "Selma"
Gardering: "Everything is Awesome" av Shawn Patterson från "The Lego Movie"
Kommentar: Här segrar patos över trams. Men som ni ser på min gardering så kan det faktiskt eventuellt även blir tvärtom, det är ju ändå Hollywood.

lördag, februari 21

Oscarsmusiken 2015 - från enerverade till slätstruket

Natten till måndag delas Oscarsstatyetterna ut. Jag återkommer imorgon med min tippning, men tjuvstartar lite med en genomgång av de nominerade i kategorin Bästa originalsång.

Den (troligen högst medvetet) enerverande "Everything Is Awesome" med Tegan and Sara och The Lonely Island från "The Lego Movie", som kommer att få möjlighet att testa om det verkligen även är "awesome to lose".



Den i kontrast enormt pompösa medborgarrättsgospeln "Glory" med Common och John Legend från "Selma", som kan övertyga de sista tvivlarna om att Common är stel och präktig. Å andra sidan, hur skriver man en sång om det här ämnet utan att ta i från tårna?



"Grateful" från "Beyond the Lights", framförd av Rita Ora, är Diane Warrens sjunde Oscarsnominering, så kanske är det dags att hon får vinna nu äntligen. Tyvärr är det här ingen "Don't Want to Miss A Thing", inte ens en "Nothing's Gonna Stop Us Now", så om hon får en Oscar är det för lång och trogen tjänst.



Glen Campbells slideguitariga "I'm Not Gonna Miss You" är inte heller den i nivå med hans tidigare produktion (som han ju oftast inte hade komponerat själv). Men dokumentären "Glen Campbell: I'll Be Me" handlar om stjärnans avskedsturné och visst unnar man Glen ett pris?



Keira Knightley är väl en person som man i bästa fall hatar att älska. Eller är det bara jag? Filmen "Begin Again" där hon spelar en kämpande singer/songwriter verkar vara jobbigt mysig och "Lost Stars" låter som tidiga Coldplay fast lite sämre, mer slästruket. (Är det "Trouble" den ligger närmast? Eller är det någon annan låt den påminner om????)



Så slutsatsen av det här är väl att John Legend och Common troligen kommer få varsin Oscar att ställa bredvid de Golden Globes de fick för "Glory".

onsdag, februari 18

Make It With Dusty

Hurra! Dusty Springfields osläppta album "Faithful" från 1971 kommer ges ut i april! För första gången i sin helhet.

Listan på inblandade är finfin: Jeff Barry, David Gates, Carole King - och så Dusty.

Lyssna på till exempel på "Haunted" eller den mjukmjuka "Make It With You".

söndag, februari 15

"SNL" firar fyrtio i förtid

Om åtta månader fyller "Saturday Night Live" fyrtio år i tv-rutan. Av någon anledning firar man det redan i kväll.

Under tre och en halv timme ska mer än hundra (!) gäster dyka upp för att hylla humorinstitutionen. Tidigare ensemblemedlemmar, rockstjärnor, Oscarsvinnare, politiker, idrottare och så Johnny Knoxville.

På så sätt kommer jubileumsprogrammet möjligen spegla en av programmets nuvarande larvigheter: att en svag sketch alltid kan räddas med en kändis som dyker upp. Det är absolut inte roligt, men det har en wow-faktor. Och det är lite som att programmet säger till oss "jo, Mick Jagger tar sig tid att dyka upp i fem minuter, så stort är det här programmet".

Men hur har "Saturday Night Live" fått den här statusen? Det är ju i princip officiellt fastställt som världens ojämnaste tv-program. Det är också precis det som är tjusningen.

Ett program som ständigt legat på topp hade ju enkelt kunnat läggas ner med motiveringen att det just är "bäst att sluta när man är på topp". Så hade historien om "SNL" kunnat bli, om man lagt ner 1980 när skaparen Lorne Michaels hoppade av. Eller snarare redan 1979, för då drog stjärnorna Dan Aykroyd och John Belushi.

Och eftersom NBC har låtit programmet överleva Marianergravdjupa svackor så många gånger att det nu i princip är odödligt, så finns det bara två sätt att kommentera "SNL" numera: "visst är det rätt bra just nu?" och "hur ska Lorne göra för att vända det här uppåt?"

Sedan Lorne Michaels kom tillbaka har han några gånger sparkat alla och börjat om på nytt. Någon gång har han tagit in redan etablerade stjärnor. Ganska ofta övertalat framgångsrika skådisar att stanna kvar lite extra, trots att de egentligen hade kunnat sticka till Hollywood. Just nu tar han till exempel in väldigt många unga talanger, men sparkar dem snabbt om de inte funkar.

I sitt senaste numret kritiserar Rolling Stone den här taktiken för att den i princip gör "SNL" till en dokusåpa. I rankingen av alla de 141 som någon gång ingått i ensemblen placeras "the new kids" på platserna 81-92. Jo precis, de får inte ens individuella bedömningar, så ansiktslösa anses de vara.

För mig som är sportanalfabet så är att följa "Saturday Night Live" det närmaste jag kan förstå hur det är att vara supporter för ett halvdekis fotbollslag. Det går ibland på tomgång, det blir en hel del självmål, lagledaren gör värvningar och många väldigt medvetna taktikval som jag själv tycker är helt fel, dåliga spelare blir hyllade för att de fulspelar fram mål... ja, jag tror jag slutar där innan sportliknelserna blir alltför konstiga.

Men samtidigt: en massa ögonblick av snille, galenskap och hårt tränad talang! Chevy Chase, Maya Rudolph, Kristen Wiig, Will Ferrell, Laraine Newman, Amy Poehler, Fred Armisen, Molly Shannon! Dessutom: gästerna!

Och - vilket ju är en väldigt tydlig parallell med fotbollslag - så mycket mytologi, så mycket historia! Att det är en värld att gå in i. Alla som haft "SNL" som språngbräda. Alla som varit lysande i "SNL" och sedan misslyckats kapitalt i den verkliga världen. Alla som misslyckats i "SNL" men blivit stjärnor i den verkliga världen.

Allra sist på Rolling Stones lista - den sämste någonsin bland många, många dåliga - är Robert Downey Jr.

tisdag, februari 10

Har Joni Mitchell sameblod?

Att Joni Mitchell är väldigt cool på omslaget till senaste New York Magazine, det har ni väl inte kunnat missa.

Själva intervjun innehåller inte så mycket nytt, mest sedvanliga syrligheter riktade åt alla håll. Men så är det Joni Mitchells syn på etnicitet, inte minst sin egen. Hon betraktar sig ju som bekant som en afroamerikansk man.

I den här intervjun spinner hon sitt norska arv till att möjligen vara både samiskt och judiskt. Och varför vill hon kunna hävda det? Jo, det här citatet i intervjun säger väldigt mycket:

“I wish I had every blood. Then I could tell everybody off and not be a bigot.”

onsdag, januari 28

Lite av det som gjorde Amason på Södra teatern igår så lysande



Att Amanda Bergman inte bara har en fantastisk röst, nu i gott sällskap jämfört med tidigare, utan också en bra scenstil med snygga benknixningar.

Att låtarna med Gustaf Ejstes på sång faktiskt framstår mindre störande på scen än de gör på debutalbumet "Sky City", där de känns lite som på ett Fleetwood Mac-album när det efter en fin Stevie- eller Christine-låt kommer nåt stompigt med Lindsey vid micken.

Att basisten Petter Winnberg får sjunga "Went to War". Mer av honom!

Att "Yellow Moon" är en otrolig låt, som nästan får Fibes, Oh Fibes!-mannen i publiken att gunga sig av stolen.

Att det - som sagt - alltid är en fördel att se band spela i deras egen hemstad. Det är det som gör att Reine Fiske kan dyka upp och enbart spela ett gitarrsolo i "Elefanten" och att Jonas Kullhammar och hans saxofon tittar fram ur en av logerna med solo i "Kelly". I sådana stunder är Amason inte bara en "supergrupp", utan en knutpunkt för talang.

Att det är roligt att gå på en rockkonsert som till så stor utsträckning är fri från gitarrer.

Att de spelade "I Want to Know What Love Is" (i och för sig lite för troget originalet), men med invävd "Twin Peaks"-musik, som direkt gick över i "Duvan".

Att de kom in och körde "Ålen" som extranummer. Av någon anledning har de ju inte tagit med den på albumet, men däremot tagit med äldre låtar.

tisdag, januari 27

Från en annan tid



Apropå Aquarium Drunkard, skulle inte den typiska AD-artisten Jessica Pratts nya album komma idag? Var är det? Varför är det inte i mina öron?

Hennes debutalbum från 2012 lät som en uppgrävd 70-talsskiva, som en Linda Perhacs eller Vashti Bunyan. Men låtarna var bara ett par år gamla, inspelade 2007. Vilket i och för sig är tillräckligt långt tillbaka för att Pratt själv vill påminna om att hon har hunnit utvecklats sedan dess.

Det spår som har släppts, "Back, Baby", låter som vanligt. Möjligen med skillnaden att det framförs i ett något högre tempo än förväntat. Men bara något högre.

måndag, januari 26

Blogg merch

Jag har köpt min allra första blogg-merch. Tyvärr ingen kökshandduk, men en Grateful Dead-refererande tröja.

För så bra tycker jag att kaliforniska musikbloggen Aquarium Drunkard är.

Den är visserligen inriktad på gammal musik och annars på ny musik som låter som gammal musik, men det är helt okej.

Om du också köper en sån här tröja så kan vi ju nicka till varann i samförstånd när vi ses på gymmet?

onsdag, januari 21

Rappens Nånting-någon



I "Svär på min mamma" (en av förra årets 100 bästa låtar enligt Supermix) meddelade Silvana Imam att hon var rappens Tarantino och även rappens Liberace.

På nya "För evigt" är hon helt plötsligt rappens van Gogh.

Om vi förenar våra krafter tror jag att vi kan komma på ett par hundra ytterligare gubbar som är mer kända för sina personligheter än sina verk, gubbar vars rappens motsvarigheter Silvana Imam kan säga att hon är.

tisdag, januari 13

Frisyrer


Det där är alltså Helen Green som har ritat David Bowies frisyrer och stilar sedan 1964.

Och så har en som heter Gary Card ritat av alla frisyrer som prytt Prince sedan 1978:


Båda via Kottke.org