fredag, december 9

Julkalendern: "Time Moves Slow"



Med en av årets finaste klassisk-enkel-men-effektiv-poplyrik-refränger:

"Running away is easy / It's the leaving that's hard / Running away is easy / Running away is easy / It's the living that's hard / And loving you was easy / It was you leaving that scarred"

torsdag, december 8

Julkalendern: Missade konserter


Tre av de omissade: Kozelek, El Perro Del Mar, Woods

Jag har missat så många konserter i år att jag inte kan hålla rätt på dem. Senast igår kväll missade jag King Creosote.

Jag missade arenaspelningarna med Beyoncé och Rihanna i Stockholm i somras. Jag missade hela Way Out West och hela Into the Valley och hela Music & Arts, jag minns inte ens vilka som spelade. Jag missade Dungen på Trädgården och Amason på Dramaten. Jag missade Maxwell och Mary J. Blige på Annexet. Jag missade The Cure på Hovet och Wilco på Annexet, men har ju sett dem förut.

Vi hade biljetter till Belle & Sebastian på Royal Albert Hall i juni, men det blev för komplicerat att åka och sålde dem. Det var oväntat trögt att hitta köpare, kanske för att konserten visade sig inträffa samma datum som Brexit-omröstningen.

Inte heller åkte jag till London och såg Carole King spela hela "Tapestry". Men det kan jag ju inte tänka på som en miss, så kan man ju inte tänka, då blir tyngden av allt det man missa olidlig.

Jag missade Angel Olsen och sen Whitney på Strand, men såg El Perro Del Mar spela där och det gjorde mig ledsen att vi som vanlig Stockholmspublik var så dåliga på att dansa, för jag tror det är vad hon ville att vi skulle lockas till. Inte ens en så pass ung publik som det var där och då kunde förmå sig att lyfta på fotsulorna. Men även jag missade ju att dansa.

Jag missade däremot inte Mark Kozelek på Södra teatern. Tror jag, men kan inte alltid skilja de senaste årens Kozelek-besök från varandra. Hans låtar verkar mer och mer glida in i ett sorts livslångt dagboksprojekt, som Noréns tegelstenar eller Kellerman med Rocky. Visst var det den här gången Kozelek spelade en Black Sabbath-cover och Elin Unnes gav det hela en femma? (Fast det var en egentligen en stark tvåa.)

Jag missade Håkan Hellström på Ullevi och på Bowery Ballroom i New York, även om jag bara var någon mil därifrån och nattade barnen. Jag fick tillbaka när jag en vecka senare såg Woods på Williamsburg Hall of Music, och det var precis så jammigt (på ett bra sätt) och så hipsterskämtande (på ett lite obekvämt sätt) som man kunnat tro. Håkan förresten, han ska jag ju se i morgon, i en mellansvensk arena-med-sponsrat-namn.

På grund av kräksjuka missade jag Autechre, som spelade i komplett mörker, men tydligen inte kunde förmå folk att låta bli att Instagramma inne från Kägelbanan. Jag missade också Sampha när han spelade där och mådde dåligt av att läsa recensionsprofetior om att "nästa gång får ni se honom i betydligt större lokaler". Sampha på en mellansvensk arena-med-sponsrat-namn, liksom, hur känns det? Man vill ju ha fått vara nära.

Jag missade mindre sammanhang som Frida Hyvönen på Musikaliska och Andreas Mattsson på Hotellbaren och på Riche. Däremot fick jag se lite av Iiris Viljanen och Marit Bergman och Johan Borgert på vår Amnesty-festival i Midsommarkransen. Men jag missade delar, för jag satt och tog emot inträde.

I förra veckan missade jag The Radio Dept. på Debaser Medis, som ju förresten lägger ner snart. Jag har alltså sett min sista konsert i den där lokalen, den som tidigare hette Mondo, och där jag ju sett massor av band, bland andra just The Radio Dept i mars 2005.

Jag minns inte vilken som blev min sista konserten där. Inte blir det då bob hund på nyårsafton, den kommer jag missa - och det är inte första gången jag missar dem där.

onsdag, december 7

Julkalendern: Årets systrar



Det är väl ändå helt omöjligt att det tidigare hänt att två syskon under samma år har gett ut varsitt så  pricksäkert album som systrarna Knowles "Lemonade" respektive "A Seat at the Table"?

De två albumen påminner dessutom om att musik kan vara privat och politisk samtidigt och det kan göras med många olika uttryck.

Om jag tvingas välja föredrar jag nog de mindre gesterna hos Solange, men å andra sidan fick Beyoncés framträdande på CMA-galan mig att till och med börja tycka om "Daddy Lessons", det mest aparta spåret på "Lemonade". Och det är det som gör ett album, att man till slut tycker om även de låtar man i början hoppade över.

tisdag, december 6

Julkalendern: Pokémon Go

Jag sätter upp det här på kontot "helt oundvikligt fenomen i år".

Men varken jag eller årets julvärd Lucy van Pelt har spelat. Jag för att jag är vuxen, hon för att hon håller sig för god för sådana trender och dessutom är en seriefigur.

måndag, december 5

Julkalendern: Alexis



Jag måste ha skrivit fler gånger än ni tål att läsa att Alexis Taylor har en av de bästa rösterna i musikvärlden.

Ett album som enbart består av den rösten och sparsmakat pianokomp är därför inte oväntat bland det bästa jag kan tänka mig. "Piano" är inget innovativ eller banbrytande album, snarare en skiva att lyssna på i badet.

Taylor går tillbaka till basics, både med andras låtar och med egna. Det känns egentligen inte bra att säga, men rakt-och-ner-versionen av "Don't Worry" är bättre än originalet som Taylor själv släppte för några år sedan med About Group.

Dessutom: att Taylor delar min svaghet för Peanuts leder till att han trycker upp tröjor med sitt ansikte i samma stil som Schroeders tröjor med Beethoven. Det gillar både jag och Lucy.

PS: Även de som är #teamjoe i diskussioner om Hot Chips vokalister kan vara nöjda i år, eftersom Joe Goddard dels samarbetat med Michael Mayer i den melankoliska "For You", dels precis släppt egna singeln "Lose Your Love".

söndag, december 4

Julkalendern: Årets bild



Jo, snart ska jag sluta med allt som har varit sämst med 2016. Jag måste bara klara av det här med nazistmarschen i Borlänge 1 maj.

Det marscherar nazister på andra platser, inte minst i Stockholm där jag bor nu. Nu i höst står de och heilar i USA och från talarstolarna kommer naziord som "lügenpresse". De verkar helt bekväma med att förknippas med Hitler och verkar inte rädda för att bli filmade. De verkar känna vinden i ryggen.

Så visst har man sett nazister lite varstans. Men det drabbade mig hårdast att se bilder från min gamla hemstad.

På den här redan klassiska fotografiet - tagen av David Lagerlöf för Expo - går uniformerade nazister nedför Hagavägen. Min mamma bodde mitt emot. Jag har gått, cyklat, åkt bil, åkt buss där fler gånger än det går att räkna. Jag har ätit pizza från Haga pizzeria som man ser där i bakgrunden, men American Take Away på andra sidan gatan är ju bättre så klart.

Jag behöver bara blunda för att se miljön framför mig. Och så kommer det nazister instövlande i bilden. Det kändes fruktansvärt. Jag vill inte ha skäl att tänka på nazism och min barndom samtidigt.

Men det som ögonblickligen gjorde just den här bilden ikonisk är naturligtvis motståndet. Blicken i Tess Asplunds ögon, hennes beslutsamma lugn. Ni kanske går här, men vi står här. Er världsbild är inte den sanna.

Det är en av de bilder som påminner om allt det dåliga med 2016, men innehåller framtidstro.

lördag, december 3

Julkalendern: Årets rysmys-tv



Historien om ett skräckinjagande monster som jagar barn i en parallell dimension, den mår bra av att bäddas in i trygg nostalgi från barndomen. I alla fall för mig.

Dessutom: alltid praktiskt att få bort mobiltelefoner och Internet ur infrastrukturen genom att förlägga berättelsen till 1983. Men att ingen av kidsen sa "Är inte det här med att vi cyklar omkring på BMX och blir jagade av mystiska myndighetsmän i skåpbilar, är det inte lite som 'E.T.'?"

Om ungdomarna i den där hålan hade koll på nyligen släppta brittiska indiesinglar, då hade de väl nåtts av den då mest sedda filmen någonsin?

fredag, december 2

Julkalendern: "Operator"



Förra året spådde jag uppgången i telefonrelaterade hits som röstsamtalets sista suck. Att #teammaila var på väg att vinna och att det kunde ses i musikvärlden.

Men så kom Låpsleys "Operator (My Baby Doesn't Call Me)" och välte omkull den idén.

Det finns fler ypperliga spår på Låpsleys debutalbum "Long Way Home", men "Operator" är en välkommen discodänga. Att DJ Köze gjorde en tio minuter lång remix gav den ännu mera luft under vingarna.

En sång om att ringa till växeln, ovanpå en sampling av Manhattan Transfer? Det är ju så att man knappt tror att det är 2016. Och det har ibland varit helt nödvändigt.

torsdag, december 1

Julkalendern: Clownskräck



Till skillnad från höstens hype om läskigt leende ogärningsmän med knasiga frisyrer har det under året faktiskt funnits clowner som är farliga på riktigt.

Lintottarna Trump och Johnson är de tydligaste exemplen. De var visserligen mäktiga redan när 2016 började, men har genom populism, kappvändande, maktspel och lögner under året nått nya höjder man inte trodde var möjliga.

De och andra maktgalningar (Putin, Erdogan, Duterte, Orban, Le Pen, Wilders, Farage...) har gjort politisk satir allt svårare. Det går liksom inte att göra karikatyrer av så överdrivna personer. Och det är i vissa fall svårt att inte se deras exhibitionism och svada som medvetna rökridåer: i stället för att prata Trumps val av medarbetare fastnade vi i hans tweet om "Hamilton". I stället för att prata om Dutertes mördande skrevs det artiklar om att han svor.

Så under 2017, här är ett förslag: vi slutar behandla dem som clowner. 2016 må vara slut snart, men följderna får vi leva med mycket länge.

onsdag, november 30

Extra allt bearbetar 2016

För tolfte (!) gången sammanfattar Extra allt året som gått i en julkalendern. Vi börjar i morgon och håller på till julafton.

Julvärd i år är Lucy van Pelt, som gjorde en strålande insats i påskas. Hon är ju inte bara storasyster, utan även psykiatriker, vilket kan behövas efter ett prövande år som detta.

Se därför det här som en terapeutisk övning. Vi pratar av oss om det dåliga som hänt, vi affirmerar det fantastiska som inte får missas, vi kanske skämtar lite.

Den som vill får gärna dricksa Lucy. Hon tar emot femcentare, men helst önskar hon sig fastigheter.

onsdag, november 2

måndag, oktober 10

Musikåret 2016: Q3



Det löpande musiktipsandet här på Extra allt må ha changerat bortom vad man trott var möjligt. Men en spellista med det gångna kvartalets 25 bästa låtar är ändå en sorts lägstanivå.

Nu har ju årets tredje kvartal varit slut i mer än en vecka och alla har gått vidare, men visst var juli, augusti och september 2016 ypperliga musikmånader? Så mycket efterlängtad musik att det blev svårt att välja, speciellt när jag satt gränsen till en låt per artist.

Så vilket spår var bäst på Frank Oceans "Blonde"? Eller på Solanges "A Seat at the Table" eller El Perro Del Mars "Kokoro", Kornél Kovács "The Bells", Rae Sremmurds "SremmLife 2" eller Bon Ivers "22, A Million"? Kanske var det de spår jag valt att ta med här, men antagligen kommer det förändras över tid. Redan nu börjar jag tveka, men spellistan måste ut.

Dessutom kom ju fantastiska singlar av Ji Nilsson, Tinashe, Father John Misty, Sampha och JoJo och så den där Dj Köze-remixen av Låpsley...

Annat fick inte ens plats, men det var nära. Mina favoriter Tame Impala fick maka på sig, trots att de döpt sin senaste singel efter hotellet i West Hollywood där jag bodde för fem år sedan. Frida Hyvönen, Angel Olsen, Jim James, Zhu, Dawn Richard - alla hamnade utanför när snöret drogs vid 25 låtar.

Ska ni bara klicka på en enda av de här 25 spåren så är det Andreas Mattssons "Sekunderna", en extremt vardaglig, okonstlad och samtidigt - just därför - otroligt stark kärlekssång om att vara mitt i livet. Och vara lycklig. Jag har ännu inte lyssnat på den utan att bli tårögd.

Nog ord nu, varsågoda: Extra allt 2016 Q3

PS: Om ni missat dem, här finns årets tidigare spellistor: Extra allt 2016 Q1 och Extra allt 2016 Q2