söndag, mars 26

Quiza in april!



Torsdagen 6 april är jag med och ställer frågorna i Stockholms musikquiz på Bar Brooklyn i Hornstull. Som mars månads vinnare bjuder Dan Reed Social Network (feat. Sara-Märta) in till aprils knepigaste och roligaste musikfrågesport.

Kommer vi leva upp till vårt lagnamn? Kanske blir det Steely Dan, troligen blir det inte Lou Reed, det blir absolut socialt och möjligen blir det till och med nätverkande.

Det finns ett Facebook-event här. Dörrarna öppnar kl. 17:00 och quizet drar igång kl. 19:00. Om man vill ha sittplats bör man vara på plats i god tid, dvs före 17. Men det funkar även att stå!

Max fyra personer i ett lag, inga tekniska hjälpmedel. Ta med egna pennor - men inte röda! Frågeformulär får ni av oss, men ta gärna med egna kladdpapper.

Vinnaren får presentkort till Debaser samt uppdraget att sätta ihop maj månads quiz.

söndag, mars 19

Philip Roth - ett år som börjar nu



Som någon sorts uppföljare på 2015 års Woody Allen-projekt har jag nu tagit mig an hans närmaste motsvarighet i litteraturens värld: Philip Roth.

För visst finns det många likheter mellan Allen och Roth: stundvis komiska, stundvis gravallvarliga. Födda med några års mellanrum och präglade av barndomar under andra världskriget. Dessutom i liknande miljöer, visserligen på olika sidor av Upper Bay: Roth i Newark, Allen i Brooklyn. Helt ofrånkomligt judiska. Hyllade från starten, men även starkt kritiserade. Till exempel för att vara "self hating jews".

Roth är visserligen mer i finrummet, mer välkommen i akademiska sammanhang. Han startade i allvaret, gick vidare till satiren, skrönan och överdriften, men sedan tillbaka. Allen startade i oneliners och slapstick, gick till relationskomedi och vidare till Strindberg/Bergman/Dostojevskij-komplex, men sedan tillbaka till komedin. (Och fortsätter sedan svänga fram och tillbaka.)

Men nog om Allen. I dag är ju Philip Roths dag, han fyller nämligen 84 år. Min plan är att innan 85-årsdagen ha läst igenom hela hans bibliografi och skriva exakt 50 ord om varje bok. En del har jag redan läst och tänker läsa om, annat blir luckor jag ser fram emot att täppa till. Jag läser kronologiskt, från “Goodbye, Columbus” 1959 till “Nemesis” 2010 som han sagt är hans sista roman.

Totalt är det 22 romaner, fem kortromaner, två memoarer och två böcker om skrivande. Och även om jag har tjuvstartat lite så blir det nog snävt om tid. Därför: alla tips om vilka av Roths böcker jag gott kan skippa eller skumläsa mottages tacksamt.

Å andra sidan: alla tips om ovärderlig “vid-sidan-av”-läsning mottages även de tacksamt. Så får vi se om jag hinner med det under året...

PS: En annan - men mer lätthanterlig - bibliografi som har närgranskats på Extra allt är Joan Didions. Och hennes nyutkomna "South and West" ska jag läsa nu direkt, även om det gör att jag halkar efter i Roth-schemat...

PS2: Musikkarriärer som nagelfarits här är Joni Mitchell, Bruce Springsteen, Beyoncé och Prince.

tisdag, februari 28

40 år gammal musik




Fyrtioårsdagarna står som spön i backen. Även i skivbacken.

Eftersom 1977 var ett år där många "Mojo classic albums" släpptes så kan vi nog se fram emot (?) många artiklar av typen "40 år sedan Sex Pistols skandaldebuterade".

Men det släpptes även många udda skivor som med åren blivit klassiker, till exempel Brian Enos "Before and After Science".

1977 var verkligen en fantastiskt musikår. Det ser man enkelt i efterhand. Väldigt brett, väldigt spretigt, fullt av rörelser som drog åt motsatta håll: disco, punk, hårdrock, funk, ultramjuk radiopop, reggae, leksaksreggae, synth, progg, folkrock, konstrock, krautrock, ännu mer disco... Några som hade formtopp var Lee Perry, Stevie Nicks, bröderna Gibb, Donna Summer, David Bowie, Iggy Pop och Steely Dan. Och så klart Arvo Pärt.

Jag har försökt få ihop en bild av året i en Spotify-lista. Den blev till slut rätt lång, trots att bara ett fåtal artister tilläts ha med mer än en låt. Här är 22 timmar musik - från hela världen, alla möjliga genrer, högt och lågt, mest bra grejer men även en del hårdrock: Musikåret 1977

För den som vill ha mer utplockat, här är utsållat till knappt sex timmar: 77 från 77

Hojta gärna om jag missat något!

PS: Allt intressant från 1977 finns så klart inte på Spotify, till exempel inte Frank Sinatras discoversion av "Night and Day", Ringo Starrs version av "Drowning in the Sea of Love" eller  Anders Glenmarks JC-sponsrade disco "Funky Lover. Inte heller Chers "Pirate", Alfie Davisons "Who's Gonna Love Me", Bautistas "Gone", Syreeta & GC Camerons "Let's Make A Deal" , Willie Hutchs "We're Gonna Party Tonight" eller Monica Törnells cover av Van Morrisons "Into the Mystic" (dock finns en liveversion från 1978). Det soullegendarer som Aretha Franklin och William Bell gjorde finns inte och inte allt av Curtis Mayfield. Chrismas cover av Odysseys "U" finns inte heller där, men som tröst finns Demis Roussos soloversion, som heter "I Dig You". Sök fram den bland de 22 timmarna och lyssna på den härliga texten!

Rätt film vann - till slut



Den mest samlade personen på hela Oscarsgalan måste ha varit Jordan Horowitz. På absolut snyggast möjliga vis lämnade "La La Land"-producenten över det pris han precis trott han fått till de egentliga vinnarna. Imponerande närvaro i en stund när de flesta har sådan hjärtklappning att de knappt kan prata.

Under tiden var Warren Beatty och Jimmy Kimmel förvirrade, men Kimmel åtminstone avstod från att dra kvällen örtionde trötta Matt Damon-skämt.

Jag borde väl tacka Beatty och Dunaway för att de försökte ge oss en perfekt tippningsrad, men 10 rätt och en korrekt garderad är ju inte illa det heller.

söndag, februari 26

Oscarsvinnarna - redan nu!

Årets Oscarstippning har gjorts enklare än någonsin. Jag samarbetade nämligen med min sambo, som inte bara lyssnat på massa Oscars-poddar utan också fuskat och SETT EN AV FILMERNA! (Jag vet, helt sjukt konstigt gjort - filmer ska man ju inte se, enbart gissa vilka pris de kommer få.)

Bästa film: "La La Land"
Gardering: "Moonlight"

Bästa regissör: Damien Chazelle för "La La Land"
Gardering: Barry Jenkins för "Moonlight"

Bästa kvinnliga huvudroll: Emma Stone i "La La Land"
Gardering: Isabelle Huppert i "Elle"

Bästa manliga huvudroll: Casey Affleck i "Manchester by the Sea"
Gardering: Denzel Washington i "Fences"

Bästa kvinniga biroll: Viola Davis i "Fences"
Gardering: Michelle Williams i "Manchester by the Sea"

Bästa manliga biroll: Mahershala Ali i "Moonlight"
Gardering: Dev Patel i "Lion"

Bästa originalmanus: Kenneth Lonergan för "Manchester by the Sea"
Gardering: Damien Chazelle för "La La Land"

Bästa manus efter förlaga: Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney för "Moonlight" efter Tarell Alvin McCraneys pjäs "In Moonlight Black Boys Look Blue"
Gardering: Eric Heisserer för "Arrival" efter Ted Chiangs novell "Story of Your Life"

Bästa icke-engelskspråkiga film: "The Salesman" (Iran)
Gardering: "Min pappa Toni Erdmann" (Tyskland)

Bästa animerade långfilm: "Zootroplois"
Gardering: "Vaiana"

Bästa originalsång: "City of Stars" av Justin Hurwitz, Benj Pasek och Justin Paul, från "La La Land"
Gardering: "How Far I'll Go" av Lin-Manuel Miranda från "Vaiana" (vilket skulle göra Miranda till den endast trettonde - och yngsta - personen att få ihop en EGOT)

söndag, januari 1

Quizza in 2017!



Nu på torsdag den 5 januari är det jag, Terry, Samuel och Patrik som ställer frågorna i Stockholms Musikquiz på Bar Brooklyn i Hornstull. Det gör vi i egenskap av vinnare i decemberupplagan av stadens "roligaste och mest anrika musikquiz" (som det heter). 

Det här quizet har vi döpt till "The Rise and Fall". Allt blir precis som vanligt (knepiga låtar, kända hits, intron, röda trådar), men ändå väldigt speciellt. Kanske känns det enkelt i början, men sedan kan problemen hopa sig: ett misslyckande, några svåra ackord, osämja i laget. Ungefär som en genomsnittlig artistkarriär...

Baren öppnar 17:00 och första frågan ställs 19:00. Kom i tid om ni vill ha sittplatser!


Mer praktisk info finns i Facebook-eventet. Vi ses där!

lördag, december 31

Supermix hits 2016!



Sist av alla listar nu Supermix-trion årets bästa låtar. Som vanligt 100 låtar valda av mig, Sara och Fredrik - utan inbördes ordning, men i någotsånär lyssningsvänlig ordning.

Från Alexis Taylor till Young Gunna, från debutsinglar till sistasinglar, från mjuk folk till hård grime, här är Supermix: hits 2016!

Gott nytt år!

lördag, december 24

Julkalendern: Frank Ocean




En artist kan göra uppror mot skivindustrin på olika sätt. Skriva arga låtar, sminka "SLAVE" i ansiktet, göra medvetet dåliga album för att uppfylla kontrakt. Frank Ocean har valt betydligt bättre vägar.

Han hade kunnat vara ungefär som Drake, the Weeknd eller Miguel vid det här laget, men han har i stället dragit sig undan.

Ni känner till hans historia, men i korthet har Oceans skivutgivning sett ut så här. Sitt första mixtape/album "Nostalgia, Ultra" gav han ut själv 2011, släppt för gratis nedladdning eftersom han och skivbolaget Def Jam inte kom överens. Året efter kom "Channel Orange", den verkliga albumdebuten.

Sedan ingenting. Bara gästspel och rykten. Massor av rykten.

I somras började det däremot röra på sig. I slutet av augusti släppte Frank Ocean till sist hela två album: "Endless" och "Blonde".

"Endless" är ett "visuellt album", som bara släppts på Apple Music. Det är däremot inte särskilt likt "Lemonade". I 45 svartvita minuter går några hippa män omkring i en stor lagerlokal och bygger och målar en trappa. Sambandet mellan bild och musik är obefintligt. Låtar tar slut, nya låtar börjar, männen snickrar vidare.

Musiken är flytande, eterisk, undflyende, med suddade gränser. Wikipedia listar den till och med under genrerna "ambient / avant-soul". Visserligen finns såväl beats, refränger, små gästspel, fantastiska låtar och en svävande Isley Brothers-cover, men "Endless" är inte direkt en lättsåld produkt. Som inledning och avslutning finns den tyske fotografen Wolfang Tillmans låt "Device Control", en technosatir om smartphones.

Och det var alltså det albumet Frank Ocean levererade till Def Jam för att uppfylla sitt kontrakt.

"Blonde" släppte han själv, dagen efter. Det är det albumet som nu ligger på åtsbästalistor.

"Blonde" är inte heller enkel, i den meningen att den inte innehåller omedelbara pophits. Men det är inte direkt svårt. Frank Ocean lånar av Beatles och Bacharach & David. Han får hjälp av bland andra André 3000, James Blake och Beyoncé (även om hennes sång är så långt bak att det knappt märks).

Samtidigt ger "Blonde" så mycket tuggmotstånd att det gått att lyssna på den ända sedan den kom och den kommer vara bland det bästa vi tar med oss från 2016.

Frank Ocean fyllde nyss 29. Vi kommer kunna följa honom länge. Det han gjorde i år är fullt tillräckligt för att utse honom till Årets Artist här på Extra allt.

Någon sådant pris är han däremot inte nominerad till inför amerikanska Grammys. Frank Ocean valde nämligen att inte göra sina album kvalificerade för att nomineras. Så kan man också göra uppror.

fredag, december 23

Julkalendern: Årets album



Alexis Taylor, Bibio, Blood Orange, Cass McCombs, Frank Ocean, Kate Tempest, The Radio Dept, Beyoncé, Solange.

onsdag, december 21

Julkalendern: Årets läsning



Här står Lucy framför en del av den årsfärska läsningen och tigger om pengar så att jag kan köpa fler böcker.

För när man inte går på så många konserter har man desto mer tid till att läsa. Både nytt och gammalt, så klart, men ungefär hälften av det jag läste kom ut i år. Vad av det var då bäst?

Här i julkalendern har vi ju redan berömt Emma Clines "The Girls", Daniel Clowes "Patience" och Kate Tempests "The Bricks That Built the Houses", även om Tempest ändå är bättre på skiva.

För den som vill se hur historien lever kvar i nuet är det ett absolut måste att läsa Ta-Nehisi Coates "Between the World and Me", från 2015 men kom i år på svenska som "Mellan världen och mig". Coates skriver ett helt förkrossande brev till sin son om svarta amerikaners situation. (Coates är för övrigt så mycket mitt i nuet att han samplas av Blood Orange.)

Amerikanska medborgarrättsrörelsen finns naturligtvis med i Jon Savages "1966", mastodontverket om allt som hände för exakt 50 år sedan, filtrerat genom sjutumssinglar. Boken ser tjockare ut än vad läsningen egentligen är, bland annat för att litteraturförteckningen tar upp mer än femtio (!) sidor. Det är för att Savage har gått tillbaka till vad som skrevs då, inte förlitat sig på efterkloka eller nostalgiska intervjuer och återblickar. Även om han självklar hävdar att just 1966 var ett vändningsår så skulle jag glatt läsa Savage skriva liknande böcker om 1967, 1968, 1969...

Ännu längre afroamerikanskt tidsperspektiv finns i Colson Whiteheads "The Underground Railroad", där motståndsrörelsen som smugglade förrymda slavar skildras som en faktisk underjordisk tåglinje. Även utan referenser till nutiden går det inte att läsa den utan att tänka på Black Lives Matter.

Annat fantastiskt som kom översatt till svenska i år var Linn Ullmans "De oroliga", Jenny Offills "Avd. för grubblerier" och Chigozie Obiomas "Fiskarmännen" - alla tre rekommenderas starkt.

De av årets svenska böcker jag läste var de bästa Lina Boström Knausgårds "Välkommen till Amerika" och Karolina Ramqvists "Det är natten" - båda två väldigt korta och täta. Jag gillade också Caroline Hainers "Åsneprinsen", men måste vara transparent och säga att jag känner henne.

Liv Strömquist var ju i fortsatt god form med "Uppgång & fall", men att erkänna att man gör det är inte tillräcklig ursäkt för att kasta väldigt många sten i glashus. Helt tycker jag man kan hoppa över Elin Grelsson Almestads "Hundarna på Huvudgatan", Lyra Ekström Lindbäcks "I tiden" och till och med Therese Bohmans "Aftonland" - alla tre visserligen någon form av tidsdokument, men med för mycket tomhet och/eller skriva-på-näsan.

Läste jag då inga svenska män? Eh, bara Martin Gelins "Den längsta kampen - Hillary Clintons väg till makten" och det känns tyvärr som om jag i stället borde ha läst hans tidigare "Den amerikanska högern".

Av det återupptäckta och återutgivna gillade jag verkligen Chris Kraus "I Love Dick", även om jag ibland undrade om man inte behöver ha lite akademiska poäng i relevanta ämnen för att uppskatta den helt.

Någon sådan känsla fick jag däremot inte av Lucia Berlins "Handbok för städerskor", en samling av noveller från 70-, 80- och 90-talen. Brutalt ärliga självbiografisk historier om alkoholism, död, föräldrar, barn, kärlek, men en sådan beskrivning gör att det låter gravallvarligt. Och det är det ju verkligen inte, bara väldigt rakt-upp-och-ner och med en humor som jag söker efter ord för att beskriva, men kanske ändå får kalla besk.

Med rätta har "Handbok..." blivit hyllad, synd bara att Berlin dog för 12 år sedan och inte fick vara med om den här framgången.

tisdag, december 20

Julkalendern: Hej då





I år sa vi hej då till David Bowie, Prince, George Martin, Gene Wilder, Leonard Cohen, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Kjell Alinge och Freddie Wadling.

Dessutom: Olle Ljungström, Lars Gustafsson, Billy Paul, David Mancuso, Alan Vega, Ettore Scola, A.A. Gill, Harper Lee, David Mancuso, Robert Vaughn, Åke Cato, Michael Cimino, Garry Shandling, Maurice White, Mose Allison, Bobbie Vee, Sonia Rykiel, Basia Frydman, Merle Haggard, Glenn Frey, Andrew Sachs, Bill Cunningham, Ralph Stanley, Zsa Zsa Gabor, Carl Fredrik Reuterswärd, Leon Russell, Guy Clark, Nils Schwartz, Phife Dawg, Robert Stigwood, Prince Be, Keith Emerson, Paul Kantner, Clarence Reid, Otis Clay...

De var så många storheter som avled att det uppstod diskussioner om "grief police", de som tyckte att andra inte borde uttrycka sorg över kändisar som dött. Ändå verkade det inte ens under ett sådant här år skapas någon gemensam praxis om hur man ska/bör/kan bäst uttrycka sina känslor efter att en person man beundrat har gått bort. Att enbart skriva "RIP X-namn" känns lite... fattigt, tycker jag. Adjektiv finns för att användas, tycker jag. För att ta på mig sorgpolisuniformen. Men den ät trång, så nu tar jag av den. Och hoppas på kortare namnlista nästa år.

(Och ja, det här är med väldigt stor majoritet en massa män. Kom tillbaka när vi i julkalendern listar "Nya namn" så får ni se en majoritet kvinnor. The future is female, helt tydligt.)

UPPDATERING TOLV DAGAR SENARE: Hej då George Michael, Debbie Reynolds och Carrie Fisher...