Joni 80: The Hissing of Summer Lawns

The Hissing of Summer Lawns (1975) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (“more than an engineer”), L.A. Express (kompband), Jeff “Skunk” Baxter (gitarr), Wilton Felder (bas), Chuck Findley (blås), Bud Shank (blås), James Taylor (gitarr och kör), Graham Nash och David Crosby (kör) m.fl.

När ambitionerna kräver mer än Kaliforniens bästa kompmusiker: börja använda syntar och sampla burundiska trummor. Även texterna siktar högt, samtidsnoveller med satiriska eller sorgsna nålstick åt olika håll (och en uppsluppen nostalgitripp till 50-talstonåren). Det är storartat och myllrande, men sammanhållet. Lyssna många gånger - det finns alltid mer att upptäcka.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Miles of Aisles

Miles of Aisles (1974) 

Inblandade utöver Mitchell: L.A. Express (hårt tyglat kompband)

En blandad kompott till livealbum, vid tillfället en slags ”greatest hits”. Äldre låtar som får ny kompkostym mår väldigt bra, allra mest en suggestiv “Rainy Night House”. De akustiska numren är däremot ganska onödiga. Den enda låt som bara getts ut här, “For Love or Money”, är fin och funky.

Betyg: fyra Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Court and Spark

Court and Spark (1974) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), L.A. Express (kompband) och många andra musiker, inklusive José Feliciano, Graham Nash, David Crosby, Wayne Perkins - och så Cheech & Chong på kör.

Nästan så sammanhållet att det kan kallas temaalbum. Från kärlekens inledande tvekan till stolt galenskap, via kärleksfull Geffenparodi - och otroliga låtar som uppgivna “Down to You”. Att det slutligen ballar ur förlåts. Den slicka ljudbilden med studiomusikerrävar blommar ut fullt och helt rimligt blev “Help Me” en topp-10-hit (Mitchells enda).

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: For the Roses

For the Roses (1972) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), Tom Scott (blås), Wilton Felder (bas), Russ Kunkel (trummor), Bobbye Hall (slagverk), Bobby Notkoff (stråkar), James Burton (gitarr), Graham Nash (munspel) och Stephen Stills ("rock'n'roll band")

Mitchell sträcker ut stegen, blir mer vindlande och mer musikaliskt ambitiöst. Det kräver mer av lyssnaren för att hänga med både i musiken (som testar jazz och Beethoven) och de filosofiska, snärtiga, svartsynta texterna. Men det är värt det. “Blonde in the Bleachers” är en av hennes allra bästa låtar.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Blue

Blue (1971) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), James Taylor (gitarr), Russ Kunkel (trummor), Stephen Stills (bas), Sneaky Pete Kleinow (pedal steel)

Självutlämnande berättelser, ibland rent skinnflådda. De ljusare stunderna och humorn är välbehövliga. Mitchell hade haft omvälvande år med flera relationer (Nash, Taylor, Cohen) med bittra slut. Och bortlämnade dottern i fem år gamla “Little Green” var ett aldrig läkande sår. Mitchell visade vägen: hippieeran var slut, här börjar sjuttiotalets introspektion.

Betyg: fem Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Ladies of the Canyon

Ladies of the Canyon (1970) 

Inblandade utöver Mitchell: Henry Lewy (ljudtekniker), diverse människor på blås, stråkar, congas och bl.a. CSN&Y på kör

Övergången till en något större inramning med piano och lagom mycket komp passar väl med fantastiska sånginsatser av Mitchell. Ett riktig hippiealbum, men även pekorala ”For Free” är ju fin. Många låtar är orättvist bortglömda pärlor. Tyvärr är några andra uttjatade. Försök lyssna på “Big Yellow Taxi” med nya öron…

Betyg: fyra svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Clouds

Clouds (1969) 

Inblandade utöver Mitchell: Paul A. Rothchild (producent på ett spår), Stephen Stills (bas), Henry Lewy (ljudtekniker) 

Ofta rätt dyster stämning, med några spår som inte är riktigt starka nog att bära upp sitt allvar. Flera låtar var tidigare gjorda av andra artister men här finns de enda versioner man behöver. Till exempel är “I Don’t Know Where I Stand” fantastisk och stakar ut Mitchells väg framåt. 

Betyg: tre starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Song to a Seagull

Song to a Seagull (1968) 

Inblandade utöver Mitchell: David Crosby (producent), Stephen Stills (bas på ett spår) 

Sparsmakat debutalbum, nästan helt akustiskt. Crosby har kritiserats - inklusive av Mitchell - för sin tekniska okunnighet som gett dåligt ljud. Men det är en väldigt fin debut, trots att både texterna och sångstil ibland är väl högtravande och folksångarrenläriga. En diss av exmaken Chuck hade väl blivit mer slagkraftig utan sagometaforer? 

Betyg: tre starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni Mitchell 79 år och 10 månader

 

Om två månader fyller Joni Mitchell 80 år. Som en av de allra bästa artisterna, och en som har gett eko i fortsatta generationer av artister, är hon värd all uppmärksamhet. Det ska bli intressant att se om hon får några helsidor i dagstidningarna. 

Någon av er kanske minns att Extra allt uppmärksammade Mitchells 70-årsdag med en temavecka, där olika skrymslen av karriären skärskådades i ett trettiotal inlägg. Det var stort och smått, kanske faktiskt allra mest smått. 

Nu har ett decennium gått. Joni Mitchell har haft det jobbigt med hälsan, men kommit tillbaka, inte minst som modeförebild. Hon förtjänar en hyllning även vid denna födelsedag och den här gången kan det väl vara värt att fokusera på själva skivorna. 

Under de kommande veckorna tänkte jag därför kortfattat gå igenom alla Joni Mitchells album, de 19 studioalbumen och några “officiella” liveskivor utgivna direkt efter att de spelats in (diverse samlingsboxar och ihopsamlade arkivinspelningar etc tänkte jag skippa). Så följ med på en snabbgenomgång, från debuten för 56 år sedan ända fram till inspelningen av Mitchell återkomst till konsertscenen i somras. Varje album får en recension på exakt 50 ord. 

Nu för tiden finns ju knappt något av Joni Mitchell på Spotify. Men det är värt att skaffa ett Tidalkonto bara för att enkelt höra den här musiken. (Man får ju även till exempel en annan kanadensare som Neil Young på köpet.)

Musikåret 2023 - andra kvartalet

Andra fjärdedelen av musikåret gick snabbt. Mycket hann jag inte ens lyssna på. Jag har till exempel ännu inte fått grepp om Paul Simons enspåralbum.

Och det andra kvartalet är ju svårt - det börjar till och med innan våren ens startat och slutar efter midsommar, så musiken täcker in allt från snö till damm till hägg och syrén och semester. Låtarna från tidigt i april känns väldigt gamla i slutet av juni. Så kanske blev de 25 spår som hamnade på spellistan lite viktade mot de nyare? 

Ingen har kanske missat att Blur gjort comeback, att Eddie Chacon sjunger om morgonsolen och att Romy nu gör riktig solodebut. Men kanske har Greg Mendez, Nico Paul och Jana Horn gått dig förbi? Och har du hört samarbetet mellan Kieran Hebden och William Tyler?

Varsågoda: Extra allt 2023 Q2!

Beyoncé är ribban

Jag såg ju Beyoncé på Friends arena i onsdags och borde väl skriva något om det. Men kanske skulle det kunna räcka med att återanvända den nästan exakt tio år gamla texten om konserten på Globen?

Få se nu vad jag skrev då... "sjöng fantastiskt", "maximering av show", "sjunga liggande på flygel", "hitskavalkad", "copywriterlyrik i mellanspelsfilmerna" - tja, allt det där gällde ju nu också.

Men den här gången var det ju ännu mer maxat. För även om Beyoncé var stor 2013 så har hon lyckats bli ännu större, inte minst genom att bara hålla sig kvar på toppen. Hon har släppt ännu fler hyllade album, hon har varit personlig, hon har utforskat nya stilar, hon har gjort rösten till en animerat lejon, hon har haft så många hits på Billboard att det bara är Paul McCartney och Michael Jackson som slår henne.

Hon är så stor att de numera urgamla Destiny's Child-låtarna bara behöver skymta förbi i ett klädbyte, utan mer utrymme än blinkningarna till Britney Spears, Jackson Five eller Diana Ross. Beyoncé har gått vidare. (Hon skippade också egna hits som "Single Ladies", "Halo" och "Irreplaceable".) De nyaste låtarna är de bästa och det gäller inte bara singlarna.

Och hon är framför allt så stor att scenshowen kan vara ännu mer påkostad och uppblåst än för tio år sedan. Det är nu nästan för mycket. För många tempodödande klädbyten, inflation i dekor. I slutet av de mer än tre timmarna är man mätt på silverglittrande jättegrejer som rullas ut. Ett snäckskal, nåja. Dansande industrirobotar, de var ju med redan tidigare. En till häst? Den förra var ju större. Och när Beyoncé flyger över publiken är det liksom bara väntat.

Det riktiga högbudgetinslagen är väl däremot kanske de 18 dansarna (eller hur många det var). Det är inte alla som har råd att betala för så mycket samlad repetitionstid. Dansarna ges dessutom generöst med utrymme och möjlighet att vara individer, inte en enda ansiktlös bakgrund till stjärnan.

Jag ser fram emot att se Mrs Carter i någon idrottslada om ytterligare tio år, för att se hur långt hon kommit då. Min gissning är att det då finns minst två robotar som är med och dansar på riktigt.

Vårig spellista

Termometern når knappt över tio grader, så kanske får vi tvinga fram våren med musik. Då ska det vara flöjter och lätta toner, men så klart gärna lite sväng också. 

Och det ska vara en försiktig försmak av sommaren, men inte för mycket.

Jag samlade ihop Véronique Sanson, Joyce Moreno, Yusef Lateef, Kevin Morby, Virke, Dionne Warwick, Doris Monteiro, Yo La Tengo, Os Tincoas och The Sweet Enoughs och ett gäng till, för en knappt tre timmar lång spellista. Kanske passar den till förplanterandet inomhus, promenaden eller kommande kaffestunder i solen. Om den kommer.

Varsågoda: Extra allt vår 2023 

PS: tidigare våriga spellistor finns här och här.

PS2: bild lånad från den fantastiska Rozenn Brecard.