måndag, juni 20

Brian 80 år!


I rättvisans namn, om McCartney fick en massa inlägg så måste Brian Wilson få åtminstone ett. 

Om Paul länge var en underskattad medlem i Beatles så har väl grejen med Brian varit omvänt, att många trott att Beach Boys enbart var hans. Kanske var det delvis den pressen som knäckte honom i sextiotalets slut, men det är definitivt den grejen som gör att Dennis Wilson ”återupptäckts”, att Carl Wilson underskattas (fast okej, hans soloskivor är inget vidare) eller att många tror att Beach Boys helt tog slut efter att ”Smile” havererade.

Hursomhelst, Brian Wilson är en till av de allra största, en föregångare, en visionär som producent, en fantastisk sångare och en otrolig låtskrivare. 

Här är en lika kort spellista som för McCartney. Det är tolv av Brians största stunder som kompositör och ofta även vid mikrofonen. Max en låt från samma album, med undantag för från ”Surf’s Up” - för ingen jävel ska tvinga mig att välja mellan titelspåret och ”’Til I Die” och verkligen inte jag själv och allra minst på Brian Wilsons födelsedag. 

Och sist ligger en lite sketch där Brian har fastnat i ett piano, för det är en så passande bild av vad som faktiskt hände, att han inte kom loss.

Varsågoda: Minimala Brian Wilson-listan

Grattis, Brian!

lördag, juni 18

McCartney: 80 år!

Idag är ju själva 80-årsdagen, så vi avslutar den här McCartney-månaden. Så mycket vi inte hann gå igenom... Vilken är det bästa partiet av låten "Band on the Run"? Varför var folk så taskiga mot Linda? Vilken är hans konstigaste låt (på ett bra sätt)? Varför åkte Paul egentligen i japanskt fängelse? (Svar: för att han är naiv.) Men nåja, han fyller väl 90 om tio år.

En sak jag särskilt velat om är en spellista. Hur borde den göras? Hans allra bästa låtar (sjukt jobbigt att välja), hans mest bortglömda låtar (sjukt självgott), hans bästa ballader (herregud, då måste man ju för att inte ljuga ha med ”Yesterday”) eller…?

Andra har gjort långa listor, så vill ni ha en sådan så kolla in här eller här eller här.

Men för mig fick det bli en extremt kort lista. Att plocka fram som påminnelse om man någonsin tvivlar på att Paul McCartney är en av de allra största. Även med max en låt per album och helt utan Beatleslåtar så kan det bli så här fint. Varsågoda: Minimala McCartney-listan.

Grattis, Paul!

fredag, juni 17

McCartney: Mer om "Ram"

Första gången jag hörde talas om "Ram" var i det andra numret av Pop, april 1993. Där intervjuades popstjärnor om sina skivsamlingar. 

Både Pontus från Pontus & Amerikanerna och Petter från Webstrarna pratade om "Ram", vilket gör det lite larvigt när Pontus kallar sig en av de största "Ram"-fanatikerna i norra Europa. Men intressant nog kallas McCartney också den mest underskattade beatlen och det säger en hel del om nittiotalet. (Ni minns Pop #10, med Plastic Ono Band som världens näst bästa album.)

I samma nummer recenserades nya album av McCartney (av Kjell Häglund) samt Pontus & Amerikanerna (av Linda Norman). Båda albumen fick 4 av 10.

McCartney: Ram

En månad om McCartney och vi har knappt nämnt "Ram"... 

Det är ju ett av hans absoluta mästerverk.

McCartneys andra album utanför Beatles är ett sådant där album som är större än summan av delarna. Det är lika fullt av infall som omslaget är färgglatt.

Alla infall är inte goda. Jag hatar verkligen den tillgjorda skrovelröst som Paul McCartney tagit fram ibland, här på "Monkberry Moon Delight", men det händer så mycket annat, det svämmar över - så halvvägs in nynnar jag ändå med. 

Avslutande "The Back Seat of My Car", som funnit med som idé sedan "Let It Be"-tiden, är som en miniatyr av hela McCartney-registret: tramsigt, sentimentalt, storslaget och så där på slutet så rockylar han lite.

McCartney: Låtarna man vill slippa

Här är ett par McCartney-låtar jag aldrig vill höra igen:

  • "Mull of Kintyre" (Storbritanniens mest sålda singel utan koppling till välgörenhet)
  • "We All Stand Together" (grodlåten)
  • "Ebony and Ivory" (sorry, Stevie)
  • "Honey Pie" (jag tolererar pastischer, men här slår mätaren i taket och man börjar fantisera om ett "White Album" som enkelalbum...)

Vilka har jag glömt?


McCartney: Covers, del 7

Om vi nu gått igenom en väldigt inkomplett lista med bra versioner av McCartney-låtar inspelade av andra, vilka är då egentligen de bästa covers som McCartney själv spelat in? Hm...

Men post-Beatles tycker jag väldigt mycket om Wings version av "Love Is Strange", hiten från 1956 med Mickey & Sylvia.

torsdag, juni 16

McCartney: Covers, del 6

Apropå flöjtiga McCartney-covers: på Claudine Longets version av "Every Night" från 1972 är det Tom Scott som spelar flöjt. 

Och Claudine sjunger lika försiktigt som vanligt, vilket ju passar på en låt om att stanna hemma.

onsdag, juni 15

McCartney: Covers, del 5

Minns ni när jag 2008 inte var helt begeistrad av Alexis Taylors cover av "Coming Up"? Nej, det är klart ni inte gör. Ni minns inte allt som skrivits på den här bloggen. Och dessutom: jag har ändrat mig. Jag gillar den verkligen. Det kan ha något att göra med att Taylor numera gör sina covers enbart på Instagram, till synes utan tanke att spela in och ge ut dem.

McCartney: Covers, del 4

Av någon anledning hade jag inte hört den här härliga covern på "Get Back" från 1970 förrän alldeles nyligen. Jag älskar flöjten! Den som spelar är Hubert Laws, som var med på Extra allts flöjtiga vårlista från i april.

McCartney: Covers, del 3

Billy Paul kunde det där med att göra en låt till sin egen.

McCartney: Covers, del 2

För femton eller tjugo år sedan hade jag nog sagt att det här var en av de bästa McCartney-covers som någonsin gjorts. Men idag, nja, lite för mycket gitarrgnissel i början och för mycket ångestylande på slutet. 

Kanske för att jag numera lyssnat mer på "Silly Love Songs" i ursprungsversion och numera även har en helt annan tolerans för struttig musik. När jag först hörde Red House Painters elva minuter långa tolkning så hade jag aldrig hört Wings-originalet. (Och så var det med många av Red House Painters covers, som den fantastiska versionen av Cars "All Mixed Up" eller för den delen Kozeleks AC/DC-covers, jag mötte dem först med Mark Kozelek på sång.) Jag hade bara läst i Sound Affects att det var en McCartney-cover. 

Min omvärdering av den här covern, från jättejättebra till bara väldigt bra, kan ha att göra med att jag misstänker att Kozelek inte gillade Wings låt. Han bara utnyttjade den som en grund för att att gnissla lite och yla lite. Det tycker jag är synd. Mitt emellan där låter ju Kozelek faktiskt som han ärligt instämmer i grundtanken, att ännu en kärlekslåt inte skadar.

tisdag, juni 14

McCartney: Covers, del 1

Det här framstår allt mer för mig som den bästa Beatlescovern av alla. Och dessutom är det ju något extra fint med att McCartney och Lennon tillsammans i jämbördigt samarbete skrev en låt om att lösa sina konflikter, McCartney skrev den rakare, käckare versen/refrängen och Lennon skrev det kontrasterande sticket. Och båda behövs.