fredag, april 29

Fredagspuls

Example

Japp, så var veckan slut igen. Fort går det. Så var det helg igen. Och vad kan vara mer passande än att vi på Extra allt bjukkar på en låt för att liksom sätta stämningen.

Jenny Wilson - Crazy Summer från "Love and Youth"

Jag och Jonas har diskuterat att vi inte skall lägga upp musik som är hyperaktuell och som med enkelhet kan köpas i butikerna... Men jag måste göra ett undantag. För det känns som att denna platta riskerar att drunkna i bruset.
Crazy Summer är inledningsspåret på Jenny Wilsons nya skiva. Och med tanke på hur bra inledningen är så kan ni ju räkna ut hur jävla överjävlig resten av skivan är. Plattan har väl egentligen inga radiohits av typen som sätter sig direkt men ger man den några varv så sitter det... Ladda ner, köp... se bara till att få det gjort !

Sedan känns titeln passande för dagen... Det kommer ju att bli en "crazy summer", det kan man verkligen känna idag när temperaturen kryper uppåt 16 grader. Det spritter i benen och man hoppas att varje kväll kommer att bli lika spännande som någon halvtaskig collegefilm.

Trevlig helg

onsdag, april 27

Lina & tidspaniken

Jag vägra att planera min fritid. Fritid är den tid då jag väljer vad jag vill göra och jag bestämmer mig för vad jag skall göra precis när jag vill... Med andra ord så är mitt svar på frågor som, "-Skall vi gå på bio på lördag?" alltid "-Ja, kanske" Jag får lätt dödsångest när jag blir tvungen att planera några dagar i förväg. Det kan vara en av förklaringarna till att det är så svårt att träffa någon sorts flickvän, eller så har jag inte lust med en sådan...

Igår satt jag hemma lycklig mitt i mitt oplanerade liv. Då dimper det ner ett mail från Lina som jobbar på skivbolag. I mailet berättar hon vad hon skall göra i veckan... Det ser ut såhär.

ON:
20:00 Whyred-fest Bruno-gallerian, bara att komma säger Roland
David Sandström på Riche

TO:
17:00 Brute på Beneath
18:00 Nöjesguiden-smygis på Grönan, Emelie spelar skivor
Beckmans/Forsberg på Nordic Light
Stockholmsgruppen-fest på Hard Rock
22:00 Tommy Gärdhs band Sweet Fiction spelar på O-baren
Cdoass på Riche
04:00 Emelie DJ i Rockbaren på Berns

FR:
16:00 Odd Numbers vernissage
22:30 iPop med Kleerup och låtsasbögen Jesper
01:00 West på East, jättekul sist, lite arty!

LÖ:
Livrasion releaseparty, Miliken Gallery

Wow säger jag.. det kallar jag planläggning. Med det schemat hade jag skickats direkt till Karolinska för behandling. Jag menar med tidsangivelser och allt. Jag är imponerad och sådär förtjust på ett läskigt sätt. Om ni råkar besöka något av dessa evenemang så håll utkik erfter en blond, energifylld och rätt läcker dam. Hälsa från mig !

Personligen kommer jag garanterat att träffa Lina på fredag då det är vernissage på Odd Number igen. Denna gång med "De professionella konstgangstrarna" som vanligt kommer det att bli grymmt.

tisdag, april 26

Danskjävlar!



Kära dagbok,

vi är nu två personer som under ett par timmar har försök sätta ihop en sån här lampa. Det har ytterligare förstört en kväll som redan sabbats av dålig TV (premiären av "Joey").

Lampan heter Norm 69 och är designad av en dansk som heter Simon Karkov. Tack som fan, Simon. Jäkligt kul idé, det där med en lampa man köper som byggsats i en låda och sedan ska sätta ihop själv. Kul att du designade den 1969 och att den har exakt 69 delar. Kul kul. In Sweden we have something called "Designåret" and this is probably what we mean by "design för alla". Tack, Danmark, för D.A.D., röd äckelkorv och Norm 69.

den här nya zeeländska sidan står det att de funderade ett bra tag innan de bestämde sig för materialet i lampan. De menar att resulatet "was a strong and flexible product that could cope with plenty of physical stress".

Men skit i produkten, jag som konsument, hur ska jag klara all stress orsakad av de här 69 delarna?

måndag, april 25

Hej och välkommen...

...till Extra allt's nya hem på nätet. Det känns liksom lite mer "på riktigt" med en .com adress. Dessutom har det varit rejält svårt att tipsa polare man möter på stan om att vi har en blog... Det är rätt mycket att begära av någon att komma ihåg extraallt.blogspot.com (utan www, dessutom) Extraallt.com är rejält mycket lättare att lägga på minnet.

Vår nya serverutrymme gör det dessutom möjligt för oss att lägga upp musik och annat som vi vill tipsa om. Det tycker vi är trevligt som fan !

De sista två veckorna har jag gjort löjligt få inlägg här på Extra allt. Jag har inte haft någonting jag har velat tipsa om eller kommentera, helt enkelt... Ingen ny musik har känts kul, alla filmer har varit halvbra och livet i största allmänhethet har bara kännts ospännande och rätt ointressant. Som att gå runt med en bubbla kring huvudet... Då är det tur att det finns musik som kan agera soundtrack till det sinnestillståndet. Musik som gör det rätt trivsamt att känna sig likgiltig.

Alva Noto och Ryuichi Sakamoto har tillsammans gjort plattan Insen. Här kan du läsa mer och lyssna på smakprov från samtliga låtar.

alva noto + ryuichi sakamoto - moon (MP3)

Extraallt.com

Det har blivit dags för Extra allt att flytta...

Ni hittar oss på www.extraallt.com

Så ändra era bookmarks och häng med...

Mvh Adrian och Jonas

Cat Power - förvirrad servitris



Den andra delen i den troligen ändlösa serien ”Jonas ser en konsert med en kvinnlig soloartist på Södra teatern” (läs det ett här) blir tyvärr något av en besviken suck.

Cat Power (född Chan Marshall) spelade på Södran igår, ensam på scenen. Chan har ovanan att bygga ihop sina låtar, så att de går i varandra sömlöst. Det går så långt att hon klinkar planlöst på pianot med ena handen medan hon på väg från en låt till en annan med andra handen sträcker sig efter whiskyglaset. (För visst är det väl whisky?) Bara när hon byter instrument, mellan piano och elgitarr, uppstår pauser.

När jag såg Cat Power förra gången, på Münchenbryggeriet för fyra-fem år sedan, gjorde hon likadant. Hon gömde sig bakom luggen och verkade allmänt nervös. Kanske har hon en medveten tanken med att smälta ihop sina låtar, att utmana konventionen om hur en rockkonsert ska vara, med lagom långa applåder mellan varje sång, längre applåder i slutet och så extranummer. Om det är så hon har tänkt så är det ju välkommet, men det verkar mer som att hon bara är väldigt förvirrad där på scenen. Och hon lyckas sjabbla bort så mycket genom att vara så.

Hon tar udden av det hon gör, det blir bara en del av en flytande massa. Inga toner hinner klinga ut och den väldiga nerv Cat Power har i både sina egna låtar och sina många covers slätas över, inte helt, men alldeles för mycket. Speciellt tydligt blir det när publikuppvärmaren har varit Frida Hyvönen, som spelar så distinkt och komprimerat.

När Cat Power inte kan låta varje sång tala för sig blir hon som en tankspridd servitris som låter oss äta en hel femrätters middag på samma tallrik. Utan att vi ens får chans att skrapa rent innan hon häller på ny mat. Vad hjälper det då att varje rätt i sig är god, när hjortronglassen till efterrätten får bismak av förrättens löjrom och huvudrättens béarnaise?

Synd på så god hjortronglass.

fredag, april 22

Låttitlar blottar popmusikens själ

På anslagstavlan I Love Music pågår just nu en diskussion om vilken som är den vanligaste låttiteln. Okej, det är en rånördig diskussion, men ändå väldigt intressant. De titlar som flest popkompositörer verkar ha använt säger något om popmusikens innersta väsen.

Popmusiken är desperat och upp över öronen förälskad: ”I Want You”, ”I Need You”, ”I Love You”, “Stay”. Möjligen tillhör även ”Don’t Stop” och ”Call Me” den här kategorin.

Popmusiken talar direkt till sin lyssnare och uppmanar den att göra saker: ”Come Together”, ”Hold On”, ”Run Run Run”, ”Dance With Me” och ”Move Your Body”.

Popmusiken drömmer sig bort: ”California”, ”Hawaii” och ”Paradise”.

Popmusiken handlar om fest (”Saturday Night”), men tydligt är även att popmusiken ofta skrivs i bakfullt tillstånd (”Sunday Morning” och jag tipsar särskilt om att leta upp Margo Guryans låt med den titeln).

Å andra sidan, för att spräcka hela mitt eget resonemang om att det går att utläsa något betydelsefullt från det här, så påstår signaturen Douglas på ILM att ”a friend of mine once made another friend a tape that started with seven consecutive DIFFERENT songs called ‘One Monkey Don't Stop No Show’”.

Och vad säger det – egentligen – om pomusikens själ? Förutom att det finns folk som lägger för mycket tid på att göra tematiska blandband?

onsdag, april 20

Innan gryningen läker Murmansk



Nu är det vår. Dags att städa ur vintermusiken, ta fram solskenssångerna. Musik har sin tid och sin plats, den sanningen har jag fått uppleva baksidan av tidigare i år. När det fortfarande var vinter, i februari, åkte jag till Murmansk. Det ligger på Kolahalvön, Ryssland, på samma breddgrad som Treriksröset.

Jag trodde att jag var beredd på hur det skulle vara, men det visade sig att jag hade packat fel saker. Jo, det var kallt och jag hade med mig långkalsongerna, så det var rätt. Men jag hade packat fel musik. Då spelar det ingen roll om man har långkalsongerna med sig.

Jag tänkte på M83 från första stund vi satte oss i bilen vid flygplatsen. Vi körde genom ett öde, mörkt och snöigt landskap och såg röda lampor på radiotorn genom allt mer igenimmade rutor. Den franska monumentalduon hade passat perfekt att lyssna på i Murmansk.

Deras musik hör hemma där på Kolahalvön. Allt är hårt och rått och kallt och mörkt. Och pampigt, på ett stelt vis. I slutet av låtarna kan Anthony Gonzalez och Nicolas Fromageau stå och luta hela sina kroppsvikter mot syntarna och orglarna, tvångsmatar oss med harmonier, högtalarrensning, allt oväsen ska bort. I sina bästa, mest ordlösa, dystraste stunder är M83 lika bra som de är pretentiösa.

I min väska, bredvid långkalsongerna, låg tyvärr inga av M83:s skivor. Jag hade med mig Antony & the Johnsons och Rufus Wainwright. Deras samlade verk var det enda jag trodde jag behövde. De är mycket bättre än M83, men de gör musik för New York eller Paris. Känslosam och översvallande dramatisk musik, precis som M83, men för storstäder. Riktiga storstäder, med riktiga skyskrapor.

I Murmansk är många av de högsta husen bara baracker, staplade ovanpå varandra. De flesta hus är byggda med stora mellanrum. Varför inte? Det finns ju utrymme, hela Kolahalvön. De stora avstånden ger känslan av en nybyggarort, en plats som inte riktigt börjat tätas till än. Det är en falsk känsla. Fler än 300 000 människor bor i Murmansk och det är en avfolkningsstad, i linje med ryska regeringens planer. Fler ska flytta därifrån, det är inte hälsosamt att bo så långt norrut.

När solen i slutet av januari kommer tillbaka till Murmansk efter vintern och har med sig den första riktiga gryningen efter tre månader under horisonten, då håller Murmansk stor fest. De borde spela M83 då. ”Before the Dawn Heals Us” heter det senaste albumet. Känn på det: ”Innan gryningen läker oss”. Det är den vackraste albumtiteln på länge. Det ska till några pretentiösa fransmän för att få till något sådant. Och efter tre månaders natt i Murmansk kan man verkligen tala om gryning. Det måste finnas mycket att läka.

Men där på mitt rum på hotell Polyarny Zori ("Polargryning") satt jag i stället med Antony och Rufus i lurarna. Vacker, hjärtslitande, passande för ensamma hotellrum, men inte just det hotellrummet. Det var inte gjort för Candy Darling, Lou Reed eller andra könsöverskridande dandys. Queer i Murmansk är möjligen Tatu, inte teatraliska män med eyeliner.

Om Antony och Rufus kom till Murmansk skulle de ha spöats mellan barackhöghusen och fått ligga och droppfärga snön röd med blodet från sina mungipor. Men M83 på besök skulle stå på höghustaken och stirra upp mot stjärnorna, som den stjärna de har döpt sitt band efter.

När jag efter några dagar satt i bilen på väg ut till flygplatsen, för att ta planet hemåt, tänkte jag att ingen annan tid och plats skulle kännas så perfekt för M83:s musik. Och jag hade missat chansen, som en regissör som hittar den perfekta låten till soundtracket först efter att filmen har haft premiär. Jag torkade bort imman från rutan. Det blev mindre drömskt då, mindre som M83.

söndag, april 17

Tekniken och semester

Det har varit lugnt med inlägg här på Extra allt de sista dagarna... Det beklagar vi men det har sina förklaringar. Jonas är på en välförtjänt semester i Paris och jag har suttit hemma och försökt lista ut hur man flyttar bloggen till en annan server. Det har jag nu klurat ut och vi kommer snart att byta adress... Antagligen imorgon men jag skall inte garantera någonting...

Hoppas ni har haft en trevlig helg !

Mvh Adrian

onsdag, april 13

Krama Momus och Manson

Alla spanska designers som gör kramdjur i form av Momus förtjänar en kram själva.

Förutom den ögonlappsprydde skotten har Ruben och Michi gjort mjuka tygfigurer av bland annat Gene Simmons, Marilyn Manson, David Bowie (i Aladdin Sane-skepnad) och Divine.

För 30 euro kan en av dockorna bli din. Jag skulle vilja specialbeställa en som föreställer ?uestlove från The Roots. Han kan nog bli en fin docka. Och framför allt väldigt krambar.

tisdag, april 12

Veckans hitvarning

Example

För tre månader sen flyttade jag bort från kabel tv, ingen ZTV och ingen MTV… Helt plötsligt hade jag ingen koll på Veckans hitvarning, senaste 50 cent hiten osv. Så nu kan jag ängna mig åt mitt musiknörderi på heltid utan att störas av storbolagens hjärntvättning i TV rutan... Shit va skönt !!! Eller?

Näääääää !!!

Jag vill ju vara en del av den hjärndöda TV generationen. Jag vill ju höra ”dålig” musik, Jag vill se ”sexchocken” på TV och jag vill veta vem den där blonda bruden på löpsedlarna är. Fan…

Nu har jag inget att prata med mina kompisar om. (förutom mina musiknörderi kompisar, som bara snackar om den grymma carl craig mixen från februari 1995)…

…och som tyvärr bara vill hyra filmer från ”jag är svår hyllan”.

Ge mig hollywood, det är där det händer. Long live Techno, long live de hjärndödas TV...

Och så årets bästa låt Jori Hulkkonen - lo-fiction (f communications)

Gästskribent: Fredrik Nilsson

Bangkok Cobra

Example

En bild från Bangkok Cobra's spelning på Odd Number gallery i lördags. De är så tuffa, så tuffa killarna i Bangkok Cobra...

måndag, april 11

Kakmonstret bantar


Amerikanska barn är för feta och det är dags att ta till hårdhandskarna. Vad göra? Jo, Kakmonstret i Sesame Street måste självklart sluta äta kakor. Läs här på CNN. Kakor är från och med nu "sometimes food". Vem ringer och berättar för Göran Greider?

Kakmonstret lär få följa upp sin dunderhit ”C is for Cookie” med ”D is for Diet”. Eller varför inte ”PC is for Politically Correct”.

Det där med faktakontroll är SvD inte så intresserade av i sin bevakning av denna brännande fråga: ”Mupparna, eller Sesame Street som det heter på engelska (…)”

Jag som alltid trott att Sesame Street hette Sesam på svenska och Mupparna hette The Muppet Show på engelska… Men jag kanske ätit för många kakor och blivit smulig i huvudet.

Feist och hennes magiska samplerpedal


Feist på Södra teatern i Stockholm igår var den bästa konsert jag sett på väldigt, väldigt länge.

Kandadensiskan Leslie Feist och hennes tre musiker lyckades stöpa om sina låtar så att de utan undantag lät bättre än på skiva. Det blev rock, jazz, soul, pop, gospel, disco, träskblues.

Musikerna i all ära, men bäst var det ändå när Leslie var ensam på scen med sin gitarr och sin samplerpedal. Hon loopade sin egen röst och sjöng stämmor med sig själv. Har man en sådan röst är det onödigt att skaffa körsångare. Och publiken fick fler än en Feist för pengarna.

Förutom att låta bra själv lyckades Feist med att blanda in publiken. Det blir ofta rätt corny när publiken ska sjunga med på rockkonserter, särskilt en publik som stter nedsjunken i sammetsstolar. Men Feist fick hela Södra teatern att vissla som vårfåglar under ”Now At Last”.

När Feist efter andra inropningen avslutar med ”Let It Die”, titellåten från albumet som var ett av förra årets bästa, så trodde jag inte att det kunde få ett bättre slut. Så varför applådera och kräva fler extranummer? Men det var tur att alla andra gjorde det, för Feist kommer in igen kör en fullständigt knäckande ”Inside Out”, Bee Gees-covern som hon tidigare under kvällen kört i avskalad version och sjabblat med texten. Nu är allt perfekt och lampor som varit släckta under hela konserten blixtrar och blinkar. Disco bland alla sammetsstolar, Leslie svänger på höfterna i sin vita kjol, stående ovationer! (Vill ni se hur hon dansar, gå in på www.listentofeist.com, gå på Album och Dancing in the Dark.)

Målet med mitt liv är nu att bli lika cool som Leslie Feist.

lördag, april 9

Kö i regnet för Frida Hyvönen

Example  

Klubb shemusic i Malmö verkar ha hittat ett enkelt, men vinnande koncept: akustisk musik och kvinnliga artister. När Frida Hyvönen satte sig bakom pianot på restaurang Bodoni i torsdags var lokalen nästan full – och utanför i regnet stod en trogen skara och väntade på att få komma in. Bland dem som lyckades bli insläppta blev nog få besvikna. 

Hon har en vacker röst, Frida Hyvönen. Skör och stark på samma gång – litet som Beth Orton eller Laura Nyro. 

Dessutom verkar hon smart. Nästan lite för smart. Texterna är sådär välformulerade och skarpa att det är lätt att bli litet rädd. Och hon är rolig – ibland trillar det in förvånande provokationer, som när hon sjunger: ”Once I was a serene teenage child. Once I felt your cock against my thigh.” 

Fast i torsdags motverkades Hyvönens begåvning med ett kantigt mellansnack, ett skrälligt piano och ett lite repetitivt komp. Resultatet blev en charmig, skön konsert – men Hyvönen har potential att beröra mer. 

En trevlig överraskning var dessutom att en majoritet av publiken bestod av tjejer. Klubb shemusic verkar helt enkelt vara ett litet himmelrike för den som är på jakt efter den perfekta snedluggsflickan. 

Kvällens enda miss var när jag omedvetet lyckades göra en Bridget Jones och fråga den enda riktiga kändisen på stället – Cardigans Nina Persson – om toaletten var ledig. Om jag hade varit lite mer alert hade jag i stället berömt hennes DJ-ande under början av kvällen. Låtvalet – från gamla Jill Scott-dängor till Elliott Smith – bidrog till klubbens varma stämning. 

När kvällen var slut kunde jag inte annat än att hålla med kompisen som önskade sig Frida Hyvönens röst – men Nina Perssons skivsamling.

Karin Rebas / gästskribent
Bilden är från när Frida Hyvönen spelade på Pet Sounds, Stockholm, 31 mars.

fredag, april 8

Besvikelsen Studio Pop

Inför säsongsstarten av Studio Pop i SVT skrev Adrian hoppfullt här på Extra allt. Jag tror inte jag såg ett enda program förra säsongen, men tänkte att jag skulle försöka bevaka onsdagskvällarna framöver. Men efter de två senaste programmen känner jag mig besviken.

Det enda som varit bra den här säsongen, förutom Per Sinding-Larsen extremt snygga kostymer, är intervjuerna. I oredigerad realtid har den nyfikne Per lett en liten pratstund, senast med Robyn.

Hela idén med panelen känns däremot allt mer misslyckad. För det första är det aptrist när en journalist intervjuar andra journalister. Okej, Lisa Milberg är trummis också, men det är inte därför hon står där. Det är inte som när trummisen i Drain, Martina Axén, var med i Knesset-panelen i ZTV.

Sedan blir inte paneldiskussionen särskilt intressant heller, eftersom man ska rusa igen flera ämnen som inte alla känns helt aktuella. Måste man verkligen prata om liveskivans vara eller icke vara bara för att Morrissey släppt några liveinspelningar i veckan?

När man sedan ska ha en ”Eftertanke”, dvs. bjuda in någon gäst som får prata rakt in i kameran i någon minut, då bjuder man in Fredrik Strage för att prata om MC Hammers byxor. Som om det vi sitter och längtar efter är ytterligare en journalist! Studio Pop-redaktionen måste lära sig ringa personer utanför de egna mobilernas telefonböcker.

Till den här veckans program hade man utlovat en eftertanke av Lars Norén, men han fick tydligen förhinder och dyker upp senare i vår. Det kan bli något. Och kanske kan man acceptera att den troligen hastigt inkallade ersättaren Laleh inte hade något genomtänkt att säga. Men hon kunde väl ha tänkt till lite, i stället för att bara lalla lite till gitarrplink.

Ni som såg det vet vad jag menar. Ni som inte såg det – undvik reprisen, det var smärtsamt pinsamt. Som min flickvän sammanfattade det: ”Jag har inget emot att man är pretentiös, men då måste man vara bra”.

onsdag, april 6

Guide de Michelin

Example

Finsmakarkulturen har firat julafton under de sista 15 åren eller så… Matbutikerna har idag ett gigantiskt utbud av varor från alla världens hörn. Vinprovsmakningar blir till film. Delikatessbutiker, som Vasastansost, poppar upp lite här och var. Media är inte sena och hoppar på utvecklingen och håller oss hårt i handen medans de guidar oss rätt in i finsmakardjungeln.

Men äntligen kommer motreaktionen. Och det känns så förbannat härligt. Jag är inte intresserad av “fin” mat, jag skiter i om jag skall steka min selleri i virgin olivoja eller extra virgin olivolja, jag käkar förfan inte selleri… Ge mig en sjysst burgare så är jag nöjd. Det är liksom inte svårare än så. Och vin skall vi nästan inte ens gå in på. Jag vill bara ha ett rötjut som inte är surt och som är billigt, ju billigare destå bättre. Jag skiter ju i princip i hur det smakar, bara jag blir full.

Men även om jag inte är någon finsmakare så hindrar det ju inte mig från att vara kräsen. Det är ju fruktansvärt intressant att diskutera vilken som är den bästa grillkiosken eller bästa biran under 10 kr på bolaget. Tydligen är det fler än jag som tycker det är intressant…

Alltomkebab.se är en guide till olika kebabställen i Stockholm med omnejd…

Sunkhak.se din vän i stockholms sunkhaksdjungel.

Vi ses på närmsta taxifik !

Sigur Rós - de gamla skojarna



Om det nu var någon (mer än Adrian) som gick på aprilskämtet om att Håkan Hellström hyllats av Pitchfork så var det kanske inte så farligt. Hoppas alla vågar lita på Extra allt i framtiden.

Nu rapporterar Pitchfork (en riktigt länk dit den här gången) att några som också aprilskämtade var Sigur Rós. Något annat hade inte ju varit att vänta från ett gäng så skojfriska prissar.

På sin hemsida skrev de storslagna islänningarna att de skulle bege sig ut på världsturné och bland annat spela i Mongoliet, Ouagadougou (alla som kan sin namngeografi vet att det ligger i Burkina Faso) och på ”the 4th Annual Hillbilly Convention” i Amarillo, Texas.

Men det var ju bara skoj. Den verkliga turnén stannar till i betydligt mindre exotiska orter som Manchester, Bryssel och Milano. De närmaste Sverige Sigur Rós tar sig är Vega i Köpenhamn, 16 juli. Alla som är i närheten bör gå, senast på Chinateatern var de helt fantastiskt bra. Sedan dess lär de ha skrivit en hel del nytt material.

Synd bara om killen som tydligen redan bokat sin biljett till Amarillo… Men det kanske spelar andra band på hillbillykongressen.

tisdag, april 5

Foto & Rock på Lördag

Example

Fotografen Goro Bertz ställer ut sina bilder på galleri Odd Number nu på lördag. Utställningen är en dagboksdokumentation om fotografen och hans nya relation och längtan till ett annat land. Det är grymma bilder som man inte vill missa...

Dessutom som en bonus så spelar Stockholms absolut tuffaste glamrockare, Bangkok Cobra. Det är så balla att man bara smäller av... Jag lovar att ni kommer bli imponerade av deras fullständigt kompromisslösa stil.

Lördag 9 april
16.00 till ölen tar slut

Odd Number
Torsgatan 40
St. Eriksplan

När vi ändå är inne på ämnet gallerier och utställningar (som jag har skrivit om förut, på temat "gallerist den nya tidens dj's") så måste jag passa på och tipsa om att V1 gallery i København har en utställning med Futura 2000. En legend inom graffitin som jag aldrig riktigt förstått storheten med... Men Jesper, Peter och Mikkel är sådana trevliga killar att de förtjänar all uppmärksamhet de kan få !

Du kan se bilder från Futura-utställningen här (via Being Hunted)

måndag, april 4

Klassåterträff med Popsicle



Jag tog på mig mina Adidas Campus som 1994 hade färgen orange och gick till Cirkus för att se Popsicle. Det kändes som en klassträff. Förresten träffade jag en från min grundskoleklass, så det var en klassträff. Hon hade åkt ända från Borlänge.

På Cirkus var det gott om:
  • Norrländskt mellansnack
  • ”Power Ballad #1”
  • Folk som önskade ”Sandy”
  • Folk som möjligen såg bra ut någon kring när Popsicle splittrades
  • Diskussioner om bra Popsiclespelningar i historien
  • Diskussioner om hur det egentligen står till med Andreas Mattssons hälsa
  • Diskussioner om vilka Bear Quartet-tröjor man ägt i sin ungdom (”Jag hade den blå…”)
  • Folk som tyckte att Arvid Lind fortfarande är en indiepudding (nåja, en person tyckte det i alla fall)
  • Folk från Borlänge
  • Folk som skrev i Pop
  • Anna-Charlotta Gunnarsson (mor till Andreas Mattssons son Sonny)

Däremot var det ont om:
  • Folk yngre än 23 år
  • Folk som önskade låtar från sista skivan
  • “Diving Bell”
  • Över huvud taget låtar från ”Abstinence”, den bästa svenska rockplattan
  • Extranummer (bara två stycken)
  • Diskussioner om krönikan i På stan om att det är löjligt med nostalgi och att man bara borde lyssna på Mylo och Out hud
  • Per Bjurman

söndag, april 3

Hockeyspelares kultursmak

I en krönika i dagens (3/4) DN Kultur ondgör sig Niklas Wahllöf över att svenska elitidrottsmän har "Gladiator" som favoritfilm. Ja, det är verkligen för hemskt.

Wahllöf citerar speciellt spelarprofiler på Färjestads hemsida. Ishockeykillarna gillar filmer om män i toga och läderrustningar samt rockmusik, mest Bruce Springsteen och Iron Maiden verkar det som. Ja, det är för hemskt. (Ett verkligt problem är däremot att nummer 41 i Färjestad, Calle Steen, inte vet vem som är hans favoritartist, men inom parentes väljer att svara "Någon svart kille?". Ja, Calle, de ser ju likadana ut alla dedärninga.)

Niklas Wahllöf vill hellre att spelarna ska läsa Sokrates innan matcherna, som Leif Boork ville. Men om du vore hockeycoach, visst skulle du hellre vilja att spelarna hade sett "Gladiator" än "Vera Drake" på DVD kvällen innan en viktig match? Och visst skulle du hellre vilja att de hade "Burn to Run" ringandes i skallen när de hoppade in på isen, än Vivaldis Våren?

För övrigt är rubriken på Wahllöfs krönika rätt rolig. "Sokrates inget för Färjestaden" står det. Nä, för Färjestaden är en ort på Öland. Färjestad, däremot, är ett hockeylag från Karlstad.

fredag, april 1

"Hakan Hellstrom" hyllas

Den amerikanska nättidningen Pitchfork började i höstas hylla den svenska proggpopparen Dungen. Läs till exempel här. Många kritiska svenskar har nu gett Dungens skivor en andra chans.

Ständigt på jakt efter nya hyper har Pitchfork upptäckt Håkan Hellström, via Dungens flöjtspelande på nya skivan, ”Ett kolikbarns bekännelser”. Recensenten tippar ”Hakan” som Sveriges nästa stora musikexport och menar att det behövs mer musik som verkligen lever ut och vågar gå utanför mallarna för det perfekta.

”I don’t understand a word of what Hakan sings (sometimes it can barely be called singing), but what the hell. People in the know have told me that the lyrics deal 50 per cent with unanswered love and 50 per cent with drug trafficking, so that’s good enough for me.”

Läs mer här.