onsdag, april 20

Innan gryningen läker Murmansk



Nu är det vår. Dags att städa ur vintermusiken, ta fram solskenssångerna. Musik har sin tid och sin plats, den sanningen har jag fått uppleva baksidan av tidigare i år. När det fortfarande var vinter, i februari, åkte jag till Murmansk. Det ligger på Kolahalvön, Ryssland, på samma breddgrad som Treriksröset.

Jag trodde att jag var beredd på hur det skulle vara, men det visade sig att jag hade packat fel saker. Jo, det var kallt och jag hade med mig långkalsongerna, så det var rätt. Men jag hade packat fel musik. Då spelar det ingen roll om man har långkalsongerna med sig.

Jag tänkte på M83 från första stund vi satte oss i bilen vid flygplatsen. Vi körde genom ett öde, mörkt och snöigt landskap och såg röda lampor på radiotorn genom allt mer igenimmade rutor. Den franska monumentalduon hade passat perfekt att lyssna på i Murmansk.

Deras musik hör hemma där på Kolahalvön. Allt är hårt och rått och kallt och mörkt. Och pampigt, på ett stelt vis. I slutet av låtarna kan Anthony Gonzalez och Nicolas Fromageau stå och luta hela sina kroppsvikter mot syntarna och orglarna, tvångsmatar oss med harmonier, högtalarrensning, allt oväsen ska bort. I sina bästa, mest ordlösa, dystraste stunder är M83 lika bra som de är pretentiösa.

I min väska, bredvid långkalsongerna, låg tyvärr inga av M83:s skivor. Jag hade med mig Antony & the Johnsons och Rufus Wainwright. Deras samlade verk var det enda jag trodde jag behövde. De är mycket bättre än M83, men de gör musik för New York eller Paris. Känslosam och översvallande dramatisk musik, precis som M83, men för storstäder. Riktiga storstäder, med riktiga skyskrapor.

I Murmansk är många av de högsta husen bara baracker, staplade ovanpå varandra. De flesta hus är byggda med stora mellanrum. Varför inte? Det finns ju utrymme, hela Kolahalvön. De stora avstånden ger känslan av en nybyggarort, en plats som inte riktigt börjat tätas till än. Det är en falsk känsla. Fler än 300 000 människor bor i Murmansk och det är en avfolkningsstad, i linje med ryska regeringens planer. Fler ska flytta därifrån, det är inte hälsosamt att bo så långt norrut.

När solen i slutet av januari kommer tillbaka till Murmansk efter vintern och har med sig den första riktiga gryningen efter tre månader under horisonten, då håller Murmansk stor fest. De borde spela M83 då. ”Before the Dawn Heals Us” heter det senaste albumet. Känn på det: ”Innan gryningen läker oss”. Det är den vackraste albumtiteln på länge. Det ska till några pretentiösa fransmän för att få till något sådant. Och efter tre månaders natt i Murmansk kan man verkligen tala om gryning. Det måste finnas mycket att läka.

Men där på mitt rum på hotell Polyarny Zori ("Polargryning") satt jag i stället med Antony och Rufus i lurarna. Vacker, hjärtslitande, passande för ensamma hotellrum, men inte just det hotellrummet. Det var inte gjort för Candy Darling, Lou Reed eller andra könsöverskridande dandys. Queer i Murmansk är möjligen Tatu, inte teatraliska män med eyeliner.

Om Antony och Rufus kom till Murmansk skulle de ha spöats mellan barackhöghusen och fått ligga och droppfärga snön röd med blodet från sina mungipor. Men M83 på besök skulle stå på höghustaken och stirra upp mot stjärnorna, som den stjärna de har döpt sitt band efter.

När jag efter några dagar satt i bilen på väg ut till flygplatsen, för att ta planet hemåt, tänkte jag att ingen annan tid och plats skulle kännas så perfekt för M83:s musik. Och jag hade missat chansen, som en regissör som hittar den perfekta låten till soundtracket först efter att filmen har haft premiär. Jag torkade bort imman från rutan. Det blev mindre drömskt då, mindre som M83.

1 kommentar:

R sa...

riktigt skön artikel! jag kan tänka mig att pelle ossler skulle funka rätt bra i murmansk också...