tisdag, april 30
Bruce: Remixer
Lagom till Valborgsfesten, här är den Bruce man haft störst chans att höra på typ Riche de senaste åren. Ofta rätt så försiktiga remixer/re-edits.
Däremot har jag aldrig hört talas om någon upphottad version av "Two Faces" från 1987, trots att den låter helt rätt. Danny Federicis avväpnande smålarviga orgelsolo där på slutet, det är är så bra att det förtjänar fler chanser att nå sotarluvorna i Lilla baren.
(Och "Two Faces" hör också till den där "bekännelser till en främling"-genren!)
Bruce: New Jersey Zollschranke
I mitt vinylexemplar av "Nebraska" har innerpåsen sångtexterna översatta till tyska och franska. Och helt plötsligt inser jag att "the chicken man" i början av "Atlantic City" inte är en man som typ säljer kycklingar, utan en fegis.
Men försök inte sjunga de här texterna rakt av. Det finns ju liksom nåt mer rytmiskt med "Please don't stop me" jämfört med "Bitte halten Sie mich nicht an".
måndag, april 29
Bruce: Kortare läsning
För den som inte vill läsa en hel biografi om Bruce Springsteen rekommenderar jag den här artikeln i New Yorker från juli 2012. Med utgångspunkt i Wrecking Ball-turnén gör David Remnick en snabbgenomgång av Springsteens liv, komplett med snabbanalyser till höger och vänster.
Eller tja, "snabb" är kanske inte rätt prefix för en artikel på cirka 30 A4-sidor, men Remnick pressar in mycket, inklusive en pratstund med Patti Scialfa hemma hos Springsteens.
Bruce är på sitt vanliga självreflekterande humör, men som ofta är det Steve Van Zandt som levererar de mest slagkraftiga citaten. Till exempel om att livet som rockmusiker inte var något de valde:
“Remember, we didn’t go into this life because we were courageous or brilliant,” Van Zandt said. “We were the last guys standing. Anyone with a choice to do something else—be a dentist, get a real job, whatever—took it!”
Tack för tipset om artikeln, Johanna!
Eller tja, "snabb" är kanske inte rätt prefix för en artikel på cirka 30 A4-sidor, men Remnick pressar in mycket, inklusive en pratstund med Patti Scialfa hemma hos Springsteens.
Bruce är på sitt vanliga självreflekterande humör, men som ofta är det Steve Van Zandt som levererar de mest slagkraftiga citaten. Till exempel om att livet som rockmusiker inte var något de valde:
“Remember, we didn’t go into this life because we were courageous or brilliant,” Van Zandt said. “We were the last guys standing. Anyone with a choice to do something else—be a dentist, get a real job, whatever—took it!”
Tack för tipset om artikeln, Johanna!
Bruce: 1977
Om man som jag tyckte att "Bruce" av Peter Ames Carlin inte tillräckligt kopplade ihop Bruce med sin musikaliska samtid kan man med fördel läsa "Love Goes to Buildings on Fire".
Boken av musikjournalisten Will Hermes har undertiteln "Five years in New York that changed music forever". Den går kronologisk igenom vad som hände i stadens musikliv 1973 till 1977. Och det var ju en hel del: punk, konstmusik, frijazz, salsa, tidig hiphop, de första diskoteken och en smal, skäggig kille från andra sidan East River.
I vissa fall fanns det kopplingar mellan de olika världarna (som att Arthur Russell umgås med de flesta), i andra fall visar Hermes hur mycket som kunde pågå parallellt. Samma händelser i New York påverkade olika musiker på mycket skilda sätt.
Som det stora elavbrottet 13-14 juli 1977, som avbröt ett DJ-battle, gav Talking Heads en ovanligt nedsläckt utsikt när de grillade korv på ett tak, försvårade för Johnny Thunders att skaffa knark och gjorde att E Street Band fick en ledig natt från inspelningsarbete i The Record Plant.
Will Hermes beskriver också hur Elvis påverkade Springsteen, inte minst Kungens förfall. När den utdragna tvisten med managern Mike Appel löstes i maj 1977 firade Springsteen genom att ta med Steve Van Zandt till Philadelphia för att se Elvis.
De blev grovt besvikna. Den forne idolen var ett vrak och under bilresan hem var stämningen sorgsen. Springsteen, som redan var en renlevnadsman, fick nu ytterligare en anledning att inte ta knark - så där ville han inte bli.
Men dessutom, Springsteen verkade inspireras att försöka hjälpa Elvis. Han satte sig ner och skrev "Fire", en sådan låt som han tyckte att Presley borde sjunga. Han skickade en demo, men det var för sent. Den 16 augusti 1977 dog Elvis. Springsteen sjöng om det i "Johnny Bye-Bye" och klämmer fortfarande in en Elvis-låt i konserterna då och då.
Boken av musikjournalisten Will Hermes har undertiteln "Five years in New York that changed music forever". Den går kronologisk igenom vad som hände i stadens musikliv 1973 till 1977. Och det var ju en hel del: punk, konstmusik, frijazz, salsa, tidig hiphop, de första diskoteken och en smal, skäggig kille från andra sidan East River.
I vissa fall fanns det kopplingar mellan de olika världarna (som att Arthur Russell umgås med de flesta), i andra fall visar Hermes hur mycket som kunde pågå parallellt. Samma händelser i New York påverkade olika musiker på mycket skilda sätt.
Som det stora elavbrottet 13-14 juli 1977, som avbröt ett DJ-battle, gav Talking Heads en ovanligt nedsläckt utsikt när de grillade korv på ett tak, försvårade för Johnny Thunders att skaffa knark och gjorde att E Street Band fick en ledig natt från inspelningsarbete i The Record Plant.
Will Hermes beskriver också hur Elvis påverkade Springsteen, inte minst Kungens förfall. När den utdragna tvisten med managern Mike Appel löstes i maj 1977 firade Springsteen genom att ta med Steve Van Zandt till Philadelphia för att se Elvis.
De blev grovt besvikna. Den forne idolen var ett vrak och under bilresan hem var stämningen sorgsen. Springsteen, som redan var en renlevnadsman, fick nu ytterligare en anledning att inte ta knark - så där ville han inte bli.
Men dessutom, Springsteen verkade inspireras att försöka hjälpa Elvis. Han satte sig ner och skrev "Fire", en sådan låt som han tyckte att Presley borde sjunga. Han skickade en demo, men det var för sent. Den 16 augusti 1977 dog Elvis. Springsteen sjöng om det i "Johnny Bye-Bye" och klämmer fortfarande in en Elvis-låt i konserterna då och då.
Bruce: Något går alltid snett
Det är som med gevär i första akten av en Tjechovpjäs, att i andra akten måste det avfyras: ett löfte i en Springsteen-låt, det är ett löfte som bryts.
Som i "The Promise", titellåten på skivan från 2010 som samlade outgivet material från 1977/78. Den handlar om en man som byggt en racerbil, men måste sälja den för att få in pengar:
"Well I built that Challenger by myself
But I needed money and so I sold it
Lived a secret I shoulda kept to myself
But I got drunk one night and I told it"
Det är de där två raderna som inleds med ett "but". Man behöver pengar och man dricker för mycket. Och så går det som det går. Han blir lurad på allt.
Eller en annan textrad med "but", den i "Atlantic City":
"Now, I been lookin' for a job, but it's hard to find"
Eller den i "The River":
"But lately there ain't been much work on account of the economy"
De här tre finns bland mina favoritlåtar av Springsteen, av vilket man kan slutleda antingen att "but" är ett otroligt vanligt ord i engelska språket eller att förekomsten av "but" gör en Bruce-text bättre. Vilken av Bruces alla "but"-rader är din favorit?
söndag, april 28
Bruce: Lugna favoriter
Nu kan det ju ha uppfattats av det jag skrivit till exempel här och här som om jag misstycker om all användning av synthar i Bruce Springsteens musik. Det stämmer absolut inte.
Inte minst vill jag kväva detta rykte genom att dela med mig av den här spellistan: Lilla lugna Bruce-listan.
Det är 20 låtar plockade från hela Springsteens karriär, från provspelningen för Columbia till "The Wrestler". Men jag valde faktiskt bort en annan filmlåt, "Streets of Philadelphia".
Lyssna på det här och slappna av. Eller somna med gitarren i knät.
Bruce: Van the Man
Van Morrison räddade Springsteen från bluesrocken.
Jo, jag tror man kan säga så. Innan han fattade Van var Bruce på fel väg. Nu har jag visserligen inte lyssnat särskilt mycket på de inspelningar som finns av Steel Mill, hans sista band innan solokarriären, men det beror till stor del på att det ofta låter risigt.
Tungfotat. Överdrivet långt. Jammigt. Onödigt invecklat varvat med brötigt och grötigt.
Men så upptäckte Springsteen skivor som "Astral Weeks" och "His Band and the Street Choir", hoppade av bandet, rekryterade tillbaka några av musikerna och sa att nu var han verkligen "The Boss".
Springsteen och the E Street Band har sällan låtit så mycket Van Morrison som i den tretton minuter långa, mer makliga versionen av "The E Street Shuffle" som kan höras på "Live at the Main Point".
Den spelades in 5 februari 1975, mitt under den plågsamt utdragna inspelningen av "Born to Run". Bruce hade feber, men ville inte ställa in konserten på The Main Point i Bryn Mawr, Pennsylvania. Om du inte kan tolka exakt vad den förkylde Bruce säger i det talade introt så finns det självklart ett hängivet fan som transkriberat allt här.
Men för en gångs skull ska jag sluta tjata om orden. Lyssna på hur han sjunger. Fantastiskt.
lördag, april 27
Bruce: "If I Should Fall Behind"
Springsteen är inte bara en rockare och trubadur, han är även hitmakare. Om han vill kan han sätta sig ner och skriva en topplistelåt. När skivbolaget inte hörde några singlar till det första albumet gick han hem och återvände med "For You" och "Spirit in the Night".
Andra dängor gav han bort. Patti Smith fick behålla samarbetet "Because the Night", till Pointer Sisters gav han "Fire" och Donna Summer fick "Protection".
En låt han borde ha gett bort direkt är "If I Should Fall Behind". I en Sonicartikel 2005 kallade Markus Larsson "If I Should Fall Behind" en av höjdpunkterna i Springsteens ojämna nittiotal. Den hade till och med kunnat vara en av höjdpunkterna i hela karriären, men tyvärr är arrangemanget och produktionen så trista. Efter första versen kommer en synthorgel in och lägger sig som en matta. Som lök på laxen blir det även mandolin.
"If I Should Fall Behind" gömdes undan, som fjärde spåret på "Lucky Town" och tredje singeln därifrån.
Som tur är tillåts självklart inget Springsteen gör försvinna mellan springorna. "If I Should Fall Behind" har plockats upp av många andra artister, bland andra Linda Ronstadt, Faith Hill, Paul Carrack och Television Personalities. Men den bästa version jag hört är Dions doowop-tolkning från 2000, som ni kan lyssna på här uppe.
fredag, april 26
Bruce: Biografin
När jag ville läsa min första Springsteen-biografi frågade jag på Facebook och Twitter om Peter Ames Carlins nya "Bruce" var något att ha. Eftersom sådana experter som Markus Larsson, Kristofer Andersson, Veronica Larsson och Tom Pyl alla gav tummen upp så slog jag till.
Och jag kan bara skicka vidare rekommendationen. Det är en heltäckande, välbalanserad och välskriven biografi. Springsteens liv och utveckling dissekeras musikaliskt, politiskt, affärsmässigt, familjemässigt, personligt. Men det verkar vara väldigt svårt att få fram särskilt mycket om skilsmässan från Julianne Phillips.
Att den är heltäckande gör självklart att man tycker att det är för mycket om en del och för lite om annat. Varje inspelningsstudio behöver visst namnges, men det är väldigt lite om varifrån Springsteen fått musikalisk inspiration under karriären. Vad lyssnade han på för att komma fram till trummaskinerna på "Streets of Philadelphia"? Eller den där rappen på "Rocky Ground" från förra året, när såddes det fröet?
Självklart är boken ett idolporträtt - bara en beundrare av Springsteen lägger tid på att skriva en sådan här bok, eller tid på att läsa den - men det är ingen tvättad bild.
Bland det mest uppfriskande med boken är när de i övrigt så gulligt sammansvetsade E Street Band-medlemmarna visar bitterhet över hur de behandlats vid olika tillfällen. Som när de fick gå i duell med demoinspelningarna Bruce gjort till "Tunnel of Love". Om de inte kom på något bättre än vad Bruce åstadkommit så hamnade de inte på skivan. Då hade det nog till och med varit schysstare att inte be dem spela över huvud taget.
Men kanske var det inte oväntat beteende från en man som ju faktiskt kallas "Chefen".
Bruce: Bilar
Det är en evig fråga. Kan man känna sig som ett komplett Bruce-fan när man inte har körkort? Jag tror att Andres Lokko i sin Springsteen-intervju i Pop 1998 menade att man kunde det. Men han såg å andra sidan sin första konsert med Springsteen som fjortonåring, innan han ens fick köra moped.
Få rockartister efter Chuck Berry har sjungit så mycket om bilar och bilkörning som Bruce Springsteen: "Born to Run", "Thunder Road", "Cadillac Ranch", "Pink Cadillac", "State Trooper", "Nebraska", "Open All Night", "Stolen Car", "Used Car", "Drive All Night", "Highway Patrolman", "Working on the Highway", "Car Wash"...
När han under samma period skrev två låtar om att bygga sin egen racerbil - "Racing in the Street" och "The Promise" - insåg till och med Bruce att det blev för mycket. Bara en av dem hamnade på "Darkness on the Edge of Town".
Bilen är en så sliten symbol i rockmusik att den gått varvet runt och blivit en metasymbol. Den egna bilen som symbol för framgång. Bilen som flyktmedel, både för allmänt rastlösa ungdomar som vill åka till Greasy Lake och för pedofiler som vill åka till Wyoming och döda alla på vägen.
Med bilen kan man ta sig var som helst, med det självklara villkoret att det varsomhelst:et ligger på det amerikanska fastlandet. Vill man upptäcka resten av världen är bilen rätt oanvändbar, men varför skulle man vilja det?
En bil för Bruce är dessutom självklart USA-tillverkad. Förutom i "Ain't Got You" när den tjusiga bilen är utländsk och i "57 Channels (And Nothin' On)" där den uttryckligen är japansk, med andra ord lika mycket skräp som satellit-tv.
Springsteen har även tagit sitt ansvar och skrivit en sedelärande historia om en bilolycka, "Wreck on the Highway" (från "The River"). Huvudpersonen kör hem från jobbet, kommer till en singelolycka, ser blod och glas överallt, en man är skadad, ambulansen kommer, huvudpersonen föreställer sig att en fru eller flickvän får ett dödsbud, åker så hem och kramar sin käresta.
Man väntar på en femte vers, men den kommer aldrig. Inte Bruce mest originella berättelse. Bilar är ju ändå roligare när det handlar om att köra dem. "So Mary, climb in! It's a town full of losers and I'm pulling out of here to win!"
Men jag får väl börja med att ta bussen till körskolan.
Bruce: Min första skiva
Min första egna Springsteenskiva var "The River". Det här måste ha varit i gymnasiet. Mellan barndomens oundvikliga "Born in the USA" och det här hade Springsteen varit min mammas "Human Touch" och "Lucky Town", nittiotalsflopparna.
Där i mitten av nittiotalet var bilden av Springsteen att han var trött och trist. Även jämfört med äldre rockgubbar som Neil Young, som jag och mina kompisar lyssnade mycket på. "Harvest" gick varm. Varför jag då plötsligt köpte "The River" vet jag inte. Kanske var jag i någon rockgubbefas, kanske var i samband med de positiva reaktionerna på "The Ghost of Tom Joad". Eller så var jag bara pank och köpte framför allt skivor som inte kostade så mycket.
Jag köpte den begagnade vinylen på skivbörsen i Borlänge. Jag skulle gissa att "The River" var den billigaste Springsteenskiva som fanns att köpa. Dessutom var det ju ett dubbelalbum. Mer för pengarna. (Enligt samma princip blev min första Clash-skiva "Sandinista".)
Jag tror inte jag orkade ta till mig hela det här dubbelalbumet, utan jäktade väl vidare i rockhistorien. Jag har faktiskt fortfarande inte förstått mig på hur den här skivan är tänkt att fungera. Springsteen som konstruerade låtordningen på "Born to Run" extremt noggrant verkar här ha gått överstyr. Inte bara är det ett dubbelalbum, med allt det för med sig av fler tveksamma spår, det är också väldigt tvära kast.
Man blir avskräckt från att lyssna på den fantastiska, melankoliska "Point Blank" när den följs av flåshurtiga "Cadillac Ranch".
Men titellåten, den är ju ett riktigt mästerverk. Det är omöjligt att låtsas lyssna på "Born in the USA" som om man hörde den för första gången, men omvänt är det omöjligt att inte ryckas med i "The River".
Finns det ett namn på genren med texter som är bekännelser inför okända människor? Den där man ser framför sig de två sista gästerna vid bardisken och den ene ska berätta hela sitt liv. "I come from down the valley, where, mister, when you're born..."
Jacques Brel använde det greppet i "Ces Gens-Là" och Springsteen har gjort det flera gånger, som i "Used Car". Men det allra bästa i genren - om den nu finns - det är ändå "The River".
Bruce: "Born in the USA"
Jag var sju och ett halvt och frågade pappa vad det engelska ordet "baaaarn" betydde.
- Lada, svarade han.
Jag nöjde mig med det och jag undrade varför han Bruce sjöng om en lada som stod i USA. Var deras lador annorlunda från Sveriges faluröda?
Det här var alltså 1985, Springsteen spelade på Ullevi och "Born in the USA" var ÖVERALLT.
Det var den länge och är nu en av de mest sönderspelade låtarna. Den är uppe där med "It's Raining Men", "I'm So Excited", "Yesterday" och "Common People".
Man behöver vara en mästare i mindfulness för att lyssna på den i stunden, utan att tyngas ner av alla gånger man hört den. Den som vill göra ett försök och samtidigt slippa den fruktansvärda synthslingan kan alltid vända sig till demoversionen, med delvis annan text och melodi.
"Born in the USA" är inte bara utsliten, den är även en av rockhistoriens oftast missuppfattade låtar. De som inte orkar lyssna på verserna tolkar refrängen som en brölande nationalism. Bland dem fanns folk i Reagans presidentkampanj 1984. Därför är det så effektivt när José Gonzalez spelade "Born in the USA" utan att sjunga just de orden.
Att han missuppfattades hindrade inte Bruce från att 28 år senare spela in ännu en låt med ironisk refräng: "We Take Care of Our Own". I räddningsarbetet efter stormen Katrina tyckte Springsteen att det var precis det som USA inte gjorde. Den här gången lyssnade republikanerna däremot på hela texten.
PS: Neil Young och Crazy Horse spelade "Born in the USA" live tidigare i år, se kackig Youtube-version här.
- Lada, svarade han.
Jag nöjde mig med det och jag undrade varför han Bruce sjöng om en lada som stod i USA. Var deras lador annorlunda från Sveriges faluröda?
Det här var alltså 1985, Springsteen spelade på Ullevi och "Born in the USA" var ÖVERALLT.
Det var den länge och är nu en av de mest sönderspelade låtarna. Den är uppe där med "It's Raining Men", "I'm So Excited", "Yesterday" och "Common People".
Man behöver vara en mästare i mindfulness för att lyssna på den i stunden, utan att tyngas ner av alla gånger man hört den. Den som vill göra ett försök och samtidigt slippa den fruktansvärda synthslingan kan alltid vända sig till demoversionen, med delvis annan text och melodi.
"Born in the USA" är inte bara utsliten, den är även en av rockhistoriens oftast missuppfattade låtar. De som inte orkar lyssna på verserna tolkar refrängen som en brölande nationalism. Bland dem fanns folk i Reagans presidentkampanj 1984. Därför är det så effektivt när José Gonzalez spelade "Born in the USA" utan att sjunga just de orden.
Att han missuppfattades hindrade inte Bruce från att 28 år senare spela in ännu en låt med ironisk refräng: "We Take Care of Our Own". I räddningsarbetet efter stormen Katrina tyckte Springsteen att det var precis det som USA inte gjorde. Den här gången lyssnade republikanerna däremot på hela texten.
PS: Neil Young och Crazy Horse spelade "Born in the USA" live tidigare i år, se kackig Youtube-version här.
Bruce
Nästa fredag i Solna gör jag min debut i en Bruce Springsteen-publik.
Det här gör mig nervös. En kväll med Springsteen på en arena 2013 kan väl enbart försämra mitt förhållande till honom?
Jag gillar ju inte allt han gjort och gillar allra mest det nedtonade. Borde jag inte ha gått på en stillsam akustisk turné? Eller borde jag stanna hemma med skivorna, när jag kan välja låtar och välja bort låtar?
Jag blir ännu mer nervös när jag tänker på att delar av det som jag vill slippa, det är precis exakt det som många andra vill ha. Allt som är hey-shamalama-rock'n'roll-från-tårna-tills-svetten-dryper. Att det alltid är bättre ju mer det låter, ju fler som spelar samtidigt, ju längre konserten är, ju hesare Bruce är. Jag kommer känna mig vilsen. När jag läser recensioner av Springsteens senaste Sverigekonserter blir jag lätt illamående. Och det är alltså avsett att vara beskrivningar av hur otroligt bra det var.
Ändå känner jag att en Springsteen-konsert är något jag någon gång vill ha varit med om. Kanske kommer jag ryckas med och tycka att en cover på "Twist and Shout" är en religiös upplevelse.
Förresten: det kanske aldrig blir några fler lågmälda turnéer. Och möjligheten att se flera av originalmedlemmarna i E Street Band är ju redan borta, nästa gång kanske ännu fler har ersatts.
Och varför skulle inte jag se Springsteen? Jag måste väl få ha en egen sorts relation till honom. Gilla Springsteen på mitt sätt, inte så där som man förväntas gilla honom. För det finns absolut en fördomsprofil, det har jag märkt inte minst på reaktioner när jag haft Springsteen i lurarna de senaste veckorna. "Lyssnar DU på Springsteen!?!"
För att förbereda mig mentalt för arenakonserten gör jag de kommande sju dagarna här på Extra allt till en Bruce-vecka. På samma sätt som svenska tidningar brukar göra kommer jag gräva ner mig i detaljer om Bossen.
Men det där var första och sista gången jag kallar honom det.
onsdag, april 24
In my younger and more vulnerable years
Jag lyckades helt plötsligt uppbåda lite entusiasm för Luhrmanns i övrigt till synes - i hans vanliga stil - överlastade och bombastiska filmatisering av "The Great Gatsby". Kanske kommer den även ha mer sårbara ögonblick.
tisdag, april 23
Det svåra 2000:e inlägget
Det här är text nummer två tusen på Extra allt. Hurra! Tack till alla som läst.
Sedan starten på hösten 2004 har vi alltså i snitt gjort 20 inlägg i månaden. Den takten kommer ni nog inte kunna förvänta er framöver, men i slutet av veckan börjar en liten specialsatsning, så missa inte den.
Vart är Andy Dwyer på väg?
På en topplista över tv-karaktärer som förändrats mest radikalt efter pilotavsnittet skulle Andy Dwyer i "Parks and Recreation" ligga högt.
Allra först var Andy en tråkmåns, en lat och beräknande mansgris som körde med sin flickvän. Nu, när femte säsongen närmar sig slutet, beskrivs han som en valp utan skamkänslor, aningslös men med ett hjärta av guld. En snäll idiot, så användbar i en komediserie.
Det är Chris Pratts förtjänst att Andy finns kvar i serien och han utnyttjar allt det utrymme manuset ger att spela över. I senaste avsnittet var Andy i princip senil.
Fortsätter utvecklingen så här kommer en eventuell sjunde säsong innehålla Andy Dwyer i blöja.
måndag, april 22
söndag, april 21
Håkan
Ska jag ge mig in i Håkan-debatten? Nu när den till och med nått ledarsidorna? Nej, jag orkar inte riktigt. Och jag har inte lyssnat tillräckligt på nya skivan för att se hur den passar in i mönstret.
Jag har ju tidigare under hans karriär skrivit om att Håkan Hellström ständigt är ute efter revansch, gör en underlig comeback om och om igen, och att han inte verkar kunna känna sig trygg med sin framgång. "Parkbänken är aldrig långt borta" och allt det där. Han verkar faktiskt vara en 39-åring med ett tappat självförtroende.
Så jag tror faktiskt att det varken är en pose eller en arbetsmetod utifrån en insikt, som Jens Liljestrand och Sara Martinsson menar i sina artiklar. Två artiklar som kom till väldigt olika slutsatser och som ju egentligen handlade om annat än Hellströms senaste skiva. Jens Liljestrand vill ha musik om medelåldern och Sara Martinsson är trött på podcastmännen.
Men även om man som jag - eventuellt lite naivt - tror att Hellström inte gör sig till ens lite grann, så kan man ändå tycka att självömkan och tonårsberättelser blir tröttsamt i längden. Att Helltröm borde akta sig för att bli en Birro. Vilket väl var vad Hanna Fahl framförde i sin fina DN-recension (ej på nätet).
Men hur ska Håkan Hellström i så fall kunna kombinera att vara en självutlämnande artist och en väldigt hemlighetsfull artist? Vill han ha sitt nuvarande liv i fred, då blir han ju tvungen att gräva vidare i ungdomen.
Förresten, på ett sätt har jag lyssnat tillräckligt på nya skivan för att se hur den passar in i mönstret: den ger en öppning för dem som vill kritisera Hellström genom att inte vara den bästa han gjort. Eller hade en Håkan-backlash kommit oavsett?
FÖR ÖPPENHETENS SKULL: Ni vet redan att jag är vän med Sara Martinsson, eller hur?
Jag har ju tidigare under hans karriär skrivit om att Håkan Hellström ständigt är ute efter revansch, gör en underlig comeback om och om igen, och att han inte verkar kunna känna sig trygg med sin framgång. "Parkbänken är aldrig långt borta" och allt det där. Han verkar faktiskt vara en 39-åring med ett tappat självförtroende.
Så jag tror faktiskt att det varken är en pose eller en arbetsmetod utifrån en insikt, som Jens Liljestrand och Sara Martinsson menar i sina artiklar. Två artiklar som kom till väldigt olika slutsatser och som ju egentligen handlade om annat än Hellströms senaste skiva. Jens Liljestrand vill ha musik om medelåldern och Sara Martinsson är trött på podcastmännen.
Men även om man som jag - eventuellt lite naivt - tror att Hellström inte gör sig till ens lite grann, så kan man ändå tycka att självömkan och tonårsberättelser blir tröttsamt i längden. Att Helltröm borde akta sig för att bli en Birro. Vilket väl var vad Hanna Fahl framförde i sin fina DN-recension (ej på nätet).
Men hur ska Håkan Hellström i så fall kunna kombinera att vara en självutlämnande artist och en väldigt hemlighetsfull artist? Vill han ha sitt nuvarande liv i fred, då blir han ju tvungen att gräva vidare i ungdomen.
Förresten, på ett sätt har jag lyssnat tillräckligt på nya skivan för att se hur den passar in i mönstret: den ger en öppning för dem som vill kritisera Hellström genom att inte vara den bästa han gjort. Eller hade en Håkan-backlash kommit oavsett?
FÖR ÖPPENHETENS SKULL: Ni vet redan att jag är vän med Sara Martinsson, eller hur?
onsdag, april 17
Vem vill du se på Tellus?
Foto: David Appelgren
Nu börjar vi på allvar att planera inför höstens Släpp fångarna loss-festival på Tellus i Midsommarkransen. Än så länge är inte ens datumet satt, men säkert är att det för sjunde året i rad blir musik, konst och fest för att stödja Amnestys viktiga arbete för mänskliga rättigheter.
Tidigare år har scenen i den intima biografen äntrats av First Aid Kit, Loney Dear, Idiot Wind (tillsammans med Tallest Man on Earth), Musette, [ingenting], Caviare Days, Love Antell, Carl Norén, Jonna Lee, Little Children, Sonjagon och många andra.
Vem eller vilka vill du se i höst? Kanske färre gitarrer? Tipsa oss, till exempel genom att skriva en kommentar här!
tisdag, april 16
Extra allt rankar låttitlarna på "Random Access Memories"
1. Giorgio by Moroder
2. Give Life Back to Music
3. Lose Yourself to Dance
4. The Game of Love
5. Instant Crush
6. Get Lucky
7. Doin' It Right
9. Motherboard
10. Fragments of Time
11. Within
12. Beyond
13. Contact
Och ja, som ni ser så tycker Extra allt generellt att låttitlar ska ha fler än ett ord. Men framför allt gillar vi alla låttitlar som verkar helt självklara, som man tänker måste ha använts förut. "Give Life Back to Music" är ju en omedelbar klassiker.
söndag, april 14
Den politiska musiken
Markus Larssons tyckte i sin recension av The Knifes nya att det politiska budskapet var mer intressant än musiken. Han ställde frågan om budskapet inte hade nått fler med annan musik. Apropå det tänker jag på Steve Mason.
Alla intervjuer med honom handlar om politik, även den i Svenska dagbladet som illustrerades med en ofrivillig Musse Pigg-bild. Men kommer hans senaste album "Monkey Minds in the Devil's Time" att i det långa loppet bli ihågkommen som en politisk skiva? När man lyssnar, då handlar det ju om vilka spår om låter bäst.
Så när SvD:s musikrecesenter ska göra spellistor och lägga in Mason, då kommer de självklart att välja någon av skivans mest fantastiska låtar, som med undantag för "Fight Them Back" är personliga snarare än politiska. Den privat bittre Mason, inte den förbannade. Stefan Thungren tar "Seen It All Before" och Andres Lokko tar "A Lot of Love".
Ingen kommer välja "More Money, More Fire", en plakatpolitisk rap som ett par år i efterhand kommenterar Londonkravallerna. Den inleds "You know we ain't tryin' to preach", men fortsätter sedan att göra exakt det i ett par minuter.
Frågan är om det spelar någon roll, en vecka när den mest politiska låten verkar vara "Ding Dong the Witch Is Dead".
Inte mästerverket "Shipbuilding", konkret men symbolisk, enkel men komplex. Inte heller någon annan sång om den faktiskt förda politiken, utan en sång där det politiska ställningstagandet i att spela den alltså är att man glad för att en före detta makthavare har dött. En makthavare som både tillsattes och avsattes i demokratiska val för mer än 20 år sedan. Följda av åtskilliga demokratiska val för att rätta till det man tycker var fel.
Ni vet, en sån där glädjeyra som "jo, kanske" är osmaklig. Och som "(m)an kan – kanske till och med bör – ställa sig djupt tveksam till". Ni vet, en sån där glädjeyra som SvD:s redigerare måste kalla "tvivelaktig" i rubriken, utan täckning i själva krönikans text. Annars blir slutsatsen helt enkelt bara för osmaklig.
Jo. Inte ens kanske.
Alla intervjuer med honom handlar om politik, även den i Svenska dagbladet som illustrerades med en ofrivillig Musse Pigg-bild. Men kommer hans senaste album "Monkey Minds in the Devil's Time" att i det långa loppet bli ihågkommen som en politisk skiva? När man lyssnar, då handlar det ju om vilka spår om låter bäst.
Så när SvD:s musikrecesenter ska göra spellistor och lägga in Mason, då kommer de självklart att välja någon av skivans mest fantastiska låtar, som med undantag för "Fight Them Back" är personliga snarare än politiska. Den privat bittre Mason, inte den förbannade. Stefan Thungren tar "Seen It All Before" och Andres Lokko tar "A Lot of Love".
Ingen kommer välja "More Money, More Fire", en plakatpolitisk rap som ett par år i efterhand kommenterar Londonkravallerna. Den inleds "You know we ain't tryin' to preach", men fortsätter sedan att göra exakt det i ett par minuter.
Frågan är om det spelar någon roll, en vecka när den mest politiska låten verkar vara "Ding Dong the Witch Is Dead".
Inte mästerverket "Shipbuilding", konkret men symbolisk, enkel men komplex. Inte heller någon annan sång om den faktiskt förda politiken, utan en sång där det politiska ställningstagandet i att spela den alltså är att man glad för att en före detta makthavare har dött. En makthavare som både tillsattes och avsattes i demokratiska val för mer än 20 år sedan. Följda av åtskilliga demokratiska val för att rätta till det man tycker var fel.
Ni vet, en sån där glädjeyra som "jo, kanske" är osmaklig. Och som "(m)an kan – kanske till och med bör – ställa sig djupt tveksam till". Ni vet, en sån där glädjeyra som SvD:s redigerare måste kalla "tvivelaktig" i rubriken, utan täckning i själva krönikans text. Annars blir slutsatsen helt enkelt bara för osmaklig.
Jo. Inte ens kanske.
Lost in the heat of it all
frank ocean [lost] from christopher francis ocean on Vimeo.
Inte bara var det en av förra årets bästa låtar, dessutom: om man kollar 1.02 in i videon så ser man två av mina favoritunderhållare samtidigt.
måndag, april 8
Fruktsallad
Efter ett par första lyssningar är Phoenix nya skiva en besvikelse.
Om "Bankrupt!" är deras utlovat "experimentella" vinkling, då måste experimentet vara att se om trogna, men numera mer lättdistraherade fans orkar lyssna tillräckligt mycket för att ens kunna skilja låtarna från varandra.
Vi får se. Utvärderingar efter ett par första lyssningar har ju varit fel förut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)