söndag, april 14

Den politiska musiken

Markus Larssons tyckte i sin recension av The Knifes nya att det politiska budskapet var mer intressant än musiken. Han ställde frågan om budskapet inte hade nått fler med annan musik. Apropå det tänker jag på Steve Mason.

Alla intervjuer med honom handlar om politik, även den i Svenska dagbladet som illustrerades med en ofrivillig Musse Pigg-bild. Men kommer hans senaste album "Monkey Minds in the Devil's Time" att i det långa loppet bli ihågkommen som en politisk skiva? När man lyssnar, då handlar det ju om vilka spår om låter bäst.

Så när SvD:s musikrecesenter ska göra spellistor och lägga in Mason, då kommer de självklart att välja någon av skivans mest fantastiska låtar, som med undantag för "Fight Them Back" är personliga snarare än politiska. Den privat bittre Mason, inte den förbannade. Stefan Thungren tar "Seen It All Before" och Andres Lokko tar "A Lot of Love".

Ingen kommer välja "More Money, More Fire", en plakatpolitisk rap som ett par år i efterhand kommenterar Londonkravallerna. Den inleds "You know we ain't tryin' to preach", men fortsätter sedan att göra exakt det i ett par minuter.

Frågan är om det spelar någon roll, en vecka när den mest politiska låten verkar vara "Ding Dong the Witch Is Dead".

Inte mästerverket "Shipbuilding", konkret men symbolisk, enkel men komplex. Inte heller någon annan sång om den faktiskt förda politiken, utan en sång där det politiska ställningstagandet i att spela den alltså är att man glad för att en före detta makthavare har dött. En makthavare som både tillsattes och avsattes i demokratiska val för mer än 20 år sedan. Följda av åtskilliga demokratiska val för att rätta till det man tycker var fel.

Ni vet, en sån där glädjeyra som "jo, kanske" är osmaklig. Och som "(m)an kan – kanske till och med bör – ställa sig djupt tveksam till". Ni vet, en sån där glädjeyra som SvD:s redigerare måste kalla "tvivelaktig" i rubriken, utan täckning i själva krönikans text. Annars blir slutsatsen helt enkelt bara för osmaklig.

Jo. Inte ens kanske.

Inga kommentarer: