torsdag, juli 31

Neil: Covers



Andra artister har vridit Neil Youngs låtar åt många olika håll. Här är en liten spellista jag satt ihop som visar på bredden av tolkningarna: Lilla Neil Young-coverlistan

Saint Etienne tog den lantliga valsen "Only Love Can Break Your Heart" och gjorde urban dub av den.

Nicolette Larson bad någon spela saxofon på "Lotta Love" och fick västkustradiorock.

Simply Red förvandlade "Mellow My Mind" till mjuksoul.

Chromatics svärtade ner "Into the Black" ännu mer.

Buddy Miles drog ut "Down by the River" till 13 minuter, fyra minuter mer än vad Isley Brothers fick ut av "Ohio".

Sedan har massor av rockband harvat sig igenom Youngs katalog och i princip varenda existerande countryartist har spelat in "After the Gold Rush". Dolly Parton fick tillåtelse att ändra textraden "I felt like getting high" till "I thought that I could cry". Även elektroniska artister har gjort den, som brittiska The Time & Space Machine som vävde in Buffalo Springfields "For What It's Worth" i sin version.

Men varken den samplingen eller Dolly fick vara med på just den här lista, med bara en inspelning per låt. Har jag valt rätt? Har ni tips på andra Neil Young-covers?

onsdag, juli 30

Neil: Självbiografin

Det tog Neil Young tio år att lista ut hur han skulle bemöta Jimmy McDonoughs biografi "Shakey". Där utmålas Young visserligen som ett geni, men också en gigantisk tjurskalle och lite av en tyrann.

Först hade McDonough anlitats av Young att skriva en bok, inte trots utan tack vare att McDonough vågade säga till Young när hans musik sög. Men efter låååångt arbete och många perioder av tystnad skar det sig helt.

Och 2002 gav McDonough ut boken ändå. Så klart.

Neil Young verkade tänka länge på vad hans nästa drag skulle bli. Svaret: att skriva en egen bok.

Wow. Smart.

Twisten var möjligen att han ägnade oproportionerliga delar av "Waging Heavy Peace" åt att beskrivna sina egna affärsprojekt som modelltåg, elbilar och ljudformatet som ska konkurrera ut mp3. Young predikar svavelosande om hur mp3 dödar musiken, upprepande gånger, men förklarar till exempel aldrig riktigt varför han återvänder till samarbeten med Crosby, Stills och Nash, trots att det alltid slutar i bråk.

Ändå ger "Waging Heavy Peace" just genom att vara en så oredigerad och felviktad textmassa i slutändan en bild av Neil Young. Till skillnad mot Graham Nashs självbiografi från förra året, "Wild Tales", som är extremt traditionellt skriven, med en underton av duktighet. Inte ens mot Neil Young vågar Nash vara elak, även om det märks att den enda kärlek han hyser för kanadensaren är hatkärlek. I beskrivningarna av David Crosbys drogberoende och Nashs roll som "enabler" bränner det däremot till. Annars är det många väldigt skickliga undanmanövrar från det verkligt personliga. Det här är så mycket som Nash vill berätta. Förvänta er inga fler böcker från honom.

Skribentsonen Neil Young återkom däremot i sin bok ofta till att han nu upptäckt hur mycket han gillade att skriva. Så mycket att det ju talas om ännu en memoarbok. Den här gången bara om bilar han ägt.

tisdag, juli 29

Neil: Truligheten



"Dear Stephen, funny how things that start spontaneously end that way. Eat a peach. Neil"

Så lyder rockhistoriens mest berömda telegram. Det skickades 20 juli 1976 till Stephen Stills från Neil Young, som utan förvarning hoppat av deras gemensamma turné.

Kanske är det en rockistisk egenskap att beundra, men jag gillar att Neil Young alltid har förbehållit sig rätten att bara dra. Hej då. Fuck you. Eat a peach.

Därför måste han självklart vara en fruktansvärd person att samarbeta med, men en intressantare artist. I alla fall om man vet hur man ska lyssna, vad man kan förvänta sig. Att Neil Young alltid är på väg vidare. Han spelar in allt i studion, ALLT. Han kan ge ut en skiva, senare inse att det inte blev så bra, men skit i det, han är på väg vidare. Ibland mot ett återbesök med gamla musiker och ljud, men på väg.

Han har haft tur och kunnat göra som han vill under hela sin karriär. Efter att ha stört sig på hur Buffalo Springfields debutalbum producerades så har han själv bestämt. När han var missnöjd med sin "MTV Unplugged" betalade han själv för att göra en ny inspelning, som är den som gavs ut.

Medan Joni Mitchell faktiskt böjde sig för David Geffens idéer om att förnya sig och anpassa sig till tiden (genom syntharna och trummaskinerna på "Dog Eat Dog"), så gjorde Neil Young som han ville och blev i stället stämd av Geffen för att göra skivor som inte lät som Neil Young. Vilket väl är rockhistoriens mest berömda stämningsansökan.

Att både ha skrivit det telegrammet och ha blivit stämd för att vara obstinat gör väl Neil Young till rockens mer tjurskallige. Att han dessutom fortsatte att samarbeta med både Stills och Geffen säger något om hur mycket han ständigt kommer undan med.

måndag, juli 28

Neil: Mynah Birds



Det här att Neil Young en gång hade ett skivkontrakt på Motown, det är väl inte direkt okänt, men inte heller allmängods?

För 1965-66 var han gitarrist i bandet Mynah Birds, rekryterad av basisten Bruce Palmer. Sångare var Rick James. Ja, han som femton år senare gjorde "Super Freak". Med den kombinationen var Mynah Birds ett av Motowns få band med medlemmar av flera hudfärger. Eller enda? Jag har inte lyckats få det bekräftat.

"It's My Time" är en av de låtar som Mynah Birds spelade in under Berry Gordys och Smokey Robinsons uppsikt. Någon utgiven singel blev det däremot aldrig, eftersom James åkte dit för att ha smitit från sin tjänst i amerikanska flottan. Det var en sparkad manager som tjallade.

Neil Young och Bruce Palmer kunde, som kanadensare, däremot slippa oroa sig för att bli inkallade och drog till Kalifornien för att bilda Buffalo Springfield.

söndag, juli 27

Neil: Första skivan

De första albumen jag ägde på med Joni Mitchell och Bruce Springsteen var gamla godingar och med Beyoncé en tidigt i karriären. Med Prince var de första kontakterna mest rykten.

Med Neil Young var det ett vältajmat skivsläpp i realtid: den akustiska renässansen "Harvest Moon". Jag minns det som att det inte gick att undvika den skivan under hösten 1992. Det gjorde det självklart, för även om jag lyssnade på  Pearl Jam, Nirvana och R.E.M. och så gillade jag då även Atomic Swing, Stereo MC's, the Shamen, George Michael, Erasure och House of Pain. Och "The Sign och "All That She Wants", dem dansade jag till på högstadiediscon. Samt RuPauls "Supermodel (You Better Work)" och gamla HasseåTage-revyer.

Jag var i en sökande fas i mitt musiklyssnande, för att uttrycka det milt.

Varför jag då som femtonåring föll för ett album där en 47-årig farbror sjunger om den bästa hund han någonsin haft, kompad av pedal steel, det vet jag inte. Den gick ju inte ens att dansa till.

Jag tror att det säger något om hur stämningsfull den här skivan är, att den kan nå fram genom the Shamen och RuPaul.

Neil-vecka!



Om en vecka står Neil Young på Skeppsholmen tillsammans med Crazy Horse. Trots att jag själv inte kommer att vara där så vill Extra allt hjälpa till med uppladdningen. Hela veckan kommer därför att handla om Neil Young.

Ambitionsnivån blir semesterslö, men det är ju inte som att Extra allt inte redan har skrivit en hel del om rockens truligaste kanaduckgubbe.

För den som behöver börja med musiken, här var den Lilla Neil Young-lista som jag satte ihop för ett år sedan.

lördag, juli 5

Supermix på Strömterrassen!



I sommar har Kungliga Operan öppnat nya restauranger och barer. På Strömterrassen finns grill, bar och fantastisk utsikt över strömmen och slottet. Samt musik, bland annat serverad av Supermix!

Vi väljer skivor varannan onsdag, så skriv in 6 augusti och 20 augusti i era sommarkalendrar. Tiderna som gäller är 22-02. Som vanligt blir det folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det som skulle ha varit vår första kväll, nu på onsdag den 9 juli, är tyvärr hela Supermix-trion bortrest, men vi har celebra vikarier: Anna Charlotta Gunnarson och Andreas Mattsson! Att två gamla idoler ska täcka upp för oss känns ju lite bakvänt, men trevligt.

Mellan våra kvällar innehas för övrigt onsdagarna av Lisa Milberg och Henrik Burman, även de två favoriter. Så häng på Strömterrassen varje onsdag hela sommaren och njut av den allra bästa musiken.

onsdag, juli 2

Lyssna på Tove!



Ni har fortfarande fyra dagar på er att lyssna på Tove Janssons egen inläsning av "Bildhuggarens dotter". Gör det!

Ni behöver inte ens ha särskilt mycket tid över. Den självbiografiska novellsamlingen från 1968 är inte lång, men oerhört koncentrerad. Novellen "Snön" är lika tät som de drivor som täcker för fönstren och tvingar Tove och hennes förstående mor att gå i ide. Den hade varit lysande även utan att händelsen lett till Mumintrollens öde i "Trollvinter".

Eller när Tove och hennes kusin försöker påkalla Guds uppmärksamhet! Eller när den bästa stormen kom! Eller när en tant tränger sig på och gjuter väggprydnader av gips i Toves pappas ateljé, där det ju pågick Konst! Eller... ja, alla berättelser är värda utropstecken.

Speciellt drabbande blir texterna när Tove Jansson själv läser dem, i inspelningar från 1980-talet. Men missar du Sveriges radios deadline - läs boken. Då får du dessutom novellen "Teater", som verkar ha fallit bort på SR:s webb.