torsdag, augusti 30

Botemedlet

I våras hade jag en Crowded House-period. Nu ser det ut att bli en brittsommar och höst med The Cure. Tidiga The Cure just nu, kanske kommer jag gräva mig djupare ner.

Jag kommer nog sitta hemma vid kvart över tio på lördagkvällar och i stället för kranens droppande lyssna på ”10.15 Saturday Night”. Det torra gitarrljudet. Basen. Den allmänna, svartvita dysterheten. Och samtidigt ett driv, så att jag orkar hålla mig uppe, inte bara lägger mig ner och somnar. Eller gråter. Om det inte var för det där med att boys don’t cry.

Jag har alltid respekterat de inbitna Cure-fansen. Jag förstår kanske inte exakt varför The Cure skulle vara det bästa bandet i världen, men att vara Cure-fan har alltid verkar… ja, värdigt. Kanske var det för att Cure-fansen på högstadiet, Anders och Jessica, på dagen för skolfotograferingen tuperade upp håret, målade sig under ögonen, till och med skrev ”The Cure” i pannan. De låg före mig. Jag började inte med kajal (på fest) och Smiths-citat i anteckningsboken förrän i gymnasiet.

Trots att världen är full av The Cure-efterföljare (Interpol, Bloc Party, The Rapture, Shout Out Louds, emokids) så var det länge sedan man såg till The Cure-fansen (och då menar jag inte just Jessica och Anders, även om det var ett tag sen jag såg dem också). Kanske lade Cure-fansen ner när Robert Smith blev tjock. I vår kommer visst en ny skiva, kanske dyker de upp då.

En skara fans jag inte förstår är de som tjatar om Pet Shop Boys. PSB-fansen har aldrig försvunnit. De finns överallt, hela tiden och ropar hallelujah så fort en ny remixskiva dyker upp. Jag förstår inte entusiasmen. Och det kan man ju tolka som att jag är väldigt heterosexuell till och med för att vara heterosexuell, väldigt vit till och med för att vara vit och väldigt ointellektuell för att ha svartbågade glasögon. Men då är man trångsynt. (Finns förresten genren ”trång-synth”?)

Visst vill jag hellre åldras som Chris Lowe än som Robert Smith, och visst läser jag gärna om Pet Shop Boys, men Yamamoto-kepsar och popteori kan faktiskt inte hjälpa mig genom den här hösten. Jag hoppas att The Cure kan det.

tisdag, augusti 28

David Duchovny & David Lee Roth

ExampleExample

Att bli bloggare är den misslyckade författarens livboj. I alla fall i nya tv-serien ”Californication”, med David Duchovny. Han spelar Hank, en newyorkare som fastnat i L.A., separerad, skrivkrampad, alkad, men tydligen attraktiv för kvinnor.

Att det här kan vara den första större dramatiserade skildringen av en bloggare, det har Beta redan skrivit om här. Min reaktion på att Hank ska blogga var framför allt en rädsla för att ”Californication” kommer fyllas med voice-overs. Och hur ska det få plats, bland alla nakna bröst och whiskyflaskor? Och ja, efter tre avsnitt ser det ut att bli en hel del smöriga berättarröstslut.

Men här är det jag ville säga: när Hank skriver sin första, motvilliga, bittra bloggpost, får vi i voice-overn bland annat höra honom säga ”I won’t go down in history, but I will go down on your sister”.

Och han claimar dess ord as his own! Men, som Morrissey ju påpekat, så finns det alltid someone, somewhere, with a big nose, who knows. Och i det här fallet är det jag som fäller Hank, eller snarare manusförfattaren.

Jag hade nämligen, bara tre dagar innan jag såg det där avsnittet, fått höra exakt det där citatet från Eric. Men han angav faktiskt källan: David Lee Roth.

Kollar man på Wikiquote ser man att Van Halen-sångaren sagt en hel del bra saker:

”I'm a family-oriented guy. I've personally started four or five this year already.”

”To me, it's not rocket surgery.”

“I used to have a drug problem, but now I make enough money so that it's not a problem anymore.”

“I used to jog, but the ice cubes kept falling out of my glass.”

Men det är klart, en del av de här har man ju hört i andra sammanhang. Kanske är det David Lee Roth som inte vet att det är fel att plagarize and take on loan?

söndag, augusti 26

Get well, Kjell

Kjell Höglund ligger sedan i fredags kväll på sjukhus i Karlskrona, akut sjuk. Läs här i Expressen.

Hoppas han blir bra snart.

Under tiden kan vi titta på det här tidningsklippet från Östersundsposten den 15:e december 1965, där Kjell svarar på vad han tycker om Sällskapet Lajbanernas konserter m.m. i Strömsund. Han var väl kanske inte helt neutral, eftersom han själv spelade på deras arrangemang.

Och dessutom kan vi lyssna på "Man vänjer sig" en gång till.

Femtio ord

Example

Visdomsord
Jag var i Hallmarkstämning och kom att tänka på att livet är en dödlig sjukdom.
Och det är en fin liten oneliner, fina små ord.
Jag skulle kunna claima dom as my own. But I’ve googled well and I’ve heard them said a hundred times (maybe less, maybe more).

torsdag, augusti 23

Kittlig fjäder

Example

Nu kommer ytterligare ett musiktips för er som liksom jag gillar Animal Collective, Ariel Pink och folk som rör sig i de cirklarna.

Hon heter egentligen Annie Sachs och kommer från Philadelphia, Pennsylvania. Men ska man hänga med Animal Collective måste man ha ett indiannamn. Därför kallar hon sig Tickley Feather.

Just nu verkar hon ägna sig åt att ge ut sina tvåminuters flumsånger på splitsjutummare, vilket ju är en otroligt icke-2007-aktig grej att göra.

Men hon har en MySpace-sida. Vilket ju i och för sig känns som en otroligt 2006-aktig grej. Nån Facebook-sida har hon inte vad jag kan se. Jävla framstegsfientliga hippie.

Nåja, lyssna på den här:

Tickley Feather -"The Python"

onsdag, augusti 22

Be Kind Rewind

Example
Mörkhyad Ghostbuster = Ernie Hudson. Närsynt Ghostbuster = Harold Ramis.

Har jag inte skrivit om Michel Gondrys kommande film ”Be Kind Rewind” än? Kanske inte. Och kanske borde jag vänta tills jag sett den. Men jag kan inte hålla mig, det är dags att börja analysera nu. Det är ju bara fyra månader till premiären.

Handlingen: Jack Black råkar avmagnetisera alla filmer i kompisen Mos Defs videobutik. Som ersättning spelar de in sina egna versioner av filmerna. De ritar ett spöke på bilen och filmar ”Ghostbusters”, de bygger en robotdräkt och gör ”Robocop”, Jack Black tar på sig afroperuk och leker ”Boyz N The Hood”.

Det blir succé och alla vill hyra filmerna, sedan kommer FBI och säger att ajabaja. Sedan händer säkert nåt fint på slutet. Jag vet inte. Jag har bara sett trailern, det är den jag baserar allt det här på.

Är filmen en kommentar till YouTube-eran, web 2.0, UGC, ”Cult of the Amateur”, vad ni vill kalla det? Är FBI-killen en symbol för copyrightjagande storföretag som kväver den lilla människans kreativitet? Och i så fall, det där fina som antagligen händer på slutet, är det att Jack Black och Mos Def håller ett tårfyllt tal om rätten att uttrycka sig konstnärligt? Och i så fall, varför skriver de inte en egen film i stället för att göra remakes, som om de var lågstadiebarn på roliga timmen?

Gondry verkade i alla fall själv ha åkt på en copyrightsmäll, när han tvingades ta bort en av filmerna som skulle återskapas. Av den här intervjun med Black förstår man att det var Stålmannen. De där DC Comics-människorna håller hårt i sin trikåkille. Gondry kommenterade det hela i en intervju för ett år sedan, när inspelningen precis börjat:

”The rights situation in the world is getting ridiculous,” he says. “I have to reimagine a quarter of my film one week before I shoot. It's absurd. We are not allowed to shoot graffiti without the permission of the person who drew it, even something like ‘f -- you.’ ”

Men hur tänkte Gondry när han skrev manuset? När utspelar sig det här egentligen? Att Mos Def hyr ut VHS-kassetter, är det avsiktligt för att ge videobutiken mer loserkänsla?

Ja, jag är ledsen att frågetecknen är så många. Så går det när man har en brinnande längtan att analysera, men bara en tvåminuters trailer att utgå ifrån.

Kanske är ”Be Kind Rewind” bara en s.k. ”skön rulle” där Jack Black sjunger ”Ghostbusters”-låten fel och ser rolig ut när han försöker vara Jessica Tandy i ”Driving Miss Daisy”.

tisdag, augusti 21

SJ, Bahnhof Zoo och heroin

Apropå det här jag skrev om för ett tag sen med att SJ använder ”Heroes” i en reklamfilm, trots möjliga associationer till heroin och barnprostitution, så kom det ett läsarbrev till Extra allt:

Den där Klas Dykhoff verkar ha mer rätt än många verkar inse. SJ har nämligen gått och blivit rena rama pundarhålan.

För en dryg månad sedan gjorde jag resan Stockholm/Göteborg (första klass). Vad hände? Framför mig fick jag en livs levande smackpundare! På riktigt. Han pratade först oavbrutet i sin mobiltelefon (samtalsämnen som avhandlades: tips om hur man ljuger för att få ut metadon, mordhot mot socialsekreterare). Sedan drog det visst i herointarmen. In på toa med utrustningen i 20 minuter. Efteråt gled han ner i tågkorridoren som en Janne Boklöv i ultrarapid. Sedan var det zombieliv i två timmar. Precis som i reklamen så sussade han på sin medpassagerares axel. Och det såg ut så här:

Sannolikt hade han sett nya reklamen och, precis som Klas Dykhoff, känt att det där med X2000 - ja det verkar påminna lite om den där sköna känslan i Banhoff Zoo. Följaktligen valde han tåget.

Veckan efter stötte jag faktiskt på SJ:s ordförande ute i skärgården. Hade jag varit lika snabb i synapserna som Klas Dykhoff hade jag sannolikt tagit upp SJ:s problematiska låtval. Nu blev det inte så. Nästa gång hoppas jag att SJ väljer reklamlåt med omdöme. Kanske något från Povel Ramels låtskatt?


Ja, tack för det brevet. Och alla ni andra läsare: skriv gärna in och berätta hur det gick till när ni senast träffade en pundare.

fredag, augusti 17

En mängd frågor om min humor

Jag har funderat på min humor. Om den går att beskriva. Om jag på förhand kan veta vad jag kommer tycka är roligt. Om det jag i efterhand anger som anledning till att jag tyckte något var roligt, om det var verkligen sant eller bara efterhandskonstruktion. Om jag bara distraheras av allt runtomkring humorn.

Varför tycker jag till exempel att nystartade fejknyhetssidan Faktume inte är rolig? Spermaharen läste jag aldrig och nedlagda Fantasinyheter tyckte jag var slentrianmässig, men visst tyckte jag väl The Onion var rolig, i alla fall för fem år sedan?

Äh, jag vill inte racka ner på Faktume. Jag vill ge dom en chans, se vartåt det barkar. De har ju inte ens börjat på riktigt, de ska börja uppdatera dagligen på måndag den 20:e. Men jag kan inte låta bli att klaga.

Skrattar jag inte för att många av Faktumes fejkade nyhetsnotiser inte är särskilt träffsäkert skrivna som nyhetsnotiser? Eller för att skämt om E-Type är att sparka in öppna dörrar? (Nej inte ens dörrar, bortdragna duschdraperier.)

Men å andra sidan skrattar jag ju åt ”Flight of the Conchords”, amerikanska tv-serien med humortrubadurduon (det ordet ser vackert ut i skrift) från Nya Zeeland. Och det är ju öppna dörrar att det blir roligt när man låter några misslyckade vita nördar göra hiphop eller misslyckas med att uttrycka stora kärlekskänslor (när det i stället blir ”you’re so beautiful, you could be a part-time model, but you'd probably still have to keep your normal job”).

Jag skrattar, trots att jag redan hade sett deras låtar i diverse liveframträdanden på Youtube. Det blir ju då helt tydligt att tv-seriens manus ibland har fått sträcka sig för att trycka in låtarna, men det är roligt ändå. Det är inte ens låtarna som är roligast, utan det vardagliga, lågmälda småtjafset. Nördar som småtjafsar, är det min humor?

Är det för att jag också är en vit, lågmäld nörd? Eller bara att den där kiwidialekten där ”better” låter som ”bittah” får mig att längta till Nya Zeeland? Var i Stockholm kan man få tag i en flaska L&P och en hamburgare med rödbeta?

torsdag, augusti 16

Ring mig bara om Tony Wilson dör

Jag kan inte riktigt släppa tankarna kring det här med färdigskrivna minnesrunor för kändisar, som när Ramel och Bergman dog. I Bergmans fall var det ju kompletta, färdigredigerade tidningsbilagor som gick ut dagen efter.

I det perspektivet, när man nästan känner att tidningarnas professionalism (att vara förberedd) kan tippa över till cynism (att vänta på att en kändis ska ta och trilla av pinn innan man gör om designen nästa gång och måste redigera om hela bilagan), då känns det nästan gulligt att det tog ett par dagar innan texterna om Tony Wilson dök upp efter att han dog i fredags.

Nej visst, SVT stuvade inte om i tablån en enda kväll för att slänga in ”24 Hour Party People”, historien om Tony Wilson och Factory Records.

Men att ett dödsfall fortfarande kan komma som en överraskning. Det var väl skönt.


PS: För okej, det går ju faktiskt inte att jämföra Tony Wilson med Ingmar Bergman. Men för elefanterna, de som skulle ingå i en Popkulturellt Kanon finns det väl färdiga minnesord? Som Bob Dylan, Aretha Franklin, Brian Wilson, Steven Spielberg, Paul McCartney, Little Richard. Och Keith Richards runa uppdateras väl nu efter att alla såg vilket skick han var i på turnén.

onsdag, augusti 15

Footsteps in the Dark

Mitt mål är att lyssna på ”Footsteps in the Dark” med Isley Brothers, denna underbara låt, så många gånger att jag inte ska tänka på Ice Cubes samplande ”It Was A Good Day” när jag hör den, utan i stället på Isley Brothers när jag hör Ice Cube.

För även om Ice Cubes låt också är underbar så är det alltid trevligare att se Isleybrorsorna framför sig än att se en gangsta.

måndag, augusti 13

Vart har du varit, "Where You Been"?

Läste intervjun med J. Mascis i Sonic. Läste låttitlarna på Dinosaur Jr:s allmänt erkända mästerverk ”Where You Been” från 1993. Kände inte igen dem. Tänkte att den här skivan kanske var en av alla de som man bara trodde att man hade hört eftersom man läste så mycket om den och såg omslaget så mycket.

Trodde jag.

Nu sitter jag här och lyssnar igenom ”Where You Been” och kan sjunga med i alla gitarrsolon, varje litet gnyende från Mascis. Jag har alltså hört den här skivan miljoner gånger, men inte på tolv-tretton år.

Nu undrar jag bara vem som ägde skivan? Kanske var det Adrian. Eller lånade jag den på bibblan? Spelade jag av den på band utan att skriva av låttitlarna, är det därför jag inte minns dem?

söndag, augusti 12

Bat For Lashes - What's A Girl To Do

Man kunde ju tro att ”Be My Baby”-beatet hade spelat ut sin roll. Att alla hade hört ”Boom, boom-boom tjack” så ofta att det fick vara nog nu.

Det tycker tydligen inte Bat for Lashes. Trots de jobbiga trummorna, egentligen inte mest ”Be My Baby”-trummorna utan det där beatet som dyker upp vid 0.22, så kan jag inte tycka illa om en så väl utförd Shangri-La's-pastisch som ”What's A Girl To Do?”

fredag, augusti 10

"Heroes" förvirrar

När du hör ”Heroes” med David Bowie, vad tänker du på då?

Själv tänker jag på Smog, det är samma sorts monotoni som i många av Bill Callahans låtar. ”Heroes” är också en av låtarna jag vill höra så sällan som möjligt. Det är rätt svårt att undkomma en låt utsetts till världens 46:e bästa av Rolling Stone, senast hörde jag den i en bar förra veckan, men jag vill verkligen hålla mig undan. När man aktat sig för ”Heroes” under ett år eller två kan man ta fram den, vrida upp volymen och låta sig drabbas igen. Och tänka på hur fruktansvärt bra den är.

Idag diskuteras associationer till ”Heroes” på DN:s insändarsida, av alla ställen. Som en rockklassiker har den förekommit i en hel del reklam och nu har SJ använt den i en reklamfilm (se den här). Detta har upprört en man vid namn Klas Dykhoff som därför skrivit in till DN (insändarna finns tyvärr ej på nätet).

Utan att vara SJ:s reklambyrå kan jag berätta att de har tänkt så här: man visar hur småjobbigt det kan vara att åka tåg (jobbiga ungar, främmande gubbar somnar mot ens axel etc) och tackar alla som ändå åker tåg (på slutet står: ”Tack alla ni som väljer världens mest miljövänliga sätt att resa”). Tågresenärer är miljöhjältar. Man spelar ”Heroes”.

Men insändarskribenten Klas Dykhoff får inte den associationen. När han hör ”Heroes” tänker han inte att det är en av Bowie mest kända låtar, att det är en rockklassiker eller att den handlar om ett utsatt kärlekspar vid Berlinmuren.

Han menar att låten ”framför allt är känd för att den ingick i en film som heter ’Wir Kinder vom Bahnhof Zoo’”. Och eftersom den filmen handlar om heroinmissbrukande 14-åringar som hänger på en järnvägsstation och prostituerar sig så undrar Dykhoff vad SJ med sin reklamfilm vill säga om missbruk och prostitution. ”Vill SJ understryka att även missbrukande prostituerade barn är välkomna att resa (och varför skulle de inte vara det?), eller vill man insinuera att personerna i filmen ruvar på egna trauman som kan förlösas genom en tågresa?”

När jag läst så här långt tyckte jag det var en småkul insändare. Ungefär som något som jag hade kunnat säga till en kompis i tv-soffan. ”Hö hö, är tåget på väg till Bahnhof Zoo eller?” hade jag kanske skrockat där i reklampausen. Det vill säga om Bahnhof Zoo hade varit min association till ”Heroes”. Mer troligt är att jag hade fått lust att lyssna på Smog.

Klas Dykhoff tycker i alla fall att reklamfilmen ”blir mycket förvirrande”. Han tycker att det är ”beklämmande” att SJ använder låten i en reklamfilm för tågresor. För att ge tyngd åt sina åsikter anger han under sin signatur även sin akademiska titel.

Folk som skriver under insändare med sin akademiska titel brukar man inte behöva ta på allvar. Det står vanligen ”Bertil Ljung, fil. kand.” med innebörden att personen har läst några spridda kurser i Uppsala någon gång på femtiotalet.

Nu är inte Klas Dykhoff fil.kand. Eller ens fil. mag. eller fil. dr. Han är professor. Närmare bestämt professor i filmljud och andre prorektor vid Dramatiska institutet.

Professor Dykhoff fruktar att det är så enkelt att det är ”ett uttryck för total brist på kunskap och bildning från SJ och reklambyråns sida” att de använder just ”Heroes”. Det vill säga att de inte delar hans privata uppfattning om vad låten ger för associationer.

Jag kan inte motbevisa Dykhoff om vad ”Heroes” framför allt är känd för, lika lite som han kan bevisa att den framför allt associeras med fjortonåriga heroinister eller att reklamfilmen förvirrar någon annan än han själv.

För att bevisa någon av dessa teser skulle man behöva genomföra en enkätstudie, inte bara lita på sina egna, antagligen väldigt generationsbundna uppfattningar (jag är 30 år, Dykoff är 49). Åtminstone hoppas jag att det är sådana krav på vetenskaplighet som Dykhoff använder sig av i övrigt.

En sak kan jag i alla fall bevisa: att ”Heroes” skrevs 1977 och att ”Vi barn från Bahnhof Zoo” kom 1981. Låten hade alltså åtminstone ett par år där den inte kunde förknippas med missbrukande prostituerade barn. Visste Klas Dykhoff detta? Om inte, är det ”ett uttryck för brist på kunskap och bildning” från hans sida?

Eller tycker han verkligen att bara för att en låt dyker upp i en film så ska filmens sammanhang ta över låtens egen innebörd? Och då inte bara i en enskild betraktares huvud, utan som en allmän sanning, som alla företag och reklambyråer måste anpassa sig till för att inte i insändare bli misstänkta för att vara obildade och insinuera saker om sina kunder? Det är i så fall det som verkligen är beklämmande.

PS: Samtidigt som jag lägger upp detta kommer jag maila en länk till Klas Dykhoff så att han får möjlighet att svara.

onsdag, augusti 8

Klikkboxning (obs reklam!)

Example

Jag kommer ihåg när den första musikmjukvaran kom till en dator i det Tägströmska hemmet i Borlänge. Jag minns inte vad programmet hette, men jag minns att jag inte förstod det särskilt mycket, där när jag satt bredvid Magnus. Det här var typ 1996 och han försökte göra drum’n’bass. Det gick väl så där. Drum’n’bass skulle man nog göra i en källare i London, inte i ens föräldrars sovrum i en villa i Skräddarbacken med utsikt över tallskog.

Nåja. I slutändan var det Magnus bror Martin som lyckades behärska de digitala ljuden. Och för att få rätta omgivningarna för sin 2007-musik har han flyttat till Berlin.

Men nu på torsdag 9:e augusti är han i Stockholm och du - och alla i din bekantskapskrets! - har chans att höra de minimala ljud som Martin Tägtström och Olof Dohnhammar skapar tillsammans under namnet Klikkboxning. Det är bara att bege sig till Lilla baren på Riche, från kl 22.

Precis som senast skivsläppet heter så blir det nog ”en hel burk med kul”.

Femtio ord

Example

Ovisshet
Efter fyra år upptäckte de att båda torkade händerna med den högra handduken i badrummet. Båda trodde att den vänstra var den andras.
De skrattade.
Men de anade inte att en av handdukarna faktiskt aldrig hade använts, bara åkt från vänsterkroken till tvättkorgen till tvättmaskinen till torkskåpet till vänsterkroken.

tisdag, augusti 7

Världens sista roman


Nu har jag köpt och under lunchen hunnit börja så smått på Daniel Sjölins ”Världens sista roman”.

Jag lovar att jag lagt ifrån mig de andra böckerna jag läser, jag lovar att läsa den så fort jag kan, trots att jag inte har semester längre, trots att jag har mycket annat att göra, mycket annat att tänka på.

Det var ett misstag att inte stänga av P1 Kulturs hyllning. Det var ett misstag att läsa SvD:s hyllning. Nu vill jag inte höra ett enda ord till om ”Världens sista roman” förrän jag har nått sista sidan.

måndag, augusti 6

Vad sjunger greken?

Example

Odyssey - ”Who” (Dirty Soundsystem Edit) 1974
Demis Roussos - ”I Dig You”
Vangelis & Chrisma - ”U”

Hjälp mig! Vad sjunger de egentligen i den här låten? ”I like the way you deee, I like the way that you daaa”?

För att ni verkligen ska kunna lyssna efter riktigt noga så får ni tre versioner. Jo, de heter olika, men det är samma låt som spelats in i olika Vangelis-relaterade sammanhang.

Är det bara nonsensord eller är det kassa sydeuropéer (greker resp. italienare) som inte kan engelska?

För mig låter det väldigt mycket som ”I like the way that you die”. Och det är ju plain sick. Eller så sjunger de ”I like the way that you dye”, vilket självklart är trevligare, men vem blir upphetsad av att se sin älskling färga något?

Den här sidan gissar friskt, på ord som ”dive” och ”jive” och ”deep”. Observera att de dock inte placerat några hakparenteser för att markera osäkerhet kring textraden ”You make me really feel like dying”. Den känns ju helt naturlig.

Bonusinfo: en viss Richelle Dassin är ansvarig för texten. Musiken skrevs av Robert Fitoussi, mer känd som F.R. David när han hade en hit med ”Words” 1982.

fredag, augusti 3

Årets hittills nya musikgenrer

…och så den här än så länge lite gåtfulla nu rave-uppföljaren ”nu grave”, som sticker upp överallt. Är det bara ett annat sätt att säga goth light? Eller är det nu rave utan neon? Upplys mig gärna. Intressant är att det begreppet dök upp redan i slutet av 90-talet, i ett misslyckat försök från NME att bunta ihop Placebo, Mansun, Marion, Radiohead och Manic Street Preachers till någon sorts rörelse. Men då hette det så klart ”new grave”. Då var inte ens NME så desperata att de försökte få till nya musikrörelser genom att ändra stavning.

torsdag, augusti 2

Scout & Will

ExampleExample
Scout Niblett fotad av mig 2005, Will Oldham tecknad av mig 2003.

Will Oldham är som bekant den nye Emmylou Harris, den som alla förr eller senare har som duettpartner: Johnny Cash, Nicolai Dunger, Björk, Charlie Louvin (tja, det var väl inte typ alla, men ändå...)

Och nu sjunger han med Scout Niblett. Pitchfork rapporterar att Will är med på fyra spår på Scouts album ”This Fool Can Die Now” som släpps 9 oktober. Scout tillbaka!

En av duetterna kommer vara ”River of No Return”, som Marilyn Monroe sjöng i filmen med samma namn från 1954. I samma film sjunger hon ”One Silver Dollar”, som för mig är oundvikligt sammanflätad med en annan duett, ”Interlude” med Morrissey och Siouxie Sioux. De två melodierna flyter ihop, de hör ihop tillsammans, bredvid varandra på blandband, invävda i varandra när jag gnolar.

När jag och Will Oldham sjunger tillsammans så blir det ”One Silver Dollar” och ”Interlude” i ett duettmedley. Jag säger ”när”, inte ”om”.

onsdag, augusti 1

Mer Panda, mindre Avey!

Example
Animal Collective på Södra teatern 15 november 2005

Animal Collectives nya skiva ”Strawberry Jam” kommer i september, men läckte så klart för länge sedan ut på Internet. Animal Collective blev sura.

Men vad de var sura för var att skivan inte hade spritts i sin helhet, bara sex av nio låtar flöt omkring.

I en intervju från 22 juni på Shoutmouth sa en i kvartetten, Panda Bear:

”People aren’t even able to get the full experience of the album, which bums us all out quite a bit. So if you’re listening leakers [speaking directly into the tape recorder], put up those other three songs, man, pronto.”

Animal Collective är förhoppningsvis inte ”bummed” längre, för nu har alla låtarna läckt. När Panda Bear säger åt en att göra något, då lyder man. Han är ju det bästa med Animal Collective. Avey Tare, som står längst fram och gormar, kan hålla på och göra sin egen musik och spela den fram och baklänges hur mycket han vill (som med ”Pullhair Rubeye”).

Ju mer Panda Bear och hans Beach Boys-falsettsång i en låt, desto bättre, tycker jag. Det är därför jag inte tror att något album i år kommer toppa hans soloskiva ”Person Pitch” och det är väl därför jag på ”Strawberry Jam” hittills mest har fastnat för ”#1”.

Jag önskar att det gick att kemisk ta Avey Tare bort från ”Strawberry Jam”. Inte helt, inte sudda ut honom, bara bleka honom. Som när jag var liten och hade skrivit på mitt hockeyspel med tuschpenna. Nagelborttagningsmedlet bet inte riktigt, utan lämnade blåaktiga skuggor efter sig. Sådana Avey Tare-skuggor kan jag tänka mig. Stunderna när han inte är så primalskrikig och gruffig.

Animal Collective – ”#1”

I Shoutmouth-intervjun berättar Panda Bear för övrigt även om sin karriär som krokimodell. Och om hur en anställningsintervju för ett krokimodelljobb går till. Det är inga långrandiga procedurer tydligen, intervjun består av en fråga och en uppmaning: ”Have you ever done work like this before?” samt ”Take off you clothes”.