torsdag, oktober 31

Joni: Lilla listan

Joni Mitchells karriär har sammanfattats på många olika sätt. Samlingsskivan "Hits" från 1996 gavs ut parallellt med "Misses". Sedan har det släppts tre till samlingar, där bara den Saskatchewan-tematiska "Songs of a Prairie Girl" känns begriplig.

Här är min version av en snabböverblick. Tjugo spår från hela karriären, med men tyngdpunkt på de verkligt bra åren. Där var det svårt att välja bort. Hela "Court and Spark" är ju till exempel lysande, även de dåliga spåren.

För dig som aldrig lyssnat på Joni Mitchell kan det här vara en introduktion. Du som kan din Mitchell får gärna skälla ut mig för urvalet. Eller göra en egen lista.

Varsågod, här är Lilla Joni Mitchell-listan.

Joni: En dålig bok



Det här med de Internet-researchade musikbiografierna, kan vi verkligen acceptera att det får fortsätta?

Mark Begos "Joni Mitchell" är just en sådan. Om han lämnade skrivarlyan en enda minut under arbetet så märks det i alla fall inte för läsaren.

Mark Bego inleder visserligen med två anekdoter av klassiskt snittom hur han a) för första gången såg Joni Mitchell live, b) för första och enda gången pratade med henne ett par minuter. Sedan är resten en kronologisk och ytlig beskrivning av hennes liv och karriär. Ner till detaljer som exakt var hon spelade i varje stad på turnéer, redovisat i löptext.

För enkelhets skull är det ett kapitel per album, det blev väl lättast så för Bego.

Var redaktören har varit i den här bokens tillblivelse vet jag inte. Någon hade kunnat berätta för Mark Bego att han inte behöver upprepa att Mitchell inte var på Woodstock. Eller citera All Music Guides recension av "Court and Spark" som om den var samtida med skivan.

Nåja, det är den typen av petimeteranmärkningar som en dålig bok förtjänar. En bra bok förlåter man eventuella brister.

Imorgon ska jag tipsa om en bra bok om Joni Mitchell.

Joni: Första skivan

Min första skiva med Joni Mitchell var ett lånat CD-exemplar av "Blue".

Så klart, höll jag på att skriva.

Det här var ju 90-talet och på 90-talet lånade man skivor av varandra. Och bland Joni Mitchells skivor var det "Blue" som gällde. Den självutlämnande, avskalade, den mest "äkta".

Ändå blev jag inte så drabbad av den. Jag minns mest att jag fastnade för titelspåret. Det var så direkt, det gick inte att värja sig.

Kanske träffade det extra hårt eftersom ryktet om Joni Mitchell, den allmänna bilden, var att hon var svår. Komplicerad. Krånglig. Ungefär "hon var okej i början när hon var folksångare och sen bra när hon var singer/songwriter, men sen fick hon för sig att göra asså typ *jazz* och då blev hon dålig". Jag vet inte om någon sa så rakt ut, men det är vad jag kan efterhandskonstruera som min kunskap om Joni Mitchell på nittiotalet.

Det finns väl ett uns av sanning i det. Men att därför inte ta sig längre än till "Blue" är som att tro att Woody Allen var bäst i sina "early, funny ones".

En vecka om Joni Mitchell



Om en vecka fyller en av musikens största 70 år. Det firar vi här på Extra allt genom att fram till dess gå igenom allt som är värt att veta om jubilaren, kameleonten från Saskatoon: Joni Mitchell.

Eller tja, "allt som är värt att veta", kanske inte. Men vi gör på precis det sätt som när vi djupdykt i Bruce Springsteen, Beyoncé och Prince. Med den skillnaden att vi inte får avsluta veckan med att se Joni Mitchell live i Stockholm.

Det kommer jag aldrig få göra, hon har inte turnerat sedan 2000. Visserligen gjorde hon ett kort inhopp under en hyllningskonser som ordnades för henne i somras, men det var i Kanada.

Därmed undanhåller hon ganska många att nånsin få en fullständig bingorad i rockgiganter man sett live. Dylan kan man se när som helst, Neil Young också (men inte när hans gitarrist gör illa handen), Paul Simon och Paul McCartney håller igång, Stones och Springsteen verkar aldrig sluta, till och med original-Beach Boys återförenades kort. Van Morrison kan man gå och se för att ha sett honom, men man bjuds troligen inte på så bra musik.

Den närmaste parallellen till Mitchell är väl Bowie, som hållit sig undan sedan 2004.

Men nu ska vi sluta tjata om de där andra och ägna oss åt Joni Mitchell. I en hel vecka. Det är Extra allts sätt att säga att Joni Mitchell inte får underskattas.

onsdag, oktober 30

Supermix 15 november

Om ni redan nu börjar få fullt i er kalender - kom ihåg att skriva in Supermix på Babylon fredag den 15:e november.

Det blir höstens enda Supermix, er enda chans att låta oss blåsa bort höstlöven åt er. Så passa på att äta Babylons legendariska panerad kumminost och dricka några glas Bundaberg's Ginger Beer.

Skriv in det i kalendern. Skriv in det med bläck.

Och laminera kalendern.

tisdag, oktober 29

Tre meningar om nya Tindersticks

Eftersom jag någonstans inom mig vill att Tindersticks ska bevisa att de har ett existensberättigande även i samtiden så blev jag extremt besviken när deras "Across Six Leap Years" med nyinspelningar av gamla låtar visade sig låta i princip EXAKT som originalen.

Tyvärr tror jag att de som blir så extremt besvikna som jag blir är exakt samma personer som även kommer lyssna på nästa Tindersticks-album i hopp om att de ska kännas relevanta. Men någon ny publik kommer de aldrig att få.

fredag, oktober 25

Inkörsportar till musik



Så de vanligaste utgångspunkterna för att ta sig vidare till annan musik just nu är alltså Mumford and Sons, Lana Del Rey och dataspel.

Eller handlar det sista förslaget om att folk har sökt på andra låtar i stil med "Video Games"? I så fall, vilken dominans för Lana.

torsdag, oktober 24

Mark Kozelek i måndags



Mark Kozelek är som en konstant. Stämningen hans musik bär med sig, som en moln av damm. Hans gitarrspel. Hans röst, som fortfarande låter fantastisk, den ger nästan rysningar.

Men tyvärr också hans förmåga att ägna mellansnack till att dissa södra Europa och hans allt mer tilltagande vana att spela in och släppa varenda låt han skriver.

I alla fall verkar det så. Bara i år har han släppt tre album.

När han i måndags spelade på Södra teatern för sjuttielfte gången framförde han väl tre-fyra låtar som handlade om livet på Europaturné. Hur han längtar hem till San Francisco. Vilka stolsnummer han haft på flygplan. Hur vädret varit i Malmö. Att Scandic i Stockholm har ett bra gym.

När jag var sjutton började jag lyssnade på Mark Kozelek för att han sjöng om olycklig kärlek, ibland om lycklig kärlek och ofta om trasiga familjerelationer. Jag har fortsatt för att han berättar historier.

Nu för tiden sjunger han alltså om att Scandic har ett bra gym.

Han kommenterar att han inte är samma person som på Red House Painters-tiden, så därför har han lämnat de sångerna bakom sig (utom covern på Cars "All Mixed Up"). Men han kan väl inte helt ha tappat självinsikten?

Att hålla sig i form kanske helt enkelt har blivit viktigare för honom, han verkar han vara inne i en ålderskris. Han berättar att på tåget från Göteborg hade han ett långt samtal med en 62-årig kvinna men har inget att säga till 20-åringar han träffar på turné.

Han är bara 46, men det näst vanligaste texttemat är vänner som har dött. Tredje vanligast är minnen från barndomen. Hans mor får en sång, hans far en sång.

Det fjärde vanligaste texttemat är bisarrt nog hur mycket han ogillar Nels Cline, gitarristen i Wilco. I två sånger sopar han till honom. På fråga från publiken säger Kozelek att han inte ha något emot Cline, det var bara ord som råkade passa till musiken.

Så sjung inte alla ord som kommer till dig, Mark Kozelek. Jag vill inte få anledning att sluta rysa av din röst.

onsdag, oktober 16

Books aren't Stanley knives



Jag utgår från att det just nu är allsång till den här i en frusen boksigneringskö i Göteborg.

onsdag, oktober 9

Yeah x 776



Bob Stanleys "Yeah Yeah Yeah - the Story of Modern Pop" är nästan 800 sidor lång. Men så har han ju arbetat med den i fem år och ämnet är ju ganska maffigt: en samlad historia av pophistorien från 1952 till millennieskiftet.

Att den är så lång gör att jag inte kommer kunna recensera den här på... ett tag. Det beror väl på hur mycket lästid jag lyckas sno åt mig. För jag vill verkligen suga i mig den här boken, redan på de första sidorna har jag lärt mig nya saker och förstått samband.

Å andra sidan är jag lite skraj för att komma till slutet, i rädsla att Stanley verkligen ska behandla digitalisering och Internet som endast skurkar i berättelsen om pop. Att mystiken har försvunnit med tillgängligheten, att sammanhangen och sambanden har försvunnit med löst nedladdade mp3-filer. Det är ungefär så han beskriver det i inledningen.

Det här är däremot inte en bok man börjar läsa framifrån, i alla fall inte om man som jag är intresserad av Bob Stanleys egen subjektiva bild av pophistorien. Jag hoppade direkt till registret för att kolla vilka artister som finns nämnda och i så fall med hur mycket. Jag känner mig nöjd: jodå, den finns med, och den och den och... nej, nu måste jag börja läsa. Det här är en historiebok om pop där Bee Gees får fler sidhänvisningar än Dylan.

torsdag, oktober 3

Bowies böcker

För mig kommer glaset alltid att vara halvtomt. Men i bästa fall kan jag tänka att ett halvtomt glas är bättre än ett fullt, som ju inte går att fylla på.

Så försöker jag tänka med David Bowies lista över 100 böcker han tycker att man måste läsa. Jag har bara läst 13 av dem. Men det betyder ju att jag har 87 stycken kvar!

Bland annat har jag redan sedan länge "Mystery Train" och "The Portable Dorothy Parker" stående i att-läsa-hyllan. Eller snarare liggande i hyllan, som är så full att all kreativitet gått åt till att få plats. Trängseln minskar aldrig.

För mig kommer glaset alltid att vara halvtomt, men att-läsa-hyllan alltid helfull.

PS: Den som först på sju gissningar kan pricka in fem av böckerna på Bowies lista som jag har läst vinner... eh, ska vi säga en skiva med väldigt bra musik om böcker?