tisdag, november 30

Extra allt sammanfattar året

Imorgon börjar Extra allts traditionsenliga julkalender, för sjuttonde gången. Vi sammanfattar året som gått med en lucka per dag fram till julafton.

Förra året var det så klart mycket covid-19-relaterat, men också Bacharach, "Normal People" på tv, Arlo Parks och ett hejdå till Trump. Vad tror ni det blir i år?

Och vem tror ni blir årets julvärd? Ni ser skuggan här ovanför, komplett med änglautstyrsel, men imorgon kliver hon ut i adventsljuset.

måndag, november 29

Veckans skivor i oktober och november


Jag har glömt att sammanfatta skivköpen i oktober, så ni får två månader i en svep. Det blev mycket ”classic rock” från tidigt sjuttiotal av män, eller tja, kanske snarare musik ur ”The Music Snob’s dictionary” om ni minns den.

David Crosby "If I Could Only Remember My Name" (1971) Visst är rangordningen så här? 1. Y, 2. N, 3. C, 4. S. Men ibland lyssnar man på "Laughing" och vill putta upp Crosby förbi Nash.

Tirzah ”Colourgrade” (2021) Förra albumet var 2018 års bästa. Det är inte det här, tyvärr. Tirzah och producenten Mica Levi har skruvat upp kantigheten och skevheten. Men det finns ändå stunder, som "Hive Mind". Ibland räcker inte stunden nästan en hel låt, som när det i "Send Me" helt plötsligt på slutet prompt ska in en distad gitarr. 

Paul McCartney ”McCartney” (1970) På sin solodebut gjorde Paul allt (Linda körade lite) och kanske hade det ibland behövts nån annan som sa att "nja, kul att spela, men är det kul att lyssna på?" (Har någon gjort en edit på "Momma Miss America" utan bluesgitarr?) Å andra sidan: "Every Night", "Maybe I'm Amazed" - och "Junk"!

Frank Sinatra ”Watertown” (1970) Det spöregnade och jag var ensam inne på Pet Sounds, så det passade bra när den här stod i backen för nyinkommet begagnat. 

John Martyn ”Solid Air” (1973) Det är klart att någon #månadensmartyn måste bli detta album (som jag bara har på en CD nedpackad i källaren) - det är Martyns mest klassiska. Men är det egentligen hans bästa? Jag är inte så säker, jag får nog återkomma.

Nina Simone ”It Is Finished” (1974) Fe-ruk-tane-svärt snyggt omslag på denna mycket fina liveskiva. Jag köpte den på höstlov i Göteborg, på Linné skivbörs. Den var lite dyr, men det var det värt.

Richard & Linda Thompson "I Want to See the Bright Lights Tonight" (1974) Titellåten är min allra mesta fredagslåt, inpräntad från att den alltid ljöd i mina hörlurar när jag gick från jobbet efter en arbetsvecka - inte ens i det stadie av livet när helg betydde "a couple of drunken nights rolling on the floor", men kanske blev låten ännu viktigare av det? Att låtsas som att jag skulle ta en taxi till dansen, när jag ju snarare skulle ta bussen hem och läsa Fokus. (Resten av albumet har också sina stunder, men man undrar ju varför inte Linda fick sjunga allt.)

Saint Etienne ”Her Winter Coat” (2021) Alla vinylspressningsfirmor ägnar sig tydligen åt att  massproducera antingen Adeles nya eller deluxeåterutgivingar av typ Gwen Stefani, så Saint Etienne kan inte klämma sig in. I stället ges årets julsingel ut som två flexis och en CD-singel. Jag kommer aldrig orka bli Saint Etienne-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.

Aretha Franklin ”Young, Gifted & Black” (1972) Som ett lyckligt sammanträffande med Simone-skivan så stod den här plötsligt och väntade på mig i Pets Sounds back för "New Arrival Rarities". Som allt annat där var den lite dyr, men det var det värt. Jag äger nu två 33-varvutgåvor av "Rock Steady" och kan spela dem på 45 varv och kanske mixa fram och tillbaka, om nån vill komma och rappa lite ovanpå?  (Fast ni måste ta hit en extra vinylspelare och en mixer.)

John Martyn "Glorious Fool" (1981) Inte något jättebra album, men jag tänker att jag ska ha det (och det är ju kul att Martyn gör cover på sin egen "Couldn't Love You More", så jag la en order på ett billigt ex på Discogs. Jag kommer aldrig orka bli John Martyn-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.