fredag, december 24
Julkalendern: Steve Mason
Det är precis som med Fever Ray förra året, att en enda briljant Lissvik-remix riskerar att dölja att det faktiskt fanns ett helt album också.
Att låta "Am I Just A Man"-remixen stå i vägen för hela "Boys Outside" av den gamle Beta Band-mannen Steve Mason, det vore synd. Det är årets mest helgjutna samling sånger. Årets album.
Masons personliga texter blir inte mindre intressanta av att han själv framstår som inte en särskilt trevlig person. Och han verkar veta om det. Det är så han framställer sig med sina uppgivna grubblerier. Att han har blivit lämnad, att hon inte älskar honom längre, inte bryr sig, att han inte kommer få några barn, det inser han är till stor del hans eget fel.
"To the children that I never had / Here is the love / I was your dad" är årets sorgligaste rim.
torsdag, december 23
Da'n före doppareda'n
- Four Tet
- iPad
- Melodifestivaliseringen
- Missade konserter
- Vuvuzela
- "Ingen bor i skogen"
- Teenage Fanclub
- Filmer om filmstjärnor
- Caribou
- Katastrofer
- How to Dress Well
- Livesändningen av "30 Rock"
- Tracey Thorn
- Sverige behöver fler popstjärnor
- Häxhouse
- Nya namn
- Nördfeminismen
- The Radio Dept.
- Badly Drawn Boy
- Ett sätt att leva
- En mix att somna till
- En mix att nynna till
- En mix att smådansa till
Men ingen av de sakerna får avsluta julkalendern 2010. Vad tror ni att det blir?
Julkalendern: En mix att smådansa till
Smådansa med Extra allt 2010 from Extra allt at Letsmix.com.
Årets bästa låtar? Det finns för många. Och jag har svårt att rangorda dem, men mixar gärna ihop dem.
Här är cirka en timme med några av mina favoriter från 2010, av den sorten som passar att smådansa till. Försiktighetsskutta. Långsamhoppa. Kanske göra en liten benspark, som Doraemon gör på bilden.
PS: Och nej, "Love King" är inte min favoritlåt från The-Dream-skivan (det är "Yamaha"), men den passar så bra ihop med Steve Mason.
onsdag, december 22
Julkalendern: En mix att nynna till
Nynna med Extra allt 2010 from Extra allt at Letsmix.com.
Årets bästa låtar? Det finns för många. Och jag har svårt att rangorda dem, men mixar gärna ihop dem.
Här är cirka en timme med några av mina favoriter från 2010, av den sorten som passar att nynna till. Tralla. Humma. Kanske vissla förnöjt, som Doraemon gör på bilden.
tisdag, december 21
Julkalendern: En mix att somna till
Kom ner med Extra allt 2010 from Extra allt at Letsmix.com.
Årets bästa låtar? Det finns för många. Och jag har svårt att rangorda dem, men mixar gärna ihop dem.
Här är cirka en timme med några av mina favoriter från 2010, av den sorten som passar att ta det lugnt till. Varva ner. Slappna av. Kanske somna med ett leende på läpparna, som Doraemon har gjort på bilden.
måndag, december 20
Julkalendern: Ett sätt att leva
Årets mest spridda bostadsbilageartikel, den i DN Bostad den 8:e oktober, meddelade att vindsvåningar har blivit det, men vad är det egentligen som har blivit ett sätt att leva?
Att ha en lägenhet i Stockholms innerstad med inte bara ett utan två bastuutrymmen? Att ägna två år åt att leta efter den perfekta bostaden? Och för att sedan ha råd med den vara tvungen att ha jobb som antagligen innebär 60-70 timmars arbete i veckan. Då bostaden står tom.
Eller har det blivit ett sätt för journalister att leva att inte ställa en enda ifrågasättande, icke-medhårs fråga? Inga "hur har ni råd med det här?", inga "vad prioriterar ni bort?", inga "vad får ni ut av att ha just de här italienska sakerna?"
Det är ju rimliga vinklar även i en hemma-hos-artikel i bostadsdelen, att inte ta det här specialintresset för givet utan också fråga var det kommer ifrån och vad det ger tillbaka. Det skulle inte vara att mästra, som journalisten Sara Trus menade på Aftonbladet Debatt, det skulle sätta intresset i ett sammanhang. Parets matlagning beskrivs visserligen i detalj, i de löjligaste - och mest förlöjligade - av journalisten Sara Trus formuleringar. Att skriva om mat anses inte konstigt i en bostadsbilaga, eftersom matlagning anses vara del av samma "lifestyle"-intresse.
Eller har det blivit ett sätt att leva att förlöljiga andra för det vi håller på med själva?
Många av oss i Stockholm undrar om vi verkligen ska lägga så stor del av vår inkomst på boende, även vi som inte ens har en bastu i lägenheten. Är det verkligen rimligt att ha lån så stora att det aldrig funnits i kalkylerna att ha råd att amortera på dem? Det behöver inte heller vara finboende eller designinredning eller asiatmat, det kan vara andra specialintressen också. Sara Trus frågar oss inte och vi frågar inte oss själva varför vi lägger ner en massa tid och pengar på smådetaljer.
Ofta är svaret inte svårare än att det av någon anledning och på något sätt faktiskt gör oss lyckliga. Teppanyakihällar, sémillonvin, gamla discotolvor eller Dries Van Noten-rockar ger oss den energi vi lägger på annat, allt det som Nina Björk inte skulle kalla "skitdrömmar". Det måste vi kunna svara. Och vi måste vara beredda på att få frågan om varför vi håller på.
söndag, december 19
Tack för igår!
Så här såg det ut när Balroynigress spelade på Supermix på El Mundo igår. Nja, riktigt så här mörkt var det väl inte.
Tack till bandet, tack till Marcus och Joakim på El Mundo och tack till alla som har haft kul tillsammans med oss på Supermix under året!
Julkalendern: Musik till din söndagsmössa
Hur mår Damon Gough egentligen? Vad pågår under den där mössan?
Han kan inte vara alltför jublande glad, för som Badly Drawn Boy fortsätter han att spotta ur sig skiva efter skiva med vemodiga sånger. Det senaste året två stycken album.
Noga räknat släpptes soundtrackskivan "Is There Nothing We Can Do?" 2009, men så sent som den 14 december. Och i oktober släpptes "It's What I'm Thinking (Part One: Photographing Snowflakes)".
Här är mina två favoritlåtar från de skivorna. Och de hör ihop, i båda sjunger Damon Gough att även tid du slösat förvandlas till minnen. Så uppgivet, så vackert:
lördag, december 18
Julkalendern: The Radio Dept.
Jag tror det var på Supermix julavslutning för precis ett år sedan som jag första gången hörde "Heaven's on Fire". Och sedan dess har det spelats The Radio Dept. på varje Supermix-tillställning. Det går inte att gå förbi dem. Så bra har de varit. Årets svenska grupp, helt klart.
Något från albumet "Clinging to a Scheme" och singlarna omkring den passar vid varje Supermix. Vanligast har nog varit "Heaven's on Fire", som med sin saxofon är det mest insmickrande The Radio Dept. någonsin har gjort. "David" låter Saint Etiennesk, Sade-covern "It's All About Our Love" går bra ihop med hiphop och jag tror att både Sara, Fredrik och Hanna Fahl tryckte igång "The New Improved Hypocrisy" på Strand två dagar innan valet. Jag var mer tveksam till just den.
Ikväll julavslutar vi ännu ett år med Supermix. Lita på att vi kommer spela The Radio Dept.
fredag, december 17
Julkalendern: Nördfeminismen
Och i kväll tävlar hon i "På spåret" igen. Inte minst genom sin nervpirrande seger när förra omgången avslutades i mars har hon i år personifierat nörden.
Visst, Marcus Birro var också med och vann i "På spåret", men om den persontyp han företräder (Morrissey, fotboll, svårmod, bekräftelsebehov) kan kallas någon sorts nörd så är det i alla fall inte årets sorts nörd.
2010 har tillhört nördfeministen.
För den som vill veta vad nördfeminism är rekommenderar jag Bangs nördnummer från i våras eller Teresa Axners grundkurs.
Och ja, Teresa skriver i Bangnumret och det gör Johanna också. Nördfeminismen har satts på kartan och uppmärksammats i Sverige främst genom en lyckad insats av en liten spjutspetsgrupp kvinnor, varav jag känner några. (Och de känner alla varandra.) Men det betyder inte att det är en begränsad företeelse. Nördfeminismen finns överallt.
Efter åratal av rubriker som "Nördarnas revansch!" är det naturligt att problematisera nördrollen. Aaron Sorkin och David Fincher gjorde det i "The Social Network", med porträttet av Mark Zuckerberg, inte direkt en feminist.
Gustav Almestad skrev i Bangs nördnummer om hur den manlige nörden blir antifeminist. Han är helt inne i sin underdogroll och det påverkar inte bara hur han ser på sitt eget liv utan troligen också hur han ser på samhället. För många manliga nördar är det kvinnorna som har den sexuella makten, så de kan gott ta lite skit. I "The Social Network" bloggar Zuckerberg att tjejen som just dumpat honom är en bitch. Han kan senare inte ens haspla ur sig en ursäkt för det, utan försöker i stället göra Facebook större och större, bara för att vinna henne tillbaka.
Oavsett hur sant den bilden beskriver Zuckerberg så var det en bra påminnelse om att feministiskt medvetande kan behövas ännu mer i nördkretsar än i samhället i övrigt. De manliga nördarna får inte glömma bort att det kan vara de själva som är skitstövlarna.
Spooky christmas bossanova
Vad kan vara en bättre påminnelse om att Supermix julavslutar på El Mundo imorgon än en sprillans ny julig edit av vår augustigäst Eden Rock?
Och kom ihåg vår Spotifylista: Supermix: hits 2010.
torsdag, december 16
Julkalendern: Nya namn
- Julian Assange (Wikileaksgrundare)
- Anna von Hausswolff (sångare)
- Rooney Mara (skådespelare, "The Social Network", snart Salander)
- Andrew Garfield (skådespelare, "The Social Network", snart Spindelman)
- Nicki Minaj (rappare)
- Justin Bieber (sångare, tonårsfenomen)
- Jonas Jonasson (författare, "Hundraåringen som klev ut...")
- Jan Walletin (författare, "Strindbergs stjärna")
- Alicia Vikander (skådespelare, "Till det som är vackert")
- John Grant (sångare)
- Anna Ihlis (sångare)
- James Blake (dubstepsoulartist)
- Coco Sumner (sångare, Sting-dotter)
- Chloë Moretz (skådespelare, "Let Me In", "Kick Ass")
- Waka Flocka Flame (rappare)
- Ke$ha (sångare)
- Erik Saade (Melodifestivalsångare)
onsdag, december 15
Julkalendern: Häxhouse
Häxhouse är årets genre. Inte som i "den genre där det har gjorts bäst musik", men helt klart årets genrenamn. Årets genreföreteelse, årets genrehype.
Engelskans "witch house" har väl varit ett begrepp ett tag, för musik även kallad "drag", "screwgaze" och en massa annat. Musiken har inget med housemusik att göra, men beskrivningen var väl oemotståndligt att ge till bandet Salem. De har tagit namnet efter orten Salem i Massachusetts, där det på 1600-talet hölls häxrättegångar i ett hus som fortfarande står kvar.
Salem har hållit på ett tag, men det var först i år som begreppet "häxhouse" slog igenom i Sverige. Och vilket genomslag!
Kristofer Andersson gick den 5:e augusti på Throw Me Away igenom genrenamnets etablering. Han nämner där att häxhouse dagen efter ska användas i en tryckt dagstidning, det var Andres Lokko som tipsade om White Ring i SvD. En månad senare hamnar det i DN genom Fredrik Strage, i en text om nya genrer. Ytterligare en månad därefter har häxhousen nått till en skivrecension från TT Spektra. I oktober låter P3 Kultur en häxa recensera häxhouse. I november använder Andres Lokko häxhouse ironiskt.
Att just begreppet häxhouse blivit så spritt på svenska måste ha att göra med det vackra i ordet. Det hårda ljudet i "häx-" och det mjuka i "-house". Dessutom: allitterationen, som ju inte finns i engelskan "witch house", men däremot i "haunted house". Det är alltför sällan som musikgenrenamn översätts till svenska. Försökte någon få "grunge rock" att bli "smutsrock"? Man pratar väl inte ens om "matterock", utan nöjer sig med engelskans math rock.
Nu är häxhouse tydligen ute och man ska hellre välja andra genrenamn. Till exempel "rape gaze". Eller "ghoulish drone", som kanske var en bättre beskrivning av musiken redan från början.
Men det allra roligaste genrenamnet är "typografiband", efter den busiga ovanan att fylla bandnamnen med typografiska figurer. Det svåruttalade i oOoOO är inget mot †‡†, GR†LL GR†LL, ///▲▲▲\\\, PWIN ▲▲ TEAKS eller BL§§D ØU† (tidigare Blissed Out). "Bands who fell on the keyboard during recording with an additional pound when naming their band" som de har kallats.
Då låter ju häxhouse onekligen bättre.
100 hits från 2010
På lördag avslutas Supermix-året med en speciell kväll där vi gästas av Balroynigress live på El Mundos lilla scen.
Inför det har Supermix-trion (jag, Fredrik och Sara) satt ihop en lista med 100 hits från året som gått.
Det kan verka lite slött att inte ha gjort ett hårdare urval, men 100 är en trevlig, jämn siffra. Det blir sju timmar musik som passar vid olika tillfällen, från fredagsfesten till söndagsbadet.
Folkrock för finsmakare av Real Estate. Halvobskyr långsamdisco av Jori Hulkkonen. Popmusik du läst om i årets tidningar av Museum of Bellas Artes.
Från lågmält med Dungen till bråkigt med Nicki Minaj. Från ljust med Sonny & the Sunsets till mörkt med Salem. Från Ariel Pink till Zola Jesus.
Varsågoda, Supermix: hits 2010.
tisdag, december 14
måndag, december 13
Julkalendern: Tracey Thorn
Jag blev väldigt glad när jag fick höra att Tracey Thorns nya album skulle heta "Love and Its Opposites".
Kärleken och dess motsatser. De flera olika håll som den romantiska kärleken kan glida iväg åt, förfalla till, urarta i. Att det inte bara är hat som är kärlekens motsats, inte ens bara obesvarad kärlek eller saknad. Det är även till exempel den vardagliga apatin.
Så visade det sig att skivan ju heter "Love and Its Opposite", alltså bara en enda motsats. Luften hade gått ur mig om den motsatsen varit hat eller saknad. Men nu visade sig motsatsen vara äktenskap, eller rättare sagt ett romantiskt barns rädsla för att äktenskap dödar kärleken, som en textrad ur "Long White Dress".
Jag har aldrig hört den berättelsen i popmusik förut. Så är hela "Love and Its Opposites", den visar att popsångare inte måste gå över till romanförfattande när de blir äldre, eller ens att skriva mogna sånger "for mum's stocking". Det går bra med pop. Med "Hormones" skrev Tracey Thorn det ingen ännu har motbevisat vara den första popsången om klimakteriet. (Ariel Pinks "Menopause Man" kom ungefär samtidigt men räknas inte.)
Hon skrev om att leva med någon som känner till alla ens ärr och hur de kommit till. Hon skrev om att bli ignorerad av en vän som hittat en älskare. Så många aspekter av kärlek och så många olika motsatser.
söndag, december 12
Julkalendern: Årets tv-fråga
Vilken version av "30 Rock"-liveavsnittet var roligast: östkust eller västkust?
Jon Hamms handtransplantation var i alla fall roligast på västkusten, med kvinnohanden.
lördag, december 11
Julkalendern: How to Dress Well
Bloggarna svämmar över av hemmainspelad, flytande, lager-på-lager, reverbtyngd, drömsk musik. Det är möjligt att varje enskild bloggare vid varje enskilt tillfälle har gillat varje enskild låt, men det är också lätt att tro att det ibland har handlat om att ha något att blogga om. Långt ifrån allt låter bra. Det flyter så mycket att det flyter förbi utan att fastna.
En som passar in på de inledande adjektiven, men som faktiskt skiljer ut sig, är How to Dress Well.
Det beror kanske på att det Tom Krell, en amerikan i tysk exil, producerar inte har så mycket att göra med etiketter som chillwave och glofi, förutom i produktionsmetoder. Snarare är han ansvarig för några av årets bästa r'n'b-ballader.
Tom Krell sjunger i falsett, har Bobby Brown som sin Myspace-bild, samplar Michael Jackson under "Thriller"-eran och gör en cover på R. Kelly. Han omarbetar Ready for the Worlds slow jam "Love You Down" till dov sängkammarsoul, för en sängkammare helt utan röd sammet och utan speglar i taket. Från det sovrummet drömmer sig Tom Krell bort. Någon som försöker bli något de inte är, nå fram till något gammalt onåbart, det är ett bra recept.
Med många av de bloggade sovrumsprojekten orkar jag inte leta mig vidare från mp3:or till eventuella album. Som ett stort undantag står How to Dress Wells debutalbum "Love Remains", som är ett av årets bästa. Det flyter, men du flyter med.
Lyssna på min lilla How to Dress Well-lista på Spotify här.
För att läsa om hur bred inspirationspalett Krell har, läs Lisa Ehlins intervju här.
fredag, december 10
Tack för allt, Kaj!
Nyheten om att Sveriges radio skulle lägga ner programmet smögs ut dagen efter valet. Så fruktansvärt fegt. För självklart är ett listprogram inte värt samma protestmöten som rasister i riksdagen. Men ändå, det var konstigt att gömma det här beslutet. Kaj Kindvalls program har betytt enormt mycket för väldigt mångas musiklyssnande, främst sjuttiotalister. Jag behöver inte ens säga det: "var", "här", "det", "Internet", "innan".
Kaj Kindvall ÄR "Tracks", mycket mer än vad Hasse Tellemar var "Ring så spelar vi", för att ta ett annat exempel från min barndoms radiolördagar. Kaj Kindvall har passionerat hittat ny musik. Dessutom har han passionerat ansträngt sig för att uttala artister och låttitlar rätt. Jag minns en gång när han redogjorde för hur "Caribbean Blue" kunde sägas på två sätt, beroende på om man talade brittisk eller amerikansk engelska. Att jag minns en sådan detalj 19 år senare säger kanske en del om mig, men det säger mycket om Kaj Kindvall också. Så när han inte vill göra programmet längre, då är det kanske rimligt att lägga ner.
Men det finns ändå ett behov av en musiktopplista baserad på röster, inte försäljning eller klick. Som Hanna Fahl har skrivit om så har Journeys "Don't Stop Believing" legat på Digilistan i år, som en del av popmusikens minskade förankring i nuet, att allt händer samtidigt. Därför behövs den uppmärksamhet som ägnas enbart åt nuet.
Om 25 år borde det gå titta tillbaka på en lista som sammanfattar tidsandan lika bra som en 25 år gammal Trackslista gör. Då var Starship var etta med "We Built This City", framför Lionel Richie, Bryan Adams och Dire Straits. Och längre ner två protestlåtar mot apartheid. Så hade det bara kunnat låta just då.
Det enda som har varit konstant är Kaj Kindvalls röst. Varje lördag, med slut imorgon. "Allt", "för", "tack", "Kaj".
Julkalendern: Katastrofer
"Det är samma himmel, det är samma hav" sjöng Triad. Det här med att vi lever i samma värld, alla människor och alla djur och alla växter och alla mineraler, det kan vi väl förstå rent intellektuellt. Men att verkligen ta till sig det känslomässigt är svårare.
Därför är jag glad att en spricka i jordens yta många hundra mil bort på andra sidan havet verkligen påverkade mig i april. Det var roligt. Kanske inte just då, när Eyjafjallajökulls utbrott ställde in vårt flyg från Paris och gjorde att vi fick genomföra en 36 timmar lång kaotisk bussturné för att tillbaka till Stockholm. Men efteråt. Det var trevligt att jag fick mina egna planer ändrade, att inte bara ha observerat världen på håll.
Jag skulle så klart inte skriva så här lättsamt om en naturkatastrof (eller tycka bilden var okej till en klubbflyer) om det inte var för att Eyjafjallajökulls utbrott ju inte dödade någon. Jämför det med översvämningarna i Pakistan eller jordbävningen i Haiti, som har drabbat så många att jag fortfarande har svårt att riktigt ta det till mig. 36 timmar i buss tog mig möjligen lite närmare förståelse för vilka katastrofer som kan inträffa och att allt hänger ihop, men inte hela vägen. Kanske hade det varit bra med ytterligare försening i Hamburg.
torsdag, december 9
Supermix julavslutning med Balroynigress
Sista lördagen innan julafton samlar Supermix ihop till årsavslutning på El Mundo.
Alla årets Supermix-kvällar på El Mundo, Tranan, Strand och Spy Bar tvinnas ihop till en enda. Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag står bakom skivspelarna. Förvänta er den bästa musiken från 2010, som vanligt folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Som ett exempel på morgondagens musik är vi stolta att live på scen presentera Balroynigress.
En för kvällen speciell kvartettupplaga av Balroynigress, konstnären Erik Jeors musikprojekt, ställer sig på El Mundos scen ca kl. 21. Den 15 december släpper Balroynigress sitt andra album "Dress the Ship in Black" på Kning Disk. Även om avstampet är sjuttiotalets Bowie och CSNY hittar Balroynigress en säregen stil. Det säger mycket att Jenny Wilson är duettpartner på ett av spåren.
Vi ses där!
Som ni vet finns Supermix på Twitter, Facebook och Let's Mix.
onsdag, december 8
Julkalendern: Filmer om filmstjärnor
Filmstjärna som somnar under privat stripstångsshow, åker sportbil och bondar med sin dotter i "Somewhere".
Filmstjärna som odlar skägg, rappar i otakt och blir bajsad i ansiktet i "I'm Still Here".
Filmstjärnor som äter pilgrimsmusslor, reciterar poesi och tävlar i att imitera Michael Caine i "The Trip".
tisdag, december 7
Daniel i diskokulan
Discodeine fortsätter dra sitt strå till stacken, nu med debutalbumet som kommer precis på andra sidan nyår. Blir 1860-talet det nya 1960-talet?
måndag, december 6
Julkalendern: "Ingen bor i skogen"
Årets svenska tv-händelse - av den positiva sorten, inte som valvakan - var Klungans "Ingen bor i skogen".
Serien var en formmässig triumf, där Klungan lyckades omvandla sina scenföreställningar till att passa i tv. Men bara lagom mycket, med nio klaustrofobiska rum och målade skogskulisser. Placerade ute i en mer realistisk miljö, i ett vanligt sketchprogram eller något mockumentärliknande, hade de här karaktärerna framstått enbart som åtta dialektpratande karikatyrer. Nu tilläts det att vara poetiskt.
Den bästa av de åtta var han som ville tappa minnet, glömma allt mänskligt och börja på noll, uppfostrad av djur i skogen. Han tränade för det, han drömde om det, han teoretiserade om det, han rangordnade sina nya möjliga familjer. "Älgmamman: hård men rättvis. Älgpappan: sprallig, rolig förebild."
Att få början om var hans enda mål i livet. Av de åtta karaktärerna gjorde det honom till den mest tragiska. Och den mest allmängiltiga.