torsdag, augusti 21
Ways to be Loved
Förväntningarna skruvas upp inför den här skivan, som släpps i början av september.
tisdag, augusti 19
Supermix på Strömterrassen
Imorgon onsdag står Supermix återigen i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.
Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Det blir skivor från alla delar av känslornas atlas: bitterljuvt som Sébastien Tellier, småkaxigt som FKA twigs, förälskat som Caribou och helnöjt som Chaka Khan.
Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare med massor av hummer och Operans fantastiska utsikt. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!
Som uppladdning kan ni lyssna på den här spellistan med sådant som jag lyssnat på i sommar och sådant som jag kommer lyssna på hela sensommaren, varsågoda: Sensommar 2014
UPPDATERING: nu har även Fredrik gjort en uppladdningslista: Supermix: Strömterrassen ons 20 aug, 21-01
lördag, augusti 9
Grattis, Tove!
I dag skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år, vilket väl inte kan ha undgått någon. Men till exempel DN idag fokuserar helt på hennes Mumin-produktion, när hon faktiskt skrev även annat.
Av icke-Muminböcker kan jag förutom "Bildhuggarens dotter" (som jag skrev om här) framför allt rekommendera "Sommarboken". Sophia och hennes farmor tar sig fram på en ö i ytterskärgården, förbi de stora frågorna om döden, Gud, katter som antingen är för avvisande eller för keliga och hippor man inte blir bjuden på. En sommarklassiker värd att ta fram varje år.
På vinterhalvåret kan man läsa "Den ärliga bedragaren", en extremt lågmäld psykologisk thriller om en isolerad barnboksillustratör. Självupplevt?
Först därefter kan man ta fram romanen "Solstaden" och novellsamlingen "Lyssnerskan". Den första beskriver livet i en pensionärsstad i Florida, vilket ju ett spännande steg bort från Östersjön, men inte lika engagerande. En del av novellerna i "Lyssnerskan" är tyvärr lite väl typiskt novelligt abstrakta berättelser, men titelnovellen är fantastisk.
Vill ni inte läsa något så rekommenderar jag dokumentären "Mumin och havet" (som jag skrev om här), som nu finns här på SVT Play igen.
tisdag, augusti 5
Supermix på Strömterrassen
Imorgon onsdag står Supermix i dj-båset på Strömterrassen mitt i Stockholm.
Supermix spelar folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.
Det blir skivor från hela jordklotet och skivsamlingens alla fyra hörn: ny musik som låter ny (som Jessie Ware), ny musik som låter gammal (som Paqua), gammal musik som låter ny (som Cleaners from Venus) och gammal musik som låter gammal (som Gal Costa).
Vi är där från klockan 21 till klockan 01, men Strömterrassen öppnar redan långt tidigare. Ingång via Strömgatan 14. Välkomna!
söndag, augusti 3
Neil: Lite större Neil Young-listan
Ikväll smäller det på Skeppsholmen. För er som är där. Jag nöjer mig med att ha sett Neil Young och Crazy Horse i London på den första, avbrutna delen av Europaturnén förra året (läs om det här).
För er som behöver ladda upp eller trösta er: här är, som en uppföljning på Lilla Neil Young-listan, en ny spellista med det väldigt tydliga namnet Lite större Neil Young-listan. Det är helt enkelt den gamla listan, men med 20 ytterligare låtar.
Listan täcker hela karriären, från Mynah Birds in i den nya millenniet och allt däremellan. Till och med ett spår från 80-talsfiaskot "Landing on Water" fick vara med.
Neil: Bästa albumen
Nej hörni, jag kan inte rangordna de här tre: "After the Gold Rush", "On the Beach" och "Harvest".
Varje gång jag lyssnar på en av dem tänker jag att det här är ju ändå den bästa. "Birds"! "Revolution Blues"! "Out on the Weekend"!
Jag har inte tid att tänka efter tillräckligt. Jag har semester.
Bubblare: "Tonight's the Night", "Comes A Time", "Harvest Moon", "Chrome Dreams" (den outgivna).
lördag, augusti 2
Neil: Snyggaste album
Brons: "Harvest"
Egentligen är väl själva omslagstextningen inget särskilt. Men pappret! Och baksidesbilden, med ljuset i gliporna mellan plankorna i laduväggen.
Silver: "Tonight's the Night"
Neil Young gjorde allt för att sälja in det här som en sjavig skiva, inspelad i stunden. Omslagsfotot visar honom vid mikrofonen och titeln är handskriven av honom själv. Det svarta omslaget trycktes sedan medvetet på ett mjukt och känsligt papper, som snabbt skulle bli skavt och slitet.
Guld: "On the Beach"
En trolig anledning till att det här var ett av de allra sista Neil Young-albumen från 70-talet som återutgavs på cd (2003) är att omslagsbilden inte kommer till rätta i pytteformatet. På Gary Burdens och Bob Seidemans superarrangerade bilden syns en avsågad Cadillacfena sticka upp ur sanden, som efter en krasch med riktigt hög hastighet. Den gula uppsättningen poolmöbler är övergivna, två ölburkar och en pappersmugg har lämnats kvar. Dagens tidningsrubrik uppmanar Nixon att avgå.
Neil Young står med ryggen till, vänd mot havet, iklädd vita byxor och gul blazer. Lite som en utsänd från tv-sporten, men med längre och stripigare hår. Skorna har han tagit av sig. På väg ut ur bilvraket? På väg ur solstolen? På väg att kliva ut i vattnet? Tillsammans med albumets uppgivna låtar blir det en bild av var hela Kalifornien är på väg: ut i Stilla havet.
Man får helt enkelt ursäkta att en skiva med titeln "On the Beach" visar en bild av helt enkelt: något på en strand.
Som en meningslös - men extremt betydelsefull! - bonus har insidan av konvolutet tryck med mönstret från utemöblerna.
Bubblare: "Trans", "After the Gold Rush", "Time Fades Away".
Fulaste album: "ReAcTor", "Are You Passionate?", "Life".
fredag, augusti 1
Neil: YNCS
1. Young, 2. Nash, 3. Crosby, 4. Stills.
Så tror jag att jag just nu rankar medlemmarna i supergruppen, utifrån vad de totalt producerat under sina karriärer. Young har ett ointagligt försprång med både kvalitet och kvantitet, Nash och Crosby kämpar i mitten (Byrds slår ju Hollies, men även om "If Only I Could Remember My Name" är ett lysande album så har Nash gjort en hel del bra solo) och Stills är sist för han bortom "For What It's Worth" är lite för... muskelrockig?
Jag har nog fördomar mot Stephen Stills. Han är brednackad och har fotbollströja. Jag kan inte höra "Love the One You're With" som annat än ett försvar för att ligga runt på affärresor. Förlåt.
Alla som har en annan ranking och kan motivera den, varsågod att försöka övertyga mig.
Så tror jag att jag just nu rankar medlemmarna i supergruppen, utifrån vad de totalt producerat under sina karriärer. Young har ett ointagligt försprång med både kvalitet och kvantitet, Nash och Crosby kämpar i mitten (Byrds slår ju Hollies, men även om "If Only I Could Remember My Name" är ett lysande album så har Nash gjort en hel del bra solo) och Stills är sist för han bortom "For What It's Worth" är lite för... muskelrockig?
Jag har nog fördomar mot Stephen Stills. Han är brednackad och har fotbollströja. Jag kan inte höra "Love the One You're With" som annat än ett försvar för att ligga runt på affärresor. Förlåt.
Alla som har en annan ranking och kan motivera den, varsågod att försöka övertyga mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)