Några speglar en tidsanda och musikstil. ”New Jill Swing” är kvinnliga r&b-grupper i skiftet 80/90-tal. Förutom nya upptäckter är det kul att lyssna på sådant som man då hörde överallt med nu mer spetsade öron, som Jades ”Don’t Walk Away”.
”Fantastic Voyage” är en fortsättning på 2020 års ”Café Exil”, med musik som följde efter Bowies år i Berlin. ”Tomorrow’s Fashion” är library music på synt från 70- och 80-talen. Båda har sina höjdare men också mycket knas.
Flera skivor ägnar sig åt klassika låtskrivare och producenter, varav flera redan har fått en samling tidigare. Ytterligare en John Barry-samling vet jag inte om jag behövde, trots att jag växte upp som Bond-fan. Men man nynnar med i mycket redan första gången, karl’n var ett geni.
Stanley har också lagt ihop Glen Campbells insjungningar av Jimmy Webb-låtar - en skiva som inleds med ”By the Time I Get to Phoenix” och ”Wichita Lineman” är ju hemma redan där. Samma med Thom Bell-samlingen, det finns så mycket fantastiskt att Stanley gärna får återkomma med en del tre.
Paul Williams låtar skrivna åt andra är fint samlade, bland annat med en svåråtkomlig inspelning från Scott Walker. Man borde inte klaga när Monkees sjunger ”Someday Man” och Kermit ”Rainbow Connection”, men det går inte att komma runt att Carpenters saknas här. Hur mycket pengar ville de ha för att tillåta en ynka låt?
Dessutom har Stanley satt ihop en box med 60-talssångaren Barry Ryan, men den har jag inte (!) köpt.
Stanley har också skrivit och pratat om gammal musik på en ny plattform, Bob Stanley’s Record Room, en Patreonsajt där olika prenumerationsavgift ger olika tillgång. Det är tips om låtar, små texter och filmer där Stanley spelar skivor och säger typ ”that sounds quite nice actually, if it’s your cup of tea”. Förtjusande!
Det bästa från Bob Stanley i år är däremot Saint Etiennes nya album "The Night", som landade på Lucia. En härligt flytande, nostalgisk skiva, som tål att lyssnas på om och om igen. Nu har gruppen hittat en stil de kan åldras i.
De enda nya fackböcker jag läste var Anders Sundelin “Kjell Höglund och hans värld” och Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”, som jag tror att man i båda fallen vet om man är rätt målgrupp för. Är du det så rekommenderar jag dem. (Sundelin har gjort sådan sjukt gedigen research, inklusive att interjua min pappa.)
Av översatt skönlitteratur - alltså egentligen utgiven i original tidigare än i år - läste jag “Rent hus” av Alia Trabucco Zerán, Solvej Balles fjärde och femte delar av “Om uträkning av omfång” och Constance Debrets “Namnet”. Tema: kvinnor i underliga situationer.
Dagen efter att jag själv (gubbe) bloggat om Taylor Swift behöver jag ta upp det här med att gubbar i år uttalat sig om Taylor Swift och annat samtida. Gubbar som man inte följt sedan innan de var gubbar. Gränserna ritas om.
När Swift spelade i London samtidigt som Foo Fighters tog Dave Grohl upp i mellansnack att Foo Fighters i alla fall spelar live. Som om någon bryr sig, som om The Eras Tour var en del av Gärdetfesten. Han sa “That’s because we actually play live. What? Just saying. You guys like raw, live rock ‘n’ roll music, right? You came to the right fucking place.” Otroligt töntigt sagt.
Värre var när någon man tänker sig som evigt modern uttalade sig, Pet Shops Boys Neil Tennant. Han kom väl i och för sig mer med en filosoferande fundering än ren kritik när han i våras sa: “I was looking at the chart today and it is all Taylor Swift. She sorts of fascinates me as a phenomenon because she is so popular. But then I listen to the records and I think, ‘Where are the famous songs? What is Taylor Swift’s Billie Jean?’ Shake It Off? I listened to that the other day and it is not Billie Jean, is it?”
Men det är ju det som är tiden, Neil! Vi kan sörja hur mycket som helst att musik har devalverats och idoldyrkan och grupptillhörigheten bygger mer på annat, men så är det. Välj inte gubbsidan, Neil, bara för att du gjort en Mott the Hoople-cover.
En annan gubbe som var ute och vevade vad Jerry Seinfeld. Han sa i våras att komedier på tv hade förstörts av “the extreme left and PC crap, and people worrying so much about offending other people.” Men i oktober hade han det goda omdömet att ta tillbaka det. “I did say that. That’s not true. (...) I’m taking it back officially.”
Det var i alla fall en mer uppriktig ursäkt än den hans gamle kompis (och gubbe sedan 90-talet) Larry David gav till Elmo...
Men nog måste man räkna in en Swift-faktor när man tolkar den entusiasm som andra kvinnliga soloartister har mötts av i år? Få slut på dominansen! Allt kan inte bara vara Taylor och Beyoncé!
Därför skapades det i år direkt även tidningar om Sabrina Carpenter och Chappell Roan.
Det känns också som en delförklaring till att Charli XCX fick ett sådant lyft, efter att ha jobbat på länge. Förutom att "Brat" var en bra popskiva och förutom att pr-kampanjen var bra, så finns det också ett behov.
Igår såg jag Frida Hyvönen göra julkonsert på Nordiska museet. Det var väldigt gemytligt, som att vara inbjuden i ett vardagsrum där vännerna med musikalisk talang spelade vad de hade lust till: en egen låt om vintern, en Suzanne Vega-låt från barndomens julklappsskiva, "O Helga Natt", en egenöversatt julklassiker, en egenöversatt Nick Cave-låt, "Christmas in Prison", en psalm från 1100-talet... De hade kunnat få hålla på hur länge som helst.
Det får avsluta en mycket magert konsertår. Det inleddes nästan med Hyvönens föreställning på Orionteatern. Jag fick intrycket att hon tröttnat på allt som liknar "vanliga" konserter, vill gå över till att göra performance eller teater. Det funkade om man hade hög tolerans för pretentioner.
Men redan tidigare på året hade jag sett Fever Ray på Cirkus, vilket väl delvis får räknas som teater med tanke på hur mycket Karin Dreijer måste vara in character för att leva ut så på scen?
Adrianne Lenker har i år släppt en låt med en refräng som går så här:
This whole world is dying / Don’t it seem like a good time for swimming / Before all the water disappears?
Några fredagar orkade jag tänka utanför boxen och göra något annat, som en Toronto, en Greenpoint eller någon typ av Old Fashioned-variant. Å andra sidan fick det några fredagar även bli något så okomplicerat som ett glas cava eller en Sprite.
Varsågoda: Extra allt covers 2024!
Vad som gör en bra cover varierar, så just de här låtarna har hamnat i listan av olika skäl.
En del gör en fantastisk låt nästan lika bra som originalet, men annorlunda. Andra gör något helt eget. Vissa artister skulle kunna sjunga telefonkatalogen, så när Nick Cave gör "La vie en rose" kan det knappt bli dåligt.
Å andra sidan: jag tog inte med Beyoncés "Blackbird" eller PJ Harveys "Love Will Tear Us Apart" - två rätt blir ibland inte dubbelrätt.
Några instrumentala versioner är med: norska Orions Belte gör en XXXTENACION-cover (inte varje dag), Kamaal Williams fick vara med trots att jag tror att han numera är cancelled och Molly Lewis visslar sig igenom "Porqué te vas?"
Några fick vara med genom att göra covers på sig själv, som Kalle J som spelat in en italiensk version av "En smärta jag är van vid".
Två är från hyllningsalbum där olika artister tolkar Haroumi Hosono respektive Margo Guryan - där hade flera kunnat få vara med. Andrew Bird och Madison Cunningham skar på andra ledden och gjorde cover på hela "Buckingham/Nicks"-albumet. På min spellista fick Stevie Nicks även med en till låt.
Den ende andre originalartist som fick med två var Arthur Russell. "Love Comes Back" är en av Russells mest underskattade sånger. Bruno Berle gör den väldigt fint - så fint att jag utnämner den till årets bästa cover.
Det är en ganska slö liknelse, men på "Raat ki rani" är Arooj Aftab som Sade på urdu. Men med mellansnack som en Nooshi Dadgostar från Manhattan.
Bättre AI-produkter användes av New York Times som bad Curtis Sittenfeld och ett AI-program skriva varsin novell utifrån samma prompt. Det var inte svårt att se vilken som var den äkta Sittenfeld, men AI-versionen var i alla fall text som hängde ihop.
Sittenfeld var ju med i leken, men Scarlett Johansson blev sur när hon fick sin röst snodd till ChatGPT. Det känns ju bara slött av OpenAI med tanke på ”Her”, där Johansson är rösten till en mjukvara.
Ett underligt tjafs uppstod om vem som förtjänar cred för ett AI-skapat konstverk. Det är nog bara att vänja sig, sådana bråk lär bli vanliga framöver. ”Jag promptade först!”
Andra knasiga saker under 2024 är svåra att veta om de går att skylla på AI. Prinsessan Kates underliga familjebild, var det bara dålig Photoshop eller en AI-bildmanipulering?
Och epadunklåten i Melodifestivalen, skrevs den av AI eller av människor? Vilket av svaren är mest deprimerande?
Som jag skrev tidigare i höstas, tur att jag lyssnade på N. Tulls musik innan jag förstod vem han är, det hade absolut påverkat mig. Jag hade nog ändå tyckt att det är låter fantastiskt, men ändå.
Kommer det ett helt album i den här stilen nästa år?
Om Jocke Bergs andra projekt hade mottagits med större entusiasm (vilket hade krävt att de var betydligt bättre) hade detta kanske inte behövt hända.
Men ja, det är ju kul för killarna att de vill spela och ha kul. Eller i fallet med Oasis, att de vill tjäna pengar.
Återföreningsfebern drabbade i år även Linkin Park, No Doubt, A*Teens och Ronny och Ragge. Fortsätter det så här så kommer Solstollarna snart åka på turné.
Under tiden meddelade bob hund att de lägger ner, men först efter ett rejält farväl nästa år. Vi får väl se om de verkligen håller vad de sagt, man jag tror faktiskt att det blir så. Det känns som om Öberg och kompani är några av få i rockvärlden som är tillräckligt tjurskalliga för att inte återförenas.
Retrosoulen fortsätter, det är många som vill släppa musik som låter exakt som om den kom från 1965-68. När jag för en bilresa hade gjort en spellista med bra låtar från 2024 reagerade min vän med "är det här från I ÅR?!?" mer än en gång. Jalen Ngonda, Liam Bailey, Don West - jag tittar på er
Ibland blir man ju fundersam, är det kanske i själva verket en återutgivning jag har hittat?
Baby Rose samarbete med BADBADNOTGOOD är helt klart från i år. De sex låtarna på EP:n "Slow Burn" de släppte i våras känns däremot som från en annan tid, klassiker med hjärta och smärta. Och Baby Rose själv låter som en gammal själ, men fyllde bara 30 i somras.
Att det i år blev möjligt att anses snygg som man även om man påminde lite om en gnagare, det var väl fantastiskt.
Underligt dock att någon tycker att Jeremy Allen White (från "The Bear") skulle tillhöra denna grupp - han är väl väldigt långt från en gnagare?
För den som vill påminna sig om alla turer så är Wikipediaartikeln om bråket så pass lång att den räcker som läsning ända fram till dopparedagen.
PS: Som illustration - när årets julvärd Spike första gången dök upp i Peanuts, utsvulten. Och Lucy tycker att han ska få en stek, alltså biff, alltså beef.
Om det var med mening eller inte är oklart. Ville akademikern Gunn göra en markering om bedömningssporters subjektivitet och hade hon myglat sig till Australiens olympiska plats? Kanske inte, men det var lätt att bli konspiratorisk - framträdandet var så udda.
Att breakdance inte skulle återkomma till OS 2028 var bestämt redan innan Paris, så det var väl tur att den enda olympiska tävlingen märktes. Vem vann? Ingen minns. Nollpoängaren blev däremot oförglömlig.
I dag börjar Extra allt sammanfatta 2024! Och årets julvärd är så klart Spike, Snobbens ökenboende bror.
I den här strippen från augusti 1985 tror Spike att han hittat ett sätt att tjäna pengar på sin konst. En som under 2024 först hade svårt att göra det var Little Jinder, i alla fall utan att sälja ut sina ideal.
Hon hade därför fått skaffa ett vanligt jobb, skrev hon i Expressen, som man gör. Så nu kunde hon slippa betalda samarbeten och företagsgig. I stället fick hon kollegor, kaffeautomat och möten.
Men hon gjorde också fin musik i år. Tillsammans med bland andra Johan "HNNY" Cederberg fick hon till catchy pop på svenska, som visar att man inte behöver låta som Miss Li.
"Blundar" var årets bästa All Saints-produktionen med en text 00-talets Stockholm. Ideal lönar sig.
