onsdag, juni 30

The-Dream åker sponsrad motorcykel

I den årliga sammanställningen American Brandstand mätte amerikanska konsultbyrån Agenda vilka varumärken som omnämndes mest i hitlåtar på Billboard.

Sedan 2008 är American Brandstand nedlagt och lika bra är väl det. På sin nya skiva "Love King" har The-Dream en låt som skulle fått mätinstrumenten att gå i taket. Den heter "Yamaha".

Terius Youngdell Nash vet helt enkelt inte vad tjejen heter, så han säger att han i stället kommer skrika det japanska företagsnamnet. Sedan följer lite motorcykel/sex-metaforer av blandad kvalitet. "Let me freak you on the freeway", "clutch, break, get this motherfucker runnin'" etc.

The-Dream hinner nämna varumärket 21 gånger under låtens gång. Bara med några få veckor på Billboardlistan skulle det ge Yamaha en solklar förstaplats i American Brandstand, över lyxtequila och flygplan.

Men de pr-pengar The-Dream har rätt att kräva av Yamaha kan han direkt skicka vidare till Prince, som tack för inspirationen. Det som gör "Yahama" bra är nämligen att den i hela sitt sound är en enda stor hyllning till den lille mannen från Minneapolis, särskilt "I Would Die 4 U".

Prince förtjänar pengarna, inte bara för musiken. Han fick antagligen inte ett öre av Chevrolet för "Little Red Corvette".

Festivalen och orten

I den kortfattade 140-teckensvärlden har gårdagens nyhet blivit "Hultsfred läggs ner". Som om det var den småländska orten som gått i konkurs.

Och det är väl inte är helt långt från sanningen. I SvD talar en Hultsfredspolitiker om "begravningsstämning" och "katastrof".

På samma sätt som i Hultsfred så har Peace & Love-festivalen varit och är ett stort lyft för Borlänge. Mando Diao berättar här i DN.

När jag säger att jag kommer från Borlänge så frågar alla - ALLA - om hur våldsamt det egentligen är där. De frågar om "Lilla Chicago" och Familjen (det kriminella gänget, inte bandet). Det är den första associationen. Tio år av Peace & Love har inte hunnit sudda ut det. Även om jag inte hoppas att Borlänge blir en one-trick-pony som bara förknippas med en enda sak, så hoppas jag Peace & Love kan fortsätta tillräckligt länge för att helt sopa bort det kriminella.

Eftersom det var sopiga bokningar som långsamt dödade Hultsfred så blir jag alltid nervös av att läsa bandnamnen på Peace & Love. Okej, bra med Jay-Z och Lily Allen, men Alice in Chains? Europe? D.A.D?

D.A.D. var väl förresten senast i Borlänge sommaren 1995, när Lollipop-festivalen turnerade. Minns ni vad som hände med Lollipop-festivalen?

tisdag, juni 29

Det enda VM-inlägget

Example

Jag har resignerat och jag förvånas över de som ännu orkar. Det spelar ju ingen roll hur mycket innerstads-Stockholmsmediemänniskor twittrar om sportjournalisternas klyschor under fotbolls-VM. Alla kan twittra sig hesa, vara så högljudda det går (infoga valfri vuvuzelaliknelse här), budskapet verkar ändå inte nå fram.

För om sportjournalisterna hade någon normal kontakt med samhället skulle vi inte behöva klaga. Då skulle journalisterna redan för länge sedan ha slutat att prata om "sambafotboll", "japanska robotar", "tysk lagmaskin", "blitz fussball", "rytmen i blodet" eller "latinskt temperament". Men de har inte tillräcklig insikt för att stryka ens rasistiska klyschor och ännu mindre tillräcklig fantasi att ta sig bortom de klyschor som bara är uttjatade.

Inte ens de som sätter rubrikerna på dagstidningarnas förstasidor har någon vidare fantasi att ta sig bortom klassikern "Festen har börjat", som både DN och SvD hade varianter av dagen efter invigningen. Visst, det är en fest som börjat. En klyschfest.

måndag, juni 28

Shakira sjunger The xx



Vi brukar ju gillar The xx-covers här, både covers de gjort (eller inte gjort) och covers på deras låtar. Det blir fint när The xx har ett finger med i spelet, helt enkelt.

Men kombinationen "Islands" och Shakira, den funkar inte. Den har tydligen flutit runt på nätet någon månad, nu önskar jag nästan att jag aldrig klickat på länken. Men bara nästan, för allt som är The xx med den här versionen är fint här också. Tyvärr är allt som är Shakira med den väldigt mycket Shakira.

onsdag, juni 23

Surfsommar

Slött av mig att bara lägga upp en Spotify-länk, men jag har tyvärr inte lyckats få tag på Honks soundtrack till surffilmen "Five Summer Stories" (1972) i någon annan form.

Så ni får - precis som jag - gå hit för att lyssna. Det avspända svänget, när basen kommer in vid 0.16 i "Brad and David's Theme", där någonstans bor sommaren.

tisdag, juni 22

Redan tidigt...

Example

...bör barn få lära sig vad som är viktigt att ha med sig: en nalle och världens roligaste tv-serie.

Ej iscensatt verklighetsbild från helgbesök hos nyblivna föräldrar.

söndag, juni 20

Supermix i Brooklyn

Saknar du Supermix så mycket efter säsongsavslutningen att det gör ont?

Då har du ännu några dagar på dig att boka biljetten till New York. På onsdag gästar två tredjedelar av Supermix-trion när nättidningen The Swede Beat ställer till med fest.

Platsen är Trophy Bar, 351 Broadway, Brooklyn.

Själv kommer jag endast delta genom musiken, andligen. Men om du i trängseln på Trophy Bar känner någon snurrdansa in i dig under till exempel "Heaven's On Fire", tittar runt axeln, men ser ingen där - då var det kanske bara min ande. Bjud honom inte på sprit, he can't hold his liqour.

torsdag, juni 17

Omkastade bandnamn

Jag har precis blivit informerad (av Sara) om existensen av artistnamnet Com Truise.

Detta är alltså efter att gruppen Cleast Eatwood har bytt namn till Wild at Heart, kanske för att de kände sig som efterapare av Joy Orbison.

Man kan ju hålla på och slänga om bokstäver i massor av kändisnamn. Vissa resultat låter bättre än andra, mest de som liknar något annat ord. Com Truise låter ju som "obtuse" (trubbig, trög), som är ett mycket vackert ord.

Andra omkastade namn som faktiskt funkar är Hustin Doffman, Crussel Rowe, Skellan Starsgård, Nack Jicholson och Wuce Brillis.

Alltså: Wuce Brillis! Jag förhandsbokar hela den gruppens skivutgivning: digitalt, vinyl, CD, kassett.

Nya länkar

Nu har jag äntligen uppdaterat länkarna här bredvid. Det smärtade att behöva stryka Shampoo Rising, som en sista bekräftelse på att den är nedlagd.

Förresten, i går satt tre av dem vi länkar till - Teresa, Stefan och Johanna - och redde ut skillnaderna mellan ny- respektive gammaltestamentlig balearisk musik i P3 Kultur. Och ännu ett förresten, i dag satt en annan av dem - Fredrik - i samma studio med Johanna. Och ett tredje förresten, i dag fyller Johanna år. Grattis!

tisdag, juni 15

Sinatra with glasses

Förresten, apropå det jag skrev igår... vore det inte kul om Oskar Linnros lät han med artisnamnet Alvy Singer remixa "Annie Hall"?

måndag, juni 14

Linnros och Annie Hall

ExampleExample

Står Oskar Linnros redan folk upp i halsen? Kanske. Så för att inte krama ihjäl honom ska jag inte skriva något om att ingen kommer göra bättre kommersiell pop i Sverige i år. Eller att "Vilja bli" är ett mycket bättre som album än Veronica Maggios "Och vinnaren är...".

Men bara en sak. Och det är ju inte så konstigt att jag blir misstänksam mot den nionde låten, när den heter "Annie Hall". Man klarar inte av andras tolkningar av ett sina absoluta älsklingsverk. Man vet ju att just JAG har förstått det här verket, min bild av det är den rätta.

Oskar Linnros sjunger "Om du vore mer som mig / Skulle jag gå ner på dig / Om du vore mer som hon i Annie Hall". Annie Hall är någon som skiljer sig från både droger och tystnad i Ikeasoffan, men jag undrar lite hur han menar. Vilken Annie Hall är det han vill ha? Hon i tennishallen? Hon i biografkön? Hon på hälsokostrestaurangen på Sunset Boulevard, på väg till Grammy-galan? Hon som går över gatan i slutet? Det är ju ett helt förhållande som visas upp i filmen, från flört till bråk och utveckling och vänskap. Annie Hall växer upp.

Min favorit-Annie har alltid varit mitt i, hon som sitter på sängen efter att Alvy dödat en spindel i badrummet. Hon som gråter och säger "I miss you". Och ja, jag fattar att den kvinnan är en del av Woody Allens fantasi, att få vara behövd, att få vara behövd av en kvinna för något så manligt som att döda ett hotande djur. Att bli belönad med en kyss och med försoning. Skämten om svart tvål och slapstick med ett tennisracket kan inte dölja det.

"Annie Hall" -filmen alltså, inte låten - är ju en tillrättalagd kärlekshistoria. Den hade kunnat sluta lite hur som helst, men den knyts ihop som den gör för att Woody Allen ville ha ett lyckligt slut. Alvy Singer kunde inte låta bli att försöka förändra Annie, Alvy Singer kunde inte låta bli att försöka få tillbaka henne, Alvy Singer kunde inte låta bli att ljuga och ge pjäsen om deras förhållande en genomlyckligt abrupt upplösning och Woody Allen kunde inte låta bli - även efter att ha visat hur Alvy ljög - att själv ge filmen en epilog, så att vi lämnas med en känsla mitt emellan.

Jag vet inte vilken Annie Hall det är Oskar Linnros menar. Kanske menar han bara någon som ser ut som Diane Keaton? Snart fylls nog Stockholm av tjejer i slips, väst och hatt.

onsdag, juni 9

They can't take away my dignity

Nej, det blev inte freakshow av Whitney Houston i Globen igår.

Mina förväntningarna överträffades, men mest för att de var så låga. Precis som Håkan Steen gör skulle jag ge det en tvåa. För även om det var ett kärleksfullt möte mellan tusentals fans och en världsstjärna på väg tillbaka, så var det bara en skiss till en konsert.

Ambitionen finns nog att göra den sorts hyperproffsiga show man ofta går till Globen för att se, som Destiny's Child eller Dolly Parton. Men Whitney Houston hostar, rosslar, är tafatt i dansstegen. Hon är helt enkelt inte i form, hon behöver vila mellan låtarna. "The Greatest Love" och "Saving All My Love For You" blir små delar av ett medley, och hon hoppar helt över "Didn't We Almost Have It All", "All the Man That I Need", "One Moment In Time" och flera andra, där jag särskilt saknar "I Have Nothing". Är de för svårsjungna?

Men går de därför inte att sjunga alls? Kan hon inte bara sjunga dem som den åldrande artist hon är? Det är svårare att åldras för en tonekvilibrist och leverantör av dansdängor än för någon som sjunger för att uttrycka något. Ingen kvällstidning ringde väl bantningsprofessorn Stephan Rössner när Aretha Franklin eller Nina Simone gick upp ett par kilo. Varför kan inte Whitney Houston lämna sitt tidigare roll och gå in i en annan del av sin karriär? Varför måste hon göra entré i ett tajt glitterlinne, som bara framhäver kalasmagen?

När Whitney går ut och byter kläder - tyvärr till ännu en tajt glittersak - sjunger hennes bror Gary "For the Love of You", alltså i princip en cover på Whitneys coverIsley Brothers låt. Därefter sjunger körsångerskorna "Queen of the Night", en av hennes hits, men ett nummer helt utan Whitney på scen. Som om ett Whitney Houston-tributeband uppträder tillsammans med den riktiga varan.

Då är vi långt bortom känslan av att Destiny's Childs Michelle Williams agerade pausartist till sin egen grupp när hon fick sjunga några gospellåtar solo. Då har vi nästan lämnat den normala popkonsertformen och närmar oss andra sorters tillställningar på Globen, som de när ett liveband spelar och Elvis Presley sjunger från en storbildsskärm. Det är ju en helt absurd grej att sälja biljetter till, men arrangörerna rättfärdigar det med att några av de i TCB Band och The Sweet Inspirations delat scen med The King medan han levde och att han ju förresten aldrig turnerade i Europa. Och han var ju en legend.

Whitney Houston kommer undan med det här för att hon är en legend, som publiken känner stor ömhet för. Som folk kände för den åldrande Elvis, när han också hostade och rosslade och anpassade repertoaren. Om det borde ju Whitney kunna fråga sin mamma, Cissy Houston, som var med i The Sweet Inspirations och sjöng med Elvis.

Nu lämnar vi Globen med samma fråga som folk har ställt sig om Elvis, Michael Jackson, Britney Spears etc - hur kunde det gå så fel? Och kommer det gå att få Whitney upp på rätt spår igen? Om inte... risken finns att när Whitney Houston uppträder på Globen nästa gång så är det enbart på en storbildsskärm.

tisdag, juni 8

Goda idéer, dåligt utförda

ExampleExampleExample

Det är frustrerande med bra idéer som utförts dåligt.

Som Whitney Houston live på Globen - låter ju som bra idé. En gammal stjärna med en stor skattkista gamla hits och så förra årets "Million Dollar Bill" ovanpå det. Comeback. Återkomst. Hyllningar.

Men nej, så blir det väl inte i kväll. Halva publiken kommer vara sura för att inte få valuta för sina dyrt inköpta biljetter, andra har köpt biljetter i andra hand för ett spottstyver och har därför råd att se det som freakshow. Båda grupper riskerar därför att börja bua. Förhoppningsvis kan vi i stället vända kvällen till ett enda stort "krya på dig"-kort från oss till Whitney. Jag får återkomma om hur det blev.

Jag får även återkomma om Viggo Cavlings debutroman "Rörmokaren." Det låter ju också som en bra idé, det är tänkt att vara "en politisk thriller om vår tids Ebbe Carlsson". Men två tredjedelar in i boken är jag visserligen spänd på att veta hur det går, men mer utifrån perspektivet hur Cavling har fått ihop det, vad han vill lämna för eftersmak.

Hittills är det mycket Riche och Noppes och DN och Sveavägen 68 och fotbollsfirmor och fondmäklare och internatskolor och banker i Liechtenstein. Det är väl tänkt som en bok som tar läsaren till miljöer dit få har tillträde, men det känns ändå som om vi har sett dem förut. Jag känner igen karaktärerna också, förutom möjligen just Rörmokaren, som är en av arbetarrörelsen hjärntvättad legosoldat. Cavlings Salander? (Rörmokaren har underligt förhållande till sin far, är superstark, en ensamvarg. Homosexuell också.) Men som sagt, jag återkommer.

En annan god idé är ju en parodi på svenska polisfilmer. Där har en annan veteran nu debuterat, när Fredde Granberg regisserat sin första långfilm. Recensionerna av "Kommissarie Späck" verkar tyvärr bekräfta det man kunde avläsa redan av att huvudkaraktärerna heter Mårten Späck och Grünwald Karlsson. Ingen mellanstadieelev ska kunna missa vad man driver med. Jag gissar på många skämt om slag i skrev och små hundar som råkar illa ut.

Problemet med goda idéer som utförs dåligt är självklart att de - åtminstone ett tag - blockerar samma idé från att utföras igen.

Det ska mycket till innan Whitney Houston kan ge sig ut på turné igen, de tycker nog både hon och hennes publik. Så det är lika bra att se henne nu, när chansen finns.

Cavlings bok blockerar kanske inget, floden av svenska kriminalromaner går inte att stoppa. Den som vill skriva en verkligt psykologiskt inträngande politisk thriller, den har fortfarande chansen. "Kommissarie Späck" hindrar däremot definitivt andra svenska polisparodier, oavsett om den floppar eller blir en publikframgång. Därför är det nog lika bra att jag ser den också. Jag får helt enkelt återkomma om "Kommissarie Späck" också. Men först ska jag se Whitney och läsa ut Cavling.

fredag, juni 4

Sommarparty!



"Simple Graces" av spanjorerna Delorean (via Weekly Tapedeck).

I wish you joy and happiness

Jag har aldrig haft lägre förväntningar på en konsert än jag har inför Whitney Houston i Globen på tisdag.

Nu har det gått så långt att jag kommer bli besviken om det inte blir riktigt underhållande som fiasko betraktat. Freakshow. Kollaps. Tårar.

I Köpenhamn var det tydligen så katastrofalt dåligt att Anders Nunstedt struntade i att kolla sportresultat och faktiskt koncentrera sig på konserten.

Medan Extra allt sov, del 17-22

Example

17. Ennio Morricone fick Polarpriset och det var mycket bra. Han har ju inte bara format vår uppfattning av hur vilda västern låter, han har också skapat annan fantastisk musik. Som "Se telefonando" med Mina, världens bästa italienska schlager. Björk däremot, där är det väldigt lätt att misstänka att juryn tror att de ger priset till en popstjärna, att Björn verkligen fortfarande är mitt i karriären. Jo, det är hon väl, men inte på något radikalt annorlunda sätt än vissa tidigare pristagare. Springsteen gör fortfarande skivor som faktiskt går att lyssna på. Vid sidan av det kör han "Twist and Shout" på Stadion så att Mona Sahlin får bugga.

18. No Modest Bear har listat mitt Twitter-flöde i listan "musicblogs". Och även om Extra allt inte är den sortens ambitiösa blogg som NMB är, så ska vi försöka bjuda på lite tips då och då.

19. Rättviseförmedlingen vann 100 000 kronor, det var bra. Vet ni inget om vad Rättviseförmedlingen gör, läs här. Förhoppningsvis kan en del av de pengarna gå till att säga ifrån i vissa fall. En gång hade Sveriges Radio (troligen något P1-program) bett Rättviseförmedlingens hitta en kvinnlig nationalekonom som kunde kommentera Greklandskrisen. Och där börjar man närma sig gränsen för hur slö en researcher får vara, det finns faktiskt kvinnliga nationalekonomer.

20. En annan gång hade Rättviseförmedlingen blivit ombedd att hitta en kvinna som kunde spela piano känslosamt, eller nåt, jag minns inte exakt hur det var. Känns ju inte heller som en särskilt svår grej. Sent efter en middag i vintras fick jag försvara hela genren "kvinna vid piano", men egentligen vet jag inte, kanske är jag också lite mätt. Jag har till exempel ännu inte fattat det extremt stora i Anna von Hauswolff. Och kanske har jag slutat riktigt uppskatta Joanna Newsom. Jag såg henne spela piano och harpa sjunga på Dramaten förra veckan. Numera är hennes låtar låååååånga, de blir längre för varje skiva. Det är inte på grund av några långa solopartier, hon sjunger hela tiden. Ordrikt och vindlande och detaljrikt och finurligt, utan refränger eller omkväden. Och jag har ingen som helst aning om vad hon sjunger om. Är det ens historier hon berättar? Eller är det bara en massa staplade ord om knasiga saker? I musiken finns det en dramatisk dynamik, som på något sätt hänger samman med slagverkarens olika insatser på olika delar av trumsetet.

21. Samma vecka såg jag Rufus Wainwright också, på Filadelfiakyrkan. Första delen av konserten var hans nya skiva, tillägnad hans nyss avlidna mamma. Det var allvarligt och högstämt, applåder mellan låtarna undanbades. Därför var det en riktig lättnad att andra delen var så flamsig, på det där sättet som annars kan vara jobbigt. Mellansnack om drottning Kristina, prinsessbröllopet, Eurovision Song Contest. De där extra högljudda skratten från oss i konsertpubliken, de där som är till för att nå fram till scenen, för att lugna artisten om att vi gillar dem, de kändes nödvändiga nu. Och "The Art Teacher" är ju fortfarande en fantastisk låt.

22. Och så kanske den underligaste grejen som hände medan Extra allt sov: en vän avslöjade att han spelar en liten roll i nya Åsa-Nisse-filmen. Så nu ser jag fram emot den.

torsdag, juni 3

Medan Extra allt sov, del 8-16

ExampleExampleExample

8. Jag har varit uppe i berg där det utlovades Gorillaz. Men varken Damon Albarn, Bobby Womack, Snoop Dogg eller Jamie Hewlett var där. Gorillorna var verkliga.

9. Det var riktiga bergsgorillor, för vi hade rest till Rwanda. Inte bara för att träffa bergsgorillor, utan även för att hälsa på Kalle som bor och jobbar i Kigali och för att allmänt semestra i solen och den vackra naturen. Men ingen semester i Rwanda (ingen resa till Rwanda, inget samtal om Rwanda, INGENTING i Rwanda) kommer undan folkmordet. Överallt finns ekot av våren 1994.

10. Minns ni våren 1994? Kanske vad ni gjorde när ni fick veta att Kurt Cobain dött? Jag åkte norrut från påsklov i Skåne. Vi hörde nyheten på radio, men min minnesbild är en löpsedel på någon mack, en sådan där historisk löpsedel som man vill stjäla. Cobain tryckte av skottet den 5 april, så jag måste ha sett löpsedeln den 6 april. Den dagen sköts ett plan ned vid Kigalis flygplats. I det satt bland annat Rwandas president Juvénal Habyarimana. Attentatet skylldes på tutsierna och under de kommande hundra dagar mördades någonstans strax under en miljon människor. Det är tiotusen om dagen. Undrar om radionyheterna jag hörde bredvid Cobain nämnde ett centralafrikanskt presidentmord? Vem kunde ana att just det skulle bli den tändande gnistan?

11. För att förbereda sig för en resa till Rwanda behöver man ha bakgrunden med folkmordet klar för sig. Jag läste därför den andra boken på kort tid som citerar Platons "Staten" om nyfikenhet inför hemskheter. I vintras var det Jonathan Littells roman "De välvilliga" om en SS-officer under andra världskriget, nu Philip Gourevitchs reportage "Vi vill upplysa er om att vi att dödas i morgon tillsammans med våra familjer" om Rwanda före, under och efter folkmordet. Skillnaden mellan det som beskrivs: 50 år, själva organiseringen av mördandet och visst, en del annat, men desto fler likheter. En av dem: efter båda gångerna har världen sagt "aldrig mer".

12. Jag läste även "Känslor gräver inga gravar" av Ekots utrikeskorrespondent Vincent Dahlbäck, utgiven nu i våras. Det är ett antal nedslag i mänskligt lidande: Sudan, Rwanda, Uganda, tsunamin. Tyvärr låter Vincent Dahlbäck boken handla för mycket om just Vincent Dahlbäck, om hur hemskt det är för honom att se allt lidande. Han måste ta ett långt bad och en whisky när han kommer tillbaka till hotellet i Sydafrika.

13. Visst hade Dahlbäck precis som Gourevitch pratat med rwandier också, både offer och mördare, om hur de ska kunna ta sig vidare. Det kunde man ju inte göra som vanlig semestrare, man hinner inte komma någon tillräckligt nära för att ställa personliga frågor. Men man ställer dem tyst för sig själv. Vad har du varit med om? Inte ens en fredagsnatt på klubben New Cadillac i Kigali kan jag helt släppa det. Vad gjorde de här människorna för 16 år sedan? De måste ha varit små barn då, några år gamla. Kanske levde de i exil då och deras familjer var del av den stora massan återvändare. Nu dansar de till r'n'b och reggae. Hoppas de fortsätter med det.

14. Och så satt vi i skuggan vid Hôtel des Milles Colines och åt lunch och tittade ut över Kigali, över några av de tusen kullarna. Eftersom hela Rwanda är kuperat har man nästan alltid en fantastisk, böljande utsikt framför sig. Någon simmade längder i poolen, den som blev vattenreservoaren för de som hade hotellet som tillflykt undan döden. Men vi kände inte igen oss från "Hotel Rwanda", Don Cheadle och de andra filmade i Sydafrika.

15. Efter "De dimhöljda bergens gorillor" och "Hotel Rwanda" hann vi inte med fler filmförberedelser inför Rwanda. Så vi såg inte HBO:s "Sometimes in April", men någon gång ska jag göra det, om inte annat för att få se Idris Elba. Det är alltså han som spelade Stringer Bell i "The Wire". En restaurangägare i Kigali (som också var mejeriägare och fotomodell) påminde för övrigt lite för mycket om Stringer Bell för att vi inte skulle tänka på det. Inte på något sätt så att han skulle vara brottslig eller hårdhänt, men rent utseendemässigt. Lång, ståtlig och så samma detalj, som en oväntad eftertänksam gubbighet: ett par små läsglasögon.

16. Det går ju inte att planera vardagens soundtrack, det blir vad det blir. Ibland gör slumpen ett bättre arbete än Randall Poster. En kväll i ett åskoväder på sluttningarna kring Kivusjön, på gränsen mellan Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, dyker José González upp i bilstereons CD-växlare. Det enkla i musiken underströk det storslagna runtom oss. Vi satt tysta.