torsdag, juni 3

Medan Extra allt sov, del 8-16

ExampleExampleExample

8. Jag har varit uppe i berg där det utlovades Gorillaz. Men varken Damon Albarn, Bobby Womack, Snoop Dogg eller Jamie Hewlett var där. Gorillorna var verkliga.

9. Det var riktiga bergsgorillor, för vi hade rest till Rwanda. Inte bara för att träffa bergsgorillor, utan även för att hälsa på Kalle som bor och jobbar i Kigali och för att allmänt semestra i solen och den vackra naturen. Men ingen semester i Rwanda (ingen resa till Rwanda, inget samtal om Rwanda, INGENTING i Rwanda) kommer undan folkmordet. Överallt finns ekot av våren 1994.

10. Minns ni våren 1994? Kanske vad ni gjorde när ni fick veta att Kurt Cobain dött? Jag åkte norrut från påsklov i Skåne. Vi hörde nyheten på radio, men min minnesbild är en löpsedel på någon mack, en sådan där historisk löpsedel som man vill stjäla. Cobain tryckte av skottet den 5 april, så jag måste ha sett löpsedeln den 6 april. Den dagen sköts ett plan ned vid Kigalis flygplats. I det satt bland annat Rwandas president Juvénal Habyarimana. Attentatet skylldes på tutsierna och under de kommande hundra dagar mördades någonstans strax under en miljon människor. Det är tiotusen om dagen. Undrar om radionyheterna jag hörde bredvid Cobain nämnde ett centralafrikanskt presidentmord? Vem kunde ana att just det skulle bli den tändande gnistan?

11. För att förbereda sig för en resa till Rwanda behöver man ha bakgrunden med folkmordet klar för sig. Jag läste därför den andra boken på kort tid som citerar Platons "Staten" om nyfikenhet inför hemskheter. I vintras var det Jonathan Littells roman "De välvilliga" om en SS-officer under andra världskriget, nu Philip Gourevitchs reportage "Vi vill upplysa er om att vi att dödas i morgon tillsammans med våra familjer" om Rwanda före, under och efter folkmordet. Skillnaden mellan det som beskrivs: 50 år, själva organiseringen av mördandet och visst, en del annat, men desto fler likheter. En av dem: efter båda gångerna har världen sagt "aldrig mer".

12. Jag läste även "Känslor gräver inga gravar" av Ekots utrikeskorrespondent Vincent Dahlbäck, utgiven nu i våras. Det är ett antal nedslag i mänskligt lidande: Sudan, Rwanda, Uganda, tsunamin. Tyvärr låter Vincent Dahlbäck boken handla för mycket om just Vincent Dahlbäck, om hur hemskt det är för honom att se allt lidande. Han måste ta ett långt bad och en whisky när han kommer tillbaka till hotellet i Sydafrika.

13. Visst hade Dahlbäck precis som Gourevitch pratat med rwandier också, både offer och mördare, om hur de ska kunna ta sig vidare. Det kunde man ju inte göra som vanlig semestrare, man hinner inte komma någon tillräckligt nära för att ställa personliga frågor. Men man ställer dem tyst för sig själv. Vad har du varit med om? Inte ens en fredagsnatt på klubben New Cadillac i Kigali kan jag helt släppa det. Vad gjorde de här människorna för 16 år sedan? De måste ha varit små barn då, några år gamla. Kanske levde de i exil då och deras familjer var del av den stora massan återvändare. Nu dansar de till r'n'b och reggae. Hoppas de fortsätter med det.

14. Och så satt vi i skuggan vid Hôtel des Milles Colines och åt lunch och tittade ut över Kigali, över några av de tusen kullarna. Eftersom hela Rwanda är kuperat har man nästan alltid en fantastisk, böljande utsikt framför sig. Någon simmade längder i poolen, den som blev vattenreservoaren för de som hade hotellet som tillflykt undan döden. Men vi kände inte igen oss från "Hotel Rwanda", Don Cheadle och de andra filmade i Sydafrika.

15. Efter "De dimhöljda bergens gorillor" och "Hotel Rwanda" hann vi inte med fler filmförberedelser inför Rwanda. Så vi såg inte HBO:s "Sometimes in April", men någon gång ska jag göra det, om inte annat för att få se Idris Elba. Det är alltså han som spelade Stringer Bell i "The Wire". En restaurangägare i Kigali (som också var mejeriägare och fotomodell) påminde för övrigt lite för mycket om Stringer Bell för att vi inte skulle tänka på det. Inte på något sätt så att han skulle vara brottslig eller hårdhänt, men rent utseendemässigt. Lång, ståtlig och så samma detalj, som en oväntad eftertänksam gubbighet: ett par små läsglasögon.

16. Det går ju inte att planera vardagens soundtrack, det blir vad det blir. Ibland gör slumpen ett bättre arbete än Randall Poster. En kväll i ett åskoväder på sluttningarna kring Kivusjön, på gränsen mellan Rwanda och Demokratiska Republiken Kongo, dyker José González upp i bilstereons CD-växlare. Det enkla i musiken underströk det storslagna runtom oss. Vi satt tysta.

4 kommentarer:

itsallvintage sa...

så bra skrivet min vän!

Kalle sa...

Jag blir verkligen glad att du skriver så bra om "mitt" Rwanda.

/Kalle

Sofia sa...

Väldigt bra. Jag känner igen mig. Vackra landskap och grymheter har dom ju i Uganda också. Men Last King of Scotland spelades iallafall in i Kampala.

Olle sa...

Jag minns också en löpsedel på en mack, på väg söderut från ett påsklov i fjällen.