söndag, juli 31

Min fjällhjärnas playlist


Extra allt är tillbaka från fjällen. Välbehållna, men med slitna fötter.

Säga vad man vill om fjällen, men tyst är det. Det är trevligt ibland, men min kropp kräver musik, särskilt när den ska bestiga berg. När man vill ha lätt packning är det ju tur att hjärnan är som en stor iPod Shuffle som hela tiden spelar upp musik.

En del låtar förstår man var de kommer ifrån. Som när Adrian säger att nu är stigen som Autobahn jämfört med stenhelvetet i skogen, då kommer Kraftwerk ”Autobahn”, som leder till Beach Boys ”Fun, Fun, Fun” som leder vidare till ”Surfin’ Safari”.

Annars såg playlisten mest ut så här:
Survivor ”Eye of the Tiger”
Weird Al Yankovic “Theme from Rocky XIII”
Zazu “Captain Starlight”
Jurassic 5 “Jayou”
Mos Def, Paraoh Monch & Nate Dogg “Oh No”
Beatnuts “Watch Out Now”
Hot Chip “Crap Kraft Dinner”
Frida Hyvönen “Today, Tuesday”
Outkast “Hey Ya”
Prince “Sometimes It Snows in April”
“Köppabävisan”
Beatles “Strawberry Fields”
Anna Ternheim “Better Be”
Eddi Bo “We’re Doing It (Thang)”
“Drink the Fanta! Stay Bamboocha!”
Ol’ Dirty Bastard “Got Ya Money”
Francoise Hardy “Träume”

Alla låtar med Jenny Wilson
Dala Rapping Force “Älgjakten"

måndag, juli 25

Extra Allt goes Survivor

Example
Japp... Ni läste rätt. Extra Allt drar ut i naturen. Adrian, Jonas och Extra Allt's egen Financial Advisor, Magnus, beger sig ut på en farofylld strapats långt från moderna kommunikationsverktyg och andra tecken på civilisation. Vi skall teambildas och generera en tiopunktsplan på hur vi skall uppnå världsherravälde. Vi återkommer frammåt helgen.

**********************************************

Snubblade över denna låt för några veckor sedan. Den känns riktigt pretentiös på ett bra sätt och jag kan garantera att alla DJ Shadow - fans kommer att känna igen sig som om det vore 1994 igen.

Jeremy Storch - I Feel A New Shadow

Nature calls...

Karin dansar conga

Man skulle tro att Karin Dreijer i The Knife är trött på att få sin röst liknad med Björk (som till exempel här, här och här). Så man skulle jag kunna tro att hon vill undvika att få sin röst insvept i stora stråkar som i isländskans ”Bachelorette”.

Det är precis vad Röyksopp gör i slutet av ”What Else Is There”. Men strunta i det, lyssna på Karin. Bara hur hon sjunger ”explosjööööns” är helt otroligt.

Röyksopp feat Karin Dreijer – What Else Is There.mp3

I juni/julinumret av Plan B tipsar syskonen Dreijer om bra danslåtar. Olof föreslår ”Babar” med Hugg & Pepp, medan Karin föreslår en gammal låt med Gloria Estefan vid mikrofonen.

”If you’re sad you will get happy when dancing to this. But she sings too fast for me, I can’t sing along” säger Karin.

Så okej, alla som är ledsna, här är er chans att bli glada:

Miami Sound Machine – Conga.mp3

söndag, juli 24

Återföreningar

I år verkar alla omöjliga återföreningar ske. Originaluppsättningen av Dinosaur Jr har helt plötsligt slutat hata varandra och spelar överallt. Roger Waters och Dave Gilmour i Pink Floyd grävde ner stridsyxan och ställde sig på Live 8-scenen. Spice Girls hade tänkt återförenas där också.

Vad kommer efter det här? Lönnfeta ABBA på scen? John och George uppgrävda för att spela med Paul och Ringo?

Tacka då gudarna att en återförening för evigt verkar ha gjorts omöjlig. Gyllene Tider verkar ha somnat in för gott, enligt Expressen.

Anledningen: att Gessles kompmusiker inte tycker att 50 miljoner kronor delat på fem inte borde vara att en kille får 42 miljoner och de övriga 2 miljoner var. Men det vore skoj att se om de fyra kunde tjäna några pengar alls om de gav sig ut på sommarturné utan Per.

fredag, juli 15

Disco, Per Hagman och mera disco

Example
Jag har befunnit mig i någon slags sommarkoma den sista veckan. Inte fått någonting gjort över huvud taget. Eller så känns det iallafall. Därav de få inläggen här på Extra Allt. Men jag får väl försöka ta igen det på något sätt...

...vi kan väl starta med att erbjuda lite välljudande rock-disco från gubbjävlarna i The Rolling Stones, som visst nog kommer till Sverige på turne nästa sommar. Deras absolut sista turne, som vanligt. Jag var och såg dem när deras förra absolut sista turne var på besök i Sthlm. Trevligt, men de spelade för mycket tråkig bluesrock. Jag vill ju höra deras disco. Få rockband klarade att väva in discon i rocken på det sätt som Keith, Mick, Wood och Watts. Lyssna och njut...

The Rolling Stones - Emotional Rescue

**********************************************

Efter mitt förra inlägg (där Per Hagman figurerade på ett hörn) lyckades Karin sedan övertala mig att läsa Pers senaste bok "Att komma hen skall vara en schlager". Jag brukar ha svårt för böcker som är skrivna på ett lite "poetiskt" språk, det känns lite som teater (vilket är det värsta jag vet) men Per lyckades faktiskt hålla mig kvar utan att mina kräkreflexer aktiverades. Jag gillade den... Vad det sedan beror på kan väl kanske diskuteras men igenkänningsfaktorn var hög. En sak är iallafall säker, han levererar ruskigt många underhållande passager eller vad sägs om denna:

"Ända sedan jag blev myndig har kronofogden varit på mig men aldrig har jag låtit den kännas mer än som en irriterande insekt. Bekymmerslöheten mitt stora bekymmer. Men det vore så ovärdigt och destruktivt att bry sig för mycket om något så banalt som skulder till staten. Man vill ju göra rätt för sig men ibland går det inte och man vill faktiskt ändå tänka mest på livsglädjen och livskvaliteten. Svårare än så ska det inte behöva vara och det borde i längden rimligtvis vara en god affär även för staten,
Människor som är rädda för kronofogden är samma människor som är rädda för muslimer. Fetton."

Har ni inte redan läst boken så kan jag varmt rekomendera den.

**********************************************

Slutligen kan jag meddela att Tim Sweeney som jag tidigare har skrivit om i detta inlägg, kommer till Stockholm för att lira plattor. Stort. Lördag 20 augusti är datumet. Håll ögon och öron öppna och kom ihåg vart ni läste det först !!!

Tjenixen / Adrian

tisdag, juli 12

Den nye Fletch?

















Det har pratats länge om att Kevin Smith (”Clerks” etc) håller på med en prequel till ”Fletch”, om den unge Irwin M. Fletcher.

Ett tag var det enda man hörde att det var Smiths kompis Jason Lee som skulle göra en DeNiro. Om man nu kan likna Fletch med Don Corleone eller likna Chevy Chase med Marlon Brando. (Och visst kallar sig Fletch för Don Corleone någon gång, förresten?)

Men stormogulen Harvey Weinstein tvingade Smith att tänka om. Senaste budet är i stället Zach Braff (”Scrubs”, ”Garden State”). Braff har berättat på sin blogg att han och Smith käkat lunch för att prata om det och Smith säger i en intervju att han hoppas att det blir Braff.

Kevin Smith säger också att ”Fletch Won” ska bli mindre fysisk än Chevyfilmerna, mer som Soderberghs ”Out of Sight”. Låter bra.


Bilden ovan är för övrigt från den främsta nyhetskällan i ämnet, www.fletchwon.net.

söndag, juli 10

Peace and Love

I love Peace and Love. Det är festivalen som ger mig tillfälle att njuta av Silverbullit på Sveatoget i Borlänge och av en efterfest där discjockeyn förstått att Michael Jackson och The Smiths är precis vad ett dansgolv behöver.

lördag, juli 9

Det breda mot det smala

Sällan blir motsättningen mellan bred smak och smal smak så tydlig som under fredagskvällen på Peace&Love-festivalen i Borlänge. Står man vid festivalens minsta scen har man den breda smaken i ena örat och den smala i andra örat.

Festivalens minsta scen finns inne på S2, en "nattklubb" i en ombyggd Domusrestaurang. Här spelade på fredagen bland annat Khonnor och Frida Hyvönen. Att få chansen att se dem i Borlänge är en av de absolut bästa sakerna med den här sympatiska stadsfestivalen.

Synd bara att inget sagt till S2 att de är en festivalscen den här fredagen, inte ett svennesupaschlagerställe. För samtidigt som Khonnor står på scenen spelar discjockeyn i bardelen av lokalen "Michelangelo" med Björn Skifs. Och samtidigt som Frida Hyvönen sätter sig ned vid pianot och lågmält sjunger "Valerie" kommer ekot av "Ooa hela natten" studsande.

Man får bara hoppas att Khonnor och Frida på scen inte hörde. För i så fall lär ju inte de, eller någon de känner, vilja komma tillbaka och spela på Peace&Love-festivalen.

fredag, juli 8

Smog - den förlorade intervjun

Example

Igår kväll såg jag (bland annat) Smog spela i hettan på Münchenbryggeriet. Det var ett tag sedan. Jag har liksom tappat kontakten med Bill Callahan och hans gitarr.

Nya skivan ”A River Ain’t Too Much to Love” är en blek historia, men väcktes lite till liv från scenen igår. Bill var väldigt livlig och somrig, i solglasögon och svart skjorta dansade han runt barfota. Vissa i publiken längtade tillbaka till den mer autistiske Bill, som ensam med en elgitarr nästan stod med ryggen mot publiken.

Jag har dock sett denna autist i vitögat och tycker det är bra att han är livligare nu. För att bevisa detta måste jag berätta historien om min Sverigeexklusiva (och opublicerade) intervju med Bill Callahan hösten 1997. En historia som lika gärna hade kunnat heta ”Jag, Tysken, Jumper och Blyge Bill”.

Så här var det: Smog skulle spela på Studion i Stockholm den 1 oktober 1997. Jag ringde någon skivbolagsmänniska och bad om en intervju, för fanzinet Austin, som man kan kalla Extra allts förfader. Skivbolagsmänniskan sa ja.

När jag kom till Studion ett par timmar innan konserten stod några killar från Radio Slöboll och väntade. Deras radioprogram hade med Slowball recordings att göra, föregångaren till dagens Pluxemburg. De skulle också intervjua Bill.

Men så kommer den tyske turnéledaren ut till oss och säger att Bill vägrar. Folkskygga lo-fi-män vill inte prata, bara sjunga. Det hade varit samma visa kvällen innan i Lund och innan dess i Tyskland. Inga frågor om vad han egentligen sjunger om eller varför.

Men tysken är på vår sida och lovar att han ska tjata lite. Han gör det och kommer tillbaka och säger att det blir en intervju. En enda intervju och det blir jag som får göra den. Slowballkillarna blänger och tänker att dom vet mer om lo-fi än jag och att jag säkert inte har hört talas om Windy & Carl som ska vara förband. Vilket ju var helt sant, men jag står där nöjd och tror att tysken tänker att radio är ett flyktigt medium medan ett pappersfanzine består, hur få ex man än kopierar upp.

Ganska snabbt får jag veta hur tysken egentligen tänker. Han tar mig avsides och förklarar att han är trött på ännu en rockstjärna som vägrar göra reklam för sig själv. Han har sagt till Bill att om han inte gör den här intervjun så blir det över huvud taget ingen lön för Europaturnén. Tysken vill sätta sig i respekt mot den här ”känslige konstnärstypen” och använder mig som slagträ.

”I told Bill zat you vere from wan of ze largest magazines in Schweden” säger tysken.

“So don’t show him your fanzine. Okay?”

De uppkopierade numren av Austin får ligga kvar långt nere i väskan.

”Do you haff somevere kwayet you can go for ze interview?” frågar tysken.

Det har jag inte. Just då bor jag i Uppsala och kring St Eriksplan hittar jag bara till skivbutiker, inte till kvällsöppna kaféer. Men tysken lämnar över en nästan stum Bill Callahan till mig, som en förälder överlämnar ett blygt barn till en hejig dagisfröken.

Jag drar med mig Bill till nåt ölhak. Det spelas bluesrock ur högtalare. Jag tar en öl och Bill tar rödvin. Jag tar bilder med min kamera på Bill och hans vinglas. Bill tar det lugnt.

Jag trycker på record på diktafonen. Jag skulle kunna presentera några smakbitar från intervjun här. Efter att länge ha trott att det lilla diktafonbandet var förlorat, så hittade jag det härom natten. Så jag skulle kunna riva av lite citat, men det finns inte så mycket att ta av. Ärligt talat tycker jag det är jobbigt att lyssna.

På den del av bandet jag orkat mig igenom ställer jag frågor och Bill svarar mest ”I don’t know” och ”Yeah, I guess” och att han inte vill förklara sin musik. Jag säger att Smoglåten ”Ex-con” påminner mig lite om ”Heroes” av David Bowie. Ingen reaktion hörs från Bill. Ibland är det fel på inspelningen och Bill pratar som en smurf, jag pratar som en smurf och bluesrocksångaren i bakgrunden sjunger som en smurf.

Inte så konstigt att intervjun inte blev så bra. Förutsättningarna hade ju kunnat vara bättre. Bill Callahan är där under hot, jag låtsas att jag är från en stor tidning, bluesrocken brölar, jag kan mindre om lo-fi än Slöbollkillarna och till råga på allt kommer hela Jumper in på ölhaket och sätter sig vid bordet bredvid.

Bill bryr sig inte om Jumper. Han vill inte vara på Europaturné, men när han väl turnerar så måste han ju få betalt, så han sitter av tiden med mig.

Vi går från haket och jag släpper av Bill vid Studion, som en hejig dagisfröken som släpper av det blyga barnet hemma med full förståelse för att barnet bara vill in och leka ensam igen.

Efter intervjun sitter jag och Adrian hemma hos en kompis och dricker öl så länge att vi missar förbanden, vi har ju ändå inte hört talas om dem. Jag tror att Smog var bra på scen den kvällen. Han körde nog ”Bathysphere”. Det gjorde han inte igår på Münchenbryggeriet. Men jag (och Slöbollkillarna, som jag tyckte mig se i vimlet) var nöjda ändå.

Example

onsdag, juli 6

Festivalproblem

Onsdag 6 juli 2005. Ute råder medelhavsvärme. I Stockholm respektive Uppsala sitter två män vid varsin dator och diskuterar via Soulseek sommarens alternativa musikfestivaler:

[rodargent] blire accelerator för dig eller?
(18:57) [discolor] nä, har inte råd
(18:57) [discolor] men det blir norberg
(18:57) [discolor] skarume?
(18:57) [discolor] om colleen hade spelat i stockholm hade jag fan plankat in
[rodargent] ehh... 21.15 stå hon på fylkingenscenen. börja planera plankingen
(18:58) [discolor] VARÅ?!
(18:59) [discolor] det stod ju "spelar bara i malmö"
[rodargent] planka.nu kanske kan hjälpa till
[rodargent] http://www.luger.se/accelerator/Running%20Order%20sthlm%202005.pdf
(18:59) [discolor] va i helvete, sådär såg inte programmet ut när jag kollade senast
(18:59) [discolor] vad kostar det?
(19:00) [discolor] fan, jim o'rourke kommer ju att vara där också, kom jag just på
[rodargent] 475 kr
(19:00) [discolor] fy helvete vad dyrt!
(19:01) [discolor] nä då finns det inte en smörklicks chans i helvetet att jag har råd
[rodargent] okej
(19:01) [discolor] jag trodde du skulle säga runt 300
[rodargent] jag ska direkt till peace and love festivalen i borlänge fre-lör, men under norbergsfestivalen tror jag att jag ska gå i fjällen
(19:01) [discolor] synd, för jag vill ju se både sonic youth, teenage fanclub, colleen, smog, joanna newsom och bloc party
(19:02) [discolor] (det var ett svar på förra raden alltså)
(19:02) [discolor] peace and love! haha, ska du se ulf lundell?!
(19:02) [discolor] moahahahaha
(19:02) [discolor] när är accelerator, är det imorgon?
[rodargent] nä, det ska jag inte. det är det som är så bra, under accelerator krockar smog med colleen, vilket blir ett svårt val
(19:03) [discolor] synd på norberg, vem ska jag då dra med mig?
(19:04) [discolor] för mig är valet solklart, även om jag gärna vill se smog också
[rodargent] men i borlänge krockar frida hyvönen med pain, och det blir lätt
(19:04) [discolor] haha
(19:04) [discolor] jag visste inte att du var ett pain-fan
[rodargent] och ibland krockar di leva med mando diao
[rodargent] så då kan man dricka öl
[rodargent] no pain, no gain
(19:05) [discolor] lätt val
(19:05) [discolor] jag skulle se en låt med di leva och en låt med mando diao, och sen dricka fyra öl
(19:05) [discolor] jag har uppdaterat bloggen förresten