söndag, november 30

Extra allt sammanfattar 2008

Elva tolftedelar av året har gått. Och eftersom inget av värde någonsin förväntas hända i december kan vi nu alla börja sammanfatta 2008.

Som vanligt gör Extra allt detta i julkalenderform: en sak per dag fram till julafton, med start imorgon. Tjugofyra saker som vi alltid kommer förknippa med det här året.

2005 var det jeans & stövlar, Antony & the Johnsons och hippieflum. 2006 var det Spy Bar, Cassie och YouTube. 2007 mindes vi som Facebook, "30 Rock" och Wayfarers. Vad gissar ni kommer finnas bakom årets luckor?

torsdag, november 27

Fredag = Indigo


Oräkneliga gånger när vi närmat oss månadens sista fredag har Adrian skrivit på Extra allt att han spelar skivor på Indigo ikväll, kom dit för sjutton!

Så bli inte förvirrade nu när det är jag, Jonas, som skriver samma sak. Adrian har åkt till Norrbotten.

Indigo i Götgatsbacken är ”et indie-smart sted, med et alternativt publikum”, det är sant, för det har stått i Dagbladet. Så kom dit, från 21 och fram till stängningsdags 01, och var precis så där indie-smart och alternativ som man blir av en god öl och låtar som den här:

tisdag, november 25

Hello cookie

Någon har hamnat på Extra allt efter att ha försökt googla sig till en engelskspråkig variant av raggningsrepliken "Tjena kexet, står du här och smular?"

Jag kan tyvärr inte hjälpa till. Någon annan?

Grizzly Bear Attacks Collective!

I Extra allts ständigt pågående, men än så länge ganska korta, serie ”Animal Collectives inställning till läckta låtar” kan vi inte låta bli att länka till den här nyheten.

En låt från Animal Collectives skiva (release januari ’09) har spridits på nätet. Det upptäcktes av Web Sheriff, ett företag med vilda västern-image som hyrs in av t.ex. skivbolag för att leta reda på skyddat material som sprids på nätet.

Det som gör det anmärkningsvärt är att fildelarna i det här fallet var inga mindre än bandet Grizzly Bear. De tog bort låten illa kvickt och verkar ha blivit något överrumplade av uppmärksamheten det här har fått.

Tyvärr hänger jag inte på Grizzly Bears blog varje dag och missade därför ”Brother Sport”, låten i fråga. Men den finns att lyssna på i en livevideo från i våras här. Ett riktigt sambakalas!

lördag, november 22

Femtio ord

Example

Ordet (det enda han fick ur sig när hon ringde och sa – som han redan visste – att i kväll skulle hon flytta ut och att det var synd att han inte kunde vara där men att det kanske var lika bra, för då slapp det bli en jobbig ajdö-situation):
Jahejdårå.

fredag, november 21

Just nu


Café Opera. Efterfest till Stora Journalistpriset. Eric sammanfattar: "internationell jävla rysk horbar. Med Mustafa Can."

torsdag, november 20

The Zombies till Sverige

När jag vet att en dröm kommer att gå i uppfyllelse kastas jag direkt in i nervositeten. Tänk om det inte blir lika bra som jag drömt?

För nu kommer the Zombies till en konsertlokal nära mig! Till slut får jag höra Colin Blunstone sjunga, i samma rum som jag! Det bara måste bli magiskt.

I början av mars gör de fyra spelningar: Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö. Jag funderar på att se dem två gånger. För tänk om de har olika setlistor och bara en av kvällarna, när jag valt att gå dit, väljer bort ”Remember When I Loved Her”? Eller ”Whenever You’re Ready”? Att få höra Blunstone sjunga ”The Look of Love”, det händer däremot bara i mina drömmar.

Kanske går jag först på Debedis och sedan på Katalin i Uppsala. Lilla Katalin, där jag sett Håkan Hellström explodera och José González spela till kaffet inför publik vid middagsbord. Det kan bli trevligt. Men att the Zombies kommer till kajornas stad, det är lite sorgligt. Utländska band som orkar ta sig till Uppsala har inte mycket bättre för sig. Mark Eitzel på Kalmar nation våren 1999, det var kanske inte hans glansdagar.

Det här är inte the Zombies glansdagar heller, det är bara att erkänna. Men jag tror de kommer glänsa.

En rolig detalj är att om man ska tro pressmeddelandet så kommer vi även få se en bokstavlig zombie på scenen: ”Gruppen består fortfarande av Chris White på bas, Rod Argent på keyboards, sångaren Colin Blunstone, Hugh Grundy på trummor och gitarristen Paul Atkinson.” Nej, jag tror inte det. Atkinson har varit död i fyra år. Vi kommer inte heller få se White och Grundy. De spelade på de två konserterna på Shepherd's Bush Empire i våras, men inte annars.

tisdag, november 18

Femtio ord

Example

Hälften
Fiket har låtit tevattnet stå i en kaffetermos. Så gör man inte. Jag vill resa mig och klaga.
Men bara tills jag inser vad hälftenkaffesmaken påminner om: bilresor med mamma. Fikapauser vid sjö och hälftenkaffesaft ur familjens enda termos.
Jag dricker hälftenkaffete och är halvvägs till mormor och morfar.

måndag, november 17

Kristoffer!

Jag älskar när Svt skickar Kristoffer Lundström till Los Angeles! Hans stiff upper lip-engelska blir bara ännu bättre när den ställs i kontrast med kalifornisk dialekt.

Hans intervju med Hugh Hefner en gång för länge sen är en riktig höjdpunkt i tv-historien, när en skröplig Hefner sitter i sin silkesbadrock och bräker, medan Kristoffer drar ut på a:et i "glitteraaati".

På måndagkvällen - i ett trist "Kobra" om paparazzi - har en av två han intervjuar europeisk brytning. Mindre kontrast, bortkastade resepengar. Fast det var skönt att få höra Kristoffer säga "François".

söndag, november 16

Meningslöst att klaga

Det är rätt meningslöst att klaga på att senaste Bondfilmen bara var pyttipanna med en story gjord för småbarn. Jaha, så sydamerikaner är korrupta? Jaha, så en kortväxt fransman som ägnar sig åt välgörenhet känns som en ny idé till Bondskurk? Jaha, så ett upplägg i stil med ”this time – it’s personal” känns också nytt för en Bondfilm? Det är meningslöst, men ibland måste man klaga ändå.

Det är också rätt meningslöst att klaga på att Jason Pierce i Spiritualized använder för mycket religion i sina texter. Alltså efter konserten på Berns nyligen, som inleddes med ”Amazing Grace” och avslutades med ”Oh Happy Day”. Och mitt emellan innehöll ”Walking With Jesus” och tja, körde de ”Lord Can You Hear Me”? Det är meningslöst att klaga, men Thomas klagade lite ändå. Mest för att få hitta något negativt med en så bra konsert.

Det allra, allra mest meningslösa är däremot att klaga på tv-översättare. Men när Chris Rock igår på Svt pratade om Flavor Flav och löd texten ”Flavor Flame”. Då undrar jag hur mycket mer tv-licens jag behöver betala för att slippa textremsa över huvud taget.

söndag, november 9

George gillar golv!

I vissa sammanhang när jag säger att jag tycker om ”The Big Lebowski” känner jag mig tvingad att lägga till att det inte bara är någon allmän vurm för den som citatgenererande kultfilm. Att jag visserligen har kläckt ur mig några ”Hey man, there’s a beverage here!”, men att jag också gillar den på djupare plan.

Det jag tycker mest om, och det här är det jag brukar känna mig tvingad att förklara för att visa vilken analytisk person jag är, är inte hur handlingen slingrar sig framåt mellan illrar och bowlingmatcher.Det är att alla personer inte bara har fått egna sätt att tala, utan också tar till sig av varandras uttryck under tiden. Hur the Dude helt plötsligt säger ”in the parlance of our time”, det är en lysande detalj.

Joel och Ethan Coens nya ”Burn After Reading” har en lika invecklad historia. Allt är på ett sluttande plan, ständigt på väg åt helvete, utan att någon vet varför, alla agerar bara efter vad som är logiskt för dem själva. Och det är redan på så sätt ett fantastiskt manus.

Men att bröderna Coen dessutom har bemödat sig att mitt i allt det där, mitt i allt spionerandet, kärlekssökande, skilsmässoförberedande, allt som för handlingen framåt, att de mitt i allt det har försett personerna med små detaljer, det är det som gör att jag kanske fortfarande kommer babbla om ”Burn After Reading” om tio år.

Som Harry (George Clooney), som har ett oförklarligt intresse för parkettgolv. Det ges ungefär två sekunder av filmen, följs aldrig upp. Det är bara en detalj som i sämre filmer inte hade varit med.

Så förlåt mig om nästa gång jag kommer hem till er, om jag då stampar lite lätt i parketten och frågar ”Is this Forbo?”

torsdag, november 6

Enkla nöjen

Jag har suttit här och för mig själv sjungit ”9 to 5” som den skulle låta om Stuart Staples i Tindersticks gjorde en cover.

Mycket roligt. Men det är den sortens humor som är så smal att det aldrig, aldrig finns kläder i någon storlek som passar. Den sortens humor som sitter hemma och syr in barntröjor åt sig själv.

tisdag, november 4

Can you count, suckers? I say, the future is ours... if you can count!

Barry de Vorzon - ”Theme from The Warriors” (1979)

Även om jag, för att motverka slentrianen, har försökt känna lite för McCain (frihandel är ju bra) så handlar den här dagen ändå om Barack Hussein Obama II. Eller ”Barry”, som han kallade sig ett tag. Jag hejar på honom och gör det genom den bästa låt jag vet av någon som heter Barry.

Och Cyrus fråga ur filmen ”The Warriors” får väl ses som en uppmaning till alla amerikanska valförrättare att inte låta det här valet urarta till käbbel om trasiga röstningsapparater.