Promenerande tillbaka till Beverly Laurel Motor Hotel efter en vällagad köttochpotatis-middag på BLD kör en bil med öppet fönster förbi.
Den spelar "I Got 5 On It" med Luniz.
Det är så westcoast att det överskuggar det fåniga i att vi tar oss fram till fots i världens mest bilburna stad.
fredag, april 29
söndag, april 17
California!
Och med de tonerna från de Hawthorne-bördiga bröderna Wilson, deras kusin och deras kompisar, så drar vi till flygplatsen.
Det inte har varit helt klart för alla, men det här Kalifornientemat på Extra allt har alltså varit FÖRBEREDELSEN inför resan. Nu får vi se hur mycket jag kan, vill och orkar berätta under själva vistelsen. Om ni tycker de blir för lite kan ni ju läsa tillbaka om Lisa Milbergs veckor.
lördag, april 16
California: Sylvester & Sylvester
Vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt att San Francisco har producerat två musikaliska Mark. I Bay Area bodde också två stycken musikaliskt genialiska Sylvestrar: Stewart och James.
Sylvester Stewart är mer känd som Sly Stone, som i Sly & the Family Stone. Sylvester James är mer känd som bara Sylvester, men också "The Queen of Disco" och dessförinnan i Sylvester & the Hot Band.
Av de två föredrar jag den senare. Som om "There's A Riot Goin' On" skulle vara världens bästa album... yeah right.
California: Blandskivor
Tror ni att 471 låtar räcker för en bilsemester? Om man utgår från att ingen enda radiostation kommer att sända något alls under tiden?
Nej förresten så är det ännu fler, för Supermix-Fredrik cyklade förbi idag med två blandningar han gjort. Tack! Och tack till alla andra som tipsat om musik: Lisa, Lisa, Daniel, Erik, Nicholas, Tom, Petter, Peter, Per, Samuel, Samuel, Albin med flera.
All musik jag tagit med är inte kalifornisk, men den mesta. Om ni är nyfikna på vad jag tar med mig så är det ungefär de här, från Ace till Östen Warnerbring:
Ace, Active Child, Aimee Mann, Air, Albert Hammond, Jr, Alexander, Ambulance LTD, America, American Music Club, Anna Järvinen, Aretha Franklin, Ariel Pink's Haunted Graffiti, Art Garfunkel, Arthur Russell, Badly Drawn Boy, Bag Raiders, Bangles, Barry Manilow, Beach Boys, Bee Gees, Bees, Beirut, Belinda Carlisle, Belle & Sebastian, Ben Folds, Best Coast, Bill Callahan, Bill LaBounty, The Bluebird, Blur, Bob Hund, Bob Welch, Bobby Caldwell, Bobby Womack, Boffalongo, Bon Iver, Bonnie Bramlett, Boz Scaggs, Bread, Brenda & The Tabulations, Brewer & Shipley, Britta Persson, Buckingham Nicks, Buffalo Springfield, Burial & Four Tet & Thom Yorke, Burt Bacharach, Burton Cummings, The Byrds, The Californians, Canned Heat, Captain Beefheart, Carly Simon, Carole King,The Carpenters, Charles Lloyd, Chris Isaak, Christopher Cross, Classixx, Coconut Records, Cocteau Twins, Comet Gain, The Concretes, Connan Mockasin, The Cookies, Count Five, The Cranberries, Crosby & Nash, Crosby, Stills & Nash, Crosby, Stills, Nash & Young, The Cure, Curt Boettcher, D'eon, Dante, David Axelrod, David Crosby, David Gates, Delaney and Bonnie, Denison Witmer, Dennis Wilson, Destroyer, Dionne Warwick, Dirty Beaches, Dirty Gold, DJ Shadow, Dominant Legs, Domino, Don Edwards, Don Henley, Doobie Brothers, Doug Paisley, Dr. Dre, The Drums, Ducktails, Dum Dum Girls, Dusty Springfield, Eagles, Earl Sweatshirt, El Perro Del Mar, The Elected, Elton John, Elvis Costello, Elvis Presley, Emitt Rhodes, En Vogue, England Dan & John Ford Coley, Erasure, Evan Voytas, Faces, The Factory, Fairport Convention, Feist, Fever Ray, Fleet Foxes, Fleetwood Mac, The Flirtations, Flo & Eddie, Flying Lotus, Fool's Gold, Francoise Hardy, Frank Ocean, Frida Hyvönen, The Fun & Games, Fun Boy Three, Ganglians, Gary Higgins, Gary Wright, Gene Clark, George Michael, Girls, Glen Campbell, Graham Nash, Gram Parsons, Grateful Dead, Green Day, Green on Red, Grizzly Bear, Guns N' Roses, Guy Clark, Håkan Hellström, HAL, Hall & Oates, Hans Henrik Ley, Hard Mix, Harold Faltermeyer, Harpers Bizarre, HEALTH, Heatwave, The Hidden Cameras, Hole, Holy Ghost!, The Honey Bees, Ice Cube, Das EFX, Ingenting, INXS, Iron & Wine, Jack Nitzsche, Jack Peñate, Jackie DeShannon, Jackson Browne, James Blake, James Iha, James Taylor, Janis Joplin, Jay-Z, Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Jellyfish, Jenny Wilson, Jens Lekman, Jeremy Jay, Joanie Sommers, Johan Borgert, John Lennon, John Phillips, John Stewart, Johnny Cash, Johnny Nash, Jonathan Richman, Joni Mitchell, Jorge Ben, Jorma Kaukonen, José González, Josh Rouse, Judee Sill, Karla Bonoff, Kate Bush, Kenny Loggins, Kindness, Kings Of Leon, Kinks, Kip Boardman, The Knack, Kurt Vile, Kylie Minogue, Laura Allan, Laura Nyro, Lawrence Arabia, Led Zeppelin, Lee Hazlewood, Leon Ware, Levek, Lill Lindfors, Linda Ronstadt, Linda Ronstadt & Emmylou Harris, Lindisfarne, Little Feat, Little Wings, Local Natives, Loch Lomond, Love, Lucy Pearl, Luniz, Luther Vandross, Lykke Li, The Main Ingredient, Mama Cass Elliot, The Mamas & the Papas, Mariah Carey, Mark Eitzel, Mark Eric, Mark Kozelek, Mary J. Blige, Mascara, Maxine Brown, Mayer Hawthorne, Mazzy Star, The Merry-Go-Round, Michael Jackson, Michael McDonald, Micky Dolenz, Midlake, Moby Grape, Mojave 3, The Monkees, Morrissey, My Morning Jacket, Ned Doheny, Neil Young, Nicolette Larson, Nina Simone, No Age, The Originals, Otis Redding, Outkast, Papercuts, Paul McCartney & Wings, Paul Simon, The Pharcyde, Phoenix, Phosphorescent, Player, Pointer Sisters, Prince, R. Kelly, Radiohead, Rainbow Arabia, Randy Newman, Raphael Saadiq, Rappin 4-Tay, Red Hot Chili Peppers, Red House Painters, The Rembrandts, Richie Havens, Ritchie Valens, Robin Pecknold, Rolling Stones, Rufus Wainwright, Runaways, Ryan Adams, Sade, Säkert!, San Francisco Earthquake, Serenades, Shango, Sheryl Crow, The Shirelles, Shout Out Louds, Shuggie Otis, Sibylle Baier, Simon & Garfunkel, The Sleepy Jackson, The Slits, Sly & The Family Stone, The Miracles, Snoop Dogg, Sonics, Sonny & the Sunsets, Spirit, Starland Vocal Band, Starship, Steely Dan, Stephanie Mills & Teddy Pendergrass, Stephen Bishop, Stephen Stills, Steve Miller Band, Stevie Wonder, Stone Darling, Sun Kil Moon, The Supremes, Sylvester, Sylvester & The Hot Band, Talking Heads, Teenage Fanclub, Terry Melcher, The Thrills, Thurston Moore, Tim Buckley, Tom Petty And The Heartbreakers, Toro y Moi, Toto, Tracey Thorn, The Turtles, Tyler the Creator, Valerie Carter, Valtentino, Veronica Maggio, Vince Guaraldi, Vit Päls, Vivian Girls, War, Warpaint, Warren G, Warren Zevon, Wavves, The Weeknd, The West Coast Pop Art Experimental Band, White Hinterland, Wilson Phillips, Work Drugs, XTC, The XX, Yasuko Agawa, Yeah Yeah Yeahs, Yo La Tengo, Young Dreams, Yuck, Åge Alexandersen, Östen Warnerbring
Nej förresten så är det ännu fler, för Supermix-Fredrik cyklade förbi idag med två blandningar han gjort. Tack! Och tack till alla andra som tipsat om musik: Lisa, Lisa, Daniel, Erik, Nicholas, Tom, Petter, Peter, Per, Samuel, Samuel, Albin med flera.
All musik jag tagit med är inte kalifornisk, men den mesta. Om ni är nyfikna på vad jag tar med mig så är det ungefär de här, från Ace till Östen Warnerbring:
Ace, Active Child, Aimee Mann, Air, Albert Hammond, Jr, Alexander, Ambulance LTD, America, American Music Club, Anna Järvinen, Aretha Franklin, Ariel Pink's Haunted Graffiti, Art Garfunkel, Arthur Russell, Badly Drawn Boy, Bag Raiders, Bangles, Barry Manilow, Beach Boys, Bee Gees, Bees, Beirut, Belinda Carlisle, Belle & Sebastian, Ben Folds, Best Coast, Bill Callahan, Bill LaBounty, The Bluebird, Blur, Bob Hund, Bob Welch, Bobby Caldwell, Bobby Womack, Boffalongo, Bon Iver, Bonnie Bramlett, Boz Scaggs, Bread, Brenda & The Tabulations, Brewer & Shipley, Britta Persson, Buckingham Nicks, Buffalo Springfield, Burial & Four Tet & Thom Yorke, Burt Bacharach, Burton Cummings, The Byrds, The Californians, Canned Heat, Captain Beefheart, Carly Simon, Carole King,The Carpenters, Charles Lloyd, Chris Isaak, Christopher Cross, Classixx, Coconut Records, Cocteau Twins, Comet Gain, The Concretes, Connan Mockasin, The Cookies, Count Five, The Cranberries, Crosby & Nash, Crosby, Stills & Nash, Crosby, Stills, Nash & Young, The Cure, Curt Boettcher, D'eon, Dante, David Axelrod, David Crosby, David Gates, Delaney and Bonnie, Denison Witmer, Dennis Wilson, Destroyer, Dionne Warwick, Dirty Beaches, Dirty Gold, DJ Shadow, Dominant Legs, Domino, Don Edwards, Don Henley, Doobie Brothers, Doug Paisley, Dr. Dre, The Drums, Ducktails, Dum Dum Girls, Dusty Springfield, Eagles, Earl Sweatshirt, El Perro Del Mar, The Elected, Elton John, Elvis Costello, Elvis Presley, Emitt Rhodes, En Vogue, England Dan & John Ford Coley, Erasure, Evan Voytas, Faces, The Factory, Fairport Convention, Feist, Fever Ray, Fleet Foxes, Fleetwood Mac, The Flirtations, Flo & Eddie, Flying Lotus, Fool's Gold, Francoise Hardy, Frank Ocean, Frida Hyvönen, The Fun & Games, Fun Boy Three, Ganglians, Gary Higgins, Gary Wright, Gene Clark, George Michael, Girls, Glen Campbell, Graham Nash, Gram Parsons, Grateful Dead, Green Day, Green on Red, Grizzly Bear, Guns N' Roses, Guy Clark, Håkan Hellström, HAL, Hall & Oates, Hans Henrik Ley, Hard Mix, Harold Faltermeyer, Harpers Bizarre, HEALTH, Heatwave, The Hidden Cameras, Hole, Holy Ghost!, The Honey Bees, Ice Cube, Das EFX, Ingenting, INXS, Iron & Wine, Jack Nitzsche, Jack Peñate, Jackie DeShannon, Jackson Browne, James Blake, James Iha, James Taylor, Janis Joplin, Jay-Z, Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Jellyfish, Jenny Wilson, Jens Lekman, Jeremy Jay, Joanie Sommers, Johan Borgert, John Lennon, John Phillips, John Stewart, Johnny Cash, Johnny Nash, Jonathan Richman, Joni Mitchell, Jorge Ben, Jorma Kaukonen, José González, Josh Rouse, Judee Sill, Karla Bonoff, Kate Bush, Kenny Loggins, Kindness, Kings Of Leon, Kinks, Kip Boardman, The Knack, Kurt Vile, Kylie Minogue, Laura Allan, Laura Nyro, Lawrence Arabia, Led Zeppelin, Lee Hazlewood, Leon Ware, Levek, Lill Lindfors, Linda Ronstadt, Linda Ronstadt & Emmylou Harris, Lindisfarne, Little Feat, Little Wings, Local Natives, Loch Lomond, Love, Lucy Pearl, Luniz, Luther Vandross, Lykke Li, The Main Ingredient, Mama Cass Elliot, The Mamas & the Papas, Mariah Carey, Mark Eitzel, Mark Eric, Mark Kozelek, Mary J. Blige, Mascara, Maxine Brown, Mayer Hawthorne, Mazzy Star, The Merry-Go-Round, Michael Jackson, Michael McDonald, Micky Dolenz, Midlake, Moby Grape, Mojave 3, The Monkees, Morrissey, My Morning Jacket, Ned Doheny, Neil Young, Nicolette Larson, Nina Simone, No Age, The Originals, Otis Redding, Outkast, Papercuts, Paul McCartney & Wings, Paul Simon, The Pharcyde, Phoenix, Phosphorescent, Player, Pointer Sisters, Prince, R. Kelly, Radiohead, Rainbow Arabia, Randy Newman, Raphael Saadiq, Rappin 4-Tay, Red Hot Chili Peppers, Red House Painters, The Rembrandts, Richie Havens, Ritchie Valens, Robin Pecknold, Rolling Stones, Rufus Wainwright, Runaways, Ryan Adams, Sade, Säkert!, San Francisco Earthquake, Serenades, Shango, Sheryl Crow, The Shirelles, Shout Out Louds, Shuggie Otis, Sibylle Baier, Simon & Garfunkel, The Sleepy Jackson, The Slits, Sly & The Family Stone, The Miracles, Snoop Dogg, Sonics, Sonny & the Sunsets, Spirit, Starland Vocal Band, Starship, Steely Dan, Stephanie Mills & Teddy Pendergrass, Stephen Bishop, Stephen Stills, Steve Miller Band, Stevie Wonder, Stone Darling, Sun Kil Moon, The Supremes, Sylvester, Sylvester & The Hot Band, Talking Heads, Teenage Fanclub, Terry Melcher, The Thrills, Thurston Moore, Tim Buckley, Tom Petty And The Heartbreakers, Toro y Moi, Toto, Tracey Thorn, The Turtles, Tyler the Creator, Valerie Carter, Valtentino, Veronica Maggio, Vince Guaraldi, Vit Päls, Vivian Girls, War, Warpaint, Warren G, Warren Zevon, Wavves, The Weeknd, The West Coast Pop Art Experimental Band, White Hinterland, Wilson Phillips, Work Drugs, XTC, The XX, Yasuko Agawa, Yeah Yeah Yeahs, Yo La Tengo, Young Dreams, Yuck, Åge Alexandersen, Östen Warnerbring
California: Beat it
Jag tog den här kommande Kalifornienresan som anledning att till slut läsa Jack Kerouacs "On the Road". Jag trodde att det redan var för sent.
Viss kultur träffar ju helt enkelt bara hårt vid en viss tidpunkt i livet. Det är en så stark kraft att den inte är värt att kämpa emot, man måste i stället tämja den, använda den. Jag läste "Catcher in the Rye" som 15-åring och jag läste "Maken" som 30-åring. Om jag gjort tvärtom hade de böckerna aldrig betytt lika mycket för mig.
Att läsa "On the Road" som 32-åring var därför riskabelt. Jag trodde att jag skulle sitta och ta mig för pannan, sucka högt och be dom dra åt helvete. Men jag blev förvånad. Den var faktiskt rätt bra. Inte så att den fick mig att vilja strunta i det där planet från Chicago och lifta resten av vägen till västkusten, men ändå.
Så där ser man hur en resa kan motivera läsande. Ska jag nu boka en sommarvecka på Gotland för att någon gång - alldeles för sent - se om den där "Jack" är något att ha?
Viss kultur träffar ju helt enkelt bara hårt vid en viss tidpunkt i livet. Det är en så stark kraft att den inte är värt att kämpa emot, man måste i stället tämja den, använda den. Jag läste "Catcher in the Rye" som 15-åring och jag läste "Maken" som 30-åring. Om jag gjort tvärtom hade de böckerna aldrig betytt lika mycket för mig.
Att läsa "On the Road" som 32-åring var därför riskabelt. Jag trodde att jag skulle sitta och ta mig för pannan, sucka högt och be dom dra åt helvete. Men jag blev förvånad. Den var faktiskt rätt bra. Inte så att den fick mig att vilja strunta i det där planet från Chicago och lifta resten av vägen till västkusten, men ändå.
Så där ser man hur en resa kan motivera läsande. Ska jag nu boka en sommarvecka på Gotland för att någon gång - alldeles för sent - se om den där "Jack" är något att ha?
California: Alfalfa sprouts and a plate of mashed yeast
Eftersom tre av fem i vårt resesällskap är vegetarianer är det tur att Kalifornien lär ska vara ett bra ställe för mat utan djur.
Eller kommer allt vara som Woody Allens nidbild i slutet av "Annie Hall": groddar och mosad jäst?
I så fall kommer jag göra som Annette Bening i "The Kids Are All Right" när det snackas för mycket om organisk mat, det vill säga storma ut och lugna mig med mer rödvin. Fast det lär väl inte vara klarnat med gelatin.
Eller kommer allt vara som Woody Allens nidbild i slutet av "Annie Hall": groddar och mosad jäst?
I så fall kommer jag göra som Annette Bening i "The Kids Are All Right" när det snackas för mycket om organisk mat, det vill säga storma ut och lugna mig med mer rödvin. Fast det lär väl inte vara klarnat med gelatin.
fredag, april 15
California: Phillips
Längtan till Kalifornien lönar sig. Joan Didion ångrade sin roman "Run, River". John Phillips däremot, byggde hela sin karriär på Kalifornienabstinens, sin egen och andras.
John Phillips var Papa John i The Mamas & the Papas. Det är en fantastisk grupp. Tyvärr har deras övriga produktion begravts under alla de där löven som är bruna i "California Dreamin'". Men så går det väl när man skriver en av popmusikens verkliga standardlåtar.
Vi kan väl bråka i kommentatorfältet om vilken av de hundratals inspelningarna som är bäst. (Några startbud: Bobby Womack! José Feliciano!) America spelade in den i två olika versioner. Beach Boys också. Då vet man att en låt har slagit igenom, när Beach Boys inte nöjer sig med en enda coverversion.
Phillips, som inte är äkta kalifornier utan föddes i South Carolina, skrev "California Dreamin'" i New York 1963 tillsammans med sin fru och bandkollega Michelle. De tyckte inte bara att det var kallt där. "I used to live in New York City / Everything there was dark and dirty" skrev John till en annan av Kalifornienhyllning, "Twelve Thirty (Young Girls Are Coming To The Canyon)" från 1965. På västkusten däremot, där kan man träffa "gentle people", som han skrev 1967 skrev i "San Francisco (Be Sure to Wear Flowers in Your Hair)" åt Scott McKenzie. Hur många amerikanska tonåringar liftade västerut på grund av den melodin?
Om The Mamas & the Papas övriga låtar är täckta av löv så är Phillips solokarriär i princip nedgrävd i mullen. Först efter att Phillips dog 2001 har han blivit uppmärksammad och återutgiven. Mästerverket är debuten "John, The Wolf King of L.A." (1970), inspirerad av kompisen Gram Parsons. Sist på den, efter låtar om Los Angeles-platser som Topanga Canyon och Malibu, ligger "Holland Tunnel". Men bara för att den är döpt efter tunneln mellan Manhattan och New Jersey handlar den inte om östkusten, det är en vägbeskrivning från New York till Kalifornien. Pantsätt klockan och ringen, men se till att komma hit, sjunger Phillips. Arrangerad som en gospel går det inte att missa budskapet: USA:s västkust är Himmelriket.
Redan då var John Phillips nerknarkad och tragisk. Det blev allt värre och bland hans senare verk är guldkornen färre, som "Yesterday I Left the Earth". Och framför allt: enligt dottern Mackenzie våldtog han henne 1979, då hon var 19 år, och fortsatte sedan i begå incest i tio år. Andra i familjen säger att de inte tror henne.
John Phillips sista hit var Beach Boys "Kokomo", som han var med och skrev 1988. Även den handlade om att önska sig bort, men inte till Kalifornien. Nu skulle Phillips ännu längre. Kokomo, "off the Florida Keys", var en helt påhittad plats.
Varma hyllor på Rue de la Parcheminerie
Ser ni den lilla bokhandeln där vid kanadensiska flaggan? Ni är inte ensamma om att missa den. Den har därför inte heller världens högsta omsättning. Det är snarare risk att en brand bryter ut, orsakad av en stor koncentration hyllvärmare.
Inte många går förbi det lilla hålet i väggen på Rue de la Parcheminerie i Paris, där engelskspråkiga böcker säljs. När jag hittade dit för första gången i oktober var det tack vare uppsatta lappar på Boulevard Saint-Germain, några kvarter men flera världar bort.
Då grämde jag mig i efterhand att jag inte köpt den där boken jag hittade. 20 euro är faktiskt inte så mycket insåg jag. Men nu, ett halvår senare, stod den fortfarande kvar: "The Raymond Chandler Omnibus". Tack alla som har missat den.
torsdag, april 14
California: The Dude
Och ja, bröderna Coen hade läst mycket Chandler och Hammett när de skrev "The Big Lebowski". The Dude är visserligen ingen poet, eller vänta, det kanske han är.
onsdag, april 13
California: Marlowe och Spade
I Los Angeles åker man bil mellan stora lyxvillor och slitna lägenheter. I Los Angeles kan de två världarna, som först framstår som helt skilda, snart visa sig hänga ihop, genom trassliga intriger, svek, lögner och stulna värdesaker. Man åker runt i sin bil och reder ut de där trådarna, inte för att man vill, men det är ett jobb.
Då och då träffar man på någon som man faktiskt bryr sig om, som man hjälper till ett bättre liv. Sedan kliver man in i sin bil. Ingen väntar hemma. Man lugnar sig med whisky. Man är privatdeckare.
Raymond Chandlers privatdetektiv Philip Marlowe och Dashiell Hammetts dito Sam Spade är urtyperna. (Båda har spelats av Humphrey Bogart.) Hammett och Chandler skapade där hela klichén av den godhjärtade deckarslusken, vilket de var väl medvetna om. Mitt i "The High Window" låter Raymond Chandler Marlowe utskälld av en nattklubbssångerska för att vara så förutsägbar. Det här var alltså 1941.
Att Hammett och Chandler kommer undan med klyschorna beror inte bara på att de var först, utan också för att de skriver så väl. Glöm det där med "hårdkokt", det är inget hårdkokt språk. Att hårdkoka ett ägg är ju lätt, det är bara att ställa klockan på tio minuter och sedan låta det koka en kvart till. För att det ska gå att äta behöver man sedan salta något kopiöst. Det är inte så Hammett och Chandler jobbar. De kokar inte ägg, de tillagar sparris och den får inte ligga kvar i vattnet en sekund för länge för att behålla spänsten.
Som när Philip Marlowe kör hemåt i sin bil, som man gör i Los Angeles, efter att ha tagit avsked av en kvinna. Han har hjälpt henne till ett bättre liv. Kanske hade det kunnat bli något mer mellan dem, eller nej, det hade det aldrig kunnat: "I had a funny feeling as I saw the house disappear, as though I had written a poem and it was very good and I had lost it and would never remember it again."
Eller som Sam Spade - också en poet - sa om ett försvinnande: "He went like that, like a fist when you open your hand."
Det är den sortens poeter jag vill träffa i Los Angeles.
tisdag, april 12
California: Just nu
Det har varit mycket kaliforniskt sjuttiotalsmusik här (och en hel del nittiotal). Som om det inte görs någon pop där nu. Eller som om jag inte lyssnar på den.
Men det gör det ju. Och det gör jag ju. Bara det att jag inte har full koll på vilka av alla amerikaner som är från östkusten och vilka som är från västkusten. Real Estate...? Nej just det, New Jersey. Millionyoung? Jaha, Florida. Dirty Beaches? Jaså, Kanada?
När jag har tänkt efter så har jag sett att det ett par olika kaliforniska grupperingar:
Först hela Odd Future-gänget, med Tyler the Creator och Earl Sweatshirt och den sjungande, lite äldre, Eagles-samplande Frank Ocean. Ni har väl laddat ner hans "Nostalgia, Ultra" som han ger bort gratis?
Sedan finns en tydlig sextiotalsvåg, med t.ex. Best Coast, Stone Darling och Dum Dum Girls i Los Angeles och Sonny & the Sunsets i San Francisco. De storprickiga klänningarna finns ju även i Brooklyn, så det är inte nåt typiskt västskusten.
Afrodoftande band är inte heller någon unikt kalifornisk företeelse, men i Los Angeles finns t.ex. Fool's Gold och Rainbow Arabia. De var med när P3 Pop gjorde ett L.A.-special för ett tag sedan. Mer afroaktigt kan man höra hos Dirty Gold (San Diego) och åtminstone delvis från Dominant Legs (S.F.).
Utanför grupperingar finns Kip Boardman, som precis har släppt en ny skiva, tyvärr verkade den inte så bra efter en första genomlyssning. Raphael Saadiq är från Oakland, Evan Voytas är från Los Angeles. Och därifrån, eller mer specifikt från Beverly Hills, kommer också Ariel Pink.
Vilka kaliforniska nutidsmusiker har jag glömt eller missat?
måndag, april 11
California: "Tapestry"
Jag nämnde inte Carole King i Laurel Canyon-inlägget. Även om hon bodde där och hängde med James Taylor och även om Joni Mitchell sjöng på "Tapestry", så förknippar jag inte Carole King med den eran av singer/songwriters.
Kanske för att hon alltid hade kvar sina poprötter. Även en självutlämnade sång skulle sikta mot att vara Den Perfekta Poplåten. Här är hennes mest lyckade sammansmältning: "It's Too Late".
I den här inspelningen får studioräven Danny "Kootch" Kortchmar in "Funky Naussau" mitt i solot. Lite stämningsbrytande i Toni Sterns sorgliga text, men ändå skoj.
söndag, april 10
Alla livets lördagskvällar
Vi spelade livets lördagskvällsåldrande baklänges igår.
Vi började tillsammans med en femåring som slevade upp kräm mest för att leka med den i tallriken och en tvååring som mest ville snyta sig om och om igen, för det var så kul.
Sen gick vi på fyrtioårsfest, där alla var uppklädda - för en gångs skull! - och männen tunnhåriga. Plockmaten var god och baren var billig, men vid elva hade hälften ändå gått hem för att lösa av barnvakten. På dansgolvet spelades Björn Skifs. "Det är en fyrtioårsfest, inte en sextioårsfest" muttrades det.
Så tog vi taxi till nattklubb i industriområde, där vi behövde förklara konceptet "kö" för några lite yngre. När vi kommit in hängde vi först med den äldre publiken och dansade till house och techno. Här var färre uppklädda och de tunnhåriga männen dolde det med sotarmössa. Några av dem smådansade en meter framför DJ:n, med ögonen på hans varje skruvande.
På övervåningen var publiken yngre, det var trängre och ingen såg DJ:n. Men någonstans stod någon, utan att riktigt bry sig om att skruva så noga, det var ju ändå en Veronica Maggio som följde upp en Robyn/Linnros-mashup, allsången gjorde finlir onödigt. Sedan Jay-Z, Nas, etc. Alla studsade.
För att backa bandet ännu mer hade vi behövt sätta oss på en bänk och dricka folköl som någon köpt ut till oss. Men vi tog taxi hem, hällde upp varsitt glas vatten och löste upp några Resorb.
California: Mark, Mark, påsen och Jonathan
San Franciscos två Markar - Mark Eitzel och Mark Kozelek - uppskattade varandras musik, åtminstone i början av 1990-talet. Utan American Music Club, som redan var kända, hade Red House Painters fått vänta längre på genombrottet.
Anthony Koutsos i Red House Painters gav en demo till Vudi i American Music Club, som sedan Eitzel lyssnade på och gillade. Han gav den i sin tur till en journalist, vilket ledde till att Red House Painters fick kontrakt med skivbolaget 4AD. Allt det här finns berättat i Sean Bodys bok ”Wish the World Away – Mark Eitzel and the American Music Club” (1999).
Där berättar också Mark Kozelek hur de två först möttes: "Sitting next to him I fel some strange pressure,, and felt that he flet that also. It semed as if all eyes at the table were on us, too see if we eould connect or to see what would happen. I felt self-conscious and I felt that he did too. We didn't speak more than a few words. He had a paper bag with some used books in it. I may have asked him what was in the bag."
Trots stelheten bjöd Eitzel in Kozelek på fest. Kozelek berättar: "Eitzel talked about Jonathan Richman and he was really disappointed that I didn't know who he was. Eitzel seemed disappointed in me somehow. He never invited me to a party after that."
Anthony Koutsos i Red House Painters gav en demo till Vudi i American Music Club, som sedan Eitzel lyssnade på och gillade. Han gav den i sin tur till en journalist, vilket ledde till att Red House Painters fick kontrakt med skivbolaget 4AD. Allt det här finns berättat i Sean Bodys bok ”Wish the World Away – Mark Eitzel and the American Music Club” (1999).
Där berättar också Mark Kozelek hur de två först möttes: "Sitting next to him I fel some strange pressure,, and felt that he flet that also. It semed as if all eyes at the table were on us, too see if we eould connect or to see what would happen. I felt self-conscious and I felt that he did too. We didn't speak more than a few words. He had a paper bag with some used books in it. I may have asked him what was in the bag."
Trots stelheten bjöd Eitzel in Kozelek på fest. Kozelek berättar: "Eitzel talked about Jonathan Richman and he was really disappointed that I didn't know who he was. Eitzel seemed disappointed in me somehow. He never invited me to a party after that."
California: Eitzel
Det måste vara något med dimman. För i San Francisco finns inte bara en ångestdrabbad Mark som spelar rock, det finns två: Kozelek och Eitzel.
Mark Eitzel var först. Med sitt band American Music Club och solo har han sedan mitten av åttiotalet gjort fler än 20 album med bittra, galghumoristiska sånger från bardisken vid stängningsdags. Allt framfört med en fantastisk röst, som Eitzel på senare tid även har använt som jazzig crooner.
Mark Eitzel och American Music Club hjälpte Mark Kozelek att få igång karriären och i början jämfördes de titt som tätt. Av de två Markarna föredrar jag själv Kozelek, medan min vän Rickard Sjöberg inte bara föredrar Eitzel - han älskar honom.
Rickard är själv musiker, numera som medlem i Lacrosse och solo som bland annat Discolor, men har ett förflutet som singer/songwriter. Jag intervjuade Rickard via e-post om vad som är så bra med Eitzel och hur det var att spela förband till sin idol.
Vem av San Franciscos två nedstämda Markar föredrar du: Eitzel eller Kozelek?
Du vet redan vad jag tycker. A real showman knows how to disappear into silk and amphetamine.
Så okej, jag tolkar ditt svar som Eitzel. Det där är nåt citat jag inte känner igen. Vart är det ifrån?
Meh! Googla vetja. ;-)
Jag kan väl inte googla när jag vill ha svaren från dig till intervjun fattaru väl!
Okej, citatet är från ”Johnny Mathis' Feet”. Från Mercury. Jag kom inte på nåt bra citat som stämde in på Eitzel sådär på rak arm.
Hur kom du första gången i kontakt med hans musik? Hur uppfattade du den då, minns du det?
Första gången med Eitzel: kusin Peter (Fernold) hade spelat in Mercury åt mig på kassett. Måste ha varit 93 alltså. Första låten jag hörde med AMC/Eitzel var första låten på skivan, "Gratitude Walks". Jag gillade direkt den loja, jazziga, bakfulla stämningen (mycket av det var iofs Mitchell Frooms förtjänst, men det visste jag inte då), och att det fanns en tillbakahållen desperation i varenda stavelse Eitzel sjöng. Som om han när som helst skulle börja gråta eller få ett raseriutbrott. Det gillade jag. Och själva rösten. Mjuk, mörk, bitter, en röst som kryper under skinnet direkt.
Därefter var det texterna. Eitzels bildspråk. Ibland kantrande i patetisk självömkan men ofta skickligt balanserande på gränsen. Most people wanna inhabit their lives like ghosts and drift from room to room, and brag about what imprisons them and wait for the sweep of a broom. Bara ett exempel. Svart humor. Cynism. Livserfarenhet. Självhat. Det gick rakt in i hjärtat på en självupptagen artonåring.
Sättet han stämde sin gitarr på. Öppna stämningar eller mer knepiga diton. Aldrig "normal" stämning. Det gillade jag skarpt.
Vad gillar du mer hos Eitzel?
Att han är en sån där artist som man har ett livslångt förhållande till. I perioder har jag tyckt att han har varit löjlig, patetisk, onödigt svartsynt osv. Sen händer det nåt i mitt liv som skapar ett sug efter hans röst, hans bildspråk och hans gitarrspel, och så sitter jag där med Eitzel som sällskap igen. Antar att det är ett liknande förhållande som många har till Morrissey. Jag sitter och lyssnar på AMC just nu, och ja, det är fortfarande jävligt bra, och jag antar att jag kommer att tycka så, av och till, hela livet. Ungefär så.
Lyssnar du på hans musik nu för tiden också - nytt eller gammalt?
Lyssnar fortfarande på honom emellanåt, men han är notoriskt ojämn som soloartist, och guldkornen blir allt färre. Nu föredrar jag att lyssna på hans och AMC:s lugnare låtar, inte tryckkokarsoundet och punkinfluenserna. Sleeping beauty, Dreamers of the dream, Nightwatchman, Western sky, Anything, I've been a mess... Å andra sidan har jag nog alltid gillat de innerliga bitarna mer.
Har du satt dig in i hur hans liv är, vem han sjunger om och så? Är det Kathleen hon heter?
Ja jag kan en del om Eitzels liv, jag vet vem Kathleen är t ex. Har läst biografin "Wish the world away" och x antal intervjuer och reportage.
Du jämförde Eitzel med Morrissey, men om du skulle jämföra honom med Kozelek - vad har de gemensamt och vad skiljer dom åt, tycker du?
Jag jämförde iofs inte Eitzel med Morrissey, jag jämförde Eitzel-vurmen med Morrissey-vurmen. Att man blir hooked på en artist på gränsen till sekterism. För i perioder har jag verkligen varit besatt av Eitzel. Tror ingen artist har påverkat mitt låtskrivande så mycket som han.
Hm, svår fråga, eftersom jag inte har lyssnat tillnärmelsevis lika mycket på Kozelek. Men det första jag kommer att tänka på är att Kozelek är mycket mer introvert och allvarlig. Eitzel är ju både på scen och i sina texter en utåtagerande humorist mitt i all svärta. Han flänger omkring på scen medan Kozelek sitter och tjurar på en stol, för att hårdra det hela.
Finns det något typiskt San Francisco-aktigt med Eitzel/AMC:s musik? De har ju gjort ett album som heter "San Francisco".
Hm, svår fråga, eftersom jag aldrig har varit i San Francisco. Men visst är det så. Ett album heter "San Francisco", en låt heter "All the Lost Souls Welcome You to San Francisco", en annan låt heter "Mission Rock Resort", en massa SF-referenser dyker upp i andra låtar, ljusen från Oakland till exempel. Jag tror att San Francisco har samma betydelse för Eitzel som Stockholm har för Lundell (inga jämförelser i övrigt). Staden som katalysator och ständig inspirationskälla. Han bor ju där, är rotad där, har sina demoner där osv. Så summa summarum: ingen San Francisco -> ingen Eitzel. Eller åtminstone skulle han ha låtit på ett helt annat sätt.
Du har ju själv spelat förband till Mark Eitzel. Kalmar nation i Uppsala, minns du mer exakt när? Måste ha varit vintern 1998/99. Vad kan du berätta om det?
Det var en upplevelse. Mars 99 var det, och mycket riktigt på Kalmar Nation. Thomas Ågren spelade ju den kvällen också, med Arctic Fox. Och så jag, Philip Karlberg och Markus Kappling i vår trio som hette Slowtrailer i brist på bättre namn. Jag var pirrig som en oskuld.
Eitzel stod i baren och lyssnade under hela vår konsert. Efteråt kom han fram till mig och skakade hand och sa: "That was pretty good." Jag gjorde misstaget att ösa en massa beröm över honom, inte riktigt "You are my fucking god!" men nästan. Han viftade bort berömmet och sa "Yeah, sure..." Då bytte jag spår och sa "Good luck with your show", och han snäste "Yeah, I'm gonna get so fucking drunk tonight" innan han försvann in i logen och blev fucking drunk. Personalen på Kalmar kom med akvavit åt honom under spelningen.
Philip (nu professionell fotograf) försökte ta bilder på honom, men så fort kameran kom upp gjorde Eitzel nån fånig pose eller ropade "Stupid guitar solo!" i micken och låtsades spela ett sånt. Pierre Hellqvist var där och intervjuade, för SA:s räkning. Jag var starstruck hela kvällen och vågade inte prata mer med Eitzel.
Han och bandet fick sova i en campingstuga på Fyrishov, för arrangörerna hade gjort en miss i bokningen. Han var rätt sur över det, fick jag höra. Men inalles: fortfarande ett mycket stort ögonblick i mitt (musik)liv.
Mark Eitzel var först. Med sitt band American Music Club och solo har han sedan mitten av åttiotalet gjort fler än 20 album med bittra, galghumoristiska sånger från bardisken vid stängningsdags. Allt framfört med en fantastisk röst, som Eitzel på senare tid även har använt som jazzig crooner.
Mark Eitzel och American Music Club hjälpte Mark Kozelek att få igång karriären och i början jämfördes de titt som tätt. Av de två Markarna föredrar jag själv Kozelek, medan min vän Rickard Sjöberg inte bara föredrar Eitzel - han älskar honom.
Rickard är själv musiker, numera som medlem i Lacrosse och solo som bland annat Discolor, men har ett förflutet som singer/songwriter. Jag intervjuade Rickard via e-post om vad som är så bra med Eitzel och hur det var att spela förband till sin idol.
Vem av San Franciscos två nedstämda Markar föredrar du: Eitzel eller Kozelek?
Du vet redan vad jag tycker. A real showman knows how to disappear into silk and amphetamine.
Så okej, jag tolkar ditt svar som Eitzel. Det där är nåt citat jag inte känner igen. Vart är det ifrån?
Meh! Googla vetja. ;-)
Jag kan väl inte googla när jag vill ha svaren från dig till intervjun fattaru väl!
Okej, citatet är från ”Johnny Mathis' Feet”. Från Mercury. Jag kom inte på nåt bra citat som stämde in på Eitzel sådär på rak arm.
Hur kom du första gången i kontakt med hans musik? Hur uppfattade du den då, minns du det?
Första gången med Eitzel: kusin Peter (Fernold) hade spelat in Mercury åt mig på kassett. Måste ha varit 93 alltså. Första låten jag hörde med AMC/Eitzel var första låten på skivan, "Gratitude Walks". Jag gillade direkt den loja, jazziga, bakfulla stämningen (mycket av det var iofs Mitchell Frooms förtjänst, men det visste jag inte då), och att det fanns en tillbakahållen desperation i varenda stavelse Eitzel sjöng. Som om han när som helst skulle börja gråta eller få ett raseriutbrott. Det gillade jag. Och själva rösten. Mjuk, mörk, bitter, en röst som kryper under skinnet direkt.
Därefter var det texterna. Eitzels bildspråk. Ibland kantrande i patetisk självömkan men ofta skickligt balanserande på gränsen. Most people wanna inhabit their lives like ghosts and drift from room to room, and brag about what imprisons them and wait for the sweep of a broom. Bara ett exempel. Svart humor. Cynism. Livserfarenhet. Självhat. Det gick rakt in i hjärtat på en självupptagen artonåring.
Sättet han stämde sin gitarr på. Öppna stämningar eller mer knepiga diton. Aldrig "normal" stämning. Det gillade jag skarpt.
Vad gillar du mer hos Eitzel?
Att han är en sån där artist som man har ett livslångt förhållande till. I perioder har jag tyckt att han har varit löjlig, patetisk, onödigt svartsynt osv. Sen händer det nåt i mitt liv som skapar ett sug efter hans röst, hans bildspråk och hans gitarrspel, och så sitter jag där med Eitzel som sällskap igen. Antar att det är ett liknande förhållande som många har till Morrissey. Jag sitter och lyssnar på AMC just nu, och ja, det är fortfarande jävligt bra, och jag antar att jag kommer att tycka så, av och till, hela livet. Ungefär så.
Lyssnar du på hans musik nu för tiden också - nytt eller gammalt?
Lyssnar fortfarande på honom emellanåt, men han är notoriskt ojämn som soloartist, och guldkornen blir allt färre. Nu föredrar jag att lyssna på hans och AMC:s lugnare låtar, inte tryckkokarsoundet och punkinfluenserna. Sleeping beauty, Dreamers of the dream, Nightwatchman, Western sky, Anything, I've been a mess... Å andra sidan har jag nog alltid gillat de innerliga bitarna mer.
Har du satt dig in i hur hans liv är, vem han sjunger om och så? Är det Kathleen hon heter?
Ja jag kan en del om Eitzels liv, jag vet vem Kathleen är t ex. Har läst biografin "Wish the world away" och x antal intervjuer och reportage.
Du jämförde Eitzel med Morrissey, men om du skulle jämföra honom med Kozelek - vad har de gemensamt och vad skiljer dom åt, tycker du?
Jag jämförde iofs inte Eitzel med Morrissey, jag jämförde Eitzel-vurmen med Morrissey-vurmen. Att man blir hooked på en artist på gränsen till sekterism. För i perioder har jag verkligen varit besatt av Eitzel. Tror ingen artist har påverkat mitt låtskrivande så mycket som han.
Hm, svår fråga, eftersom jag inte har lyssnat tillnärmelsevis lika mycket på Kozelek. Men det första jag kommer att tänka på är att Kozelek är mycket mer introvert och allvarlig. Eitzel är ju både på scen och i sina texter en utåtagerande humorist mitt i all svärta. Han flänger omkring på scen medan Kozelek sitter och tjurar på en stol, för att hårdra det hela.
Finns det något typiskt San Francisco-aktigt med Eitzel/AMC:s musik? De har ju gjort ett album som heter "San Francisco".
Hm, svår fråga, eftersom jag aldrig har varit i San Francisco. Men visst är det så. Ett album heter "San Francisco", en låt heter "All the Lost Souls Welcome You to San Francisco", en annan låt heter "Mission Rock Resort", en massa SF-referenser dyker upp i andra låtar, ljusen från Oakland till exempel. Jag tror att San Francisco har samma betydelse för Eitzel som Stockholm har för Lundell (inga jämförelser i övrigt). Staden som katalysator och ständig inspirationskälla. Han bor ju där, är rotad där, har sina demoner där osv. Så summa summarum: ingen San Francisco -> ingen Eitzel. Eller åtminstone skulle han ha låtit på ett helt annat sätt.
Du har ju själv spelat förband till Mark Eitzel. Kalmar nation i Uppsala, minns du mer exakt när? Måste ha varit vintern 1998/99. Vad kan du berätta om det?
Det var en upplevelse. Mars 99 var det, och mycket riktigt på Kalmar Nation. Thomas Ågren spelade ju den kvällen också, med Arctic Fox. Och så jag, Philip Karlberg och Markus Kappling i vår trio som hette Slowtrailer i brist på bättre namn. Jag var pirrig som en oskuld.
Eitzel stod i baren och lyssnade under hela vår konsert. Efteråt kom han fram till mig och skakade hand och sa: "That was pretty good." Jag gjorde misstaget att ösa en massa beröm över honom, inte riktigt "You are my fucking god!" men nästan. Han viftade bort berömmet och sa "Yeah, sure..." Då bytte jag spår och sa "Good luck with your show", och han snäste "Yeah, I'm gonna get so fucking drunk tonight" innan han försvann in i logen och blev fucking drunk. Personalen på Kalmar kom med akvavit åt honom under spelningen.
Philip (nu professionell fotograf) försökte ta bilder på honom, men så fort kameran kom upp gjorde Eitzel nån fånig pose eller ropade "Stupid guitar solo!" i micken och låtsades spela ett sånt. Pierre Hellqvist var där och intervjuade, för SA:s räkning. Jag var starstruck hela kvällen och vågade inte prata mer med Eitzel.
Han och bandet fick sova i en campingstuga på Fyrishov, för arrangörerna hade gjort en miss i bokningen. Han var rätt sur över det, fick jag höra. Men inalles: fortfarande ett mycket stort ögonblick i mitt (musik)liv.
lördag, april 9
California: Kozelek
Grace Cathedral Park. Den svalare sidan av Washington Street. Priest Alley. Strawberry Hill. Ocean Beach. Big Sur.
San Franciskanska och kaliforniska platser vi ska besöka för att leta efter Mark Kozelek. Vi har sett honom förut: i Hultsfred, på Studion, på Münchenbryggeriet, på Södra teatern. Men man vill ändå få se honom i hans naturliga miljö. Kozeleksafari.
Jag behöver väl inte berätta att jag gillar Red House Painters? Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte vill förkorta bandnamnet, om Kozeleks tramsiga solospelningar, om Hultsfred 1997, om upphittade tidningsurklipp.
Och om att man lätt fastnar i Red House Painters-träsket. Till den mildra grad att man planerar Kozeleksafari. Så tänk dig för innan du klickar på den här Spotify-länken till den hastigt ihopslängda Lilla Kozelek-listan.
San Franciskanska och kaliforniska platser vi ska besöka för att leta efter Mark Kozelek. Vi har sett honom förut: i Hultsfred, på Studion, på Münchenbryggeriet, på Södra teatern. Men man vill ändå få se honom i hans naturliga miljö. Kozeleksafari.
Jag behöver väl inte berätta att jag gillar Red House Painters? Jag har ju tidigare skrivit om att jag inte vill förkorta bandnamnet, om Kozeleks tramsiga solospelningar, om Hultsfred 1997, om upphittade tidningsurklipp.
Och om att man lätt fastnar i Red House Painters-träsket. Till den mildra grad att man planerar Kozeleksafari. Så tänk dig för innan du klickar på den här Spotify-länken till den hastigt ihopslängda Lilla Kozelek-listan.
fredag, april 8
Filmfestival ikväll!
Ikväll anordnar mina kompisar och jag i Amnestygrupp 101 Släpp fångarna loss-festival på Tellus i Midsommarkransen. Den här gången visar vi kortfilmer: dokumentär, konstnärligt, allvarligt, roligt, knäppt. Det blir en fantastisk kväll och ännu mer fantastisk om just du dyker upp.
Fredag 8 april kl. 17.00-22.00
Tellus biocafé, Vattenledningsvägen 46, Midsommarkransen
Mat, öl och vin säljs
Inträde: 40 kronor, går till Amnesty Internationals arbete för mänskliga rättigheter. Ta med kontanter!
Läs mer på www.slappfangarnaloss.se
Vi finns även här på Facebook.
Fredag 8 april kl. 17.00-22.00
Tellus biocafé, Vattenledningsvägen 46, Midsommarkransen
Mat, öl och vin säljs
Inträde: 40 kronor, går till Amnesty Internationals arbete för mänskliga rättigheter. Ta med kontanter!
Läs mer på www.slappfangarnaloss.se
Vi finns även här på Facebook.
California: The Bridge
Mitt förhållande till Golden Gate-bron förändrades radikalt när jag såg dokumentärfilmen "The Bridge" (2006). Det är den första snuff movie jag någonsin sett. Den sista också.
Jag kan inte tänka på San Francisco-symbolen som bara en bro efter det "The Bridge" visade: människor som hoppar från Golden Gate Bridge och slår ihjäl sig. Helt ovetande blir de fångade på film under sina sista sekunder eller minuter i livet. De desperata och uppgivna slutpunkterna. På så sätt är det fruktansvärt jobbig film och en vidrig film. Paradoxalt är det samtidigt en väldigt fin och gripande film om självmord, psykisk sjukdom och depression.
Kameror monterades för att fånga Golden Gate Bron under dygnets alla ljusa timmar i ett helt år, 2004. Under den tiden tog 24 personer livet av sig genom att stiga över ett lågt staket och ta ett kliv ut. I "The Bridge" intervjuas familjer och vänner till många av dem, och en överlevare. Visst blir deras berättelser starkare av brobilderna. Visst är det viktigt att vi inte tiger ihjäl ämnet självmord, men ändå... jag kommer inte ifrån det: man får inte göra så här.
torsdag, april 7
California: Ökenrock
Apropå The Doors, så är väl det mest Doors-liknande jag uppskattar troligen det här: "Hair and Skin" av Green on Red (1982). Ursprungligen från Tucson, Arizona, flyttade de till Los Angeles och tog med sig en hel del öken in i musiken.
onsdag, april 6
California: West Pico Boulevard
Trots att musiken är brittisk så är väl ändå den mest ikoniska musikvideon från Los Angeles fortfarande den här. Inget baklänges, inga näsblod, bara en promenad i eftermiddagssolen. Och lite salladsfajt.
California: Hiphopvideos
Apropå hiphop. Förut när några Los Angeles-killar ville göra en uppmärksammad video, då kunde det räcka med att spela in saker baklänges, som Pharcyde gjorde:
Nu för tiden måste man blöda näsblod som killarna i Odd Future Wolf Gang Kill Them All, först Earl Sweatshirt:
Men hans OFWGKTA-kompis Tyler the Creator nöjer sig inte med enbart näsblod:
Nu för tiden måste man blöda näsblod som killarna i Odd Future Wolf Gang Kill Them All, först Earl Sweatshirt:
Men hans OFWGKTA-kompis Tyler the Creator nöjer sig inte med enbart näsblod:
California: Compton
När man åker på bilsemester gör man bilskivor. Man anpassar dem efter resmålet. När man åker till fjällen tar man med "Ain't No Mountain High Enough", när man åker till Estland tar man med Arvo Pärt.
När man åker till Kalifornien måste självklart åtminstone en av bilskivorna ägnas åt västkusthiphop, så att vi kan sitta där som vita människor och digga i vår bil, rakt ur "Office Space".
Problemet är bara att jag är så dålig på västkusthiphop. Det blir mest bara Dr Dre. Nu har jag börjat på en Spotify-lista, men snälla: hjälp till och fyll på!
tisdag, april 5
Konspirationen!
Det är antagligen bara jag, men det är för bra för att vara sant att Justin Biebers frisyrbyte nyligen, bort från Emma Gaze-överkamningen till nån sorts menlös snagg, att det direkt följs av att Electrelane återförenas.
Så det MÅSTE ha varit som jag skrev i somras, att Gaze har jobbat som Hair Advisor åt Bieber. Men nu har hon fått sparken och måste försörja sig på annat sätt, t.ex. genom att spela "On Parade" på Strand. Hurra, ropar vi alla!
California: Laurel Canyon
I Los Angeles ska vi ta en tur runt i Laurel Canyon. Där bor rockstjärnor, där bor filmstjärnor och där har de bott länge. Men framför allt bodde singer/songwriters där när sextiotalet blev sjuttiotalet.
Och, allra viktigast, där bodde Joni Mitchell. Hon hängde ut genom sitt fönster...
...och spelade på gamla instrument...
...och hängde och spelade...
...och där i Laurel Canyon bodde också Cass Elliot och dit kunde alla singer/songwriters gå och sitta på gräsmattan och där satt Joni och spelade gitarr och David Crosby hade sparkats från the Byrds och hade cowboyhatt och lyssnade...
...och mitt emot på gräsmattan satt Eric Clapton, som skulle göra sin första soloplatta, och Cass Elliots dotter Owen och nånstans där var Stephen Stills som nyss splittrat Buffalo Springfield och Graham Nash som flyttat från England och en supergrupp bildades...
...och ett superpar, för Joni och Graham blev ihop, men det gick inte så bra i längden, de var för kreativa båda två och Graham hade nog lite svårt att acceptera att hon var bättre än han och att han inte kunde få vara "man" i relationen och han skrev "Our House" om dem och hon skrev "Willy" om honom och Neil Young skrev "Only Love Can Break Your Heart" om dem och förresten så hade Joni väl ihop det även med Crosby (före) och Stills (direkt efter), men aldrig med Young...
...och visst låg de med varandra, men framför allt spelade de ihop, allihop, som här Jackson Browne och Cass Elliot och Ned Doheny och så John B. Sebastian och Crosby, Stills och Nash (men inte Young). Och så i mitten: Joni. Det är det viktigaste: Joni Mitchell.
De flesta av de vackra bilderna är tagna av Henry Diltz.
måndag, april 4
California: Macintosh
Varför känner jag mig nästan TVINGAD att köpa en iPad när jag åker till Kalifornien? Som om den skulle vara någon sorts souvenir från Appleland. En dyr elektronikpryl i stället för en billig snökula med Golden Gate-bron.
Kanske får jag använda någon snökule-app, så att jag kan skaka min iPad och se pixlade snöflingor falla över Apples huvudkontor i Cupertino.
Kanske får jag använda någon snökule-app, så att jag kan skaka min iPad och se pixlade snöflingor falla över Apples huvudkontor i Cupertino.
söndag, april 3
California: Brautigan
Biblioteket längst ner i Kulturhuset vi Stockholm har sedan en tid tillbaka skippat den vanliga klassifikationssystemet (Hce, He etc). I stället finns skyltar med genreindelningar, som "QUEER" och "KLASSIKER".
Det kändes inte helt bekvämt, men för att låna Richard Brautigans "Trout Fishing in America" fick jag gå till hyllan märkt "KULT". Jag vill inte vara en person som gillar "kultiga" saker. Tyvärr blev den där hyllskylten en påminnelse om att det är precis en sådan person jag är. En kultkille. En kultare. Kultis.
I Brautigans roman "The Abortion" (1971) är huvudpersonen föreståndare för ett bibliotek dit människor kommer med böcker de skrivit. Det är precis som på Kulturhuset ett bibliotek med en friare syn på hur böcker ska sorteras. Författaren får helt enkelt ställa boken i den hylla som känns mest passande. "Growing Flowers by Candlelight in Hotel Rooms" hamnar därför mitt emellan en bok om indianer (pro) och en illustrerad pamflett, väldigt vänligt inställt till jordgubbssylt. "It doesn't make any difference where a book is placed because nobody ever checks them out and nobody ever comes here to read them. This is not that kind of library. This is another kind of library." som det står.
"Trout Fishing in America", Brautigans mest kända bok, är en samling löst sammanhållna noveller, varav några faktiskt handlar om att fiska öring. Den skrevs 1961 men gavs ut 1967, rakt in i hippieeran. Även om han bodde i San Francisco och såg ut som David Crosby så var Brautigan ingen hippie, men bokens absurda ton och lågmälda satir passade perfekt in i tidsandan.
Att Brautigan senare har blivit allt mer bortglömd har bara stärkt kulten, särskilt kring "Trout Fishing". I boken används titeln bland annat som tilltalsnamn på personer, t.ex. inleds brev med "Dear Trout Fishing in America". Numera finns det därför människor som heter Trout Fishing in America, både barn som blivit döpta till det och vuxna som har bytt namn. Tänk på det nästa gång du tycker det är fånigt med någon som heter Arwen eller Mio.
Så okej, om jag hade fått ställa "Trout Fishing in America" i den hylla som känns bäst så hade jag också valt den märkt "KULT". Jag önskar att den kunde få sällskap av en pamflett om jordgubbssylt.
Det kändes inte helt bekvämt, men för att låna Richard Brautigans "Trout Fishing in America" fick jag gå till hyllan märkt "KULT". Jag vill inte vara en person som gillar "kultiga" saker. Tyvärr blev den där hyllskylten en påminnelse om att det är precis en sådan person jag är. En kultkille. En kultare. Kultis.
I Brautigans roman "The Abortion" (1971) är huvudpersonen föreståndare för ett bibliotek dit människor kommer med böcker de skrivit. Det är precis som på Kulturhuset ett bibliotek med en friare syn på hur böcker ska sorteras. Författaren får helt enkelt ställa boken i den hylla som känns mest passande. "Growing Flowers by Candlelight in Hotel Rooms" hamnar därför mitt emellan en bok om indianer (pro) och en illustrerad pamflett, väldigt vänligt inställt till jordgubbssylt. "It doesn't make any difference where a book is placed because nobody ever checks them out and nobody ever comes here to read them. This is not that kind of library. This is another kind of library." som det står.
"Trout Fishing in America", Brautigans mest kända bok, är en samling löst sammanhållna noveller, varav några faktiskt handlar om att fiska öring. Den skrevs 1961 men gavs ut 1967, rakt in i hippieeran. Även om han bodde i San Francisco och såg ut som David Crosby så var Brautigan ingen hippie, men bokens absurda ton och lågmälda satir passade perfekt in i tidsandan.
Att Brautigan senare har blivit allt mer bortglömd har bara stärkt kulten, särskilt kring "Trout Fishing". I boken används titeln bland annat som tilltalsnamn på personer, t.ex. inleds brev med "Dear Trout Fishing in America". Numera finns det därför människor som heter Trout Fishing in America, både barn som blivit döpta till det och vuxna som har bytt namn. Tänk på det nästa gång du tycker det är fånigt med någon som heter Arwen eller Mio.
Så okej, om jag hade fått ställa "Trout Fishing in America" i den hylla som känns bäst så hade jag också valt den märkt "KULT". Jag önskar att den kunde få sällskap av en pamflett om jordgubbssylt.
lördag, april 2
Superscratch på Södran
Passa på att besöka det nyrenoverade Etablissemanget ikväll, när Supermix är värd. Som gäst har vi bjudit in Gustav Ejstes, hjärnan bakom Dungen. Han ska visa upp sin passion för hip hop.
Och hur ska jag kunna koppla det här till Kalifornien och vår kommande resa dit....? Jo, genom att vi i San Francisco ska besöka den klassiska konsertlokalen The Fillmore och se Tame Impala. De har - inte utan rätta - kallats för "Australiens Dungen".
Men det är inte bara frånvaron av en Reine Fiske som skiljer Tame Impala från Dungen. Det är till exempel tveksamt om någon av aussiekillarna dj:ar old school hip hop. Speciellt inte ikväll på Söder.
Och hur ska jag kunna koppla det här till Kalifornien och vår kommande resa dit....? Jo, genom att vi i San Francisco ska besöka den klassiska konsertlokalen The Fillmore och se Tame Impala. De har - inte utan rätta - kallats för "Australiens Dungen".
Men det är inte bara frånvaron av en Reine Fiske som skiljer Tame Impala från Dungen. Det är till exempel tveksamt om någon av aussiekillarna dj:ar old school hip hop. Speciellt inte ikväll på Söder.
California: Valspeak
Vart ska man egentligen bege sig i Los Angeles för att nuförtin få höra lite äkta valspeak? You know, valspeak, like, it sounds like totally bitchin', like awesome!
Like OHMYGOD!
Kan det möjligen finnas fickor i San Fernando Valley där kolonier av Valley Girls har levt avstängda från omvärlden sedan slutet av sjuttiotalet?
Tyvärr verkar det poänglöst att bege sig till Sherman Oaks Galleria. Den byggdes om fullständigt kring millenieskiftet, så det går inte att känna igen sig från "Fast Times at Ridgemont High".
Like OHMYGOD!
Kan det möjligen finnas fickor i San Fernando Valley där kolonier av Valley Girls har levt avstängda från omvärlden sedan slutet av sjuttiotalet?
Tyvärr verkar det poänglöst att bege sig till Sherman Oaks Galleria. Den byggdes om fullständigt kring millenieskiftet, så det går inte att känna igen sig från "Fast Times at Ridgemont High".
fredag, april 1
California: What an April Fool Believes
Nej, inget på Extra allt idag har varit något aprilskämt. Jag har verkligen sett Arthur Lee och the Zombies hade verkligen slipovers.
Och om du klickar på den här länken kommer du faktiskt till en Youtube-video med tolvtumsdiscoversionen av "What a Fool Believes" med Doobie Brothers, inspelad i North Hollywood 1978.
Och om man klickar här så får man se Hollywood Steve berätta hur det gick till när McDonald och Loggins skrev detta mästerverk.
Och om du klickar på den här länken kommer du faktiskt till en Youtube-video med tolvtumsdiscoversionen av "What a Fool Believes" med Doobie Brothers, inspelad i North Hollywood 1978.
Och om man klickar här så får man se Hollywood Steve berätta hur det gick till när McDonald och Loggins skrev detta mästerverk.
California: Doors
Om jag har omvärderat Grateful Dead sedan min tonårstid så finns det ett annat ikoniskt Kalifornienband som jag fortfarande inte fattar: the Doors.
Den typ av rockstjärna som Jim Morrison representerade har aldrig intresserat mig. Inte ens när jag var ung och lättpåverkad och Oliver Stones film ledde till en revival brydde jag mig om Morrison. Av sextiotalsband med orgel föredrog jag The Zombies, de hade glasögon och slipover. Den där klassiska bildserien när Jim Morrison har bar överkropp och stirrar in i kameran: den blicken bara skrämmer mig.
Trots detta har jag ändå besökt Père Lachaise-kyrkogården i Paris, inte bara för att kolla på Oscar Wilde och Gertude Stein utan också Morrison. Men jag kände mig ungefär som Adam Goldberg senare gjorde i "Två dagar i Paris", gillar inte Morrison, föredrar Kilmer.
Men några vallfärder till The Whisky a Go Go i Los Angeles blir det inte. Jag behöver inte gå dit på grund av Love-kopplingarna. Jag har faktiskt sett Arthur Lee livs levande.
California: Deadheads
Grateful Dead var inget band man lyssnade på. De var bara gamla hippies, övervintrade flummare. Dessutom gitarronanister, som fortsatte spela musik som ansågs som sinnesutvidgande på sextiotalet, men egentligen bara var gubbig.
Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia - kort sagt: den övervintrade hippien - var min bild av Grateful Dead fram till slutet av 90-talet. Tyvärr. Först då upptäckte jag "American Beauty" och "Workingman's Dead", bandets mest countrymarinerade skivor. Framför allt har jag lyssnat på "Box of Rain" (1970) - av en kompis utsedd till en av världens bästa låtar - så mycket att jag bestämt mig för att ta en paus från den. I ett par år.
Sedan hjälpte mig bloggar som Bumrocks att upptäckta Grateful Deads funkiga sida. Lyssna t.ex. på "Shakedown Street" (1978).
Just nu läser jag "The Electric Kool-Aid Acid Test" och är rädd för att ryckas med i Tom Wolfes prosa till den grad att jag blir besviken när jag besöker Haight-Ashbury och det inte ser ut så här. Det enda jag kommer få se är ju en massa kopior av Jerry Garcia. Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia.
Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia - kort sagt: den övervintrade hippien - var min bild av Grateful Dead fram till slutet av 90-talet. Tyvärr. Först då upptäckte jag "American Beauty" och "Workingman's Dead", bandets mest countrymarinerade skivor. Framför allt har jag lyssnat på "Box of Rain" (1970) - av en kompis utsedd till en av världens bästa låtar - så mycket att jag bestämt mig för att ta en paus från den. I ett par år.
Sedan hjälpte mig bloggar som Bumrocks att upptäckta Grateful Deads funkiga sida. Lyssna t.ex. på "Shakedown Street" (1978).
Just nu läser jag "The Electric Kool-Aid Acid Test" och är rädd för att ryckas med i Tom Wolfes prosa till den grad att jag blir besviken när jag besöker Haight-Ashbury och det inte ser ut så här. Det enda jag kommer få se är ju en massa kopior av Jerry Garcia. Den äldre, gråhåriga och tjockare versionen av Jerry Garcia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)