Många förebilder

För oroliga läsare som tror att vi har gett vår dotter namn efter en mallig SNL-karaktär så kan jag lugna med att det ju faktiskt finns flera andra som burit eller bär hennes namn.

Verkliga och fiktiva personer som pekar ut många olika banor att följa: skådespelare, sångare, bibliotekarie som går in skor, journalist som skriver om saker som händer andra människor, fotograf, kabaretsångare, kanalsimmare, docka, racerbil. Vad som helst är möjligt.

Utom tecknad lillasyster.

Sally är femtio

GIFSoup

Det kan bli lite lägre tempo här på Extra allt den närmaste tiden. Orsaken heter Sally.

Och precis som sin namne Sally O'Malley, Molly Shannons kaxiga, stretchiga och sparkiga karaktär på "SNL", så är hon femtio. Men timmar, inte år.

Bildningskomplex

Jag läser "Both Flesh and Not", den senaste samlingen av David Foster Wallaces essäer och artiklar. Den senaste, men troligen inte den sista. Tyvärr är det lästid som inte enbart ger njutning, utan även komplex. Varför läser jag det här och inte något annat bildande, något mer grundläggande?

Inte minst får man det rakt i ansiktet i bokens äldsta artikel. 1988 avfärdade den 26-årige DFW unga amerikanska författare för att inte kunna något om litteraturhistorien: "(F)or far too much of this generation, Salinger invented the wheel, Updike internal combustion, and Carver, Beattie, and Phillips drive what's worth chasing."

I den artikeln droppar DFW så många namn och -ismer att han till slut känner sig tvingad att be om ursäkt. Men den självinsikten hindrade honom inte att två år senare skriva en femtio sidor lång recension av romanen "Wittgenstein's Mistress". Den recension ger mig komplex för att jag inte vet något om Wittgenstein. Jag vet inte ens tillräcklig om honom för att kunna bedöma om jag borde veta mer eller om det är okej att vara okunnig.

Som tur var är jag inte ensam om den känslan. The Nationals recensent kommenterar just den artikel så här: "Reading it, one feels as if one has been cornered at a party by a bore who won't stop talking about an obscure subject of interest only to himself."

Jag hoppar över de sidorna och ägnar tiden åt DFW:s artiklar om tennis. Jag kan nästan lika lite om tennis som om Wittgenstein, men här är tennisnörden DFW bara pedagogisk och smittande entusiastisk.

Artikeln från 2006 om Roger Federer är klassisk. På självklart DFW-manér återges den exklusiva intervjun med tennisstjärnan inte i själva texten, utan enbart i fotnoterna.

Femtio ord

Uppåt
Hans nyårslöfte var att sluta vara så jävla konstig. Om han packar upp matinköpen och skulle råka ställa en chipspåse upp och ner, då är den faktiskt inte förstörd. Det räcker att vända den rätt och låta stå i två till tre dygn tills chipsen vänt sig rätt igen.

It's been a long, lonely time

Nya låten från Unknown Mortal Orchestra är så bra redan vid första lyssningen att man tvivlar på att man inte hört den förut.

Man tänker "det måste vara en cover". En uptempoversion av en framgrävd Tony Joe White-ballad eller en långsam version av en extremt obskyr Prince-rökare.

Ekon av Broadcast

Idag är det två år sedan Trish Keenan dog, ena halvan av Broadcast.

Ett postumt Broadcast-album ska vara på väg. James Cargill har sagt att han sitter och pusslar ihop det han och Trish spelade in innan hon dog. Som en försmak släpptes nyss Broadcasts soundtrack till filmen "Berberian Sound Studio".

Att regissören Peter Strickland valde Broadcast för det jobbet är inte konstigt, det är en väldigt Broadcast-ig film. Toby Jones spelar en brittisk ljudeffektsman som på sjuttiotalet åker till Italien för att lägga ljud på en skräckfilm. Annars brukar han jobba med soliga naturfilmer. Stämningen från yxhugg, häxor, brännjärn och otrevliga kollegor har snart brutit ner honom.

Förutom fantastiska förtexter får aldrig se något ur skräckfilmen, men vi får se hur ljuden kommer till. Det är mycket frukt och grönt som krossas och det är mycket av murrig sjuttiotalsteknik. Vi får höra så mycket ljudeffekter att det aldrig går att veta varifrån ljuden kommer. Ljuddesignern för "Berberian Sound Studio", svensken Joakim Sundström, får oss att tvivla på vad som är verkligt. Till slut vet inte Toby Jones det heller. Allt flyter ihop och Broadcasts musik är perfekt på att sudda ut gränserna.

Jag hör ekon av Broadcast överallt i ny musik. Inte bara i de som helt tydligt har dem som inspiration, som svenska Death and Vanilla (som nyss släppt "From Above" som fyrkantig sjutummare, jojomen) eller Melody's Echo Chamber, utan också i till exempel Chris Cohen. Han delar ännu fler influenser med Josh Rouse, men lyssna på till exempel "Rollercoaster Rider" eller "Inside a Seashell".

För att högtidlighålla den här sorgliga tvåårsdagen, men mest för att aldrig glömma Broadcast, så kan man lyssna på den minnesmix jag gjorde. Då låg den på Letsmix som inte finns längre, så jag har lagt upp den på Soundcloud. Lyssna och tänk på Trish.

Dröjer kvar

Det kan bero på att jag är förkyld, sjuk, sängliggande och allmänt groggy, men inte ens ett dygn senare kan jag skaka av mig besvikelsen över att Seth McFarlanes enda idé till ett skämt om en österrikisk/tysk film var en referens till Hitler.

Jag pratar alltså om när han och Emma Stone presenterade Oscarsnomineringarna igår och skulle kommentera bästa icke-engelskpråkiga film.

Inte för att Hitlerskämt i sig alltid är fel, men de är bara rätt när de är oväntade. Nu tror man mest att McFarlane tänkte "vad vet jag om Österrike och Tyskland?" och inte hittade så mycket i hjärnan.

2013 - bloggens år

Jenny Seth har som bekant slutat på Sveriges radio, men börjat blogga.

Om vi alla går in där och läser väldigt mycket så kanske hon fortsätter att lägga upp väldigt mycket och väldigt bra saker där.

Okej?

Ja, men klicka dig dit då.

En inflytelserik gruppbild

Med tanke på hur många enbart i min bekantskapskrets som verkar ha tittat på "Freaks and Geeks" under julledigheten, så var Vanity Fairs artikel väldigt vältajmad. Det måste ha funnits en uppdämd längtan, det behövdes bara något som utlöste lavinen.

Det som behövdes var en påminnelse om vilka stjärnor som var med i den här serien. Till och med när Vanity Fair inte fått med Rashida Jones och Ben Stiller på bilden.

Att gilla sådana här återföreningsbilder, det är ju bara något litet snäpp ovanför att klicka in på Aftonbladet för den femtusende "Det här gör Astrid Lindgrens barnskådisar idag".

Men ändå, det är roligt att se att Samm Levine inte vuxit upp en dag på tretton år. Och att Stephen Lea Sheppard ännu inte skaffat sig något ytterligare ansiktsuttryck.

Now we're there