Ingen mer J.D. Salinger

Det är ju underligt. När min favortiförfattare dör, då tappar jag orden.

Jag får inte ur mig något. För att förklara varför jag än i dag gillar "Räddaren i nöden" måste jag förklara varför jag fastnade för den när jag först läste den, och då måste jag ta itu med det övermäktiga att förklara hur jag var som 14-åring. Det är övermäktigt att få ner på papper, men jag minns det. Jag minns det varje gång jag ser Per Åhlins pocketomslag. Jo, han som gjorde "Dunderklumpen" och "Karl-Bertil Jonsson".

Delfinutgåvan var den min mamma hade. Eller ja, har. Jag försökte behålla den, men det gick inte för sig. Jag har fått köpa egna exemplar. Ja, jag har flera exemplar av just den utgåvan i bokhyllan.

Förresten, jag tog mig inte an bokhyllan i helgen. Det enda jag läste, för jag vet inte vilken gång i ordningen, var "A Perfect Day for Bananafish", första novellen i "Nine Stories". Muriel Glass som målar naglarna och låter telefonen ringa fem-sex signaler innan hon svarar. Seymour Glass på stranden, Seymour Glass i hotellhissen, Seymour Glass sittande på hotellsängen bredvid Muriel som somnat.

Sedan, ingen mer Seymour Glass. Och nu, ingen mer J.D. Salinger.