söndag, januari 31
Parks and Reggae Iration
Min hjärna gör flera gånger om dagen den mentala resan mellan Pawnee, Indiana och Kingston, Jamaica.
Kulturkonsumtionen består nämligen just nu av å ena sidan slöåtertittande på "Parks and Recreation", å andra sidan av Marlon James "A Brief History of Seven Killings" i ljudboksformat.
Det borde ge upphov till spännande krockar i hjärnan. Jag borde varje natt ha drömmar där en Ron Swanson i rastaflätor skriker att han inte vill äta någon bumbaclot pork, utan en rejäl stek.
Drömmar där Leslie Knope ställer upp i valet för PNP (Pawnee National Parks) mot ärkerivalen JLP (Jamm Ludricrous Party).
Där Bob Marley - förlåt: the Singer - sjunger tillsammans med Mouse Rat på en konsert för försoning mellan Pawnee och Eagleton.
Där Perd Hapley rapporterar live från skottlossning i Eight Lanes. Eller inne på nattklubb ägd av Tom Haverford, där Mick och Keith precis varit förbi.
Drömmar där Josey Wales skjuter Li'l Sebastian.
Men tyvärr: mitt undermedvetna har vägrat tillhandahålla sådana underhållande mash-ups. Kanske behöver jag börja lyssna på ljudboken SAMTIDIGT som jag ser på HBO...
torsdag, januari 28
Down Under
Det är något visst att jetlaggad vara tidigt ute på gatan, särskilt när det är lördag morgon och gatan är Brunswick Street, kantad av pubar och souvlakiställen som bara för några timmar sedan troligen var fyllda av Melbournes hipsters. Att det är mulet gör inte så mycket.
I Canberra ligger det stora ormhuvuden lite så där nonchalant på vägen. Och skivbutiken verkar ha en patriotisk publik, men med god smak.
Jo, Vegemite finns väl att få tag på i Stockholm också, antar jag. Men det skulle aldrig falla mig in att köpa det i Sverige, smaken skulle inte vara den samma. På samma sätt som det aldrig föll mig in att ta något annat pålägg på hotellfrukostarna.
Enbart Sidney Nolans serie målningar av Ned Kelly gjorde det värt att besöka National Gallery i Canberra.
Dessutom: en ny upptäckt: John Brack (1920-1999).
Koalor!
Saker att sakna: blå himmel och värme i januari, Bundabergs kokos/ananas-läsk och möjligheten att se Sally "New Buffalo" Seltmann, i Melbourne eller Sydney.
onsdag, januari 6
Tillbaka till Oz
Imorgon åker jag till Australien. Efter att ha bott där i ett år för tjugo år sedan har jag inte varit tillbaka.
Jag laddar nu upp på musikalisk väg. Hur annars?
Senast var Australien rent musikaliskt fast förankrat i grungen. Soundtracken till "The Crow" och "Reality Bites" spelades på bildlektionerna i skolan där jag gick. Det var kö vid skivaffären till släppet av Nirvanas unpluggedalbum. Viss annan hårdare rock kunde nå igenom. Radiostatitionen Triple J:s lyssnare utsåg "Zombie" med Cranberries till 1994 års bästa låt. Det var den inte.
De lokala stjärnskotten då var talangjaktsvinnarna Silverchair, som inte gjorde någon större hemlighet av att vilja vara Nirvana Teens.
Men det finns ju faktiskt väldigt mycket fantastisk musik från Australien: Tame Impala, Courtney Barnett, New Buffalo, the Lucksmiths, the Church, Luke Steeles grupper Sleepy Jackson och Empire of the Sun, Tones on Tail, Men at Works "Down on the Beach", Go-Betweens, the Triffids, Nick Cave, Kylie Minouge, Avalanches, AC/DC...
Och framför allt finns Crowded House. Som väl visserligen delvis är kiwis, men ändå.
Någon gång ska jag skriva min stora text om Crowded House. Jag måste bara reda ut ett och annat först. Hur de kan vara så perfekt bra ibland och så usla ibland, ofta på samma LP-sida. Hur Neil Finn både har väldigt gott "pophandlag" (som det heter) och dålig smak.
Jag behöver också meddelst hypnos hitta fler minnen från när jag och Adrian såg Neil Finn solo på Studion i Stockholm i oktober 1998, men hade druckit ganska många öl på Musslan innan. Eftersom Neil Finn-fans är ganska väluppfostrade är det troligt att vi hade högst promillehalt i lokalen.
Tills jag är redo att skriva den där texten så lyssna jag på en av de låtar Finn tydligen spelade på Studion: "Four Seasons In One Day". Och med den i lurarna flyger jag från en kall årstid till en varm.
Jag laddar nu upp på musikalisk väg. Hur annars?
Senast var Australien rent musikaliskt fast förankrat i grungen. Soundtracken till "The Crow" och "Reality Bites" spelades på bildlektionerna i skolan där jag gick. Det var kö vid skivaffären till släppet av Nirvanas unpluggedalbum. Viss annan hårdare rock kunde nå igenom. Radiostatitionen Triple J:s lyssnare utsåg "Zombie" med Cranberries till 1994 års bästa låt. Det var den inte.
De lokala stjärnskotten då var talangjaktsvinnarna Silverchair, som inte gjorde någon större hemlighet av att vilja vara Nirvana Teens.
Men det finns ju faktiskt väldigt mycket fantastisk musik från Australien: Tame Impala, Courtney Barnett, New Buffalo, the Lucksmiths, the Church, Luke Steeles grupper Sleepy Jackson och Empire of the Sun, Tones on Tail, Men at Works "Down on the Beach", Go-Betweens, the Triffids, Nick Cave, Kylie Minouge, Avalanches, AC/DC...
Och framför allt finns Crowded House. Som väl visserligen delvis är kiwis, men ändå.
Någon gång ska jag skriva min stora text om Crowded House. Jag måste bara reda ut ett och annat först. Hur de kan vara så perfekt bra ibland och så usla ibland, ofta på samma LP-sida. Hur Neil Finn både har väldigt gott "pophandlag" (som det heter) och dålig smak.
Jag behöver också meddelst hypnos hitta fler minnen från när jag och Adrian såg Neil Finn solo på Studion i Stockholm i oktober 1998, men hade druckit ganska många öl på Musslan innan. Eftersom Neil Finn-fans är ganska väluppfostrade är det troligt att vi hade högst promillehalt i lokalen.
Tills jag är redo att skriva den där texten så lyssna jag på en av de låtar Finn tydligen spelade på Studion: "Four Seasons In One Day". Och med den i lurarna flyger jag från en kall årstid till en varm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)