Extra allt sammanfattar året!

På fredag inleds Extra allts julkalender, där vi för 19:e gången sammanfattar året som har gått. En lucka i taget, i år med Snobben som julvärd. 

Ni som har följt varje julkalender kommer att känna igen er - men förhoppningsvis inte för mycket. Det finns alltid risk för att upprepa sig, eftersom årets händelser och trender bara är fortsättningen på förra årets. Nedbrytningen av Twitter (förlåt, X menar jag) och AI:s uppgång var med i förra årets julkalender, så de kan inte dyka upp igen. Synd, för det är ju inte direkt händelselöst på de två områdena.

Men julkalendern ska kännas exklusivt 2023, som det som har definierat det här året. Ni kan ju börja gissa redan nu.

Joni Mitchell 80 år

Så i dag fyller Joni Mitchell 80 år - grattis! 

Och jag hann klart med min två månaders genomlyssning av hennes samtlig album, med en recension för varje på exakt 50 ord. Sammanfattande slutsats: hon hade en fantastisk streak där i början av sin karriär, men drog sedan i väg i kombinationer av hybris, uttråkning, ilska, sorg och påtvingad kommersialisering - följt av mer ilska, en hel del dåliga val, men sedan en viss återkomst.

Jag betygsatte ju varje album som en helhet. Kanske var jag lite väl hård mot "Hejira" (som väl egentligen är en femma) och "Don Juan's Reckless Daughter" (som väl egentligen är en trea). Men även på de sämre albumen så finns det ofta något spår som är värt att höra. Därför satte jag snabbt ihop en spellista med en låt per album. Det är inte en samlad "greatest hits", kanske inte ens de bästa låtarna från vissa skivor (hur väljer man bästa låt från "Court and Spark"?) - men det är en behändig snabbversion av karriären.

För dig som har Tidal, varsågod: Joni Mitchell 80!

Joni 80: Joni Mitchell at Newport

Joni Mitchell at Newport (2023) 

Inblandade utöver Mitchell: Brandi Carlile (sång och frekventa utrop), Jess Wolfe (sång), Holly Laessig (sång), Taylor Goldsmith (gitarr, sång), Blake Mills (gitarr, kör), Marcus Mumford (sång, slagverk), Celisse (gitarr, sång), Phil Hanseroth (bas, kör), Tim Hanseroth (gitarr, kör) m.fl.

Mitchells överraskningsframträdande ordnades av Carlile, som dock borde ha backat lite till i stället för att hojta sönder låtarna. Trots det blir “Both Sides Now” tårframkallande. Visst behöver Mitchell ibland hjälp med sjungandet, men hennes garv smittar. En del av de andras hyllningsversioner är okej, men “Help Me” blir slaktad.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Shine

Shine (2007) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Greg Leisz (pedal steel), Brian Blade (trummor), Bob Sheppard (sax), Paulinho Da Costa (slagverk), James Taylor (gitarr)

Mitchells farväl med oförändrat temat: sorgsen ilska för stort och smått i hela världen. Miljöförstöring och krig och fanatism, maktfullkomlighet, mobiltelefoner, köpcenter, trafikdårar… Den onödiga canjuversion av ”Big Yellow Taxi” är ett eko från när miljöprotestsånger kunde kosta på sig humor. Enstaka spår, som “Strong and Wrong”, påminner om storhetstiden.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Travelogue

Travelogue (2002) 

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Larry Klein (bas), Herbie Hancock (piano), Billy Preston (orgel), Wayne Shorter (sax), Brian Blade (trummor) och mer än 100 andra musiker och körsångare

Med föregående albums recept gör Mitchell en orkesterhyllning till sig själv. Sångrösten mår bra och får stöd av arrangemangen. Flera gamla låtar är riktigt intressanta i nytolkningar (inte minst “The Dawntreader” med 34 år på nacken), men inte alla. Sållning hade behövts, det är mastigt med mer än två timmar.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Both Sides Now

Both Sides Now (2000)

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Mark Isham (trumpet), Wayne Shorter (sax), Herbie Hancock (piano) och cirka 80 andra musiker

Mitchell som standardscrooner fungerar - helt väntat - väl. Orkesterarrangemangen är mäktiga och smäktande, om än inte nyskapande men det är väl inte heller poängen. Egentligen är hela albumets genomgång av klassiska kärlekssånger en enda lång uppbyggnad mot den avslutande versionen av titelspåret - skrivet som brådmogen 23-åring, nu framfört med livserfarenhetens tyngd.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Taming the Tiger

Taming the Tiger (1998)

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Brian Blade (trummor), Mark Isham (trumpet), Femi Joya (tal), Greg Leisz (pedal steel)

Ett genomgående svävande ljud, med trist syntetisk eftersmak på grund av Mitchells nya leksak för att digitalt stämma om gitarren. Ljuspunkter finns men är rätt få. ”Man from Mars” skrevs som en 60-talspastisch, men lyckas långsamt framflytande att låta tidlös. ”Lead Balloon” är däremot tyvärr lika tungfotad som titeln antyder.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.